MINA LÅNGDIKTER

Varför sjunger knölvalen?

Jag läser i en tidning att man inte vet varför knölvalarna sjunger. Efter 40 års forskning måste forskarna tillstå att de inte löst gåtan. Jahapp, där dyker en knölval igen, vänder ner sin långa kropp sjungande i det oändliga havet. Varför, frågar sig professorerna. Ingen aning, svarar de. Svårt att veta sånt.

Långa ja. De flesta av mina dikter är av normallängd, så där som dikter brukar vara. Men några är långa, vissa av dem rejält långa. Över 40 st är det säkert, när jag tänker efter. Och de har ett tag rört sig lite oroligt, som om ett nytt, större habitat börjat locka därute.

Varför? Svårt att veta sånt. I alla fall så handlar det om dessa långdikter:

Akt 3 scen 1, Apel Jinglits och åsnan Nomad,
Bob Dylans krog i Highlands, Buss med uppslagen dörr,
Cerny lutar sig fram och berättar, Den blindes första sång,
De vackraste fåglarna sjunger under den största hammaren,
Det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu,
Det ska stå Hässelby, De två solarnas hus, Draksådd mabamba,
Eckert, Morson och Sondelaar, Ein Karem i trädgården,
En Larsson, Först tapetserade jag gatorna med dikter,
Gerhard, Eriksson och Jansson, Helium,
Hurusom man tillbörligen anrättar en hetvägg, Kristalldalen,
Lumpen gör män av pojkar, Min människa,
Mwawete och vått mellan träden, Mötte en Poet på stan,
Nyckelhål, Om det onda, Orden är båtar för mina passagerare,
Pausering, Pelikanen och Pelle Kanin, Petrarcas harpa,
Pianot börjar spela när pianisten gått, På Restaurang P,
Queen av sommarsolståndet och nyckelpigans blom,
Quod erat demonstrandum, Rambling on a mid day night,
Sagan om Silly Rama, Sång efter Tage och Tegnér,
There´s always been a Ralers, Tommy och Elvis, 3:56 i Marrakech,
Upproret mot EU, Variationer vid vatten, Vågor som slår in mot strand, Zamolxis, Åtta gånger åtta evinnerligt, Äntra på nytt.

Habitatbyte? Låter som en rimlig begäran. Bifalles. Så i en lång rad låter jag dem nu sjungande dyka rakt ut i den oändliga cyberrymden. 

Akt 3, scen 1

att leva eller inte leva är valet

om det är större att bara finna sig i
käftsmällarna från denna galna värld
än att gå rakt emot dem
och genom att förintas förinta dem?

att dö, och sova, bara sova
och låta sömnen kyssa hjärtat till ro
och alla andra sår vi föds till
det vore den yttersta ynnesten det

att dö, och sova, att sova ja, varför inte drömma,
precis, det är det som är haken
för vilka maror skulle inte kunna rida oss i den drömmen
när vi kastat loss från jordelivet?

vänta lite
är det inte just det som drar ut livet till en enda sträckbänk?

för vem skulle finna sig i tillvarons förödmjukelser,
gaphalsens öronpina, översittarens flinande knytnäve,
den bittra smärtan att få korgen, lagens jättemaskor,
journalisthyenorna, myndighetens hasande korridorer
och spottloskorna som det värdiga och det ovärdiga skänker varann
när det räcker med ett steg över broräcket för att släcka allt?

varför skulle vi annars slava och släpa vårt kors
under en iskall stjärna
om inte skräcken för vad som händer efter döden,
det okända resmålet som inga
resenärer återvänder ifrån,
hejdar klivet ut
och vi hellre plågas där vi är
än flyr till något som
vi inte vet nåt om?

så blir vi alla fega av att kontemplera
och så blir det havsörnssprång vi skulle ta
en vinglig papperssvala när vi tänker efter
och fullmastade planer och projekt
tar tanken bara luften ur
och blir till flum och skum

lugn bara, O, jag gör inget än
du ängel som är min hela skillnad
dröm om mig i natt

Apel Jinglits och åsnan Nomad

Om man slår in på en av de mer undanskymda smågatorna som går från Masthuggstorget så kan det hända att man efter ett tag stöter på ett ställe, varur både högljudd och välbekant sång strömmar. På höger sida ligger stället och utanför står en åsna och väntar. I alla fall stod den där förra gången jag var där. En helt vanlig åsna egentligen, brun med svart man. Men på just denna åsna hängde det nåt om halsen, en medaljong där några ord stod präntade:

Till hälften ägd - till hälften lånad
Ömsom uppburen – ömsom hånad
Apel Jinglits med åsnan Nomad.

Hmm, tänkte jag då. Tittade upp och såg skylten över ingången. Charlottas, stod det. Skönt nog utan någon apostrof. Så jag steg på.

Vid det stora bordet till höger satt fyra och spelade kort. Kaplan, lång och med hatt, smal tunn mustasch, svartklädd. Sen von Kall med glasögon och käppen lutad mot stolen. Därefter Morelius, runt ansikte, brett leende, handen med korten stödd mot magen. Till sist Arlena, solglasögon, ansiktet såg man inte, det doldes av skuggan i hörnet där hon satt.

Tre personer satt bänkade vid ett annat bord. Två medelålders män och en helt ung. Salasso och Windy skålade med varsitt glas skummande öl, bryggt i oktober. De bullrade och skrattade, tittade på kortspelarna. Kapten Miki, deras chef, den vida hatten hängande på ryggen, ett glas källarsval mjölk framför sig, tittade bort mot trubaduren i andra ändan av lokalen och klingade i takt med naglarna mot glaset.

Bakom disken i baren stod två mörkhåriga kvinnor och arbetade. En kund stod och pratade med den ena av dem. Hon förklarade tålmodigt för denne, som om hon dragit samma förklaring många gånger till kunder, och lite högt, för att överrösta sången:

Ja, om du beställer en tvåa och första gången du gör det, då kostar det bara en symbolisk summa av 15 öre, det är vår gimmick, kan man säga. Men i allt övrigt håller vi samma priser som alla. Och nej, det är inte jag som äger stället, det är min syster.

Och så vinkade hon till sig den andra mörkhåriga kvinnan, som log och, lätt haltande, kom fram till dem för att hälsa.

Apel Jinglits, vänster fot på en pall, gitarren stödd mot knät, var i slutet av sin favoritlåt, sjöng med huvudet lyft mot taket:

jag är röd, jag är röd, jag är röd,
jagar bröd, jagar bröd, jagar bröd …

Och där avslutade han med ett strömmande A7-ackord.

Nu såg han sig runt i lokalen. Ingen sa något, men det behövdes inte, han visste. Att nu är det dags för deras låt, hela ställets låt. Han tog de inledande ackorden och Kaplan, Morelius, von Kall och Arlena lade ner sina kort på bordet. Och Salasso, Windy och kapten Miki satte ner glasen. Och kunden vid baren vände sig om från disken. De två mörkhåriga kvinnorna där bakom var de enda som obekymrat fortsatte med sina sysslor precis som förut. Men de brukade ju inte heller delta i sången. Varför vet man inte, kanske bara för att de tyckte om att lyssna.

Men alla andra i lokalen tog i och sjöng, inklusive kunden vid baren. Apel njöt av att få sånt stöd. Hans händer flöt grymt över strängarna. Åtta par skoklädda fötter markerade rytmen mot golvplankorna.

Varmed skola vi betala, vaaarmed skola vi betaaaaaala …

Sent, övermåttan sent, var det när kan kom ut. Nomad stod lugnt kvar och väntade. Apel Jinglits var trött och tänkte först sätta sig på åsnan, men ändrade sig och så gick de båda iväg bredvid varandra. Den högljudda och välbekanta sången från krogen bakom tunnades ut och försvann till slut helt. Himlen däruppe var alldeles vit av snö, som föll i mjuka flingor omkring deras skor och hovar. Inte ett ljud hördes.

Bob Dylans krog i Highlands

Krogavsnittet (från 6.00 till 11.30) i Dylans 16 minuter långa låt Highlands ur albumet
Time Out Of Mind. I min återgivning.

- - - - -

gick in på en krog eller så, i någon stad
måste ha nån mat, frågan bara vad
nåt enkelt kanske, annars kvittar det vad det är
servitrisen kom fram
jag såg mig omkring, bara hon och jag där

var det stängt, där fanns ju inga flera än mig
jag slog mig ner medan hon studerade mig
hon såg trevlig ut, ja söt på något sätt
hon sa: ”vad får det va”
jag sa: ”tja ... har du någon omelett”

hon tittade på mig, sa: ”absolut,
det brukar vi ha, men äggen är slut”
så sa hon: ”du är ju konstnär, kan du rita mitt porträtt”
jag sa: ”ur minnet menar du,
tyvärr, jag jobbar inte på ett sånt sätt”

hon sa: ”men jag står ju här, mitt framför ögona på dig”
jag sa: ”jo, det är klart, men jag har ingen skissbok på mig”
då tog hon fram en servett, sa: ”du kan rita på denna”
jag sa: ”jo, det förståss, men
vet inte var jag har min penna”

då tog hon sin penna bakom örat och gav mig
sa: ”varsågod, nu kan du rita av mig”
jag skissade på servetten, hon fick den, sa ”tack”
så kasta´ hon den tillbaks
”det där liknar inte mig ett skvatt”

jag sa: ”ursäkta, men det är du på pricken”
hon sa: ”skämtar du”, jag sa: ”lessen, men det gör jag icke”
så sa hon: ”kvinnliga författare har väl du aldrig läst”
eller vad hon nu sa
det var i alla fall så det lät

”eller hur”, sa hon ”det har du aldrig gjort nån gång”
jag sa: ”jo det har jag”
och hon: ”säg nån du läst då”, jag sa: ”Erica Jong”
hon gick iväg en stund
då reste jag mig, liksom tog min chans,
gick ut på gatan igen, där alla hade brått och ingen kom nånstans

- - - - -

Buss med uppsliten dörr

varför springer du så mycket
sa dom
vad ska det tjäna till
varför badar du så mycket
att du alltid ska ner i vattnet fast det är kallt
varför hugger du ved hela tiden
står du här på vedbacken igen
nu räcker det med ved

och mitt monster teg

att sanningen
är en myt bara
är en myt bara
för sant är att sant är sant
vad skulle det annars vara?
låta sanningen vara
sann
ingen
varaktig
tunga
lös
så ensam i stammande mörkret
som du min lögn


           *


mitt första jobb var att bära
buljong på Solvalla
minns fortfarande
blytyngden

att hålla ut hinken från kroppen
så inget skållade ner mig
och inte slå av på takten för det

det fördubblade i att
inte söla

och hålla ut


           *


du ser så pigg ut du kan väl hjälpa mig
det är som tu tu eller trum trum det är svårt att höra
regnet inifrån den här bussen
det finns några små fjuttljud och en död grävskopa
där ditt öga var men det
är allt

det är en ryckning i min högra axel
när jag går ner genom dimman av medvetande
från det som kan vara mitt jobb till det som kan vara mitt hem

krångelben på fönstret som ormar av spindlar ett finger som hyssjar över munnen
har smala smala ben och luktar skog på inandning går det
mesta nu
res utan en resväska packad med sällskap
res utan en resväska packad med uppbrott
ord som längtan
får du vara noga med
att inte packa ner
ord som sakna
kan du kanske
vika ihop lite bylsigt
där bredvid
ord som ensam och
tomhet
oförmåga
liten människa
återstående hopp
släckta vingar
häller du ut som det glömda vattnet för att kunna
checka in

som resväskan
som reser
sig packad
med utslitna ord
ur ditt bröst

och ännu
inte ännu
är vi framme

Cerny lutar sig fram och berättar

har jag berättat
när jag kom till
nå det är fort gjort
det var på vintern
eller om våren kan det
också ha varit
det gällde förflyttningen
hit
bara en blek
strimma av månen och
allt skulle vara klart
men något gick fel
och jag gjordes av för mycket
dröm
som om människor
var ett särintresse
och jag blev stora vita ark
med små svarta krigare på
det är ett återkommande
moln i mig det där

och det var äppelblom
och något som kluckade
och jag bodde i böljande
träd
de blev som ett
segel över hav i mig
och jag blev stor           
och liten
och surrades vid en penna
jag var mager på den tiden
och dagarna kunde drömma
i mina ögon
det tar bara en
sekund att vända
sig om och se när man
föds
tiden är en blixt i ett glas vatten
men det är midsommar
inte än
och gräset skriker

cerny är svart på tjeckiska
och svart är min sko
tistel och sten 
sjunger Gammel-Jerk
halva mänskligheten
kastad i fängelse
hos den andra halvan
enligt gammal
tradition
jorden är allas
gisslan
jag vet inte vilken
rymd av mörker
som kränger under oss
men i hallen står
en drömlös giraff
med öppna ögon och
man kan bära sig själv
i all sin nakenhet
som ett barn mot axeln

Den blindes första sång

                 1

I Sparta fanns Helena, kallad Den Sköna,
som även var kung Menelaos´ böna.
Sch. Lyssna. Nu börjar en hisklig skröna.

En prins hette Paris (betoning på a).
Han trånade. ”Helena skulle man ha!”
Så han rövade bort´na en vacker da´.

”Jag har´na i Troja. Ni kan inte ta oss.”
Då utbröt i Sparta ett jämmerligt kaos.
I taket gick alla och mest Menelaos.

Men han storma´ inte efter sin amour
utan överlät det hela åt sin bror.

Om det gäller att hämta hem nån
ska man anlita Agamemnon.

Gick det bra för Aga? Nåja.
Han belägra´ åtminstone Troja.

                 2

Kanske han till och med segrat
och inte bara belägrat
om inte hans bäste vägrat.

För Akilles ville ju inte slåss.
Och Aga hetsade på förståss
tills Akilles tänkte på Patroklos.

För att slippa ifrån Agamemnons tjat
om att dra ut i fält som en duktig soldat
så sände han dit sin lojale kamrat,

som hamna´ i krigets värsta sektor
och där stod Trojas värsting Hektor.

Och hemske Hektor slog direkt.
Och Patroklos han dog direkt.

När Akilles fick höra hur polaren dött
ja då brast någonting och han såg bara rött.

                 3

Han jagade Hektor och tog´en av daga.
Och kriget gick nu lite bättre för Aga.
Troja gav upp. Och där slutar vår saga.

Men slaget om Troja det stod ju. Så när
hände egentligen allt det här?
För 3 200 år sen ungefär.

Det vet vi tack vare den nyfikna spaden.
Ilion kallades också staden.
Därav namnet Iliaden.

Ja, vad än denna sta´ heter,
besjöngs den på hexameter.

Uppåt 16 000 verser blev det.
Och Homeros hette han som skrev det.

Om han nu funnits någonsin.
I alla fall så var han blind.

                 4

Hur funkade det? Ingen skrift? Ingen data?
Jo, dikt lärdes in via lyssna och prata.
För en blind var det här liksom mammas gata.

Homeros han skrev Iliaden i skallen.
Skanderade högt, så han ej tappa´ trallen.
Hexametern bistod med intervallen.

Diktverket visar oss hur det var då.
Knytnävens rätt byggde allting på.
Det lärde sig alla från det dom var små.

Och alla höjdare blev nöjdare och nöjdare
när dom där nere blev böjdare och böjdare.

En kvinna betraktades som sköka eller älva
och höjdarna tordes inte fajtas själva.

På 3 200 år på vår jord
har ingenting hänt, med andra ord.

                 5

Om man läser den bara, då är den så fin.
Här rinner i den som ett sjungande vin
nästan hela den grekiska mytologin.

Skulle man ej jämt försonas
med hur alla namn betonas,
tur Homeros´ öron skonas.

Pam-pa-ra, pam-pa-ra, pam-pa-ra, pam.
Hexametern gör så att storyn går fram
och utan en gnutta av störande damm.

Fast ropa hej
det ska man ej.

För när man hunnit till sista raden
i tegelstenen Iliaden

då kommer Homeros, fast han inte kan se en,
och lägger fram tegelsten 2, Odysséen.

De vackraste fåglarna sjunger under den största hammaren

vapen
sköldar
läppar
tänder
tungor
lungor
ett ord kan vara ett berg om du är skräckriden som jag

ett ord kan flyga rakt in i ulcus och sjukskriva dig en månad
ett ord kan knuffa dig i dypölen när du har famnen full av sol

ett ord kan glåpbrinna i dig tills choklad vaggar tröst
ett ord kan rispa din panna och aldrig sluta droppa
ett ord kan vara dunket från mammas hjärta inne i mörkret av mammas kropp

ett ord kan vara en halvfralla för din första hunger

ett ord kan skära upp en springa i din tystnad
ett ord kan hålla ihop huvet med resten av kroppen
ett ord kan vända halkan i en spottloska
ett ord kan vara enda nyckeln som passar

ett ord kan vara krälande av huggormslängtan
ett ord kan steka himmelsgräs när våren kantrar
ett ord kan vara en svampdörr för en vilsen bokstav
ett ord kan föda termiter i myndighetens hasande korridorer
ett ord kan nypa ihop mynningen på kanoner

ett ord kan vandra mellan människor som vandrar

ett ord kan slå präriebrand mellan orörlighet och orörlighet
ett ord kan vara skönjare när alla ögon stuckits ut
ett ord kan gurgla med drakögon och skratta med tårna i ett moln
ett ord kan sås som ord och skördas som en skog av vajande nej
ett ord kan få enkelspåret i presidentens hjärna att krocka med sig själv
ett ord kan spetsa världen

Det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu

- det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu
- come again?

- det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu
- jaha då hörde jag rätt första gången

- det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu
- men vad är det alltså du säger? betyder det där nåt?

- det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu
- okej, du vill med andra ord få något sagt – om det där blodet som brinner?

- det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu
- eller att det är en höjd på blodet eller nåt?

- det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu
- okej, men om vi försöker med det där gräset, menar du när gräset brutits av eller så?

- det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu
- nä hä då ger jag upp, vore bättre om vi bara tog en fika i stället

- ja tack gärna

- jaså? säger du det? ja visst kan vi göra det, menar du precis just nu?
- ja jag är sugen nu

- jaha du menar en digital fika?
- en digital fika vore gott

- kan vara en bra idé, faktiskt, bara sitta och ta`t lugnt en stund
- så man nästan kan känna kaffedoften

- handen på hjärtat, var inte det där i början nåt bara för att göra dig märkvärdig?
- ja, märkvärdigare än så kanske det inte var

- så där kunde det kanske sluta? det där lät som en slutreplik
- ja, om det inte vore för att det är roligt att sitta så här

- ja, jag vet hur du menar, bara titta och läsa och tänka
- nästan som att prata

- alldeles som en fikastund alltså
- i detta svårsläckta nu

Det ska stå Hässelby

Stora Mossen. Där fanns en skridskobana. Man måste igenom skogen dit. Det var väl en gång jag var där eller två. Med någon vuxen. Det var mörkt. Det fanns människor hela tiden men det struntade väl mörkret i. Skogen var kanske liten men mörkret i den var stort. Liksom sugande. Stig fanns och människor. Som ett rep man inte fick släppa taget om. Att mitt i var en mosse som sög neråt om man snubblade in i det man inte såg.
Stora Mossen är en station man ryser vid när man stannar där och alla dörrarna slås upp.

Åkeshov. Det är två saker med Åkeshov. Jag följde med Per Persson till Åkeshovsbadet när han åkte dit med sin pappa. Tvål och lukt. Och inga kläder. Fick man ha inga kläder? Hur hittar man tillbaks till kläderna igen? Simbassäng. Och lukt igen. Simbassängen var bara en kall parentes för det där med kläderna.

Passerar Frisörernas Hus. Där stod hon en gång som en fågel jag var rädd för.
Jag räknade sekunderna i mörkret mellan Islandstorget och Blackeberg.
Så mörkt att fönstret blev en spegel.
Jag såg gammal ut. Gammal och liten.

Om du kommer bort nån gång, Göran, kom ihåg att det ska stå Hässelby på vagnen. Kom ihåg det. Hässelby.

Jaha. Jag nickade in i min sexåriga själ. Hässelby. Men hette det inte Blackeberg där vi bor. Jo, Blackeberg ska det vara. Men Hässelby också på nåt sätt. Om jag kommer bort. Det får jag se till att jag inte kommer. Eller heter det gör.

Jag tittade upp omkring mig. Kände inte igen nån. Inte en enda. En flod av is och mörker tömdes över huvet på mig. Klöv mig ner till knäna. Så det var det här.
Jag flyttade fötterna lite till nån annanstans där det var som vanligt, men kunde inte röra dem.
Man har kvar händerna. Men de blir nariga vedträn.
Det spelar ingen roll om man blir hittad och räddad eller ej. Man kan inte tala mer.

De två solarnas hus

huset har inga simmande hajar
men man kan inte få allt

på en gata som heter Oh Yes
klingar spårvagnarna för den
första dagen här

på varannat ord en svala
på varannan bokstav natt
slingrande skajlajn
silver shiny rain

och att det var i går
1300-talet var komplett
galet
och en dröm av ord och broar

heavy heaven
doften av bubbla
och sötad gurka

Janne Ruda och Jan Neruda
byter namn med varann
på bordet bredvid
inga trummaskiner
våran trumma skiner
hos Ringo och Gene Krupa

i en sned vinkel över parkens
sluttning lutar sig den
första fastspikade
människan
med ett
hej

riddar Cato har en borg här
nära de två solarnas hus

på morgnarna sitter han på terrassen

åser till knödel och edelweiss
dagens utsläpning
i håret av
kvinnor som brutit
lagen genom att andas

mitt nästa projekt är människovärdighet

på radion säger de att den
ska släpas ut på
kaserngården i gryningen
och ställas inför
exekutionspatrullen

Draksådd mabamba

jag är ett poem av starka mödrar krumnattsböjd
ett barn som fötts ur historiens skum och
spolades upp på strand
snubblad mellan is och stjärnor
med slinga hat i
sol av kärleks höjd och ung förbränning
ord i det bruna
mörkret som dricker snö
jag heter bara Ja
och är son av en
sten och ett moln

det första jag minns i mitt liv
är att jag gick förbi en soptunna
jag liksom knackade lätt på den
den var inte min mamma
men jag
minns att jag med åren nästan
kom att präglas på den
som den rene klyvs emot smuts
och läppar i blank lydnad
håller upp sitt glas mot
solen och fyller på

jag har hittat en getmjölksgrotta här
hälften häst och hälften människa
till hälften förståndig till hälften galen
löpte längs havet precis utom
räckhåll för vågornas slickande bräm
i det gyllene skinnet omkring mig och
ena sandalen borta
så man känner igen mig
till minne av dan då en drottning av
himlen bars fram över
vatten

här där verkligheten segrat
och cementblandarna hojlar sitt
blåa ljus genom parken
och den nedsparkade sömnen från bänken
samlar i hast sina skallrande
påsar och tänder
och den glimmande hunden som
skräcken rakat naken
hukar sig bakom nedsmetade
registreringsskyltar i
flykten som fräser grus

jag lyfter handen till skydd
det är det som man gör när man
skriver
jag skriver på vad jag
hittar en skrynklig papperskorg
baksidan av ett tömt klotter
en servett som kramar min hand
och dator och skrivmaskin och
griffeltavla och runsten och grottvägg
omkring oss mumlande
historier upp ur jorden

faller grisslevind i ensamkyss
faller vind i bleke
stupets sug i
magen
bergen har byggts
av ekon
var och en fiende
var och en vän
ur sten kommer friheten gro
och skjuta tålamodets
soldater upp ur jorden

jag har som en stor
längtan kan man säga eller det
är som en stor
vind som inte vill ge upp
jag kunde stå lutad
nära trottoaren
grymbladsevig och tankevarm
det alldeles gula
i närheten av att du kommer
men jag vet att det kommer att ta
en oändlig ömhet av tid

i kampen mellan
evighet och bröd
är bröd vinnaren
och jag är myt och månsken
och penna av långsamhet och
sand
man måste sitta still
och man måste
få glödgam rätt in i munnen
annars finns det inte
annars finns man inte

vi åkte mycket runt
för att söka oss en bostad
men det fanns ingen plats för oss
i det skarpa ljuset
snön hade fallit som socker i en skål
vad hette jag i mitt liv?
i vilken saga bjöds jag in?
jag rinner mig som en
natt genom strupen
reflekterande
stenar om min hals

vacker
är grym båt
vitnande in mot strand
vacker
är sol som natt har
din mun av vatten och träd
vacker
är blixt i mitt stammande öga
leende tiden som kysser och kysser
döden ur din
sommarröda mun

det är miljoner
fåglar i mitt bröst
bredvid mig har barnet
somnat i solen
med huvudet mot en sten
det ser ut som det
blåser upp till storm snart
jag blinkar fast
jag blundar
och bara
sjunger den lenes sång

Eckert, Morson och Sondelaar

De tre ryttarna kom sakta ridande uppför gatan. Underligt stilla var det i staden, tänkte Eckert, den första av dem, här borde vara liv och rörelse, folk som gick in och ut ur saloonen, handelsmän på genomfärd, föräldrar som ropade på sina barn, en drös med cowboys förstås. Men inte en människa. Inte ett ljud.

På led red de, efter varann, inte bredvid, som folk gör när de vill prata under färden. Även de tre ryttarna själva var tysta. När de rundade sista kröken före saloonen glittrade solen till i revolvrarna som gungade på deras höfter.

Ryktet om oss har förekommit oss, även här, tänkte den mellersta ryttaren i den lilla kolonnen, Morson, och vred sitt kortsnaggade huvud lite uppåt och kikade mot fönsterraderna.

Den siste ryttaren, Sondelaar, verkade yngst av dem, var kortast i alla fall, en tändsticka vippade mellan tänderna. Satt lite snett i sadeln, som om blicken skulle kunna svepa lika mycket bakåt som framåt.

De gjorde halt utanför saloonen och steg av, Eckert först. Hästarna band de snabbt och löst vid tömbommen. Så stod de stilla och lyssnade, tittade mot svängdörren till saloonen. Det var som om dammet och tystnaden mycket väl visste att här kom tre som levde på sina revolvrar, tre av de mest omtalade i den här delen av landet.

Eckert var den längste, bar håret långt, som Bill Cody på sin tid. En av hästarna gnäggade bakom dem, lågt som för att inte väcka tystnaden. Mjukt och ledigt utan att se sig om gick de tre nu in i saloonen. Eckert först. Sedan Morson. Och till sist Sondelaar.

Därinne var det tomt. Nästan. Bartendern var kvar, en stor grov karl med polisonger, tittade ängsligt upp. Va … vad vill ni? frågade han med spänd röst.

Eckert log stort och svarade: ”en sexa Daniel´s kunde sitta fint”.
En öronbedövande smäll skakade plötsligt rummet, slet sönder tystnaden och ekade vidare över stan.

Eckert böjde sig över spottkoppen, prickade den med en fin brun tobaksstråle.

Sondelaar knäppte bort en tändsticka och satte en ny i munnen, rättade till en ostyrig lock i den blonda kalufsen. ”Högra?”

”Vänstra”, svarade Morson och höll en rykande revolver stadigt mot bartendern, som med vänstra handen sakta lade ner ett gevär på bardisken. Hans vänstra polisong saknades, annars var han helt oskadd, gick på ostadiga ben ut ur saloonen, stelt som i chock.

”Synd att han var tvungen att gå. Ja, när vi ändå är här, kan vi ju ta den där sexan”, sa Eckert, slog upp tre stadiga glas, som de tre tömde på stående fot där de stod i den tomma saloonen i denna folkrika men spöklikt tysta stad. Deras ryktbarhet skulle efter denna dag knappast bli mindre.

Så nickade de till varandra och anträdde färden ut i den tryckande spökstaden igen. I samma tågordning som när de kom in. Först Monica Eckert. Sedan Linda Morson. Och till sist Patricia Sondelaar.

Ein Karem i en trädgård

Jag sitter på min sten. Samma sten som jag satt på vid förra skrivomgången. Där pilar en katt omkring i trädgården, den vita och röda katten.

Jag ska skriva om dig nu och jag har redan börjat, jag har börjat på det där osynliga sättet. Pratar om annat innan jag börjar på riktigt. Jag är glad att du hette Sten, för då kan jag börja med det, nåt konkret. En sten är konkret. Det som inte är konkret är minnena. För de böljar i mig, står inte stilla.

I hallen på Holbergsgatan, framför spegeln och svordomar när slipsen skulle knytas. Du var ju säljare och hade alltid slips. Förmodar jag i alla fall. Och rödlätta anletsdrag. Och näsvingar. Och bestämd haka. Jag kände alltid obehag av det, ville inte ha liksom rött ansikte. Och över hakan lät jag bestämt skägget växa. Näsvingarna kunde jag inte göra något åt.

När du försvunnit från oss, öppnade jag min garderob en dag, jag var väl 8 eller var jag 9. Där såg jag att du hade varit där, för där hängde alla mina slipsar färdigknutna. Om jag inte förstått det tidigare, så förstod jag det då. Att du aldrig skulle komma tillbaka.

- - - - - Jag tittar upp från stenen. Det här var bara halva uppgiften, den att skriva om något obehagligt i mitt liv. Nu till Perspektivbytet. - - - - -

Vid spegeln: Inte så mycket tid kvar. Bara slipsen kvar. Att den aldrig vill sitta som man vill. Usch vad snett. Är det grabben där borta? Begriper mig inte på honom. Vad kan han bli när han blir stor. Lite väl mjuk, är han inte det. Men det är klart, stolt är jag man ju. Son och allt. Måste skynda mig nu. Har Gulli kaffet klart? Portföljen, portföljen, var är den?

Några år senare, avfärden till Göteborg: Jag visste inte att jag kunde gråta så mycket. Jag stora karln. Men mycket har jag fått stå ut med. Det ska Gud veta. Men jag är väl fortfarande ung. Har ju mitt vågade hår och är bra på att ta folk. Blir bra. Blir natutvis bra det här.

Och pojken har jag tänkt på. Kan förstås inte ta farväl på vanligt sätt. Går ju inte. För hans egen skull. Men honom har jag tänkt på. Min son och allt. Behöver inte ens lära sig knyta slipsen själv. Tänk om man fick se när han öppnade garderoben. Hälsningen från mig. Hänger där i långa rader. Och ingen av dem blev sned. Men det får man förstås inte vara med om. När han öppnar garderoben och ser det, då är jag långt härifrån.

En Larsson

Han hette Larsson och tyckte att han hörde till de udda och hoppförglömda människorna. I alla fall tills han googlade på det och fick upp att oförlösta jobbigheter från förr kunde ta sig uttryck i att man a) maniskt samlade på sig skrot eller b) slog sin katt eller c) fick ryckningar i kroppen.

Hans var c: ryckningarna. Men han varken a) samlade eller b) slog, så det fick man väl i alla fall se ljust på, kände han.

Ryckningarna var som nysningar. De bara blev. Ofta höger arm, mest axeln, han kunde inte styra, plötsligt böljade ryckningen ut, flera stycken ibland, det värsta var när det blev ansiktet också, det kunde han ju inte dölja med en tjock tröja.

Parallellt med att han försökte förlösa det oförlösta sökte han jobb. För det är svårt att förlösa på tom mage. Men ryckningarna gjorde att den typiska jobbintervjun gick så här. Intervjuaren hummade, kliade sig på örat, avbröt Larsson mitt i en mening och sa bra, jag återkommer och återkom aldrig.

Ett plötsligt undantag blev Einar E. Eriksson, vd på Energisk Energi. Jobbintervjun med honom började som brukligt var, hummningar, kliade sig på örat och avbröt Larsson mitt i en mening, men han sa i stället kom med, jag har ett jobb som skulle passa dig precis!

Förvånad följde han med. Och iklädd bara en heltäckande baddräkt fick han nu nedstiga i en vattenfylld cistern, som var angjord till ett sinnrikt system av sensorer. Det som nu hände var att minsta ryckning från Larsson fortplantade sig genom vattnet och in i sensorsystemet till en dynamo, som hostade till och började ticka i gång. Energi alstrades! Den alltmer förbluffade Larsson kunde bara konstatera att han hade ett jobb!

Freakshow? Nej, varför det? Inget skratt hördes och ingen såg på, det enda som hände var att han nu tjänade pengar utan att göra någonting. Förutom att vara just Larsson.

Och det gick bra för honom i jobbet. På morgonen sänkte han sig ner i cisternen och satt där och tjänade pengar och gick sen upp på eftermiddagen och gick hem.

Men nu är det så, att människorna längst ner är de som allra mest kryllar av lojal förbättringsiver. Så det blev inte så mycket förlösande gjort för Larsson. Sin fritid ägnade han i stället åt att experimentera fram ett nytt superkänsligt baddräktstyg. Det visade sig bli en stor succé och ökade alstringen av el med uppåt 24 procent. Einar E. Eriksson fick en rundligt tilltagen bonus för detta, eftersom det ju var han som anställt Larsson. Och han som kröp i och ur cisternen fick vederfaras en stor glädje av att det nya materialet gavs namnet larssonit och fortfarande används på Energisk Energi.

Vi tänker kanske inte hela tiden på var allting kommer ifrån. Och varför t ex ljuset kommer så snällt när vi slår på strömbrytaren på väggen därhemma.

Men om man lyfter på ett antal stenar går det att se. Att under och bakom alla samhällshjul som snurrar finns det en Larsson.

Först tapetserade jag gatorna med dikter

- Som adventsluckor som leder ut till Poeter.se -

Först tapetserade jag gatorna med mina dikter.
Några långa la jag ut.
Draksådd mabamba och Den blindes första sång.
Så det fanns nåt att gå på.

Sen kom husen. De två solarnas hus därborta.
Jag vet. Min favoritfärg är gul. Och insatt i varje
fönster är Dikten du framkallar först i din dröm.
I ett av dem sitter Silly Rama och kastar ut
en riksdaler till Bakgårdsmusikanten.
Men han är redan borta.

Några skuggor genom trädgården.
Mwawete går med rak rygg och lång hals
bredvid Un homme absolutement blanc.
De delar ett Fjärilsäpple.

Sju Canto av stenar leder upp till huset.
Från Ringa Ropo till Alessandra Canto.
Man kan sätta sig och lyssna.
Från Bungalow Bill till Långa låten
på Stubben leder sju plattor av
Beatles tillbaka igen.

Ingången till trädgården kantas av två
av mina byster med saknade lemmar.
Abraxas och Zamolxis.
Som en Ursäkt till en grekisk urna.

Riksdalern kom aldrig till rätta.
Maltsar och Berewain letar under gatlyktan
för där är det ljusast. Alla gatlyktor är tända
med Helium.
I diket ligger Fyra sardinburkar.
Och en Buss med uppsliten dörr.

Det här är Vägen mellan Tolita och Kil. X2000
stannar aldrig här.
En trubadur går över Åsnebro. Apel Jinglits
med sin Nomad.

Inne på Sven Vintappares Torg svänger han
galant av hatten för tre kofösare på väg från
saloonen. Den långe Eckert först. Och
Morson deklamerande Ett rim om en häst.
Sist Sondelaar och mellan tänderna vippar
den eviga tändstickan.

På Restaurang P har menyerna exploderat.
Alla bokstäver trängs därinne inför stormen.
Pianot börjar spela när pianisten gått
en Honky Tonk Blues på fläckiga tangenter.

Vid bordet sitter Kriton med den blåa fågeln.
Gun-Jenny har anlänt, binder hästen löst
vid bommen och går in och sätter sig.
Petrarcas harpa ligger redan mitt på bordet.
Så kuperar Clopopisky och delar ut
till en runda Gahali Bahamas.

Först att förlora är Petrarca. Han lutar sig
fram och en tår faller ner på en sträng.
När de alla fyra en efter en har förlorat
börjar harpan spela.

Så borstar jag bort alla överblivna ord
och ur högen på marken stiger
vokaler och konsonanter
som en rök in till grannarna och
borrar ner näsorna i deras gräsmattor
för att slå rot igen i ny frisk jord.

Gerhard, Eriksson och Jansson

När Little Gerhard spelade in Buena Sera behövde de en bild till skivan och då använde de en fontän i Vällingby, han stod på knä och höll en kvinna i handen, som om han skulle fria ungefär, och kvinnan skulle vara Angelika Gylling men hennes sjuåring fick ändrad tid hos tandläkarn just då, så det blev Siv-Maja Eriksson som var yngsta syrran till producenten som fick ställa upp och drog på sig en sjalett om det stavas så som var röd eller gul och en fin klänning för det var ju ändå ett foto och fotot blev fint och liksom ett med hiten där konvolutet låg på skivdiskarna och Little Gerhards Buena Sera var en megahit den sommaren, den svepte med sig det nya Sverige, för stjärnorna däruppe i himlen förstod att förse Little Gerhard med hes röst, det finns särskilda stjärnor däruppe som ser till att det är hes röst i strupen på en del människor, för att raspa ner det från det fulländade gör det fulländat, ta t ex Ludde Armstrong, Bob Dylan, Evert Taube, Ella Fitzgerald, John Lennon, Håkan Hellström, Johnny Cash, Little Richard, Amanda Jenssen, det finns en stjärna för varje strupe däruppe och i så fall också för Louis Prima för han spelade in Buena Sera först men den blev inte så värst stor i Amerika för där finns ju så mycket, inte så stor som Little Gerhard blev i Sverige med samma låt, Sverige är ju mycket mindre så om man sänker en sån låt ner i Sverige så blir den större förstås, och namnet Little Gerhard är ju inte så konstigt, man heter så i Västmanland, Gerhard i efternamn, det är ju bara att ta Karl Gerhard, även om han kanske inte var från Västmanland, och Little i förnamn det har ju också Little John i Robin Hood och Little Joe i Bröderna Cartwright och Little Jinder och jag hoppas och tror att Siv-Maja Eriksson och Little Gerhard fick en lenmjuk Jansson Frestelse efter plåtningen fast Siv-Maja nös flera gånger så hemskt förkyld hon var den här dagen, men utöver stjärnor som ger hesa strupar däruppe finns det planeter som är stora diamanter och planeter som är av kork fast större och jag minns klart att Siv-Majas kappa var röd, om inte gul, nej röd var den och Angelikas sjuåring stod där lite i bakgrunden ändå för det visade sig att tandläkarn hade stängt när allt kom omkring och hon tittade upp och den hesa strupen kom ner och buena sera signorina, it is time to say goodnight to Napoli.

Helium

jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och
stormande händer som tar dig under hakan och säger att du
är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig

jag tror på de vita träden som huggits ner av brådskan och
reser sig av långsamheten

jag tror på mesar som klungar ihop sig så många på
telefontråden att de kan tas för en örn

jag tror på den skalliga primadonnan som biter sig kvar i sin
etta i stacken de bruna stövlarna skövlat

jag tror på hundöron i böckerna och oavslutade ögonblick
som dimper i golvet med smörsidan neråt

jag tror på maskrosen som vänder sina finniga kinder mot
frosten och säger att nu

jag tror på förvånade människor, de ser med nyfödda ögon

jag tror på sluddriga frågetecken som flyger som nyväckta
fladdermöss i den oranga natten utan svar

jag tror på floder som rinner genom människor och
flod och människa som byter plats

jag tror på mannagrynsgröten när den fräknig av kanel
närmar sig din mage

jag tror på väldigt konstiga ord som kryper som skalbaggar
längs väggarna när den kloka klockan somnat

jag tror på ett hopknycklat papper från dig och ett nytt
papper du sätter till din mun och andas på

jag tror på kalifen av sand när han stiger av och låter
kamelen gå i bet runt Stureplan

jag tror på huvudskakningar när de slutar skaka sina
hundra huven och rullar ut en enda vrålmatta av ja

jag tror på tandlösa haltande gubbar och gummor som
himmelkantiga av liv hittar en dörr de aldrig sett

jag tror på den spetälske älskaren som reser sig och pekar
att här är det väldigt mycket ljus

jag tror på buckliga burkar som hissar segel på segel i rännstenen

jag tror på den blinde mullvaden med jord i ögonen som
tränger upp ur det artonde hålet och sväljer finalbollen

jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och
stormande händer som tar dig under hakan och säger att du
är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig

Hurusom man tillbörligen anrättar en hetvägg

... och mitt i vindsröjningen hos Åke Holmberg virvlade en pappersbit fram, lite gulnad och tummad men annars oanfrätt av tidens tand och alltjämt med den anslående rubriken kvar tillika med ett fullt läsbart innehåll ...

Ingredienser:

- nygräddad fullvuxen hetvägg av Ture Sventonklass
- stor, flatbottnad tallrik med generösa kanter
- sked liten
- sked stor
- kastrull
- några dl ekologisk mellanmjölk
- rund, knätjock matta
- två öronproppar
- halvmeterhög skärm

Beredning:

1. Nedlägg semlan försiktigt i tallriken.

2. Lossa semmellocket och lägg det uppochner på tallrikskanten.

3. Tag den lilla skeden med spetsen mot den sålunda blottlagda semmeltoppen och frilägg med cirkelformade rörelser den mandelmassa som döljs under den snöpösiga grädden.
Bortgrädden läggs på semmellocket.

4. När mandelmassan frilagts, vänd skeden rätt och avlägsna lejonparten av massan (85-90 procent är optimalt) samt kasta eller bortskänk denna.
Härigenom har inte bara semlan befriats från sitt överskott av mandelmassa, utan även en liten krater skapats i semmeltoppen, för det senare skedet i tillagningen.

5. Värm mjölken i kastrullen.
Avnjut under tiden försemlan, d v s semmellocket med dess bortgrädde.

6. Häll den nästan kokande mjölken runt semlan längs tallrikens väggar (härav "hetvägg") tills semlan är flott.

7. Ös semlan genom att, med den stora skeden, hälla den heta mjölken i semmelkratern, varsamt så att inte gräddpöset störs.
Fortsätt tills mjölken är lika fördelad inom och utom semmelkroppen.

8. Sätt med semmelförväntan tillbaka kastrullen på spisen, med mjölkslatt på botten.

9. Placera tallriken på ett bord i motljus.

10. Ställ dig på knä på mattan, med ögonen sålunda i höjd med semlan, i sin tur i höjd med molnen på himlen.
Låt ögonen äta sig mätta.

11. Stoppa propparna i öronen och utestäng sarkasmerna från oförstående betraktare.

12. Sätt dig på stolen och sätt upp skärmen på bordet omkring dig och låt slutligen, utan insyn, den klafsande njutningen börja.

Kristalldalen

Här finns en kula som kan trotsa tiden.
Kom fram, du sökare, och skåda i den.
Snart skönjer du, till virveln av en trumma:

en dal med åtta gubbar och en gumma.

Den förste vi ser är Vargkliste
lång och stödd på ett för
länge sedan kastat spjut.
Längst nere vid den borrande
spetsen färgar elden sanden röd.
Står rak vid ingången eller utgången.
Såret i strupen tittar häråt.

Och där i kulan är det någon
som går genom dalen. Böjd under en
gul hornväska stakar Gregbull på
med ormstaven av trä.
Han sporras av vingar på skon.
Brevet i väskan måste han lämna.
Det var bara han som hade tid.

Lyssnande i gräset sitter Somnar int
har en termometer som knixar sakta
framåt, en liten larv bland stråna,
mäter det blåa vattnet, djupet
i avgrunderna bortom dalen,
rymden som ryms i hans vandrande öga.
En liten assistent, men tålmodig.

Klivstund ser vi där i färd med
att klättra uppför branten.
Inte direkt för att komma upp,
mera för att titta ner.
Han har en brandgul sol i kroppen.
Tar med sin lockiga fru
i en lodrät buss av livsmetall.

En hatt på en krok på väggen
surrar och mumlar, proppfull med
nyheter. Pekar oss längre in.
Där rinner skogen ihop och träden
är skrovligt ljumma. Två svanar
och Luntzvoosch
simmar i violetta berättelser.

Absolut stilla sitter en gestalt
som Tänkarn i muskulerad brons
och leker kärleken svart:
Nervbeng med stoppad pipa.
Ovädret som bildas över hans
huvud kan vara ett moln.
Eller också hans hjärna.

På sluttningen lutad mot en stam
ligger Lifner. De bruna
löven har vinden krattat ihop om
de magra benen hans. Händerna
dom fångar i luften vad vinden vill.
Som händer mellan två isflak
sträcker sig mot parianäven.

Och ett ögonkast därifrån? På alla fyra
gräver han i jorden, skär isär rot
för rot mot den rena kalken
med ena handen. Den andra vinkar lätt.
På skägget känner vi honom, Ringdöf.
Lägger vid ett grönt blad på marken
det färdiga porträttet av Regnet.

Där borta är han själv. Bearbetar rak
i ryggen böjd i knäna stenen
och hans vigg går som åskan
i de vita blixtrande marmorblocken.
Den evige Regnet, orosman, fridtjuv,
sjunger och faller i rök och damm
allt längre in i skuggorna i dalen.

Du dunkla kör av nio sångkolleger
som enkelt vänder nederlag till seger
och svingar dig ur dalen till det höga:

det räcker med en träff av läsarns öga.

Lumpen gör män av pojkar

lumpen gör män av pojkar
modet gör kvinnor av flickor
lumpen gör pojkar av män
lumpen gör flickor av pojkar
modet gör män av lumpen
lumpen gör kvinnor av modet
flickor gör pojkar av lumpen
modet gör lumpen av kvinnor

pojkar lämnar lumpen tidigare
pojkar lämnar lumpen trumpnare
pojkar lämnar lumpen till flickor
flickor lämnar inget åt slumpen
flickor ämnar inte gå på pumpen
flickor lämnar pojkar som är i lumpen
män kråmar sig för kvinnor
kvinnor kramar lumpen ur pojkar

kvinnor gör män av pojkar
flickor gör pojkar av kvinnor
män klarar sig utan ärtsoppeminnen
men snuskburken sitter som en
mandelskorpa kvar i alla
91or
och 87or
som marscherade för Elvira och kaffehurran

mil
militär
mi lit är
me lite ära
militära
militärande
mil i tärande
militär ande

mitt
kommande
kommando
ger ett tecken
att inte komma
eller ett
kommatecken
ett kom an då

kom
kom mun
kom mun icke
kommunikation
kommuniké
kom mun icke
kom mun
kom

Min människa

Det finns så många utslitna ord för det där, så vi kan väl helt enkelt säga bensin. Bensin som får barn att rulla och gå. Den bensinen blev jag inte tankad med.
Det fanns väl inget i pumpen, eller det var hål i den, eller det fanns inga händer från mamma eller pappa att hålla i nån pump.

Men inom mitt skal kunde jag ta hjälp av två änglar, Fan och Tasi. Med hjälp av de två byggde jag upp en sanning där bensin fanns i pumpen och det fanns inget hål i den och mamma och pappa höll båda i pumpen.
I bubblan tog jag in hela familjen, mamma, pappa, mina två systrar och mig. Och för säkerhets skull också vår katt Mitzi. Jag hämtade min näring ur den stoltheten. Jag kan inte minnas en enda sekund av något annat än denna stolthet för en familj, som egentligen inte ens fanns.

Så åkte pappa till Göteborg och bodde där, för jobbets skull bara, det är ju svårt att få jobb här, och jag tyckte inte för ett ögonblick att det var nåt märkligt med det.
När klasskompisarna på lågstadiet frågade att bor inte din pappa här och är dina föräldrar skilda, oj vilka befängda frågor, var min reaktion, det hajar ni väl att dom inte är, han är ju bara i Göteborg för att det är lättare att få jobb där och så.

När mamma efter ett år satte sig med mig en kväll i vardagsrumssoffan och sa att pappa har inte flyttat för jobbets skull, det är så att vi är skilda, då drogs hela proppen ur och jag rann ut i avloppet till verkligheten, men innan den hann sparka huvudet av mig hann jag dra in skallen till mig, till inom mig, till ett fortsätta-leva-rum som jag hade inom skalet, de där båda änglarna var där, för de kan bara spolas bort om ens huvud sparkas av, och det hade jag ju hunnit dra åt mig precis, och Fan och Tasi gjorde så att jag kunde ha en massa liv helt inom mig, det kunde flöda där inom skalet, inom borgen, jag visste ju, hade ofta tagit in där förut som på hotell, på genomresa. Men nu flyttade jag in.

Min människa grät i mammas famn. Sen frågade min människa ”har du och pappa skilt er?” och mamma nickade. Och en fråga till: ”hur många känner till det här?” Vad hon svarade på det vet jag inte. Men det var den andra viktiga frågan.
Och sen behövdes inga fler. Bara de två frågorna. Och båda rätt konstiga. För vad annat kunde det vara fråga om än skilsmässa? Och vad var det för big deal om andra visste?

Två såna korta frågor med några gråtskvättar emellan från min människa. Och sen var det klart. Vindbryggan uppdragen och jag kunde skicka ut min människa till skolan och allt det där, medan jag själv fanns kvar därinne.
Medan tiden och verkligheten förgäves gick skallgång efter mig därute.

Vrickat värre etcetera medmera osv, jag vet jag vet, och i en sjuhelsikes massa år, dessutom.

Men okrossad.

Mwawete och vått mellan träden

det är världen i notariens kolumner och det är världen
av fiskfjäll som klibbar mellan fingrarna och världen av
meningsbyggnad som sliter sig loss ur din famn och rusar
före med dig efter och kastar sig upp i tallen högst där uppe
på det sista vippande kvistdallret och en enda
rammadammadingdång skriker ut sin tysta lystnad tätt
intill din mun

jag finns här vildblomsväntande som en dagg i syra i kranen
forsande av dräktighet och milda händer och det finns
också andra världar och jag finns också nån annanstans

men det var inte det vi skulle prata om

det var att jag har en evighet inom mig som jag inte kan förstå

och jag trodde inte att det kan finnas
någon så saknad att den inte är
sol i någons händer
och att den kan bäras högt och starkt
som en egen frukt
som två afrikanska kvinnor går
med raka ryggar och långa halsar
till vattnet mellan träden
och den enas namn är Mwawete
och den andras namn finns bara i fåglarnas kvitter

det är som om det alltid är en
tråd av mig jag hittar när jag
letar efter dig

kunna titta på
en som tittar så
att båda blir sedda

den första ner
i rulltrappan
Saturnus med
uråldriga huvudet
och svalg
av svarta
månar
sen
alldeles därefter
en myra
så fint hennes
antennansikte
och väldiga
korg för att
handla ägg
den tredje
i raden
du
fastän ännu
inte riktigt
du
jag
angriper bara
verkligheten
ur ett annat
strypgrepp
dina ögon
annorlunda
genomborrade

så kommer en ensamhet till oss och
knäpper upp de knappar vi just knäppt igen

varma fotsteg innan rasten är slut
ord med låga höfter och örnblänk i hjärtat

i vattnet mellan träden

förantvarda våra pillerbrynta huggminuter av bly
huggtänder av ding och sly
huggluggspannor av rynkade pennor och snö
evighetsminnas spärrvaktens långsamma gäspning
som tar in hela stationen hela perrongen hela nya dagen av
glömt gräs och plusgraders kyssar över magen

I´m the dragon-like butterfly covered in dirt
eine gnädige Schicksal deine Blühenden zu unterlassen
titta dig i näsan och skallallallra med tänderna

bladhundssvävande i sin vita död

och du vet att hjärtat alltid har
ett försprång
tills hjärnan gnuggar sig
i ögonen och kommer lunkande efteråt

ett barn vet att gatan
är en tunga som rullats ut
ur munnen på
alla otrampade
dagar

men den
vuxne har inte
kommit så långt

hoppet är så ungt när hoppet blir
gammalt sätter det sig med tung stjärt och
är samhället

det är här vi lever
det är här vi dör
några frågor på det?

med ett leende delar fröken ut stenciler

och dag är natt utan mörker
och natt är mörker som inte kan sova
och mörker är tid utan ljus

jag vill att
du skriver mig ett brev
som inte kom fram

jag vill att du skriver mig
ett brev på ett fullständigt
obegripligt språk
som jag får översätta för
mig själv när jag
tassar upp på natten
och slår och slår
i mitt drömlexikon
av nerskjuten sorg

inte gömma mer
de salta dagarna
nerför kinderna

jag vill att du hungrar mig ett brev

Mötte en Poet på stan

Men se där! En poet! Slå dig ner!
Stolen framför mig är ju tom.
Ja, det är fint häromkring som du ser.
Verkar som hela stan står i blom.

En rakryggad inbunden vän är du.
För visst, jag känner igen dej nu.
Din seniga hand. Och blicken mild.
Du var min första förebild.

Det är vår, nästan sommar,
ska vi lyfta på glaset?
Kastanjerna blommar
på Poschingerstrasse.

I hörnet där sover vår krögares katter
till sparvarnas rusiga tjitter och tjatter.
Lyckligare kanske man aldrig blir
än så här på ett fik med en wurst och en bier.

Okänd? Och osåld? Alla gånger!
Med marknan mäktar en inte schackra.
Jag präntar ner dom, mina sånger
bara för att de är vackra.

Tänk, här sitter vi två och är glada
långt ifrån vardans autostrada.
Ett möte är inte mindre kärt
för att det är imaginärt.

Och i den nedsänkta parken finns
solnedgångar gredelina.
Sitter man där kan det hända man minns
alla döddansarvisorna dina.

Nä jag brukar inte skriva på rim
men ibland så längtar en text efter lim
precis som saknaden kan bli stor
efter en Poet, en bror.

Tro inte jag vill härma dig
- das wäre doch umsonst.
Men bara lite värma mig
vid foten av din konst.

För den är stark, Poeten,
bryter arm med evigheten.
Och ändå var du bara
en fattig bror från Klara.

Ett ord innan vi skils -
du skulle ha gillat Berlin
och vice versa, Nils
Johan Einar Ferlin.

