Albert Holmqvist, med signaturen Purre, hette en tidningsredaktör från när seklet var ungt. Hans "Stilblommor och grodor" från 1934 har jag i min bokhylla. Underbara samlingar av språkliga kuriosa som han samlat på sig under åren; kriablommor, grodor från katedern, lumpen och predikstolen osv.
I kapitlet om Översättningsgrodor finns den här:
I kapitlet om Översättningsgrodor finns den här:
Min husbonde har rött schackspel.
Man ser inom sig en pilt som sitter i sin pulpet och ska översätta:
My husband has read Shakespeare.
Översättningen en praktfull groda, förstås, men är det inte också lite skumt det där med att läsa Shakespeare. Pjäser ser man väl?
Jo, om man får chansen att se en Shakespearepjäs på en teater så ska man ta den, men annars är vi hänvisade till att läsa. Och det gör man ju så gärna. I alla fall jag. Och det finns ju filmer.
Shakespeare är så stor att man inte ska skämmas för att man bara läst lite slumpartade citat från honom här och där och kanske sett nån av de moderniseringar som finns, West side story (Romeo och Julia) eller Kiss me, Kate (Så tuktas en argbigga).
Much Ado About Nothing finns också som en ljuvlig film med Kenneth Branagh och Emma Thompson i huvudrollerna.
En enda av hans pjäser har jag dock lusläst i original - Macbeth. Den råkade ingå i kurslitteraturen och i läsningen ingick som tur var även en universitetslektor som hjälpte till genom sina föreläsningar, inte bara med orden som betydde annorlunda då än nu, utan framför allt med alla anspelningar på företeelser som fanns då men inte nu osv.
Det var fantastiskt kul, men utan experthjälp hade det gått knaggligt.
Obs förresten! Jag läste häromåret Jo Nesbös bok "Macbeth". Hela dramat satt i nutid på ett helt eget sätt, makalöst språk och en nagelbitare av rang. Funkar lika bra oavsett om du känner till ursprungs-storyn eller ej. Nesbös bästa.
Förstå-sig-på-are om Shakespeare brukar gräla om det verkligen var Shakespeare som skrivit alla Shakespearepjäser. En massa andra namn förs fram. Vilket är helt onödigt. Om man gillar de här pjäserna som dykt upp ur historien med författarnamnet William Shakespeare, så spelar det mycket liten roll om de egentligen skrevs av John Smith. Eller av Lord Siochså. Eller för den delen av Klas-Ragnar Blomdahl från Askersund.
Att det verkligen var han själv som var han själv, det syns ju direkt i namnet.
Man ser inom sig en pilt som sitter i sin pulpet och ska översätta:
My husband has read Shakespeare.
Översättningen en praktfull groda, förstås, men är det inte också lite skumt det där med att läsa Shakespeare. Pjäser ser man väl?
Jo, om man får chansen att se en Shakespearepjäs på en teater så ska man ta den, men annars är vi hänvisade till att läsa. Och det gör man ju så gärna. I alla fall jag. Och det finns ju filmer.
Shakespeare är så stor att man inte ska skämmas för att man bara läst lite slumpartade citat från honom här och där och kanske sett nån av de moderniseringar som finns, West side story (Romeo och Julia) eller Kiss me, Kate (Så tuktas en argbigga).
Much Ado About Nothing finns också som en ljuvlig film med Kenneth Branagh och Emma Thompson i huvudrollerna.
En enda av hans pjäser har jag dock lusläst i original - Macbeth. Den råkade ingå i kurslitteraturen och i läsningen ingick som tur var även en universitetslektor som hjälpte till genom sina föreläsningar, inte bara med orden som betydde annorlunda då än nu, utan framför allt med alla anspelningar på företeelser som fanns då men inte nu osv.
Det var fantastiskt kul, men utan experthjälp hade det gått knaggligt.
Obs förresten! Jag läste häromåret Jo Nesbös bok "Macbeth". Hela dramat satt i nutid på ett helt eget sätt, makalöst språk och en nagelbitare av rang. Funkar lika bra oavsett om du känner till ursprungs-storyn eller ej. Nesbös bästa.
Förstå-sig-på-are om Shakespeare brukar gräla om det verkligen var Shakespeare som skrivit alla Shakespearepjäser. En massa andra namn förs fram. Vilket är helt onödigt. Om man gillar de här pjäserna som dykt upp ur historien med författarnamnet William Shakespeare, så spelar det mycket liten roll om de egentligen skrevs av John Smith. Eller av Lord Siochså. Eller för den delen av Klas-Ragnar Blomdahl från Askersund.
Att det verkligen var han själv som var han själv, det syns ju direkt i namnet.
William Shakespeare = Will I am Shakespeare.
Att-vara-eller-inte-vara-monologen från Hamlet lärde jag mig utantill. På engelska. Och på kul. Aldrig mer behövde jag ha tråkigt när jag stod och väntade på en buss. Jag läste i huvudet ur minnet ”to be or not to be, that is the question, wether ´tis nobler in the mind to suffer …”.
Bussen fick gärna bli försenad för mitt vidkommande.
I lumpen hände det sig att jag ett tag delade lucka med Göran Hägg, sedermera lärare och författare till en massa läroböcker i litteratur. Vi tävlade i att deklamera hela den där Hamlet-monologen och till sin förvåning kunde han inte vinna. Men ingen skugga över honom, det var bussens fel.
Den ville ju aldrig komma. Så jag mumlade hela monologen fram till slutorden ”Soft you now, the fair Ofelia! Nymf, in thy orisons be all my sins remembered”. Först då brukade bussen dyka upp.
Från gymnasiet minns jag min engelsklärare Lars Uddbom. Han berättade om en middag i kalla krigets dagar, där den ryske diplomaten hävdade med vodkaunderstrukna gester att William Shakespeares pjäser helt enkelt var skrivna av en ryss, inte tu tal om det! Och den engelske diplomaten svarade:
"I see, sir, but you have to admit that the translations into English are rather good".
Om det nu inte var Klas-Ragnar hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar