Kristalldalen

Här finns en kula som kan trotsa tiden.
Kom fram, du sökare, och skåda i den.
Snart skönjer du, till virveln av en trumma:

en dal med åtta gubbar och en gumma.

Den förste vi ser är Vargkliste
lång och stödd på ett för
länge sedan kastat spjut.
Längst nere vid den borrande
spetsen färgar elden sanden röd.
Står rak vid ingången eller utgången.
Såret i strupen tittar häråt.

Och där i kulan är det någon
som går genom dalen. Böjd under en
gul hornväska stakar Gregbull på
med ormstaven av trä.
Han sporras av vingar på skon.
Brevet i väskan måste han lämna.
Det var bara han som hade tid.

Lyssnande i gräset sitter Somnar int
har en termometer som knixar sakta
framåt, en liten larv bland stråna,
mäter det blåa vattnet, djupet
i avgrunderna bortom dalen,
rymden som ryms i hans vandrande öga.
En liten assistent, men tålmodig.

Klivstund ser vi där i färd med
att klättra uppför branten.
Inte direkt för att komma upp,
mera för att titta ner.
Han har en brandgul sol i kroppen.
Tar med sin lockiga fru
i en lodrät buss av livsmetall.

En hatt på en krok på väggen
surrar och mumlar, proppfull med
nyheter. Pekar oss längre in.
Där rinner skogen ihop och träden
är skrovligt ljumma. Två svanar
och Luntzvoosch
simmar i violetta berättelser.

Absolut stilla sitter en gestalt
som Tänkarn i muskulerad brons
och leker kärleken svart:
Nervbeng med stoppad pipa.
Ovädret som bildas över hans
huvud kan vara ett moln.
Eller också hans hjärna.

På sluttningen lutad mot en stam
ligger Lifner. De bruna
löven har vinden krattat ihop om
de magra benen hans. Händerna
dom fångar i luften vad vinden vill.
Som händer mellan två isflak
sträcker sig mot parianäven.

Och ett ögonkast därifrån? På alla fyra
gräver han i jorden, skär isär rot
för rot mot den rena kalken
med ena handen. Den andra vinkar lätt.
På skägget känner vi honom, Ringdöf.
Lägger vid ett grönt blad på marken
det färdiga porträttet av Regnet.

Där borta är han själv. Bearbetar rak
i ryggen böjd i knäna stenen
och hans vigg går som åskan
i de vita blixtrande marmorblocken.
Den evige Regnet, orosman, fridtjuv,
sjunger och faller i rök och damm
allt längre in i skuggorna i dalen.

Du dunkla kör av nio sångkolleger
som enkelt vänder nederlag till seger
och svingar dig ur dalen till det höga:

det räcker med en träff av läsarns öga.