Nyckelhål

ibland finns det plats för en
film med James Stewart
den där med ängeln som väntar
på att få sina vingar
men först hoppar James Stewart
för att dränka sig
jag skjuter bara undan så mycket
tid bakom mig att det finns
plats att krypa igenom och
så ringer Anna på dörren
och då är det tonår och
han och jag går ut på
Grundtvigsgatan och
förmodligen åt höger mot
lekparken det där sättet som
James Stewart talar på som
med en potatis i munnen
och jag är nog inte tyst som
jag brukar för det är lätt att
tala med Anna det kan vara
Seargent Pepper han har köpt
eller spelar vi pingis i källaren
hos honom och kanske turas om
att tända ljuset igen när det slocknar
och filmen var mörk och det var
precis så att ängeln kunde dyka
ner i djupet efter James Stewart
fast det var svårt att se att han
var en ängel när de satt
drypande våta på fiket
går man genom ankdammen
och mellan de gula husen
kommer man till Holbergsgatan
den vägen har jag tagit ofta
två trappor upp bor Anna
han kan barréackord
wednesday morning at 5 o’clock
och alla texterna står på den
röda baksidan och det finns
klumpar i halsen och vi försöker
känna igen alla dom som
står vid gravens blommor
sacrificed all of our lives
och längs den gula
Grundtvigsgatan gick jag
mellan gröna och röda gården
fram till pensionärshuset där
allt störtade sig ner
går ner på knä och genom mina
ögon kommer det till mig igen
känner ända hit det där ontet
som när man kväser en fågel
en långsam hyena cirklade mitt liv
minsta myra gick till midjan
och sträckte spjuten rätt ut
jag var en insparkad skräck
och när jag öppnade tystnaden i munnen
rullades jag ihop till en penna
jag tittade en gång till
och mellan tallarna kastade sig
Blackebergs lianer
it was twenty years ago today
den vandrande vålnaden
på knä
i min mage av dikter
mild som en smekning var mina drömmar
och den eviga blå skolbagen
dinglade runt benen där jag
sprang

Om det onda

Rutger kände sig inte riktigt bra.

Han hade ont i vänster ben sedan några dagar tillbaka, så han kunde bara halta. Det kanske var så att det inte riktigt syntes, men i så fall berodde det uteslutande på att han nu hade fått ont i höger ben också. Det nya haltandet och det gamla, de tog ut varandra, så att det för omvärlden kunde se ut precis som om han var bra i båda benen.

Det var ungefär som med magen, det där. Någonstans i magtrakten hade han ont, men när han vaknade på morgonen så märkte han att det värkte i ryggen också. Det blev konstigt då. De två onda låg så nära varandra. Att ha ont i båda verkade så obeslutsamt, snudd på karaktärssvagt. Det var på vippen att han satte händerna till munnen och ropade in i sig: hallå där nere, nu får ni faktiskt bestämma er, vem det är som gör ont.

Tandvärk och bruten fot hade varit mer kompatibelt, tyckte han. Mer ordentligt, på nåt sätt.
Men när han kände med tungan runt tänderna, kunde han inte svära sig fri från intrycket att han mycket väl kunde ha hål också i dem. Åtminstone några stycken. Han prövade med tungan igen. Mycket riktigt. Tungan försvann som i en krater.

Fanns det då inte en enda fläck på sig eller i sig som han triumferande kunde sätta fingret på och utbrista att här mina damer och herrar, här på den här punkten mår jag bara prima? Ingalunda.
Rutger stönade. Men utan att lägga huvudet i händerna, för då skulle han få ont i huvudet också. Eller händerna.

Nej, det var helt enkelt så att han inte kände sig riktigt bra.

Fortfarande stönande (utan att lägga huvudet i händerna) avlade han utan någon större förhoppning en visit hos farbror doktorn. Som visade sig heta Anna-Lisa Abrahamsson. När han kom in till henne fick han inom mycket kort ett recept i handen.

När Rutger kom ut från mottagningen vek han upp receptet, som var mycket kortfattat. Där stod bara: nu är det fredag eftermiddag.

Och plötsligt försvann alla hans krämpor som genom ett trollslag! Vartendaste ett! Han drog in ett djuuupt andetag med helg-syre, slog ihop klackarna en decimeter över golvet och försvann ut genom dörren sjungande en aria ur Trollflöjten.

Orden är båtar för mina passagerare

jag har alltid tänkt
min hjärna består
av ett sammelsbludd

när folk tilltalar mig
ordnas inte deras ord ordentligt
de mera dunstar in i mig som en rök

en molnbevandrad solosoldat
inom det omedvetna
medvetandets gränser

som framfödd av en galax
som vetenskapligt långt härifrån
bakar in sin mening i en paj

tänkte på Hasse Ramm i dag
han var starkast i klassen i ettan
då varje skog hade en Robin Hood

jag fick alldeles vit nougat
från Classe i ett brev från Italien
nog det första land som besökte mig

barkbitar i kapp i rännstenen
i nyguppade våren
med första bästisen Nalle

och vart jag än skulle sprang jag
som ville jag så lite som möjligt
röra vid den jord av vem jag ändå inte var

              *

jag visste att Husson kastade slägga,
framför teven med Rolf och Örjan
gjorde Ludwig Danek 64,62 i diskus

jag gjorde listor av namn
och namn av listor
statistiken och dess älskare fantasin

det ryska backparet
Sologubov och Tregubov
rullade med ilning över tungan

Lennon-McCartney-ackord
och pingis i källaren
där ljuset hela tiden slocknade

målvaktsstenens och basketkorgarnas
tidsfördrivdunk
på gårdarna Schaffer kom från

              *

Morgen spelade mamma
O mein papa steg och sjönk
i luften i vardagsrummet

vintervinglade hem på stela skridskor
det gula fyrkantiga ljuset från köksfönstret
en granat i mig när jag tittade upp

bukspottbrinnande barnagolv
med krökningen runt mig
som ett frågetecken

människorna kunde leva
först som miniatyrer
mellan mina fingrar

den utslagna summan av det där:
tennsoldater som inte var soldater
och inte gjorda av tenn

              *

min barndom var full av hagar
hagar med högt gräs som man kunde gömma sig i
med staket runtom som stängde ut och stängde in

Siljansnäsarn vann alltid rodden över Jugenmo
och i Sammilsdalsgropen nedsteg
Nils Gustafsson som Vår Herre

en gård gjord av mormor och sommar,
när augusti regnade var hon alltid där
och vävstolen dunkade tiden i byn

högan gräs och godan ro fladdrande i vin-
den på grinden som sväng-
er ut och svänger in

              *

fågel var jag till klo, kvist och darrning
sköljmörkret kom och gick i trädet
medan decennierna sydde på vingar

de fel och ekvilibrister i mig
som hela tiden underfunnits
flätade mig ordagrant broar

hästdroskans gnäggande ur dimman
blod och blankvers tätt över tiljorna
Robins muntra pilar av grågåsfjäder

Sherlock Shakespeare av Sherwood

som en törst sträckte jag ut mig i bokskogarna
och den sammanpressade svarta himmel
som hette vinyl

i pennan lät jag rinna allt jag var och ville
en darrnål
mellan ensam och mångsam

              *

så ser jag ut genom fönstret på mörka pråmar
korsande mörka vatten
med gula fyrkantiga ljus

jag har alltid tänkt
min hjärna består
när folk tilltalar mig

jag är jag är jag
en mantel av blinda namn
och koltrastar över asfalten

en hopsmet av
krynnor och varma blår
till midjan bara i verklighet

som den som sänker sig ner i någons minne
med fingrarna från en sommarbrygga

en torr sten som vill bli våt

Pausering

vindsommartysta av den grå evighetens tysta klippor kliver de tystnadsgrå klipporna med dröjandets steg ner till vattnet som inte är klippor utan vatten och det finns små svarta och röda kvarlämnade bär klängande i skrevornas gröna vrår av äntligen och dirrande lite i getingarnas bris och flugornas och när de tvättar sina gråbenslika gråa ben de tysta klippgrå klipporna i vattnet som inte är klippor men vatten och stilla och strömmande stilla av plasket som tystnaden gömmer i glömska och vingar som vatten av rinnande nåd ner i vattnet när känslan den rodnande röda har grånat till hjälpande grått och det finns där ett rop ner i vattnet som ändras i färgen och huden av klippor har glömts in i vattnet det vita gråbleka vattnet som är en tyst glitterhand nu, en tyst hand av dag som druckit sig vindsommartyst och grå, vindsommartyst och grå, vindsommargrå som de tysta klipporna som lämnar sina nuddande vatten och grår sig tillbaka med grå ben av vind och klippor och återgår vindsommartysta och ljumma tillbaka och rinnande ljudlöst tillbaka in i den öppna och lämnade pennan på klippan

Pelikanen och Pelle Kanin

I dag är det Tolftejul, sa Pelikanen.
Vad är det? frågade Pelle Kanin.
Båda gnuggade sig i ögonen efter nattsömnen som varit som den brukar. Mycket orolig.

Jo, sa Pelikanen. Det är när det är 12 dagar kvar till jul, och det är det i dag. Och Tolftejul är den dagen då man får fråga de andra djuren till råds om nåt problem man har, och att de då måste svara.

Va bra! tjoade Pelle Kanin. För han visste ju, och Pelikanen visste också, att de båda hade ett stort problem som dom behövde hjälp med. Och i dag hade de chansen!

De larvade båda iväg tillsammans och träffade på Krokodilen. Han låg i vattenbrynet med sin stora mun öppen.

Hej, Krokodilen, sa Pelikanen. Vi kan inte sova på natten. Pelle Kanin är så frusen och rädd och springer omkring. Och jag blir så ängslig för jag vet aldrig var han är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?

- Ät upp honom, sa Krokodilen bara, och försvann ner i vattnet.

De tittade snopna på varann och skakade på huvudet. Och så larvade de i väg tillsammans igen och träffade på Fladdermusen, där han hängde uppochner i ett träd.

Hej, Fladdermusen, sa Pelle Kanin. Vi kan inte sova på natten. Jag är så frusen och rädd och springer omkring. Och Pelikanen blir så ängslig för han vet aldrig var jag är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?

- Bli osynlig, sa Fladdermusen bara, släppte taget och flög iväg över träden.

De tittade snopna på varann och skakade på huvudet.
- Två jättekonstiga råd, sa Pelikanen, men vi får väl en tredje chans, det får man ju i alla sagor.
- För det här är väl en saga? frågade Pelle Kanin, och knackade på skärmen inifrån. Och när de såg att du nickade så larvade de iväg tillsammans igen.

Och så träffade de Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav. De berättade vad som hänt och då sa Lemmih: På Tolftejul är det så, att man också måste följa de råd man får.
- Men se inte så ängsliga ut, sa Tevil, följa råden måste man, men ett öga ser bara vad ett öga ser.

Och så tisslade Lemmih och Tevil med varandra ett tag. Och efter tisslandet kallade de till sig Pelikanen och Pelle Kanin … så här kan man lösa det … tissel …. tassel …
Och Pelikanen flaxade förtjust med ena vingen. Och Pelle Kanin gjorde ett jämfotahopp av glädje. För är det några som kan ge lösningen på ett problem så är det Lemmih och Tevil.

