om det är större att bara finna sig i
käftsmällarna från denna galna värld
än att gå rakt emot dem
och genom att förintas förinta dem?
att dö, och sova, bara sova
och låta sömnen kyssa hjärtat till ro
och alla andra sår vi föds till
det vore den yttersta ynnesten det
att dö, och sova, att sova ja, varför inte drömma,
precis, det är det som är haken
för vilka maror skulle inte kunna rida oss i den drömmen
när vi kastat loss från jordelivet?
vänta lite
är det inte just det som drar ut livet till en enda sträckbänk?
för vem skulle finna sig i tillvarons förödmjukelser,
gaphalsens öronpina, översittarens flinande knytnäve,
den bittra smärtan att få korgen, lagens jättemaskor,
journalisthyenorna, myndighetens hasande korridorer
och spottloskorna som det värdiga och det ovärdiga skänker varann
när det räcker med ett steg över broräcket för att släcka allt?
varför skulle vi annars slava och släpa vårt kors
under en iskall stjärna
om inte skräcken för vad som händer efter döden,
det okända resmålet som inga
resenärer återvänder ifrån,
hejdar klivet ut
och vi hellre plågas där vi är
än flyr till något som
vi inte vet nåt om?
så blir vi alla fega av att kontemplera
och så blir det havsörnssprång vi skulle ta
en vinglig papperssvala när vi tänker efter
och fullmastade planer och projekt
tar tanken bara luften ur
och blir till flum och skum
lugn bara, O, jag gör inget än
du ängel som är min hela skillnad
dröm om mig i natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar