Jag trampar de gator han gått

Tänk, vilken upplevelse för mig, när vi var i Stratford-upon-Avon i november i fjol! Fyra glimrande dagar.

Hotellet vi tog in på hette The white swan. Det var Macbethrummet och på vår dörr satt en mässingskylt med snirkliga bokstäver "Double, double, toil and trouble, fire burn and cauldron bubble!" Jag njöt. Det var ju häxorna alldeles i början av pjäsen! 
Fanns det fler skyltar? Jag kollade faktiskt runt lite i korridorerna. Jo, en dörrskylt till med Macbethcitat: "Out, damn´d spot! Out, I say!" Lady Macbeth själv. 
Och där en längre: "Love sought is good, but given unsought is better!" Kände inte igen det. Jaså, Twelfth night var det, eller Trettondagsafton, som vi säger.
Hamletrummet låg bredvid vårt rum och hade förstås en skylt: "To, sleep, perchance to Dream".

Och som en dröm flöt alla fyra dagarna. På gatorna fick man diverse fantasifulla påminnelser om vems gator man trampade. "Pop in for a pint of Shakes-beer" stod det på en pub. Och på Union Street nr 6 låg ShakesPaw Cat Cafe som lockade med "Afternoon Tea and CakesPear".

De hade så korta namn, alla gator. Sheep Street. Church Lane. Bridge Street. På Henley Street låg huset där han föddes och växte upp. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.
Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, massor att se på. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. 
Och en av dem körde igång direkt. Helt underbart att höra den av en engelsman. Hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då har jag alltid sagt fel. Men då vet jag. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag står i en busskur.

Floden Avon var som ett vykort i solen, vita svanar gled majestätiskt över vattnet. Och alldeles intill fanns fyra väldiga statyer. Jag gick runt för att se vilka det var. 
Först en rundmagad en, gestikulerande. Falstaff, förstås. Han som dyker upp både i Henrik IV och The Merry Wives of Windsor. Sen en med kungakrona i handen, kunde vara från vilken som helst av krönikespelen. Den tredje statyn en som satt och tittade dystert på en dödskalle i handen. Hamlet. Och den sista statyn var Lady Macbeth.

Den där tevedeckaren Shakespeare & Hathaway verkar faktiskt inspelad här i Stratford, för många av gatorna kände jag igen från serien. 
En klurighet de gjort är att den manlige deckaren heter Hathaway, den kvinnliga heter Shakespeare. Som en omgjord spegel av William Shakespeare-Anne Hathaway.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. Höjdpunkten på resan! En pjäs av Shakespeare, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre?

Teatersalongen påminde mycket om det jag sett på bilder och läst om. Rund som på Shakespeares tid, scenen i mitten, publik och skådespelare nästan ihopblandade, entréer och sortier genom publikhavet.

Och kungen John spelades av en kvinna. Kul. På gamle Willes tid framfördes ju alla kvinnoroller av pojkar. Hon var bra i titelrollen, även om den egentlige huvudpersonen med de coolaste texterna, enligt förståsigpåarna, är Bastarden. Och han var sevärd, fick igång publiken som om det vore ståplatsläktarn på ett fotbollsderby.

Måste säga en sak bara, jag fick här en flashback till min barndom! John är ju den prins John som är the bad guy i berättelsen om min ungdomshjälte Robin Hood. Och fadern till pjäsens "Bastarden" är Rikard Lejonhjärta, den rättmätige tronföljaren och den ende Robin Hood knäfaller inför.
Så hela jag bands ihop av denna pjäs.

Min favorit denna kväll var dock varken John eller Bastarden, utan kardinal Pandulph, emissarien från påven. Ganska få repliker men använde små, små medel och utsökta ansiktsuttryck, hade hela publiken i sin hand med ena lillfingret. Han spelades av Katherine Pearce. Av en händelse även han en kvinna, alltså.
Och William Shakespeare log nog brett sin himmel.