Och det är därför som Pelle Kanin varje natt kryper in i Pelikanens näbb och sover. Där finns ju ett krypin lagom rymligt för en kanin. Uppäten, fast bara som det ser ut. Osynlig, fast bara som det ser ut. Och aldrig mer behöver Pelikanen undra var Pelle Kanin är. Och aldrig mer behöver Pelle Kanin frysa och vara rädd. På morgonen kliver han ur och båda gäspar, helt utsövda efter natten.

Men när Pelikanen och Pelle Kanin ibland sitter vid lägerelden, är det nästan aldrig några av de andra djuren som tror dem, när de berättar hur de en Tolftejul fick hjälp med nattsömnen av Krokodilen och Fladdermusen och Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav.

Petrarcas harpa

jag är den poet som grep din handled förra veckan
jag hade ingen servett till hands
att kludda på
och min dator har för länge sen
dränkts i ett bortomvarande
så scusa mi som Petrarcas harpa strömmar
det var inga rosor i handen
och inga törnen
när jag
rörde dig
du kanske kände ett litet stick
men det kan också ha varit
våren som vägrade vitna
ou nom de nom de nom
oder die Weinacht des Träumes
o desnudo en el cerezo aliso
green my present morning
säger jag tyst
green my present morning
orden som värmer kylan
kylan som gör att värmen finns
i magnetfältet dem emellan
där orden byter plats
och kalejdoskopet ändras
över den vita ytan 

     jag är den poet som grep dig om handleden
och sögs upp i vimlet
som namn och ögonblick och
snubblad glömska
verkligheten kan inte beskriva sig själv
den måste använda sig av oss människor
ett ord måste bestå av minst 50 procent människa
en människa måste bestå av minst 50 procent människa
det är därför min röst ibland ställer sig så på kant
och min hand mellan dina strängar
dör långsamt som en ängel i grönt vatten
     jag är den poet som för ett ögonblick gnistrade i din hand
och skyller blodet
på likheten med den längtan
som vrider klotet
rött genom dig

sjunk ner i mig i det hav där jag kan bo

jag vill att nån ska sjunga för mig i natt
och sången ska komma från fönstret

Pianot börjar spela när pianisten gått

nu är det paus
kan du inte bara sätta mig på ett flygplan
och göra så där över ögonen på mig
gula ögonstäder därnere
illuminerande under
ifrån
jag är bara anställd som andare här
kollare på sånt som finns
undantryckare av den luftmassa som svarar
mot mig
din tokiga bäver, vad går du i sickness av?

Pudder och Bläster hette dom. Och Höder och Toll.
Eller och Nynner. Och Tjösta-Nils.
Dom sju dvärgarna Bruse.
Som Snövit fladdrar
med öronen i takbjälken
på julen i teven åt.
Trumpeter och fanfarer och kulleribock
alla hålen det kommer musik ur.
O mein Papa
er war ein wunderbarer Clown
yamma yamma i en enda ring runt
kratern efter födelsedagstårtan.
Din tokiga bäver, hvad går du i sickness av?

födelsens hjärtlösa spets
millimetern från mitt adamsäpple
där försiktigheten
vred mig om till
sandlådan plugget jobbet
i en framhackad alplinje på skärmar
av blippande EKG tills revolutionen kommer
vill jag inte prata om
bara skriva i dina vågor som
slår

mormor kunde sätta ihop händerna
för kattungarna att sitta i
och svänga dom hur hon ville
dom pep ingenting
bara tittade ut från sin
fåtölj av hud och värme
jag tror att tiden är nåt som inte är
förrän du tittar dig över axeln
när jag var liten
blev jag slagen i
huvet med ett järnspett
men jag tror ändå att slaget
kom inifrån
din tokiga bäver, hvad går du i sickness av?
din tokiga hackande bäver, hvad går du i sickness av?

kastade mig på
magen på det vridande golvet
av skam som man inte ska
men
nån orsak var inte att leta
ett moln drog igen locket
och det var det
och du var jag
och jag var du
och du var samma undrande kött som när du levde
och injicerade mig med mörk drunknad poesi

hugg ner mina träd
hugg ner mina nya broar
hugg ner mina skäl att frysa
hugg ner löftena om befrielse
hugg ner lallandet i mitt öga
jag rotar i soptunnan av mitt liv
efter fästet alla andra har
det som är botten med mig
för andra
är också botten med mig
för mig
ett strupmuller från
mitt flabbade liv

säg att du såg mig så
mitt riktiga huvud
inte blåsor där ögonen skulle ha varit
blåsor där näsan skulle ha varit
blåsor där munnen skulle ha varit
inte hängande långa blåsor som kospenar
där ansiktet skulle ha varit
äng eller ängel
skräck eller äckel
same different shit
it´s not over
until it´s over
until the fat lady sings
crazy beaver you, vad går du i sickness av?

jag minns inget
bara mörker och lördagsbricka
gömma nyckeln och tjugo frågor
och skräcken som det inte
var något speciellt med
hej tomtegubbar och hans
händer svarta och vita över tangenterna
rasslet i middagsbordets
konversationskedjor
cigarettetui från Räddningskåren
och mumsmums vid taskigt samvete
pappa har gått ut på
stan stan stan
vi lyssnade till hans
steg i gruset

jag var fyra
och den röda clownen
la huvet i
flygeln och krasch
hela tältet tjöt av skratt
och jag blev
utburen och när
jag försökte säga nåt
lät det som inne i en
tunnel och
till slut slutade
jag försöka
och kröp in
i en egen musik

tjugo och Tarzan
var brun och av bärnsten
och hans mamma ännu brunare
han jagade skönhet i träden
försökte
leva i parallella världar
bara vända på huvet
och få munnen full
ett höftskynke mellan
verkligheten och blodet
och endast civilisationen
mellan tungspetsen och
flugan
da da da dansar svansen mot marken
ett barn i en rinnande man

hugget trängde inte
ända in
pianot kommer att brytas upp
med ett knak mot svällande sol
jag tror det
hela tiden var nåt trasigt
att jag
först måste förinta mig
för att växa
och om jag inte
växer förintas jag
du hittar mig i fönstersmygen
när proppen satts
tillbaka i pausen igen
din tokiga månlunkarbäver, vart går du med dina mörka ögon?

På Restaurang P

När jag blir stor ska jag ha restaurang. Jag vet precis vad den ska heta: Restaurang P. Sen vet jag inte så noga. Men det löser sig.

Förrätter ska man ha förstås. Då blir det potage - det är franska för soppa, så det måste vara gott. T ex purjolökssoppa.
Kanske en bit paté med pressgurka.
Bröd? Javisst, det måste finnas. Pumpernickelbröd eller pain riche.
Och pitabröd. Med pålägg. Såsom paprika och palsternackor (så att du inte går av för hackor).
Sallad då? Inga problem! Plocksallad är alltid pålitligt. Med polentagryn, pumpakärnor och paranötter.
Och kanske en fyra Pors.

Få se. Sen huvudrätter, ja då måste det vankas piggvar med pepparrot.
Och pyttipanna med pocherade ägg.
En given rätt måste vara plankstek med potatispuré.
Liksom pasta med pesto och parmesanost.
Och förstås plumpudding (om det är jul) och påskalamm (om det är då).
Pitepalt med pressad potatis (s k plugg).
Och vad vore en meny utan paprikapiroger i passerad tomatsås?
Tillbehör då? Ja, pilaffris, det kan man ha antingen till paella eller pekinganka.
Och pommes frites till vad som helst.

Eller helt enkelt bara en portion pölsa.

När det gäller dryck till det här så why not Porla, mineralvattnet.
Öl är otänkbart, det kommer det inte finnas en droppe av på restaurangen.
Däremot pilsner av alla upptänkliga märken. Och Pripps går ju t ex inte att undvika.
Välja storlek slipper du. Det är alltid en engelsk pint.
Och tänk på att om du beställer rött vin så ingår alltid pimpinella.

Och sen efterrätt förstås. Där tror jag på plommonkompott med persika.
Någon god prästost med portvin till.
Papaya med philadelfiaglass också.
Eller paradisäpplen med predikatsfyllnad.

Och till kaffet ska man få påtår. Gäller särskilt om man kör med pås-té.
Till detta passar en petit-chou perfekt.
En och annan bit princesstårta kan också lätt slinka ner.
Avrundat med päronlikör i generösa pokaler.

Barnmenyn består av pannkakor som förrätt och prinskorv eller pizza-slajs som huvudrätt.
Och till efterrätt plättar med pistageglass. Och paj á la blåbär, paj á la äpple eller paj á la Pajala.
Drycken är genomgående Pommac. Eller pastöriserad mjölk.

Paradrätten för våra telningar är annars polkagrisar. Som för- huvud- och efterrätt.

Glasen vi alla dricker ur är av allra bästa sort. Vad sägs om preussisk-böhmisk kristallglas från Prag? Och maten – håll i er nu – den äts på porslin.

Bara prima produkter, således, på denna restaurang. Alltid pinfärska, proteinrika och proffsigt presenterade. Ja, rent panegyriska i sin peristaltik. Och klart prisvärda, dessutom.

Apropå prisvärt så är det fritt fram att lägga in en prilla efter maten, företrädesvis på punschverandan som ansluter till restaurangen och har ett praktfullt panoramafönster mot den pittoreska parken. Cigarett och cigarr är dock båda strängeligen förbjudna här. Piprökning uppmuntras däremot å det grövsta.

Allt är putsat och fejat. Borden är pyntade med petunior, pärlhyacinter och påskliljor (om det är då).
Och där prunkar prästkragar, penséer och purpurfärgade pioner.

Javisst ja, det höll jag på att glömma. Om man trycker på väggarna på olika ställen kan det komma poesi därur. Postmodernistisk sådan. Och mycket av Ezra Pound. Sätter du pennan till väggen och skriver något eget så sugs poemet in där. Och strömmar ut när nästa gäst trycker på samma punkt. Om många ägnar sig åt detta samtidigt kan polyfon poesi uppstå. Det blir perfekt.

Väggarna är utsmyckade i grandios pretto. Endast original av Picasso tillåts paradera förbi dina purhäpna pupiller.

Längst där framme presiderar ett piano. För vill man inte prata persilja ska det finnas musik. Non, je ne regrette rien och Ta av digskorna är som du förstår två av örhängena i denna restaurang.

Alla hundar och andra pälsdjur är portförbjudna på restaurangen. Om det inte är pudlar. Eller prärievargar.

Och hör du nåt som plaskar till vänster så är det bara akvariet där ett stim pirayor håller till. Skulle det vara ett rejält plumsande du hör, kan det vara en gäst som promenerat fel.

När jag tänker på saken skulle det också kunna vara så att en pensionerad polis kommer ridande hit från Pampas många hundra gröna mil och därför finns det ett litet prång direkt till höger när han stiger in, där han kan kan lämna sitt ridspö, sin pistol och sin manton.

Gott om p-platser är det självfallet runt restaurangen, vare sig man anländer per ponny eller prålig Porsche med privatchaffis.

När man så är lagom proppmätt ska man väl pröjsa för allt det här. Med vad? Ja, vad kan då vara mer passande än pengar? Sånt där som prasslar. I en plånbok. Eller en portmonnä. Såvida det inte är ett plastkort.

Men det går hur bra som helst att pruta. För alla som heter Peter eller Pamela och bär peruk och kommer från Polynesien.

Samt förståss alla ni som heter Anna eller Otto. Palindromer som ni är.

Och när du lämnar restaurangen och ska ut i den regniga natten igen så står han vid ytterdörren - i plym och piratögonbindel och med en papegoja på axeln – och ger dig ditt paraply och en puss på pannan, din högt värderade värd, den propre ägaren till panget, Göran P Rödholm.

Queen av sommarsolståndet och nyckelpigans blom

hugger det i hjärtat
så flyttar du dig
så hugger det bredvid

lätta på livet

i dag är du varm och här
och andas kamomill-
minuter ur min handflata

jag har svalt dina spröda konvaljer
och tränger upp ur din strupe
som ord ur en skruvad äng
som blom ur en glömd bevattning
som strykningar av vargahanden
som blod ur en tömd beskurning
som portföljen du för över glimbergen
som hallen som öppnar din dörr
som jag stannat stilla i ett skyfall
som nu i ett alldeles nu

molnet i mig bit huvudet av det

brännglas för mitt flimmerliv

som nu i ett alldeles nu
som en grönska av ingenting växer
som en aldrig någon som funnits
som du och jag tvingande evighet
som evighetstunga människosprakar
som evande tvingenhet blundar oss fallande
som hjälp faller hjärtslaget rakt genom oss
som vi knappt vågar märka förr´n det liv
som är solkatt och kransar och osynlighet
kommer hem

Quod erat demonstrandum

den här dikten är
fullkomligt meningslös

men ändå

allt är fullkomligt meningslöst
på ett meningsfullt sätt
som vi ändå inte förstår
nåt av

allt är fullkomligt meningsfullt
på ett meningslöst sätt
som vi ändå förstår
nåt av

allt är fullkomligt meningslöst
allt är fullkomligt
allt är
allt

dignande i min korg av lösa
meningar plockade när jag
sover när jag precis ska till att
säga nåt tänka nåt vakna skruva på mig
stora flak av strumpor och
glömt vad det är

länge länge läste
jag allt baklänges
sen läste jag allt så att allt
blev samma läst
från båda hållen
hur jag än vred på mig förblev
jag en palindrom

i detta
framåtstörtande
inåtbakande
framåtglidande
inåtlidande
frambesvärjande
imbelupna
stråvaxlena
befrynderliga
härligångande
framdrivande
återfruktande
blidhansviljande
motlagshämmande
ingenting

inga ord av drypande inget
ös ner ord av drypande inget
ös ner ord av drypande inget
ös ner ord av drypande inget

nerslag av oåterkalleligt återskall
åter skall åter
skall malda mellan våra
händer
oåterliten oåtermena oåterallt
jag kastar mig i svartblåa vingar av oåterallt

oåterringar på det fuktiga vattnet av oåterallt

ingenting är konstigt
när vi väl lärt oss
glömma vår läxa
av knastrande motsats

obegripligheten är sin egen åska
ogripbarheten är rätt
ogripbar den böjer
sin nacke och ler
snavad i sin egen frånvaro att
vara vaniljsås skokräm eller
en cementblandare från en snart
nedlagd fabrik tre kilometer
utanför Mönsterås

det som är enkelt är att göra
det som är enkelt
och svårt svårt och det som är svårt är att göra det som är svårt
och enkelt enkelt

eller

det som är enkelt är att göra det som är enkelt och svårt svårt
och det som är svårt är att göra det som är svårt och enkelt enkelt

eller så här

om livet är helt är det helt enkelt enkelt

eller helt enkelt så här

om livet är helt
är det helt
enkelt
enkelt

quod erat demonstrandum
what your demon strand on
vad erat monster strand dum

koka mig
gristrynsgröt

koka mig
levande

koka mig så jag blir
levande

koka mig så jag blir
gristrynsgröt

floden oss emellan
på alla gånger jag
sänkt mig ner i den
har aldrig tagit emot samma
mig

alla betydelser har
för länge sen gått och
lagt sig

solen har nyss
doppat sig i choklad
det enda vi säkert vet

Rambling on a mid day night

jag känner mig oändlig idag 

så oändligt trött 

jag har alla mina sånger i mig
men inte vet jag

sätta sig högst upp i sig själv
och rutscha ner

i flyende glitter
som en flaska

en balkong var där
som lutade bakåt

pyttebetongen och låga galler
värme och tresmaksglass

hem kunde jag bärga
en fyrkantig sten det sken om

det växte sockerbitar
i skogen

naturen var lättare
än människor att bläddra i

i trappen ringde jag på
och väntade illamående

det var många människor
i min ensamhet

jag hade ögonen öppna
bakom stängda ögonlock

skrev listor
på allt jag såg

minnen med isbitar
och en skvätt angostura

över gården skulle jag gå
lego eller nåt sånt

jag höll aldrig på med lego
jag höll andan när jag var där

Söderberg hette han
är det enda som spricker fram

tallarna kan fortsätta susa
men plitarnas namn glömmer man aldrig

när folklivet kom till mig
i form av formlösa land

var det enda naturliga att
sjunka ner på golvet

och föra små människor
med handen över mattan

liten droppe rymmer där
torkar upp den med fingret

en gång skulle man stå bredbent
och kasta en kniv i marken

nära men inte för nära den andres fot
sen gav jag kniven till honom

förstod inte riktigt varför
men det gällde väl bli vuxen

och för nåt sånt fick man
riskera lite blod

tänk om jag vetat att det var
här vampyren bodde

och skrika var det ingen
större idé med

under viadukten med det
öronbedövande tåget

överlämnade jag mig
åt lungorna

tog mig därifrån
mer hes än befriad

lite knäsvag kunde jag
dock konstatera

mjuk och svag i knäna
och i hjärtat en stor skuld

det var så det kunde vara
mitt inne i livet

men det
visste jag inte då

vackraste urnan kan bara det
nedtrampade gruset bygga upp

den längsta armen ut över vattnet
är från den som själv har drunknat

djävulen sitter i det som har allt
mindre och mindre speglar

brer ut mina papper
hyfsar det som rinner

en bucket list för att börja
inte sluta

allt som äntligen
slutat rimma

allt värdeont
denna lallande natt

allt som sjöng mina sånger i mig
när jag inte var hemma

ofta gick den långt i förväg
min penna

med mitt livrädda
hjärta i munnen

Sagan om Silly Rama

Det var en gång en familj som bodde högst uppe i ett hyreshus. En pappa och en mamma och en liten dotter. Ja, liten var hon, men lång. Lång och smal. Och väldigt vacker och stillsam. Ja kanske stillsam är fel ord, för hon gjorde ofta så konstiga saker.

När mamma sa till henne att hon skulle tvätta kläder, satte dottern på dammsugarn och drog med munstycket över kläderna, fram och tillbaka. Inte för att hon var skämtsam eller ville vara olydig, utan för att hon inte förstod bättre.
Och när pappan bad henne gå och ta ett bad, kröp hon in i tvättmaskinen och skulle ha satt på den inifrån om hon hittat någon knapp där. Som tur är gjorde hon inte det.

Hon var helt enkelt inte tillräckligt klok för att göra sådana saker, som andra tyckte var vanliga saker. Och därför kallades hon SILLY RAMA. Alla kallade henne så. Vad hon egentligen hette hade föräldrarna glömt vid det här laget. Det hade alla andra också.
För henne var det inte så konstigt. När hon stod utanför familjens dörr, så stavade hon R-A-M-A långsamt, men till slut gick det. Så vi heter Rama, tänkte hon. Och jag är Silly Rama då förstås. Jag gör ju allt så bakvänt och tokigt.

Men hon var bra på andra saker. Hon förstod sig på musik. Och hon förstod blommor. När hon gick längs gatan därhemma och kände sig lite ledsen, brukade hon stanna till utanför blomsteraffären. Där kunde hon stå i timmar och bara titta på de vackra blommorna. När hon stod där alldeles stilla kunde man ta henne för en blomma hela hon, en blomma med människokläder.

Men hemma gick allt på tok för henne. "Neeej, man stoppar inte ner baskern i gröten när man äter", ropade pappa. "Iiiih, kamma dig inte med gaffeln i håret", skrek mamma.
"Jaha, nu är Silly Rama i farten igen", sa man då i huset. Och alla ropen från mamman och pappan började man kalla Rama-skrin. Ja, det gör man än i dag förresten.

Men en dag försvann Silly Rama. På sätt och vis i alla fall. Så här gick det till.

Hon hade stått vid skyltfönstret till den där blomsterhandeln extra länge och tittat en dag, då dörren öppnades och blomsterhandlarn sa: "nä men kom in vet ja".
Och hon gjorde så och han tittade forskande på henne.
"Jag bara tittade", sa hon, "jag menade inget illa, jag är Silly Rama, den där som gör allt så dumt och bakvänt".

"Du är absolut inte dum", sa blomsterhandlarn. "Du är väldigt vacker, det är allt, du har bara hamnat lite konstigt här i världen, men bakvänd är du. Så är ju hela ditt namn. Jag ska skriva det rätt". Och bokhandlaren skrev ner hennes namn från andra hållet.
Men hon kunde förstås inte läsa det, tackade i alla fall den hyggliga blomsterhandlarn och gick hem i djupa tankar.

Men det tog tid, för hon gick baklänges hela vägen hem. Och därhemma fortsatte hon att gå baklänges och både mamma och pappa grälade på henne. Då brast det för henne och hon sjönk ihop totalt och blev, hur ska man säga, bara lång och grön och smal. Föräldrarna blev förstås förtvivlade, men såg sig ingen råd att hjälpa henne.

Tills nästa dag då de råkade lägga en Bellmansvisa på skivtallriken, Fredmans Sång nr 31.
Ut strömmade ”Opp, Amaryllis, vakna min lilla …” och då inträffade undret att deras dotter kvicknade till och blommade upp till den vackra stolta blomma hon alltid varit.
Mamman och pappan accepterade detta märkliga utan vidare, för nu kom de ihåg hennes riktiga namn igen. De ropade namnet till henne. Och dottern log, som bara en blomma med rent hjärta kan göra.

När musiken tystnade, vissnade hon visserligen igen. Men kvicknade till så snart de satte på skivan igen och samma under inträffade. De märkte att det behövde inte ens vara Fredmans Sång nr 31, det räckte med att det var Bellman. Om dottern längtade extra mycket efter att se föräldrarna nån gång så funkade det t o m med Gubben Noak, som pappan kunde med pekfingret på pianot.

Nu fanns det ingen Silly längre i familjen högst upp i hyreshuset. Men Rama-skrin kunde man fortfarande höra genom huset då och då. Men inte av ilska eller uppgivenhet längre. Utan av pur glädje.