lördag 25 januari 2020
I Varberg bor en get, del 1
En vandring genom Varberg i prosa och lyrik.
Första delen av fyra.
I den här delen:
Hörnet Bäckgatan och Östra Lång
De fyra vallgatorna
Först upp
Agda Österberg
Fästningen
Kallbadet
Hamnkvarteren
Engelska parken
Pehrssonska Trädgården
Södertull
Hörnet Bäckgatan och Östra Lång
”nja
hur ska jag säga”
redaktörn satte
händerna i nacken
och vägde på stolen
”ta in en dikt så där
det var väl mer
40-talet och Klara”
så tittade han
ut genom fönstret
”nä men
skriv lite grann om
stan här
det vore najs”
jag tackade och slog igen
kollegieblocket
och min penna kunde inte
fort nog lämna den
gula tegelbyggnaden
den hade redan fått upp vittringen
De fyra vallgatorna
New York har Wall Street
men här finns Vallgatan
fyra stycken
en i varje väderstreck
med torget som ett
hjärta mitt i
jag måste erkänna att
första gången i Varberg
började jag med att gå runt stan
längs Östra, Södra, Västra
och Norra Vallgatan för att
ja jag vet inte varför
det blir samma jag gör nu
vandrar vallgatorna först
kring ett rutnät av gator
pennan gnyr lite
och tar mig i handen
så går jag in i fyrkanten
Först upp
skramlet
av leveransen till
Kungsgatans Frukt & Grönt
är väl det första som
hälsar dan här
kastar jag ner som en
första notering
då skvätter en gråvit blaffa
ner mitt i pappret
en mås skriker ett skratt mot mig
och singlar iväg
bort mot hamnen och havet
Agda Österberg
i Katarinasalen till vänster
när man kommer in
i Församlingshemmet
hänger en stor tavla
som täcker hela väggen
mot Träslövsvägen
det är som ett jättestort smycke
ett ankare i närbild längst fram
med segelbåtar och regnbåge
kyrkan i Varberg till höger
och i mitten ur all grönska
rider Jesus in på en åsna
från fönstret faller ett obeskrivligt
ljus in över alltihop
eller om det är från tavlan själv
Agda Österberg vävde den
när hon var 80 år
och jag står bara och tittar
sånt myller av färger och liv
berget högst upp med murar på
det måste vara Varbergs fästning
Fästningen
- Utom all fråga det fulaste stället i Sverige!
Ett oväntat svar från en museiguide. I det aningen mörka museet hade jag tagit mod till mig och frågat förste bäste i personalen som jag hittade. Kunde han berätta lite om Varberg?
- Esaias Tegnér sa så, fortsatte han. Men det behöver inte ligga honom till last, Tegnér var kanske bara lite nere den dagen. Mjältsjuka är inte så kul. Dessutom, på 1820-talet kan han ha haft en poäng. Det var först i mitten på 1800-talet som vi satsade på grönt och planteringar.
- På så sätt, svarade jag. Och hur skulle du vilja beskriva den här stan? Lite kortfattat så där.
- Kortfattat? Jo, flera gånger har staden flyttats. Och bytt namn. Och hört till olika länder. Och brunnit ner en gång vart hundrade år.
- Bytt namn? Nån typ av sponsring då, förmodar jag. Så stan har funnits ett tag, menar du?
- Sedan slutet av 1200-talet. Då hette den Getakärr. Låg en kilometer norr om nuvarande torget. Samtidigt byggdes en försvarsborg på ett vårdkaseberg i närheten. Wardhbergh fick borgen heta. I slutet av 1300-talet började man kalla staden så. Getakärr blev Varberg.
Sedan hände det lustiga att det kring år 1430 grundades en ny stad fyra kilometer norrut med namnet Ny Varberg. Konkurrens tydligen. Ny Varberg och Gamla Varberg levde parallellt i ca 150 år. Men Ny Varberg växte, folk flyttade över dit med eller utan tvång, Gamla Varberg tynade bort och upphörde som stad 1578. Och Ny Varberg var nu det enda Varberg.
- Men då låg Varberg fyra kilometer norr om Varberg? Jag försökte att inte se förvirrad ut.
- Ja, men staden brändes ner 1565 och 1612 av främmande makt.
- Av danskarna alltså?
- Nej, av svenskarna. Varberg var danskt. Och danske kungen befallde då att Varberg skulle flyttas till Platsarna intill fästningen. Staden kallades nu Varberg på Platsarna. Under 50 år. För år 1666 brann hela stan ner. Då stakade man ut ett nytt ställe för staden, fyra vallgator omkring ett rutnät av gator med ett torg i mitten. Dit flyttade nu alla på befallning av kungen.
- Av den danske kungen, sa jag, för att visa att jag hängde med.
- Nej, den svenske. Varberg hade hunnit bli svenskt under tiden. Alla hus på Platsarna strök med i branden utom ett, ”Murgrönehuset”, som de flyttade med till den nya platsen för staden. Och där har Varberg legat sedan dess.
Han såg lite speciell ut, den här guiden, i sitt rödblonda hårburr. Men han kunde sina saker, det måste man ge honom. Och skönt att han lyckades flytta tillbaka Varberg till rätt plats igen.
- Vad är Varberg mer känt för, frågade jag nu. Utöver flyttar och namnbyten och eldsvådor?
- Sten och vatten, min unge man. Sten och vatten. Ja, och cyklar förstås. Och Schtunk, getter och karamellkokning.
- Summa sex saker alltså. Fint. Jag gillar listor. Du kan väl börja uppifrån. Med sten.
Nu började han prata om fästningen som vi stod i. En klippa med vårdkase som blev en borg och under 1300-talet ett slott. Magnus Eriksson föddes här, var länge kung av Sverige. Och av Norge. Och av Skåne. Höll hov här med sin drottning Blanka (eller Blanche,som guiden sa). William Shakespeare som var här i borgen 1590 och fick inspiration till Hamlet. Utbyggnaden av borgen till en fästning på 1600-talet. Fängelsehålor från 1700-talet. Fångar som svingade släggan i stenbrott på 1800-talet. Varbergs stenindustri i 70 år med en peak kring 1900, granit och gatsten som bröts och skeppades till hela Nordeuropa. Det lät som en film när han berättade.
Lite lattjo en sak dock. När han pratade om bröllopet mellan Magnus och Blanka 1335 sa han ”och i den vevan föddes jag”. Nåt museiskämt kanske. Eller också hörde jag fel.
Nu gick han i alla fall över till punkt två: vatten. Kurort och brunnsdrickning nämnde han. Sådana saker. Men jag erkänner att tankarna for iväg här. Jag tittade på honom. Klokt att klä sig i ylle så där. Kunde nog bli kyligt här i fästningen. Och sen pratade han om Monark. Vet inte om det var svenske eller danske regenten. Jag fortsatte se på honom och så hajade jag till. Var han inte lite lik Johan Ulvesson? Nåt drag över näsan eller munnen. Jo bestämt!
Men nu var han inne på punkt fyra, Schtunk, och jag spetsade öronen.
- 1 2 3 Schtunk, en av de saker Varberg är känt för. En teatergrupp med clownnäsor.
- Jo, jag har sett dem, fyllde jag nu i. Man skrattar så man blir matt. De älskar att blanda in publiken i showerna.
- Ja, skickliga, men själv går jag aldrig på deras föreställningar. Verkar lite läskigt, ärligt talat. Man kan bli uppdragen på scen. Jag skulle bara dö om jag blev det!
- Visst, det förstås. Och getterna? Du sa att Varberg är känt för getter också.
- Sa jag det? Ja, vi har ju Getterön här utanför. Och Getakärr förstås. Och en get i stadsvapnet.
- I stadsvapnet?
- Ja, andra kör med örn och björn och lejon. Vi har en get. En röd getabock med gyllene horn.
- Jaha. Ska komma ihåg det. Och så var det en sista punkt på listan.
- Karamellerna ja. Varbergs torg har alltid funnits med sina torgmadamer. Inte bara mat och kläder. Även godis. Det var lite lyx då. På 20-talet fanns det nio karamellvagnar på torget. Och karamellkokerskan Adelina Johansson stod där och sålde i 50 år. En legend.
Han tystnade. Och jag stod och smälte lite det han sagt. Så kom jag på en sak!
- Hur är det med fik då! Finns det några kaféer här? Jag håller ju på och skriver en del -
- Kaféer? Kära du! Här finns hundratals!
Jag väntade här att han skulle slå ut med en arm i upphetsning, men han stod lugnt kvar med armarna i kors.
- Vi har ju t ex Anna Martinssons Café på Norrgatan, fortsatte han. Och Fastens kafé, Arnholts Konditori, Josefssons café, Thekla Larssons kafé och Fästningsterassen. För att inte tala om Café Lyran, Café Elit, Café Berlin, Café Continental -
- Oj, fint. Då kan jag gå dit direkt och -
- Jaså, du menar nuförtiden? I dag? Ja, några kan ju finnas kvar förstås.
- Låter bra. Tack då för all info! Du är ju rena uppslagsboken. Hur länge har du jobbat här?
- Sedan 1936.
- 1936?
- Ja, på midsommarn 1936 hittades jag i Bockstens mosse, några mil öster om Varberg, av 11-årige pojken Thure, kommunikationsminister Ines Uusmanns far. Sedan dess har jag varit här.
Och där avslöjade han sig allt! Som en stor skämtare. Den Ulvessonska påbrån förmodligen.
Dags att gå nu och jag började med lite avrundningsfraser. Men han avbröt mig.
- Tänk på lök, unge man. Varje hus och plats och människa är som en lök med alla lager kvar. Blunda bara lite så får du se.
Vad menade karl´n? Men det kanske var gängse avskedsord bland museiguider. Vad vet jag.
- Coolt. Tack återigen för infon! Nu vet jag lite mer om det här stället. Hej och må så gott!
- No worries. Hare görbra själv. See you around.
När jag var på väg ut tittade kvinnan i receptionen upp mot mig.
- Var det bra? Det finns guidade turer också, om ni önskar.
- Nej, tack. Behövs inte alls. Jag pratade med en av de äldre, han från Bockstens mosse.
- Bockstensmannen?
- Ja, han visste mycket. Jag fick en bra översikt.
- Vad säger du? Pratade du med honom?
- Javisst. Kanske låter lite konstigt, det kan jag hålla med om. Men han hade plockat upp en del moderna ord, så det var inga problem att följa med.
Så lyfte jag på kepsen och gick ut på borggården i solen som lyste milt över levande och döda.
Kallbadet
när jag gått igenom
det tredje bågvalvet
ligger den framför mig
därnere
bara fyra av de fem
lökkupolerna syns
för här kommer jag
från sidan
barnens badstrand
mellan Robin Hood
och nåt från Tusen
och en natt
ljuset genom vågorna
bryts och sågar i
de många pålarna
den står på
rakt framifrån nu
brer den ut sig
och jag ser den femte
lökkupolen
en lång gångbrygga ut
till ett moriskt tempel
och därinne sänka sig
ner i havet
sånt är trevligt för själen
och i fiket när man torkar
har de nygräddade våfflor
med sylt
Hamnkvarteren
”Nu är havet färdigt, stort, plaskigt och blått”.
Stora målade ord i hamnen som ju alltid stämmer. Även mulna dagar. Då läser man bara det sista ordet som blött.
Hamnen! Härifrån färjan till Jylland, fiskebåtar, båtar till Getterön och Skrivareklippan. Rolands Café här, det är ett bra ställe att sitta på och titta på båtar. Och det gör ju ingenting att de bergis har godaste glassen i stan också.
Jag står nästan vid hamnkanten. Walter Bengtssons Spirande Snäcka. Jag följer skulpturen med blicken uppåt. Och där är den röda geten, som den där mannen på museet pratade om. I Varbergs vapen.
Tullhuset bredvid får mig nästan att klappa mig på fickorna, nä har inget att förtulla i dag. Men nu vänder jag mig och går i det jag kallar hamnkvarteren. På höger hand en länga av hus, som börjar med det gamla sädesmagasinet. Det är den höga tegelbyggnaden. Vad finns där?
Först på hörnet är silversmeden. ”Bud & poliser hänvisas till köksingången” står det. Man nickar till smeden och kikar runt. Liten men utsökt butik. Han har kurser i silversmide också.
Sen Glashyttan, med glasblåsning, andrasorteringsfynd och en hund som bor där.
Nästa dörr är Galleri Hamnmagasinet. Hiss finns men man går en knarrande trappa upp. Och kliver in i Varbergs Keramik. Här finns mycket och man kan köpa t ex en tekopp med liten blå rand högst upp. Ingvar Bengtsson och Frida Eklund jobbar här. Far och dotter.
En knarrande trappa till. Och man är uppe i galleriet. Här ställer olika konstnärer ut. Ett långt rum, ljust av många fönster ut mot hamnplan. Fin utsikt. Där nere till vänster stod vi nyss vid skulpturen och där mitt emot på andra sidan är det stora Campus. På gatuplanet har Campus ett bibliotek vet jag. Med panoramafönster mot båtarna i hamnen.
Nere på gatuplanet igen. Jaha, så används gamla sädesmagasinet i dag. Rätt fint egentligen.
Efter det blir det låga hus här. Ett blått med en vårdcentral. Och ett gult med Magnusson Shipping. På andra sidan fortsätter Campus, med ett litet avbrott för en restaurang, och på hörnet sen kan man läsa att här är Drottning Blankas Gymnasium. Ett hörn till och där längst in är Fiskexporten. Ett bra ställe att köpa sig en räkmacka på och ta med till en klippa där havet sköljer in.
Men nu går jag väl mot centrum då, tar vägen till höger om Hamnpaviljongen. Om inte ... jovisst är det väl här som skoförsäljningen är! Inte just nu, men ibland i alla fall. Nånstans före nästa blåa hus. Rohdes skor lär det vara. Det står ingen skylt om nåt sånt och inget om när de har öppet. Brukar det inte vara några veckor om våren eller sommaren?
Det är som ett hamnspöke. Plötsligt öppnas en dörr i väggen och man börjar sälja skor. Men ofta väldigt okej skor. Och asbilliga.
Engelska parken
järnvägsövergångens
änglaspel
och de skyddande gula
bommarna fälls
fyra fem sex
vagnar i parad
parken bredvid är så vacker
att man ofta skyndar förbi
men nu slinker jag
in i den
följer stigen till vänster
längs järnvägen
försöker se i grönskan
de fyra miesenbergarna
på kvällarna vet jag
står de alla upplysta
en som klättrar
en som dyker
en som
står upp i ett träd
och en som för evigt
just lämnar startblocken
Pehrssonska Trädgården
Här bubblar trottoaren upp, så där som barn gillar. Klyvning kallas konsten. I alla fall sätter jag mig på en av de små stenkullarna. Har svårt att hålla mig kvar, men så där, fötterna kan spjärna mot de här grejerna som är inkilade, nu går det bra. Rakt fram är en byggnad. Galleria Trädgården. Jaha. Galleria förstår jag. Men vilken trädgård menar man? Här finns ingen.
Solen ligger på. Tänker på lökkupolerna på Kallbadhuset. Pratade inte mannen på museet om lökar? Det där sista han sa: ”Tänk på lök, unge man. Varje hus och plats och människa är som en lök med alla lager kvar. Blunda bara lite så får du se”.
Visst kan man blunda. Inga problem. Lagom varmt och avslappnat. Och jag liksom tittar på Gallerian fast jag blundar. Och så vet jag inte vad som händer, men något ändras. Som när en dörr öppnas inåt. Jag bara ser på och min lilla stenkulle är som en biofåtölj.
Saker försvinner och nytt ploppar upp som när kulisser knuffas omkull. 2000-talet bleknar bort och tar med sig gallerian för nu står det Domus på betongklossen. Mot början av 1990-talet och förbi. Hur vet jag det? Jag bara vet. Luktar böcker vänster ifrån, säkert en bokhandel där nu. Ser inte, har ju blicken framåt. Något räkneverk vid kanten, bläddrande tillbaka. Förbi 1963 och Domus är borta. Förbi 1937, biografen Capitol inte längre kvar.
Det står Pensionat på några hus nu. En lapp ”Här startar Varberg-Bio, Varbergs första biograf med darrfria bilder” och året 1907. Expressfart mot sekelskiftet. Applåder, musik, varieté och kuplettsångare, vi är nere på 1800-talet nu. Gertrud Pehrsson sätter upp ett programblad, bankar fast med en kulhammare: ”I afton elektrisk consert med sjelfvspelande piano”, 1889. Och nu förevisar hon en phonograf med hjälp av Alvina och det är 1888.
Det myllrar på bra utav folk. En stor trädgård ser jag, med restaurang till vänster, där sitter Karin Bergöö på verandan och spisar middag med väninnorna Julia Strömberg och Anna Palm och det är juni 1881. Jag tänker ”hur kan jag känna till?” och det måste vara han på museet, när han pratade på om allting förr i tiden medan jag stod och slötänkte på annat, det måste ha letat sig in på nåt sätt ändå i mig, nån annan förklaring har jag inte.
Gertrud flimrar förbi på Börjes begravning och jag vet det är 1880 och Gudrun är inte änka längre och Börje Pehrsson går nu omkring alldeles levande i den lummiga nöjespark han skapat, räkneverket har klickat ner till 70-talet. Börje och Gertrud och lilla Alvina står mitt i trädgården och tittar sig omkring. Bara Börjes ansikte skymtar jag, han ser allvarlig ut, som om det är fotografering.
I mitten bakom flaggstången i deras trädgård är en paviljong med verandor uppe och nere och åt alla håll. På bottenvåningen är biljardsalongen och en trappa upp spelar man knack och vira och dricker arrak. Och paviljongens namn är Baden-Baden.
Allt så enkelt alltså? Bara att blunda? Ja inte vet jag. Ser att det finns Vaudevilleteater. Och kägelbanor. Musik från en annan paviljong och i en salong dansar man rheinländer, kadrilj och fransäs. De tre i familjen Pehrsson går längre bort mot 1870, det ska bli fyrverkerier av rumormästare Beijerstorff. Nån speakerröst: ”Nu är det min tur!”
Det stannar! Trädgården krymper bort, jag dras ur. Vägen tillbaka hit går mycket fortare, jag hinner inte se, blinkar och är plötsligt här. En barfota kille står framför mig, en 5-6 år kanske, och pekar med ett tomt korvbröd i handen. ”Nu vill jag sitta där!”
Visst, lite yrvaket hasar jag hastigt ner och med en gest överlämnar jag biofåtöljen som åter är en kulle av sten.
Det var ju det jag sa att barn gillar när trottoaren bubblar upp så där.
Södertull
på det gamla lasarettområdet
står här moderträdet
med så spindelmånga grenar
att de fångar all sorg
träd talar inte
om det inte blåser
och det gör det ofta här
blåser det av bara den
blir trädet en enda busvissling
Varberg svänger sitt röda parasoll
det blänker i kromen på en låg amerikanare
som cruisar Västra Vallgatan fram
I Varberg bor en get, del 2
En vandring genom Varberg i prosa och lyrik.
Andra delen av fyra.
I den här delen:
Torget
Torggatan
Lorensberg
Lilla Träslövs café
Défine
Brunnsparken
OP, Victorin, Albertina och Jan
Järnvägsparken
Stationen
Teatern och Komedianten
Esplanaden
Östra Tullhuset
Torget
varje onsdag och lördag
är det torgdag
kommer du från havet
och står med ryggen mot spat
har du rådhuset och
om man säger
adeln rakt fram
sparbanken och
borgarna till höger
och den vita kyrkan med
prästerna till vänster
det enda som fattas
är bönderna
men de står ju här
rakt framför dig
i stånden på torget
tomater gubbar grönkål potatis
blommor och plommon
till salu till alla
strosande shoppande
kånkande kvinnor och karlar
– en slängkyss från 1666
från bönder, madamer
och knallar
Torggatan
det är så befriande med kvarter
där inte vansinnet gripit stadsplanerarna
här går man på mjuk kullersten och
husen är låga, av trä eller tegel i olika kulörer
ljusgult, ljusblått, grönt och lite så där rött
Torggatan är ströget i stan
med torget bildar den uppifrån ett kors av människor
Andersson och Pettersson och Lundström
promenerar med barnvagn eller hunden
hejar på en granne de möter
går i affärer eller cyklar eller susar
ljudlöst fram på permobil
de är de som äger denna gata
Östra Långgatans bilar som korsar korsar försiktigt
här och där hänger skyltar på cyklarna
kanske bättre än tidningsannonser
tycker mig se Marina, Magi Mode,
Blomsterdekoratören, Wonder,
Hagedorn och Varbergs Ull & Garn
sittplatsmurar låga som på Sicilien
jeans med eleganta knäspräck av senaste mode
en tjej i gympapjuck går och snackar
med kompisen på cykel bredvid
och hon på cykel cyklar
bara så fort att hon
inte ramlar av
Lorensberg
torget som heter som en teater
här skruvar stan sig runt
de sex fundersamma bänkarna
med kyrkogården bakom nacken
Öbergs hörna till höger
med skylten ”Parkera inte din cykel här”
och Mono rakt fram
en krog där man gärna glömmer sin keps
bortåt Träslövsvägen kan man se
Bexells bålastuga med torvtak
jag går närmare musikstatyn
och kastar ett getöga dit
en stor mås stegar runt på torget
i hopp om att få någonting
från förbipasserande
konkurrerande i detta
med medmänniskan som
sitter vid ingången till Kvantum
märker att jag gått in på kyrkogården
går igenom den
påminnelsen till den som inte
vill bli påmind
kransar och bukettuppsättningar
utlagda i gräset
en hälsning rör sig
som en prislapp i vinden
kalla jorden
kalla klor
små små blommor
som värmer
Lilla Träslövs café
fyra brutala trappsteg upp
inuti som en timmerstuga i fjällen
på en vägg gör de reklam för kejsarmjöl
en kamin mitt i
och lädersoffa framför
med stolar som tjocka böcker
ett finbageri också
bakverk i stora höga diskar
en lapp ”ring på klockan om vi inte syns”
nästan knökat som alltid
men bästa platsen är ledig
i hörnet med väggen till vänster
det är där de flesta tankarna finns
jag sätter mig med penna och kopp
och bakom oss är bara timmer
i soffan slutar barnen rumstera
mamman lägger ner sin mobil
det har tänts en eld i kaminen
lutar mig
bakåt och låter
pennan sköta sig själv
”förläng jordens bäst-före-datum”
står det bredvid ytterdörren
när jag går ut
jag klättrar ner igen till Kyrkogatan
där rör sig flera gamla och
nya människor
vi tittar in mot stan
och kyrktornet över taken
ring i klockan om vi inte syns
Défine
varorna härinne smyger jag förbi
längst bak i affärn har jag nämligen sett
ett utecafé, ett litet ett
men stort om man har fantasi
gården är liksom gul och fri
en kanna te och en assiett
och ett träd som växer snett
med smulorna av drömmar i
det hoppar några sparvar grå
men annars är det få
som ser det här
bara en farbror i brillor och skägg
som sitter vid en skuggig vägg
och skriver ner det härBrunnsparken
jag hör en röst och stannar till
”här var enda platsen i Varberg
där man kunde köpa julgran förr”
och två glin tittar med stora ögon
upp mot morfar (eller om det är farfar)
då tänker jag på ödetomten som låg här
sedan Varberg brann 1767
mineralvattnet man hittade 1811
i Svartekällan i Apelviken
krånglet att gå ända dit för att dricka brunn
flytten av hälsovattnet hit 1837
och parken fick sitt namn
Varberg som kurort startade här
en brunnssalong byggdes upp
dans och förtäring och underhållning
och folk fylkades i parken
ett eko genom paviljongerna
som av Ramels Sorglösa Brunn
strömmen av badgäster och nöjeslystna
vek sedermera av mot Pehrssonska
Trädgården och Societetsparken
och 1891 revs brunnssalongen
lite mörk och avsides sen
en gran har man kunnat köpa
och en korv från Herberts kiosk
vid hörnet mot kyrkan
när man gick hem på kvällen
nån restaurang
turistinformationen
och ett stort schackspel
som hundar nosar på
barnen och morfar (eller om det är farfar)
tittar genom maskorna i byggstängslet
Brunnsparken gör ett nytt försök
OP, Victorin, Albertina och Jan
Vänta. Här stannar vi. Där mitt emot Skällinges brödhörna ligger ett klassiskt ställe. I hörnet mellan Kungsgatan och Norrgatan. Nu är det visserligen en hamburgerrestaurang, men här hade Oscar Pehrson sin speceriaffär i början på 1900-talet. På dörren stod det bara O.P. Och det var så man sa.
Många kunder kom från landsbygden i häst och vagn, som OP tog emot i sitt stall med upp till 60 platser. Hos honom handlade man stapelvaror som mjöl, socker, såpa, tobak, snus, skosnöre, bindgarn och vin. Men han sålde också lyxvaror från Göteborgs Kexfabrik, Cloetta Choklad och Knutsons Marmeladfabrik.
På foton bär OP cirkelrunda glasögon. Man kan inte se om han hade hängslen, men det tror jag. Och penna bakom örat.
I sextio år fanns butiken här.
Och i andra hörnet tvärs över Kungsgatan ser du en ljusgrön neonskylt med ”Guld” i skrivstil. Det är Victorins guldsmedsaffär och har funnits där på Norrgatan 9 sedan 1908. Ett rekord? Och 1938 utsågs affären till kunglig hovleverantör. Hur utses sånt?
Kanske höll kungen in sin löddriga häst här, steg av och gick in på jakt efter nåt glimmande att lägga om halsen på frugan, till slut utbristande till sitt entourage:
”Parbleu,meine Herren! Look no further, this is the shit!”
Eller hur det gick till. Endast den ljusgröna skylten vet.
Titta till höger nu. En stor flagga som hänger ut över Borgmästaregatan. Där låg Varbergs Hotell till en bit in på 2000-talet. Uppfördes av Albertina Sandberg på 1870-talet, en ”hotell- och värdshusrörelse med utskänkningsrätt”. En januarikväll 1898 lade en handelsresande ifrån sig en cigarett utan att släcka den, när han gick till sängs. Hotellet brann ner till grunden.
Albertina var förutseende nog att ha hotellet försäkrat och byggde omgående upp det igen. Året därpå var ruljangsen igång som om inget hänt.
På Varbergs hotell kunde man för en summa av 2 kronor om dagen få frukost, middag och supé, med smörgåsbord till varje måltid, inklusive brännvin.
Albertina Sandberg drev hotellet till 1905, då hon lämnade över rodret till någon annan. Hon var en affärskvinna med många järn i elden. En tid hade hon etablissemang i Trädgårdsföreningen och Pilhagen och ansökte om att där få ”tillhandahålla spirituosa drycker” och ha en kägelbana. Spriten var det inget problem med. Svar ja. Men kägelbanan såg man med misstänksamhet på och ansökan avslogs.
Nu går vi till vänster. Borgmästaregatan sluttar svagt nerför här mellan ännu släckta gatlyktor. Förbi gulbleka Ehrenpohlska huset och där till höger har vi det röda Gästis. Jan Myrdal står och rakar sig i ett fönster på andra våningen. Vi svänger runt hörnet in på Västra Vallgatan och där är Jan Myrdal igen på väg ut ur porten med portfölj i högerhanden och mobilen i vänstern.
Hur hinner karl´n?
Järnvägsparken
här är kaktusplanteringen nu
och Okéns på andra sidan gatan
norra Europas vackraste hotell
åtminstone härifrån
där jag går i allén
under stormen av kråkor en mil upp i träden
inte så länge till
Järnvägsparken
inte så länge till
jag går som i ett
framtida minne
i Parken Med Trädkronor Fulla Med Fåglar
Stationen
Jag nynnar på Katie Meluas ”Nine million bicycles in Beijing”.
Åtskilliga av dem är här.
Varje ledig plätt upptas av en cykel. Ägarna har hastigt låst dem runt nånting och tagit morgontåget till jobbet och de står kvar med släckta kattögon. Det är som en cyklarnas slutstation. En elefantkyrkogård av styren, sadlar, kedjor, innerslangar, stänkskärmar, ventilgummin och ringklockor.
Men ägarna återvänder förstås. I tusental stiger de av från eftermiddagstågen, de flesta från Göteborg.
På den här sidan den stora rangerbangården finns fyra spår. Bommar fälls både här och därute, så att ingen ska passera spåren från någotdera håll när tåget lämnar perrongen igen. Många försöker kila över innan dess. Och det är alltid några som inte hunnit i säkerhet och fastnar mellan två fällda bommar. Därför kan man ofta få se både unga och gamla krångla sig under sista bommen i nån slags limbo. Det ser lite märkligt ut. Och akrobatiskt.
En intalad kvinnostämma som låter som Katarina Sandström ropar ut att nu anländer tåget från Göteborg som ska vidare till Malmö och Köpenhamn. Eller så är det tåget från Köpenhamn, det som ska norrut. Plattform 2 eller 4. Det är alltid 2 eller 4. Och när man väntar på perrongen kan det starta ett täckt godståg eller ett öppet med timmer. Försöker man räkna vagnarna villar man snart bort sig.
Jag tittar på stationshuset. Det är i skolgult tegel och från 1880. I väntsalen finns bänkar av mjukböjt trä och där kan man köpa biljetter i automater eller av levande människor inne på kundservice. Väntsalen har två utgångar, en till tågen och perrongen och en ut på Västra Vallgatan.
I Varberg i slutet på 1800-talet ville man att alla som anlände per ånglokomotiv skulle bli fett impade när de steg ut på gatan. Det första man ser är Eskilsgatan som går spikrakt upp med formklippta träd i en allé och med Tvillinghusen i florentinsk renässans på ömse sidor om vägen. En boulevard som i det värsta Paris.
En turist från den staden som kommer ut från stationen och står och beundrar vyn kan dock få lite problem med namnet på gatan.
- Le boulevarde la, s´appele comment?
- Eskilsgatan.
- Est-ce qu´il gâteau?
Men vyn är inte kvar så länge till. Stationen ska läggas ner. Några hundra meter norrut ska ett nytt stationsområde byggas och tågen gå i en tunnel under Varberg. Grävskoparna är redan beställda.
Så om samme besökare skulle komma tillbaka hit, när Varberg ståtar med ny station med underjordståg och allt, skulle han kunna bli en smula förvirrad.
”Eh bien, var är nu den där boulevarden?”
Nån bagare som etablerat sig på den nya stationen blir nog helt enkelt tvungen att skapa ett bakverk som heter Gâteau Est-ce qu´il. Det kan inte hjälpas.
Teatern och Komedianten
Alldeles efter backen på Engelbrektsgatan har vi på vänster sida en bakelse i nyrenässans från 1895. Varbergs teater.
Onsdagen den 17 juli det året invigdes teatern med ett lustspel i tre akter. Godsägare och annat burget folk anlände i fyrspann eller hästdroskor. Fullsatt salong förstås och servering efteråt till kl 2 på natten i Societetsparken och Pehrssonska Trädgården.
I foajén över entrén serverades smörgåsar och starkvaror under teaterns första tid av Albertina Sandberg från Varbergs Hotell. I pausen kunde herrarna slinka upp i foajén och förse sig av punsch, grogg och konjak.
Sedan, efter vad det berättas, stannade de ofta där och lämnade fruarna kvar ensamma i salongen när spelet fortsatte. Men i sin oändliga godhet skickade de i stället ner en påse med karameller till fruarna.
Arm i arm med teatern ligger Komedianten. Ett kulturhus med bibliotek, konsthall, släktforskning, språkcaféer med nyanlända och god lunch från Tovedals i fiket. Här har jag hängt en del. Ett ganska lagom bakomsurr för att kunna skriva.
I biblioteket längst in till vänster har man fin utsikt över Drottninggatan 5, ett rödbrunt hus från 1892, där Knutsons Marmeladfabrik låg. Det var därifrån Teater-Konfektyren kom. Kort och bra leveranssträcka alltså.
Hennes make Aron ägde fabriken men Sophie Knutson drev den. Hon tillverkade marmeladen enligt ryskt recept och gjorde Knutsons till Sveriges ledande marmeladfabrik.
I teatern blev försäljningen av starka drycker indragen under senare delen av 1930-talet. Sedan såldes enbart läskedrycker och konfektyr.
Spriten ja. Vi hade ju en folkomröstning 1922 om den. ”Ska rusdrycker förbjudas?” Nej-sidan vann med ett nödrop och fick 51 procent av rösterna, ja-sidan 49. Av männen röstade 63 procent nej. Och kvinnorna 63 procent ja!
Vilken differens där! Hur den nu ska förklaras. Om den kan bero på att det är sällan som det är hustrun som super sig full och slår maken sönder och samman.
Esplanaden
Jag tar stigen som går i en båge över lekplatsen. Här där Drottninggatan kommer ut i Esplanaden står Murgrönehuset, det äldsta i Varberg. Det ska vara ett tolv meter långt trähus. Ja, det här måste det vara. Murgrönan växer som en sky uppåt och spiller ut en bit över taket. Det var först lite svårt att se, en rododendronbuske stod i vägen.
Det här var det enda hus som klarade sig när Varberg på Platsarna brann ner 1666, sa ju mannen på museet. Och att det flyttades hit till den nya platsen för staden, pratade han också om. Jag undrade lite över det. Flyttades? Stoppa ett hus i bakfickan och knalla iväg?
Men sen såg jag nånstans hur de gjorde. Huset togs ner bräda för bräda och kördes hit. Och monterades upp omkring en ny eldstad som man byggt här.
De hemlösa Varbergsborna fick ett tillfälligt tak över huvudet i fästningen, tills de kunde flytta hit och bebygga det nya område, som stakats ut för staden. Varberg mellan Vallgatorna. Norra Vallgatan kommer ju här, så Murgrönehuset låg i utkanten av stan på den tiden.
Hayska huset kallas det också. Sommaren 1881 bodde konstnären Karin Bergöö som gäst här i huset hos fru Hay, några år innan hon gifte sig med konstnärskollegan Carl Larsson. Då hade det hunnit bli grönt runtom här. Esplanadens träd började planteras på 1850-talet.
Fortsätter genom parken. Till vänster är något speciellt. En stor rund plantering av blommor och växter, omgärdad av ett järnstaket och med stensatt sockel. Detta är ”Brännvinsringen”.
För efter hand kom också idén upp att göra lite fint på torget och anlägga en blomplantering. Men vem skulle bekosta den? Det blev Varbergs Brännvinsbolag och 1883 var den på plats mitt på torget. Brännvinsringen, som den kom att kallas.
Den fick användning i torghandeln. På sockeln satt torgmadamerna och saluförde sina varor; frukt, grönt, höns, fasaner, kalkoner och ägg. Alla hade de sin särskilda plats på sockeln. Reviren bevakades noga. Förstås. Det gällde ju utkomsten. Om någon råkade sätta sig på en annans plats, fick hon veta det direkt.
I över 50 år stod Brännvinsringen på torget. På 1930-talet ville man utnyttja torget mer för handeln, inte ha något stort mitt på som tog plats. Och det där smeknamnet var inget plus. Så Brännvinsringen monterades ner 1937 och ersattes med Bror Marklunds skulptur med fontän, diskret placerad i sydöstra hörnet av torget.
Och nu står Brännvinsringen här i stället. Den är stor, som sagt, tar 55 steg att gå runt. I mitten är en femarmad kandelaber. Den spred sitt ljus över torget, till en början från fotogen, sedan övergick man till gas. Tänds den fortfarande när det är mörkt ute? Jag får komma hit nån kväll och kolla.
Östra Tullhuset
Först ser det ut som om man kommer mitt i en storstädning. Alla grejer är ute på gården.
Fågelburar, bord, bänkar, statyetter av lejon och greker, stolar, skrin, kommoder, tavlor, upphängda skyltar med citat, dekorerade burkar och Charlie Chaplin i nästan naturlig storlek står och lutar sig mot en lyktstolpe. Och det är bara sakerna utanför.
Jag går in över den nötta tröskeln. Här finns askar, madonnor, leksaksbilar och handslipade egyptiska ägg. Halsband på mannekängdockor. Figurer i tyg och porslin och trä och koppar. Änglar med trumpet i taket. Skivor, speglar och vykort av plåt. Ett antilophuvud med skruvade horn mellan en diskuskastare och Edelfelts tavla av drottning Blanka när sonen Erik gungar på hennes knä. Elvis ljuder genom rummen. Love me tender. Love me long.
Många julsaker också, om än inte lika mycket som i Julboden på Norrgatan. Men den här butiken stänger inte när julen är över.
En smal trappa snirklar sig upp till en vind. Där finns det 240 st olika pappersbonader. Min favorit är nr 9. Man tar sig upp på egen risk, men det går bra om man tar det nätt och duckar på några ställen.
Huset är från 1700-talet, senare hälften. Norra Vallgatan här bakom var då stadens gräns mot norr, längre bort bredde åkrar och ängar ut sig. Besökare måste betala tull här i huset för att komma in till Varbergs stad och göra affärer.
Och sedan 1960-talet denna vidunderliga antikvitetsbod, ”med allt utom gott om plats”, som det står på en skylt utanför.
När jag kommer ut sitter en ensam rödhake i en buske och sjunger.
I Varberg bor en get, del 3
En vandring genom Varberg i prosa och lyrik.
Tredje delen av fyra.
I den här delen:
Korv med mås
Från den vita bänken
Bröderna M Johansson
Mmm
Majtorget vid Bäckgatan
Gäddlekstorget
Basement Design
Södervandring
Pilhagen
Rosenfredsskolan
Drottning Blankas plats
Korv med mås
Jag måste berätta en sak. Du vet grillkiosken vid torget. När de lämnar tillbaka växeln lägger de alltid till ”och se upp för fåglarna när du äter!”
Detsamma står på en handskriven skylt på kiosken: "Se upp för fåglarna!"
Måste de verkligen göra sånt väsen av att det finns fåglar på torget? Lite duvor och kråkor och måsar. Vilket torg har inte det? Ja, duvor och kråkor i alla fall.
Oavsett vilket så är väl människor stora och fåglar små. Det kan man inte komma ifrån. Låter som om stan vore tillhåll för sydamerikanska kondorer eller nåt.
Var var jag nånstans? Jo, jag hade just fått min korv med bröd och ketchup med stark senap och stod lite förstrött och tittade ut över torget. Två unga tjejer gick där och pratade med varann, den ena underströk vad hon sa med gester, den hand som hon höll sin korv med bröd i. Och det var inte bara jag som såg det.
För det tjongade bara till på nåt sätt. Och hon skrek till i panik och rusade därifrån med väninnan springande bredvid. Det såg ut som nåt från en film med Hitchcock. Korven och brödet låg på marken och måsen landade bredvid, gick lugnt och värdigt fram och började äta. En vanlig dag på jobbet.
Och jag bara tittade på scenen och fick snurriga tankar. Skulle jag inte gå fram och schasa bort fågeln? Den var ju ändå en tjuv och sånt ska väl inte uppmuntras? Överfalla någon bakifrån, eller som det nu var uppifrån!
Å andra sidan hade den ju ändå vunnit korven på ärligt sätt får man väl säga, i kamp för brödfödan. Dykningen hade nog bara snuddat vid flickans huvud eller hand, mer behövdes inte för att fälla bytet till marken.
Medan jag funderade på hur jag skulle göra, åt tjuven helt enkelt upp tjuvgodset och lyfte på belåtna vingar från Varbergs torg.
Från den vita bänken
Göranssons har satt ut den vita bänken
bra då sätter jag mig ett slag
man ser Drottninggatan bra här
om man tittar åt vänster
kan man långt bort se trapporna till Pilhagen
Drottninggatan slutar där
Lolles lite närmre förstås
sen Kassetten med den gröna flickan
som blundar
och Mignon där turister kan köa
på sommaren nästan bort
till Titanictrappan
jag blundar och hör
klonket av medicinflaskor
ett apotek från när seklet var ungt
aj äm ö görl skanderas bakom mig
och det luktar krita
böcker har alltid funnits här
och för den lilla hyllan med lyrik
på Göranssons Bok & Papper
har det ännu inte ringt ut
så vrider vi huvudet åt höger
Rommelska huset kallas det där
med Rydholms i hörnet sedan 90 år
Drottninggatan är skogatan
de butikerna trängs åt det hållet
längst bort är det gröna Esplanaden
om man går ännu längre
tills Drottninggatan börjar
står man till sist mot en mur
och bortanför muren
ett stort träkors i marken
Getakärrs kyrkoruin från 1300
sen kan man ju också vända sig
rakt fram på den vita bänken
och värma ansiktet i solen
Bröderna M Johansson
ta några steg till vänster
ja härifrån syns det tydligt
hur jag kunde ta så fel
något M finns inte i namnet
det är ju bara brödernas byxben det där
lätt lurad av en logga
eller också är jag bara
begiven på bokstaven M
Mmm
Nami Mono Mignon
maffiga middagsmenyer
musslor
misosoppa
matsu maki
mangosmoothie
mulligatawnysoppa
mos
majsanka
marinerad makrill
marulk med madeirasås
matjessill med mandelpotatis
must
mineralvatten
Mariestads mellanöl
Minuty-rosé
Merlot
mousse
marsipantryffel
melon med mascarponekräm
morotskaka med mintgröna marshmallows
månskensskördade muskatdruvor
mousserande Mumm
machiato-latte mockakaffe
mazarin muffins munkar
mojito med myntakvist
mogna maltdrycker
eminenta matställen m a o
men mestadels måndagsstängt
Majtorget vid Bäckgatan
de som jobbar
i banken här
använder den nog
som parkeringsplats
fast den var en täppa länge
lummigheten lugnt
bidande sin tid
hon som står vid kanten
vänder demonstrativt
de dammiga bilarna ryggen
tittar högt över
Stadshotellet
mot luften som darrar
över havet
Gäddlekstorget
systern till Maj
ett ställe man
sneddar över
från Kungsgatan
stannar någon till
är det för att ta ut
från Bankomaten
räknar till nio bänkar
folk kunde svalka sig
på den här lilla platsen
sätta ner sina kassar
från torget över gatan
skulle väl typ behövas
lite renare bänkar bara
Basement Design
ett stup rätt ner i källaren
från Kungsgatan
sen ringlar den iväg längs Södergatan
en unik butik med presentartiklar
särskilda sorter av te, kaffe, choklad, lakrits
mycket ekologiskt och saker för fantasin
det är så trångt därnere att alla blir
artiga och snälla mot varann
och en sällsynt stämning råder
den kommer sig av butiksinnehavaren
med mjuk självklarhet hjälper hon
alla rådvilla besökare i underjorden
man hittar jämt nånting hos henne
och extra fluffig inslagning kan man få
nog den mest förekommande service
som förekommer i stan
Södervandring
Den kan förefalla lite oansenlig, Södergatan. Inte så värst mycket affärer eller människor. Men här har kryllat av dem. Namnen på kvarteren avslöjar en del. Kvarteret Bokbindaren till höger är från bokbindare Herman Colliander. Det är de ljusgrå, rosa och röda husen här .
Och där till vänster under skylten om Ayurveda står det Kvarteret Bagaren. Efter bagarmästaren Wilhelm Persson. Där de tegelgula och tegelröda husen nu står.
Persson var ett gångbart kändisnamn i Varberg på 1800-talet.
Mitt på kvarteret hade Mathilda Ranch sin fotoateljé. Om henne kan man komma ihåg tre saker: hon är Varbergs främsta skildrare med fotokameran, var femte äldsta i en barnaskara på 15 st och efternamnet uttalas med k. Blir väl de ljusgula och mellanblå husen till vänster. Ingången var mot Prästgatan, där lunchrestaurangen Prästgatan nu ligger.
Jag korsar Drottninggatan. I kvarteret Slaktaren till höger huserar Surfers Paradise i dag. För dem som surfar med hela kroppen alltså, inte bara med ett finger.
Södergatan var arbetarkvarteren förr. Här bodde bryggare, tvätterskor, färgare, textilarbeterskor, tunnbindare, smeder, murare, svarvare, stenhuggare, bleckslagare, sadelmakare och gelbgjutare. Muskler, svett, valkar och söndervärkta ryggar för en mager penning att leva på.
Trångboddheten förstås oerhörd. Mathilda Ranchs far Wilhelm, som var mångsysslare, fotograf, stenhuggare och ingenjör, byggde en arbetarlänga på Snidaregatan mot Östra Vallgatan för att arbetare med många barn skulle ha nånstans att bo. Han och makan Theresia bodde själva där i tjugo år med sin stora familj, på Ranchagården som den kom att kallas.
Korsar Östra Långgatan nu. Till vänster kvarteret Kopparslagaren med ett guldsmedsgult hus. Där en guldsmed har sin affär i dag.
Mellan ett vackert hus i falurött och ett litet garage går en stig. Jag slår in på den. Förbi brännässlor och huggen ved. Ut på en liten parkeringsplats med en grå klocka. Till vänster på Södra Vallgatan en bit och in på den tegelgula gården där. Jag stannar när jag kommit genom valvet. Här låg Fattig-Varberg i hundratals år.
Ungefär där jag står byggdes Varbergs första fattigstuga i början av 1800-talet. Ett ruckel med några kammare för fattighjonen.
Efter 1863 års stadsbrand hörde den lilla fattigstugan till de hus som brunnit ner och man smällde i stället upp ett trähus i två våningar, för att härbärgera de många hemlösa. Rakt fram där mot Södergatan och kanske hit där jag står. Sexton hastigt ihopkomna smålägenheter.
”Reträtten” blev den kallad. År 1867 sägs det att det bodde sju personer i varje lägenhet, som bestod av kök och ett rum. Eller bara ett kök. Förutsättningar för hygien o s v, ja det ska vi nog inte tala om. En skamfilad sista anhalt för utblottade, som drog till sig andra människor i samhällets utkant. Först 1947 revs Reträtten.
Backar ut igen till Södra Vallgatan. Tillbaka förbi gråa klockan. Porten till höger med madonnan och barnet, som gjord för turister att knacka på i tron att de kommit till nån liten kyrka. Men det är en privatbostad.
Jag korsar gatan där Södra Vallgatan nu upphör och fortsätter uppför den svaga stigningen mot Pilhagen. Mitt i backen stannar jag och vänder mig om. Tittar tillbaka ner mot huset med Madonnan och barnet och Pepparkakshuset där bredvid. Till höger om mig lyser en röd lantgård med en stengrund högre än en människa.
Pilhagen
tallyho! tallyho!
se upp i backen!
tre hål i nacken!
barn på kälkar
och över dem
väldiga vingar
blundar man här
hör man suset av
Agrellska kvarnen
dog i lågor 1911
men dessförinnan
sågs mil omkring
Rosenfredsskolan
En byggnad står hög och reslig här. Med ”Folkskola” skrivet i pannan. Det finns en skylt vid ingången till skolgården och jag läser att 200 organisationer hade fredskongress här i juni 1915. Mitt under brinnande världskrig alltså. Varbergs Fredsförening hade bjudit in och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen arrangerade.
Det blev inte bara prat utan även verkstad. Ett tiotal resolutioner antogs på mötet. Lägg ned vapnen! Avrusta! Skapa ett förbund mellan civiliserade länder med demokratisk representation av fria folk för en varaktig fred! Första punkten lydde: ”Kriget är en vanära och en skamfläck i mänsklighetens historia”.
Resolutionerna skickades till alla regeringar och parlament. Ambassaderna fick agera i fredens tjänst. Som forna tiders vårdkasar ungefär.
Efter världskrigets slut tog man fram protokollet från fredsmötet i Varberg. Det fick ligga till grund för Woodrow Wilsons 14 punkter när ett Nationernas Förbund till slut grundades i Genéve 1920. NF som blev FN 1945.
FN startade i aulan där borta. Det kan man nästan säga. I alla fall är det tydligt att vårdkasar kan se ut lite hur som helst. En del är höga byggnader med ”Folkskola” skrivet i pannan.
*
de nervösa tiderna i dag
svara med våld är inget svar
då är man inte riktigt klok
det är en reflex från ryggmärgen
det ökar bara
summan av våld i världen
arbeta på att känna igen
och minska hatet och våldet
envis som en gammal get
då är man riktigt klok
inne i mig själv
där är ett bra ställe att börja
Drottning Blankas plats
Jag måste berätta en sak. Du vet grillkiosken vid torget. När de lämnar tillbaka växeln lägger de alltid till ”och se upp för fåglarna när du äter!”
Detsamma står på en handskriven skylt på kiosken: "Se upp för fåglarna!"
Måste de verkligen göra sånt väsen av att det finns fåglar på torget? Lite duvor och kråkor och måsar. Vilket torg har inte det? Ja, duvor och kråkor i alla fall.
Oavsett vilket så är väl människor stora och fåglar små. Det kan man inte komma ifrån. Låter som om stan vore tillhåll för sydamerikanska kondorer eller nåt.
Var var jag nånstans? Jo, jag hade just fått min korv med bröd och ketchup med stark senap och stod lite förstrött och tittade ut över torget. Två unga tjejer gick där och pratade med varann, den ena underströk vad hon sa med gester, den hand som hon höll sin korv med bröd i. Och det var inte bara jag som såg det.
För det tjongade bara till på nåt sätt. Och hon skrek till i panik och rusade därifrån med väninnan springande bredvid. Det såg ut som nåt från en film med Hitchcock. Korven och brödet låg på marken och måsen landade bredvid, gick lugnt och värdigt fram och började äta. En vanlig dag på jobbet.
Och jag bara tittade på scenen och fick snurriga tankar. Skulle jag inte gå fram och schasa bort fågeln? Den var ju ändå en tjuv och sånt ska väl inte uppmuntras? Överfalla någon bakifrån, eller som det nu var uppifrån!
Å andra sidan hade den ju ändå vunnit korven på ärligt sätt får man väl säga, i kamp för brödfödan. Dykningen hade nog bara snuddat vid flickans huvud eller hand, mer behövdes inte för att fälla bytet till marken.
Medan jag funderade på hur jag skulle göra, åt tjuven helt enkelt upp tjuvgodset och lyfte på belåtna vingar från Varbergs torg.
Från den vita bänken
Göranssons har satt ut den vita bänken
bra då sätter jag mig ett slag
man ser Drottninggatan bra här
om man tittar åt vänster
kan man långt bort se trapporna till Pilhagen
Drottninggatan slutar där
Lolles lite närmre förstås
sen Kassetten med den gröna flickan
som blundar
och Mignon där turister kan köa
på sommaren nästan bort
till Titanictrappan
jag blundar och hör
klonket av medicinflaskor
ett apotek från när seklet var ungt
aj äm ö görl skanderas bakom mig
och det luktar krita
böcker har alltid funnits här
och för den lilla hyllan med lyrik
på Göranssons Bok & Papper
har det ännu inte ringt ut
så vrider vi huvudet åt höger
Rommelska huset kallas det där
med Rydholms i hörnet sedan 90 år
Drottninggatan är skogatan
de butikerna trängs åt det hållet
längst bort är det gröna Esplanaden
om man går ännu längre
tills Drottninggatan börjar
står man till sist mot en mur
och bortanför muren
ett stort träkors i marken
Getakärrs kyrkoruin från 1300
sen kan man ju också vända sig
rakt fram på den vita bänken
och värma ansiktet i solen
Bröderna M Johansson
ta några steg till vänster
ja härifrån syns det tydligt
hur jag kunde ta så fel
något M finns inte i namnet
det är ju bara brödernas byxben det där
lätt lurad av en logga
eller också är jag bara
begiven på bokstaven M
Mmm
Nami Mono Mignon
maffiga middagsmenyer
musslor
misosoppa
matsu maki
mangosmoothie
mulligatawnysoppa
mos
majsanka
marinerad makrill
marulk med madeirasås
matjessill med mandelpotatis
must
mineralvatten
Mariestads mellanöl
Minuty-rosé
Merlot
mousse
marsipantryffel
melon med mascarponekräm
morotskaka med mintgröna marshmallows
månskensskördade muskatdruvor
mousserande Mumm
machiato-latte mockakaffe
mazarin muffins munkar
mojito med myntakvist
mogna maltdrycker
eminenta matställen m a o
men mestadels måndagsstängt
Majtorget vid Bäckgatan
de som jobbar
i banken här
använder den nog
som parkeringsplats
fast den var en täppa länge
lummigheten lugnt
bidande sin tid
hon som står vid kanten
vänder demonstrativt
de dammiga bilarna ryggen
tittar högt över
Stadshotellet
mot luften som darrar
över havet
Gäddlekstorget
systern till Maj
ett ställe man
sneddar över
från Kungsgatan
stannar någon till
är det för att ta ut
från Bankomaten
räknar till nio bänkar
folk kunde svalka sig
på den här lilla platsen
sätta ner sina kassar
från torget över gatan
skulle väl typ behövas
lite renare bänkar bara
Basement Design
ett stup rätt ner i källaren
från Kungsgatan
sen ringlar den iväg längs Södergatan
en unik butik med presentartiklar
särskilda sorter av te, kaffe, choklad, lakrits
mycket ekologiskt och saker för fantasin
det är så trångt därnere att alla blir
artiga och snälla mot varann
och en sällsynt stämning råder
den kommer sig av butiksinnehavaren
med mjuk självklarhet hjälper hon
alla rådvilla besökare i underjorden
man hittar jämt nånting hos henne
och extra fluffig inslagning kan man få
nog den mest förekommande service
som förekommer i stan
Södervandring
Den kan förefalla lite oansenlig, Södergatan. Inte så värst mycket affärer eller människor. Men här har kryllat av dem. Namnen på kvarteren avslöjar en del. Kvarteret Bokbindaren till höger är från bokbindare Herman Colliander. Det är de ljusgrå, rosa och röda husen här .
Och där till vänster under skylten om Ayurveda står det Kvarteret Bagaren. Efter bagarmästaren Wilhelm Persson. Där de tegelgula och tegelröda husen nu står.
Persson var ett gångbart kändisnamn i Varberg på 1800-talet.
Mitt på kvarteret hade Mathilda Ranch sin fotoateljé. Om henne kan man komma ihåg tre saker: hon är Varbergs främsta skildrare med fotokameran, var femte äldsta i en barnaskara på 15 st och efternamnet uttalas med k. Blir väl de ljusgula och mellanblå husen till vänster. Ingången var mot Prästgatan, där lunchrestaurangen Prästgatan nu ligger.
Jag korsar Drottninggatan. I kvarteret Slaktaren till höger huserar Surfers Paradise i dag. För dem som surfar med hela kroppen alltså, inte bara med ett finger.
Södergatan var arbetarkvarteren förr. Här bodde bryggare, tvätterskor, färgare, textilarbeterskor, tunnbindare, smeder, murare, svarvare, stenhuggare, bleckslagare, sadelmakare och gelbgjutare. Muskler, svett, valkar och söndervärkta ryggar för en mager penning att leva på.
Trångboddheten förstås oerhörd. Mathilda Ranchs far Wilhelm, som var mångsysslare, fotograf, stenhuggare och ingenjör, byggde en arbetarlänga på Snidaregatan mot Östra Vallgatan för att arbetare med många barn skulle ha nånstans att bo. Han och makan Theresia bodde själva där i tjugo år med sin stora familj, på Ranchagården som den kom att kallas.
Korsar Östra Långgatan nu. Till vänster kvarteret Kopparslagaren med ett guldsmedsgult hus. Där en guldsmed har sin affär i dag.
Mellan ett vackert hus i falurött och ett litet garage går en stig. Jag slår in på den. Förbi brännässlor och huggen ved. Ut på en liten parkeringsplats med en grå klocka. Till vänster på Södra Vallgatan en bit och in på den tegelgula gården där. Jag stannar när jag kommit genom valvet. Här låg Fattig-Varberg i hundratals år.
Ungefär där jag står byggdes Varbergs första fattigstuga i början av 1800-talet. Ett ruckel med några kammare för fattighjonen.
Efter 1863 års stadsbrand hörde den lilla fattigstugan till de hus som brunnit ner och man smällde i stället upp ett trähus i två våningar, för att härbärgera de många hemlösa. Rakt fram där mot Södergatan och kanske hit där jag står. Sexton hastigt ihopkomna smålägenheter.
”Reträtten” blev den kallad. År 1867 sägs det att det bodde sju personer i varje lägenhet, som bestod av kök och ett rum. Eller bara ett kök. Förutsättningar för hygien o s v, ja det ska vi nog inte tala om. En skamfilad sista anhalt för utblottade, som drog till sig andra människor i samhällets utkant. Först 1947 revs Reträtten.
Backar ut igen till Södra Vallgatan. Tillbaka förbi gråa klockan. Porten till höger med madonnan och barnet, som gjord för turister att knacka på i tron att de kommit till nån liten kyrka. Men det är en privatbostad.
Jag korsar gatan där Södra Vallgatan nu upphör och fortsätter uppför den svaga stigningen mot Pilhagen. Mitt i backen stannar jag och vänder mig om. Tittar tillbaka ner mot huset med Madonnan och barnet och Pepparkakshuset där bredvid. Till höger om mig lyser en röd lantgård med en stengrund högre än en människa.
Pilhagen
tallyho! tallyho!
se upp i backen!
tre hål i nacken!
barn på kälkar
och över dem
väldiga vingar
blundar man här
hör man suset av
Agrellska kvarnen
dog i lågor 1911
men dessförinnan
sågs mil omkring
Rosenfredsskolan
En byggnad står hög och reslig här. Med ”Folkskola” skrivet i pannan. Det finns en skylt vid ingången till skolgården och jag läser att 200 organisationer hade fredskongress här i juni 1915. Mitt under brinnande världskrig alltså. Varbergs Fredsförening hade bjudit in och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen arrangerade.
Det blev inte bara prat utan även verkstad. Ett tiotal resolutioner antogs på mötet. Lägg ned vapnen! Avrusta! Skapa ett förbund mellan civiliserade länder med demokratisk representation av fria folk för en varaktig fred! Första punkten lydde: ”Kriget är en vanära och en skamfläck i mänsklighetens historia”.
Resolutionerna skickades till alla regeringar och parlament. Ambassaderna fick agera i fredens tjänst. Som forna tiders vårdkasar ungefär.
Efter världskrigets slut tog man fram protokollet från fredsmötet i Varberg. Det fick ligga till grund för Woodrow Wilsons 14 punkter när ett Nationernas Förbund till slut grundades i Genéve 1920. NF som blev FN 1945.
FN startade i aulan där borta. Det kan man nästan säga. I alla fall är det tydligt att vårdkasar kan se ut lite hur som helst. En del är höga byggnader med ”Folkskola” skrivet i pannan.
*
de nervösa tiderna i dag
svara med våld är inget svar
då är man inte riktigt klok
det är en reflex från ryggmärgen
det ökar bara
summan av våld i världen
arbeta på att känna igen
och minska hatet och våldet
envis som en gammal get
då är man riktigt klok
inne i mig själv
där är ett bra ställe att börja
Drottning Blankas plats
rida rida ranka
till Belgien och Blanka
och friaren var trevlig
för hon var söt och grevlig
i Norden är vi panka
som Magnus sa till Blanka
men kungen fick sin maka
och bjöd på pepparkaka
*
bara 15 år ung
var hon gift med en kung
och rätt ofta vad vi förstått
höll de hov på Varbergs slott
kylan förmodligen jättesvår
men hon var drottning 30 år
och kultiverad och vaken
regerade hon med maken
*
hon lever kvar i namnen
gymnasiet i hamnen
och denna lilla park
vårt hej till en monark
det sägs hon går igen
ibland på fästningen
en grå men skön gestalt
från 1300 kallt
I Varberg bor en get, del 4
En vandring genom Varberg i prosa och lyrik.
Fjärde och sista delen.
I den här delen:
Veras Café
Tennisundret i Varberg
Varmbadhuset
Societetsparken
Norra fästningshörnan
Strandpromenaden
Bara bad
Getakärr
Ullman i predikstolen
Då var det klart
Veras Café
följ med in på fiket här
V som i kopp och C som i fat
trappan in kommer upp direkt i rummet
sen är det två mindre rum också
vid den lilla disken till vänster
köper man vad man ska ha
allt utrymme är för gästerna
det här är ett riktigt fik
det är många tavlor på väggarna
möbler som jag känner igen
från Dalarna när jag var liten
många tidningar
men det är brickan jag läser
”Syservice i Väröbacka”
fast trycket har vänt på c och k
Väröbakca står det
ingen annan reklam på brickan läser jag
utom Väröbakca … lite tjeckiskt över det
gör att jag tänker på Prag
och Dubcek som bar en dröm ett tag
varje gång jag sätter mig här
återvänder jag till drömmens bricka
jag ser genom fönstret
bokstäver gå omkring
Prästgatan ska man besöka
när solen står högt på himlen
och rosorna lyser röda
utanför Veras Café
Tennisundret i Varberg
Vi gjorde fyra riktiga monsterräddningar. Som hämtade ur en pojkbok. Eller vi och vi. Det var väl närmast Torsten Johansson och Lennart Bergelin.
Den första kom när Johansson-Bergelin spelade hem dubbeln. Det höll Sverige kvar i matchen, eftersom Jugoslavien förstås vunnit de första två singlarna. Favoriter som de var.
Nästa dag regnade det. Välsignade regn, tänkte Torsten och Lennart där de satt vid fönstret och såg regnet plaska ner över tennisplanen och hela Varberg. En extra vilodag att pusta ut på.
Dagen därpå gick det att spela igen. Dags för de avslutande två singlarna. För Jugoslavien skulle det räcka med att vinna den första. Andrade spelade där mot Torsten Johansson. Men Johansson vann. Andra monsterräddningen. Nu stod det helt lika, 2-2, mellan Sverige och Jugoslavien inför den sista avgörande singeln.
Mitic såg ut att vinna den matchen lätt. Han tog de första två seten mot Lennart Bergelin och i det läget var väl den allmänna meningen att nu var det klart. Sverige hade sprattlat emot bra, men Mitic hade ju hela två set på sig att spela hem hela matchen. En ren formsak. Jugoslaviske tränaren sträckte sig nog redan efter telefonen för att beställa champagnen till segerfesten och den jugoslaviske radioreportern började tänka på vilka intervjufrågor han skulle köra med, ”Hur gick dina tankar när du slog in segerbollen, Mitic?”.
Varpå Lennart Bergelin vann både tredje och fjärde set. Monsterräddning nr 3. Och vi var plötsligt framme vid ett femte och avgörande set.
Men där gick Mitic upp till ledning med 8-7 och ledde nästa game med 30-0. Var alltså bara två bollar från segern. Nagelbitande hos många i publiken. Kanske också Gustav V bet på de kungliga naglarna, för han såg matchen på plats, gjorde dagligen turen till Varberg från sommarnöjet i Särö.
Nej visst nej, just denna match hann kungen inte se till slut, femte set blev en sån långkörare. Jahapp, då missade han upplösningen. Den fjärde monsterräddningen. Bergelin vände och vann med 10-8.
Sverige för första gången segrare i Europafinalen i Davis Cup. I månaden juli anno 1946.
Jag rätar på ryggen och slutar läsa på den gula skylten. Här nedanför spelades matchen. Tennisstadion förstås rivet sedan dess. Och jag tittar ner på en parkeringsplats och bilgarage.
Synnerligen passande alltså. Lennart Bergelin skulle ju senare ägna mycket tid åt att träna en Södertäljebo som slog tennisbollar mot en garagedörr.
Hit kom jag från Prästgatan som går över järnvägen och blir till Fästningsgatan, där jag fastnade böjd över en gul minnesskylt. Roligt att de hade satt upp en sån. Om jag kunnat vissla hade jag gjort det nu, när jag fortsätter backen ner mot Strandgatan och lämnar Platsarna bakom mig.
Varmbadhuset
följ med in på fiket här
V som i kopp och C som i fat
trappan in kommer upp direkt i rummet
sen är det två mindre rum också
vid den lilla disken till vänster
köper man vad man ska ha
allt utrymme är för gästerna
det här är ett riktigt fik
det är många tavlor på väggarna
möbler som jag känner igen
från Dalarna när jag var liten
många tidningar
men det är brickan jag läser
”Syservice i Väröbacka”
fast trycket har vänt på c och k
Väröbakca står det
ingen annan reklam på brickan läser jag
utom Väröbakca … lite tjeckiskt över det
gör att jag tänker på Prag
och Dubcek som bar en dröm ett tag
varje gång jag sätter mig här
återvänder jag till drömmens bricka
jag ser genom fönstret
bokstäver gå omkring
Prästgatan ska man besöka
när solen står högt på himlen
och rosorna lyser röda
utanför Veras Café
Tennisundret i Varberg
Vi gjorde fyra riktiga monsterräddningar. Som hämtade ur en pojkbok. Eller vi och vi. Det var väl närmast Torsten Johansson och Lennart Bergelin.
Den första kom när Johansson-Bergelin spelade hem dubbeln. Det höll Sverige kvar i matchen, eftersom Jugoslavien förstås vunnit de första två singlarna. Favoriter som de var.
Nästa dag regnade det. Välsignade regn, tänkte Torsten och Lennart där de satt vid fönstret och såg regnet plaska ner över tennisplanen och hela Varberg. En extra vilodag att pusta ut på.
Dagen därpå gick det att spela igen. Dags för de avslutande två singlarna. För Jugoslavien skulle det räcka med att vinna den första. Andrade spelade där mot Torsten Johansson. Men Johansson vann. Andra monsterräddningen. Nu stod det helt lika, 2-2, mellan Sverige och Jugoslavien inför den sista avgörande singeln.
Mitic såg ut att vinna den matchen lätt. Han tog de första två seten mot Lennart Bergelin och i det läget var väl den allmänna meningen att nu var det klart. Sverige hade sprattlat emot bra, men Mitic hade ju hela två set på sig att spela hem hela matchen. En ren formsak. Jugoslaviske tränaren sträckte sig nog redan efter telefonen för att beställa champagnen till segerfesten och den jugoslaviske radioreportern började tänka på vilka intervjufrågor han skulle köra med, ”Hur gick dina tankar när du slog in segerbollen, Mitic?”.
Varpå Lennart Bergelin vann både tredje och fjärde set. Monsterräddning nr 3. Och vi var plötsligt framme vid ett femte och avgörande set.
Men där gick Mitic upp till ledning med 8-7 och ledde nästa game med 30-0. Var alltså bara två bollar från segern. Nagelbitande hos många i publiken. Kanske också Gustav V bet på de kungliga naglarna, för han såg matchen på plats, gjorde dagligen turen till Varberg från sommarnöjet i Särö.
Nej visst nej, just denna match hann kungen inte se till slut, femte set blev en sån långkörare. Jahapp, då missade han upplösningen. Den fjärde monsterräddningen. Bergelin vände och vann med 10-8.
Sverige för första gången segrare i Europafinalen i Davis Cup. I månaden juli anno 1946.
Jag rätar på ryggen och slutar läsa på den gula skylten. Här nedanför spelades matchen. Tennisstadion förstås rivet sedan dess. Och jag tittar ner på en parkeringsplats och bilgarage.
Synnerligen passande alltså. Lennart Bergelin skulle ju senare ägna mycket tid åt att träna en Södertäljebo som slog tennisbollar mot en garagedörr.
Hit kom jag från Prästgatan som går över järnvägen och blir till Fästningsgatan, där jag fastnade böjd över en gul minnesskylt. Roligt att de hade satt upp en sån. Om jag kunnat vissla hade jag gjort det nu, när jag fortsätter backen ner mot Strandgatan och lämnar Platsarna bakom mig.
Varmbadhuset
den här invigdes med pukor och trumpeter
1925
middag i Societetsrestaurangen till ett pris av
8 kronor
teckningslista utlagd i Lundgrens Bokhandel
på Torggatan
och Åke Jönsson hade bakat en exakt modell
i marsipan
i det höga tornet i mitten där började man
nog äta
den första fanns redan 1823 och den andra
1866
på stranden stod den mitt emot Kallbadhuset
i vattnet
jag läser ordet BAD på tornet däruppe och
tänker
hur ordet kan vara substantiv eller adjektiv
eller verb
och att avståndet härifrån till stranden är
800 alnar
Societetsparken
Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt.
Men de träffades inte. Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.
Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.
En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.
En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden.
Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset.
Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna. På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp.
Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad.
Eller promenadgå i parken. Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen.
Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.
Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: ” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.
Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.
Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.
Norra fästningshörnan
strandpromenaden fram och tillbaka
en halvtimme gånger två
men först in
på den gröna fyrkanten här
det är pennan som drar
nosar på sockelns text
hur var det den gick nu igen
jo ”hör du ej visor andas
ur vågens brus”
Gustaf Ullman står på knä
som en bågskytt utan båge
han håller en penna i handen
nej en flöjt är det väl
tittar uppåt ut över havet
skulptören är Nanna Ullman
hon var hans svägerska
tre konstnärssjälar
hans bror Sigfrid målade
och Gustaf skrev dikter, romaner, pjäser
2005 såg jag Schtunk första gången
de hade ett cirkustält där i hörnet
Gustaf Ullman visste jag inget om
när jag lutad mot hans staty
åt en korv i pausen
på knä i fästningshörnan står han
Varbergs produktive
känslige son
lyssnar
och fångar sånger
ur havet
Strandpromenaden
jag släntrar mellan
Kurorten och Kärleksparken
hela himlen ifrån Subbe Fyr
till lilla röda
stugan på Skrivareklippan
klipporna framför mig
som blanka dåsande valar
Kattegatt i solnedgång
och allt det
andlöst gula
knackar genom ljuset
på andra sidan molnen
är det mig ni väntar på
därnere?
är det mig ni väntar på?
Bara bad
de sprang den smala stigen ner
för att kunna bada
tjejerna hittade naturligt sina klippor
och killarna sina
och så hoppade de utan en tråd
ut i vattnet
köpa baddräkt
var både oöverstigligt och onödigt
och borta vid
Kallbadhuset var de inte väl sedda
det här var långt1925
middag i Societetsrestaurangen till ett pris av
8 kronor
teckningslista utlagd i Lundgrens Bokhandel
på Torggatan
och Åke Jönsson hade bakat en exakt modell
i marsipan
i det höga tornet i mitten där började man
nog äta
den första fanns redan 1823 och den andra
1866
på stranden stod den mitt emot Kallbadhuset
i vattnet
jag läser ordet BAD på tornet däruppe och
tänker
hur ordet kan vara substantiv eller adjektiv
eller verb
och att avståndet härifrån till stranden är
800 alnar
Societetsparken
Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt.
Men de träffades inte. Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.
Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.
En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.
En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden.
Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset.
Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna. På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp.
Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad.
Eller promenadgå i parken. Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen.
Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.
Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: ” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.
Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.
Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.
Norra fästningshörnan
strandpromenaden fram och tillbaka
en halvtimme gånger två
men först in
på den gröna fyrkanten här
det är pennan som drar
nosar på sockelns text
hur var det den gick nu igen
jo ”hör du ej visor andas
ur vågens brus”
Gustaf Ullman står på knä
som en bågskytt utan båge
han håller en penna i handen
nej en flöjt är det väl
tittar uppåt ut över havet
skulptören är Nanna Ullman
hon var hans svägerska
tre konstnärssjälar
hans bror Sigfrid målade
och Gustaf skrev dikter, romaner, pjäser
2005 såg jag Schtunk första gången
de hade ett cirkustält där i hörnet
Gustaf Ullman visste jag inget om
när jag lutad mot hans staty
åt en korv i pausen
på knä i fästningshörnan står han
Varbergs produktive
känslige son
lyssnar
och fångar sånger
ur havet
Strandpromenaden
jag släntrar mellan
Kurorten och Kärleksparken
hela himlen ifrån Subbe Fyr
till lilla röda
stugan på Skrivareklippan
klipporna framför mig
som blanka dåsande valar
Kattegatt i solnedgång
och allt det
andlöst gula
knackar genom ljuset
på andra sidan molnen
är det mig ni väntar på
därnere?
är det mig ni väntar på?
Bara bad
de sprang den smala stigen ner
för att kunna bada
tjejerna hittade naturligt sina klippor
och killarna sina
och så hoppade de utan en tråd
ut i vattnet
köpa baddräkt
var både oöverstigligt och onödigt
och borta vid
Kallbadhuset var de inte väl sedda
innan Strandpromenaden kom 1912
Goda Hopp
Skarpe Nord
och Käringhålan
glittrar fortfarande kvar
Getakärr
(Happiness is not happiness without a violin playing goat
- Julia Roberts i Notting Hill)
fästningen här
blir varm när solen skiner
Bockstensmannen
går runt på torget
köper ny luva
och måsarna skriker
sig fria över havet
i Östra Tull går en smal
trappa upp till vinden
knarrande av fötter och sekler
vi som är olika
är inte olika
kärleken till oss
kommer ridande
på en get in till stan
Ullman i predikstolen
Äntligen stod prästen i predikstolen.
Som han väntat på detta! Kyrkoherde Ullman hade skridit förbi det nya korfönstret med Matteus och ängeln, uppför den smala trappan till den nya predikstolen och här stod han nu. Fortfarande kvar en del i musikstycket som organist Lundgren framförde på den 24-stämmiga orgeln. Så han hade tid att bida. Kunde stå här i predikstolen och betrakta härligheten en stund innan han påbörjade sin noga förberedda predikan.
Tittade på det nedre valvets vinkvistar och palmblad. Och de två korfönstren längst in, Markus med lejonet och Lukas med tjuren. De åtta saligprisningarna utmed långsidorna. Allting nytt. Ljuskronor och lampetter glänste också som nya genom kyrkvärden Bror Gabriel Memsens försorg, kyrkans egen ärkeängel. Tak, torn och tornöverbyggnad nya eller omgestaltade, visste Ullman. En välbehövlig ansiktslyftning för den 119 år gamla kyrkan.
Ännu lite kvar på orgelmusiken. De nya kyrkbänkarna, de var hållna i ekfärg. Från de höga trearmade kandelabrarna uppsatta vid mittgången av varannan bänk spreds ett dunkelt, dämpat sken. Som ett gotiskt tempel från förr låg församlingen utbredd under hans örnblick där han stod i predikstolen. Kyrkan var fylld med besökare dagen till ära.
Läktaren hade 28 bänkar. Nere i kyrkan var det 60. Plus sidbänkar. Totalt kunde 1200 få plats. Svårslaget! Numera var invånarantalet i Varberg ca 4300. Ullman gjorde ett överslag. Det innebär att kyrkan nu kunde svälja en tredjedel av hela staden! Ja, en fjärdedel i alla fall.
Han strök sig över de långa polisongerna. Alla besökarna kände han ej igen, men många. Han hade ett skarpt minne för namn och ansikten, Ullman. Allting med honom var skarpt.
På läktaren såg han flera av de prominenta gästerna i kyrkan. Häradshövding Frans Berglöf. Kronolänsman E Andersson. Bredvid dem satt vicekonsul och bankdirektör Harry Bagge. Stadsfiskal Thenberg och kronofogde Ringius jämte borgmästare Lars Peter Larsson.
Mycket pondus som förstärktes av vördnadsbjudande hakor och ansiktsbehåring. Borgmästarens små, runda, kamrerstränga glasögon påminde kyrkoherden om hans egna.
Ullman vände blicken ner till bänkarna under honom. På den första längst till vänster satt hotelldirektör Albertina Sandberg med sjuåriga dottern Agnes och väninnan Glas-, Porslins- och Nysilfverhandlaren Augusta Bengtsdotter-Olsson tillsammans med maken
brännvinskungen Johan Olsson. Och i yviga mustascher polarforskaren Otto Torell.
I bänken över mittgången och direkt under Ullman satt fyra av hans söner.
Han var tredje generationen kyrkoherde Magnus Ullman i en obruten linje från far och farfar och nu tittade han ner på sin son Magnus. Den som skulle axla manteln. Och 14-åringen tittade med stadig blick tillbaka. Den tioårige Gustaf där var av vekare material, tänkte han. Sedan Carl, 12 var han väl? Flankerad av Gustaf och Carl satt den lilla femåringen Sigfrid. Alla fyra blickstilla i den stora kyrkan.
Ingen mor satt med. Brödernas mor Clara hade avlidit veckan efter Sigfrids födsel och nya hustrun Harriet fick vara hemma med ettåringen Elis. Barnbänken ändå under kontroll. Om någon glömde sig, skulle det räcka med ett rynkat ögonbryn från predikstolen.
På andra bänken till vänster såg han grosshandlare Gustav Nordblom med hustru Sophia. Godsägare Alfred Bexell. Och där tidningsdirektör Johan Nyberg med 14-åriga Astrid.
Nyberg såg koncentrerad ut, prövade i huvudet formuleringar för onsdagsupplagan.
”Stadskyrkan har efter vidtagen yttre och inre restaurering ånyo upplåtits för gudstjänst. Ej obetydligt har därvid tillkommit i prydnadsväg och av konstnärlig verkan. I koret har insatts fyra utsökt bemålade glasfönster med en av evangelisterna i varje, vilka äro inköpta för av enskilda medborgare frikostigt tilltagna bidrag betingande en kostnad av 600 kronor styck”.
Låter bra. Måste bara minnas det också. Nyberg sneglade uppåt och skrev inom sig:
”Vägg- och takmålningarna, till vilka R Callmander i Göteborg utfört förlagorna, lända honom till heder, så ock dem som omsorgsfullt verkställt desamma; målarna B E Lundberg och A Mutén härstädes.”
Tvärs över mittgången igenkände Ullman fler av dagens besökare. Skeppsmäklare Gustaf Magnusson. Garverifabrikör Carl Uhrberg. Liksom kvarnägare Johan Agrell. Och Hugo Gerlach, industrimagnaten, satt vänd mot någon. Svårt att se vem. Ullman kisade. Jo, det var Nils Kreuger, han målarn. Märkligt. Känner de varann?
På bänken bakom satt snickarmästare J S Tingström, som uppfört det magnifika hus där kyrkoherden hade sin prästbostad, i hörnet Kyrkogatan-Västra Vallgatan. Snickarmästaren hade hattmakare Ekdahl bredvid sig. Och mannen där, slätrakad förutom den borstiga mustaschen, var förstås byggmästare Johannes Nilsson. Bierfabrikör Rudolf May sedan. Och barberaren, fältskären och rumormästaren JHL Beijerstorff.
Skeppare Carl Benson fanns på andra sidan mittgången med elvaårige sonen John. Och fotografen Mathilda Ranch, tillsammans med storasyster Maria och pappa Wilhelm. Mathilda såg naken ut utan sin kamera. Men en sådan var lika portförbjuden under gudstjänst som brännvin och älgstudsare.
Bakom dem hade vi Anders Hay, tändsticksdirektören som bodde i stadens äldsta hus. Och där var konditor Gerda Lindström, gästgiveriägaren Eva Berner och blott 28-åriga kaféidkaren Gerda Westerman-Berlin. Maken Lars Berlin i getskägg. Att känna igen så många! De gamla lärartakterna som sitter i, tänkte prosten. Den näste förstås svår att missa i det långa tomteskägget: läroverksrektorn och grundaren av Småfåglarnas Vänner Herman Rodhe.
På bänken bredvid satt en hårt anlitad kvinna i den barnrika staden, barnmorskan Josefina Westerman. Och de övriga där på bänken lika flitigt anlitade av invånarna, fast på annat sätt. Karamellkokerskan Adelina Johansson med bagarparet C E Holmström och Elisabeth Holmström som hade Kake-Johanna bredvid sig.
Prostens blick for vidare som en strålkastare och kom till femte bänkraden. Bokbindare Herman Colliander var där. Urmakare Gustaf Norman med son. De båda kaféidkarna Anna Martinsson och Thekla Larsson. Och snusfabrikör Frans Dyberg, en nästan spöklik uppenbarelse där han satt som den ende helt slätrakade mannen i kyrkan.
Sadelmakare Johan Lindström på bänken till vänster över mittgången. Och Stina Hansson från charken på torget bredvid August på Källaren, hos honom köpte man ostarna. Sedan änkefru Gertrud Pehrsson, som förra decenniet ägde och drev Pehrssonska Trädgården.
Ullman hörde att det bara var några takter kvar av orgelstycket nu. Hann se Sophie Knutson, marmeladfabrikörn. Och bokhandlare Per Kindvall. Sen skymtade han två: ”Bad-Lena” Johansson och skalden John Tengberg, författaren till dikten ”När ett fattighjon dör”.
I unket kyffe uppå fattighuset
där ligger gubben hopkrympt i sin vrå
och dämpat faller genom gröna rutor
Guds klara solljus ifrån himmel blå.
Diktens upptakt, välbekant för alla Tengbergläsare. Dit hörde inte Ullman.
Där tonade orgelmusiken ut. Utan att ens harkla sig tog kyrkoherde Magnus Ullman vid och hans klangfulla stämma flöt ut över församlingen: ”Sannerligen säger jag eder-”.
Möööh! brölades plötsligt från torget. Möööh! Möööh!
Det var Lundquistens kor. Adolf Lundquist vallade dem dagligen till betesmarkerna i Tranelyckan. Hans lagård låg i Varbergs äldsta stenhus i västra änden på Torggatan, så Lundquist tog vägen över torget. Kossorna kunde då också passa på att mumsa lite från ”Brännvinsringen”. Men nu hade några irrat alldeles intill kyrkan. Om för att undfå ordet eller för det saftiga gräset, må vara osagt.
För ett ögonblick bragtes Ullman ur fattningen. Tillräckligt länge för att något frö skulle hinna till ett fönster, det intill korfönstret med Johannes, hoppa upp på sidbänken och råma tillbaka! Ullman hann inte se vem. Vederbörande pilade snabbt tillbaka och slängde kvickt ur sig något om ”kor-fönster” och blev belönad med ett ringlande skratt genom kyrkan …
Men Ullman, han hade inte för inte varit präst i denna kyrka under nio år och han stod rak och lugn i predikstolen som en kapten på däck tills stormen bedarrade. Lundquist hjälpte till med bättre ordning på kritternas vallning över torget och Ullman ägde åter luftrummet. Resten gick störningsfritt. Enligt plan.
Efter predikans slut invigdes den nyskapade kyrkan genom att kyrkoherde Magnus Ullman höll ett glansfullt invigningstal med många lärda ord ur teologins värld.
Och organisten och musikdirektören Alfred Lundgren framförde i böljande skägg Festspel av Bockman.
Alla började troppa av och Ullman skulle som siste man följa efter, då han såg något på en bänk. Vafalls? Något kvarglömt? Ja, nåt skräp får inte ligga kvar här! Han stegade dit. Bänken bakom barnbänken. Vem hade suttit här? Nils Kreuger var det, tänkte han. På bänken låg en dagstidning. Sidkanterna fulla med blyertsteckningar av kor! Vad vill detta säga? Ändå fick han ju tillstå att de var naturtrogna. Den där t ex såg precis ut som Lundquistens Rölla.
Han vände på tidningen, höll den mot fönstret mot Kyrkogatan. Jaha. Gårdagens upplaga. Dämpat föll genom rutan Guds klara solljus ifrån himmel blå, så att Ullman kunde läsa:
”Norra Hallands Tidning Vestkusten lördagen den 11 april 1891”.
Då var det klart
nu går jag med en gång
tillbaks till redaktörn
i hörn-
et Bäck och Östra Lång
för nu har jag gjort som han bad
skrivit lite grann om vår stad
och utöver detta
kan jag berätta
att i Varberg bor en get
det kanske han inte vet
- - - - - - - - - - -
Källor:
- Följ med till Varberg, Jorma Korhonen, 2006
- Hallands kvinnokraft, Anna Pia Åhslund, Birgitta Tingdal, Inger Skantze-Ärlemalm, Ingrid Höglind, Mymmel Blomberg, 2012
- Hundra år av nöjen, Lennart Hjelmstedt, Ronald Johansson, 2016
- Hus och människor i 1800-talets Varberg, Alva Petersson, 2000
- Känt och okänt om Varberg, Henrik Jern, 1989
- Småstycken om Varberg, Lennart Hjelmstedt, Ronald Johansson, 2014
- Vandringar i Varberg – Stadshistoria kring miljöer och människor, Henrik Jern, 1983
- Varberg calling for peace, Varbergs kommun, 2016
- Varberg – förr och nu, Peter Börjesson, 2005
- Varberg – stad vid Västerhavet, Bengt-Arne Person, 1995
- Varberg, Roger Persson, Dick Harrison, Ulf Rathsman, 2013
- Norra Hallands Tidning Vestkusten, bl a datumen 7/3 1891, 15/4 1891, 10/7 1903, 22/9 1919 och 22/4 1931
- Varbergsposten 20/11 1901
- www.abandowest.wordpress.com (historik kaféer)
- kundftp.datahalland.se/kulturmiljö (historik torget)
- docplayer.se/8196373-per-jernevad (historik teatern)
- morfar (eller om det var farfar) vid Brunnsparken med ett barnbarn i handen
- - - - - - - - - - -
Alla personer som nämns i texten om kyrkan är autentiska och levde i Varberg vid den tiden. Om de alla besökte kyrkan denna dag går inte att säga, förstås, men varför inte? Återinvigningen var en stor händelse och kyrkan var fullsatt.
- - - - - - - - - - - -
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)