Om man slår in på en av de mer undanskymda smågatorna som går från Masthuggstorget så kan det hända att man efter ett tag stöter på ett ställe, varur både högljudd och välbekant sång strömmar. På höger sida ligger stället och utanför står en åsna och väntar. I alla fall stod den där förra gången jag var där. En helt vanlig åsna egentligen, brun med svart man. Men på just denna åsna hängde det nåt om halsen, en medaljong där några ord stod präntade:
Till hälften ägd - till hälften lånad
Ömsom uppburen – ömsom hånad
Apel Jinglits med åsnan Nomad.
Hmm, tänkte jag då. Tittade upp och såg skylten över ingången. Charlottas, stod det. Skönt nog utan någon apostrof. Så jag steg på.
Vid det stora bordet till höger satt fyra och spelade kort. Kaplan, lång och med hatt, smal tunn mustasch, svartklädd. Sen von Kall med glasögon och käppen lutad mot stolen. Därefter Morelius, runt ansikte, brett leende, handen med korten stödd mot magen. Till sist Arlena, solglasögon, ansiktet såg man inte, det doldes av skuggan i hörnet där hon satt.
Tre personer satt bänkade vid ett annat bord. Två medelålders män och en helt ung. Salasso och Windy skålade med varsitt glas skummande öl, bryggt i oktober. De bullrade och skrattade, tittade på kortspelarna. Kapten Miki, deras chef, den vida hatten hängande på ryggen, ett glas källarsval mjölk framför sig, tittade bort mot trubaduren i andra ändan av lokalen och klingade i takt med naglarna mot glaset.
Bakom disken i baren stod två mörkhåriga kvinnor och arbetade. En kund stod och pratade med den ena av dem. Hon förklarade tålmodigt för denne, som om hon dragit samma förklaring många gånger till kunder, och lite högt, för att överrösta sången:
Ja, om du beställer en tvåa och första gången du gör det, då kostar det bara en symbolisk summa av 15 öre, det är vår gimmick, kan man säga. Men i allt övrigt håller vi samma priser som alla. Och nej, det är inte jag som äger stället, det är min syster.
Och så vinkade hon till sig den andra mörkhåriga kvinnan, som log och, lätt haltande, kom fram till dem för att hälsa.
Apel Jinglits, vänster fot på en pall, gitarren stödd mot knät, var i slutet av sin favoritlåt, sjöng med huvudet lyft mot taket:
jag är röd, jag är röd, jag är röd,
jagar bröd, jagar bröd, jagar bröd …
Och där avslutade han med ett strömmande A7-ackord.
Nu såg han sig runt i lokalen. Ingen sa något, men det behövdes inte, han visste. Att nu är det dags för deras låt, hela ställets låt. Han tog de inledande ackorden och Kaplan, Morelius, von Kall och Arlena lade ner sina kort på bordet. Och Salasso, Windy och kapten Miki satte ner glasen. Och kunden vid baren vände sig om från disken. De två mörkhåriga kvinnorna där bakom var de enda som obekymrat fortsatte med sina sysslor precis som förut. Men de brukade ju inte heller delta i sången. Varför vet man inte, kanske bara för att de tyckte om att lyssna.
Men alla andra i lokalen tog i och sjöng, inklusive kunden vid baren. Apel njöt av att få sånt stöd. Hans händer flöt grymt över strängarna. Åtta par skoklädda fötter markerade rytmen mot golvplankorna.
Varmed skola vi betala, vaaarmed skola vi betaaaaaala …
Sent, övermåttan sent, var det när kan kom ut. Nomad stod lugnt kvar och väntade. Apel Jinglits var trött och tänkte först sätta sig på åsnan, men ändrade sig och så gick de båda iväg bredvid varandra. Den högljudda och välbekanta sången från krogen bakom tunnades ut och försvann till slut helt. Himlen däruppe var alldeles vit av snö, som föll i mjuka flingor omkring deras skor och hovar. Inte ett ljud hördes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar