Ein Karem i en trädgård

Jag sitter på min sten. Samma sten som jag satt på vid förra skrivomgången. Där pilar en katt omkring i trädgården, den vita och röda katten.

Jag ska skriva om dig nu och jag har redan börjat, jag har börjat på det där osynliga sättet. Pratar om annat innan jag börjar på riktigt. Jag är glad att du hette Sten, för då kan jag börja med det, nåt konkret. En sten är konkret. Det som inte är konkret är minnena. För de böljar i mig, står inte stilla.

I hallen på Holbergsgatan, framför spegeln och svordomar när slipsen skulle knytas. Du var ju säljare och hade alltid slips. Förmodar jag i alla fall. Och rödlätta anletsdrag. Och näsvingar. Och bestämd haka. Jag kände alltid obehag av det, ville inte ha liksom rött ansikte. Och över hakan lät jag bestämt skägget växa. Näsvingarna kunde jag inte göra något åt.

När du försvunnit från oss, öppnade jag min garderob en dag, jag var väl 8 eller var jag 9. Där såg jag att du hade varit där, för där hängde alla mina slipsar färdigknutna. Om jag inte förstått det tidigare, så förstod jag det då. Att du aldrig skulle komma tillbaka.

- - - - - Jag tittar upp från stenen. Det här var bara halva uppgiften, den att skriva om något obehagligt i mitt liv. Nu till Perspektivbytet. - - - - -

Vid spegeln: Inte så mycket tid kvar. Bara slipsen kvar. Att den aldrig vill sitta som man vill. Usch vad snett. Är det grabben där borta? Begriper mig inte på honom. Vad kan han bli när han blir stor. Lite väl mjuk, är han inte det. Men det är klart, stolt är jag man ju. Son och allt. Måste skynda mig nu. Har Gulli kaffet klart? Portföljen, portföljen, var är den?

Några år senare, avfärden till Göteborg: Jag visste inte att jag kunde gråta så mycket. Jag stora karln. Men mycket har jag fått stå ut med. Det ska Gud veta. Men jag är väl fortfarande ung. Har ju mitt vågade hår och är bra på att ta folk. Blir bra. Blir natutvis bra det här.

Och pojken har jag tänkt på. Kan förstås inte ta farväl på vanligt sätt. Går ju inte. För hans egen skull. Men honom har jag tänkt på. Min son och allt. Behöver inte ens lära sig knyta slipsen själv. Tänk om man fick se när han öppnade garderoben. Hälsningen från mig. Hänger där i långa rader. Och ingen av dem blev sned. Men det får man förstås inte vara med om. När han öppnar garderoben och ser det, då är jag långt härifrån.