Buss med uppsliten dörr

varför springer du så mycket
sa dom
vad ska det tjäna till
varför badar du så mycket
att du alltid ska ner i vattnet fast det är kallt
varför hugger du ved hela tiden
står du här på vedbacken igen
nu räcker det med ved

och mitt monster teg

att sanningen
är en myt bara
är en myt bara
för sant är att sant är sant
vad skulle det annars vara?
låta sanningen vara
sann
ingen
varaktig
tunga
lös
så ensam i stammande mörkret
som du min lögn


           *


mitt första jobb var att bära
buljong på Solvalla
minns fortfarande
blytyngden

att hålla ut hinken från kroppen
så inget skållade ner mig
och inte slå av på takten för det

det fördubblade i att
inte söla

och hålla ut


           *


du ser så pigg ut du kan väl hjälpa mig
det är som tu tu eller trum trum det är svårt att höra
regnet inifrån den här bussen
det finns några små fjuttljud och en död grävskopa
där ditt öga var men det
är allt

det är en ryckning i min högra axel
när jag går ner genom dimman av medvetande
från det som kan vara mitt jobb till det som kan vara mitt hem

krångelben på fönstret som ormar av spindlar ett finger som hyssjar över munnen
har smala smala ben och luktar skog på inandning går det
mesta nu
res utan en resväska packad med sällskap
res utan en resväska packad med uppbrott
ord som längtan
får du vara noga med
att inte packa ner
ord som sakna
kan du kanske
vika ihop lite bylsigt
där bredvid
ord som ensam och
tomhet
oförmåga
liten människa
återstående hopp
släckta vingar
häller du ut som det glömda vattnet för att kunna
checka in

som resväskan
som reser
sig packad
med utslitna ord
ur ditt bröst

och ännu
inte ännu
är vi framme