En vandring genom Varberg i prosa och lyrik.
Andra delen av fyra.
I den här delen:
Torget
Torggatan
Lorensberg
Lilla Träslövs café
Défine
Brunnsparken
OP, Victorin, Albertina och Jan
Järnvägsparken
Stationen
Teatern och Komedianten
Esplanaden
Östra Tullhuset
Torget
varje onsdag och lördag
är det torgdag
kommer du från havet
och står med ryggen mot spat
har du rådhuset och
om man säger
adeln rakt fram
sparbanken och
borgarna till höger
och den vita kyrkan med
prästerna till vänster
det enda som fattas
är bönderna
men de står ju här
rakt framför dig
i stånden på torget
tomater gubbar grönkål potatis
blommor och plommon
till salu till alla
strosande shoppande
kånkande kvinnor och karlar
– en slängkyss från 1666
från bönder, madamer
och knallar
Torggatan
det är så befriande med kvarter
där inte vansinnet gripit stadsplanerarna
här går man på mjuk kullersten och
husen är låga, av trä eller tegel i olika kulörer
ljusgult, ljusblått, grönt och lite så där rött
Torggatan är ströget i stan
med torget bildar den uppifrån ett kors av människor
Andersson och Pettersson och Lundström
promenerar med barnvagn eller hunden
hejar på en granne de möter
går i affärer eller cyklar eller susar
ljudlöst fram på permobil
de är de som äger denna gata
Östra Långgatans bilar som korsar korsar försiktigt
här och där hänger skyltar på cyklarna
kanske bättre än tidningsannonser
tycker mig se Marina, Magi Mode,
Blomsterdekoratören, Wonder,
Hagedorn och Varbergs Ull & Garn
sittplatsmurar låga som på Sicilien
jeans med eleganta knäspräck av senaste mode
en tjej i gympapjuck går och snackar
med kompisen på cykel bredvid
och hon på cykel cyklar
bara så fort att hon
inte ramlar av
Lorensberg
torget som heter som en teater
här skruvar stan sig runt
de sex fundersamma bänkarna
med kyrkogården bakom nacken
Öbergs hörna till höger
med skylten ”Parkera inte din cykel här”
och Mono rakt fram
en krog där man gärna glömmer sin keps
bortåt Träslövsvägen kan man se
Bexells bålastuga med torvtak
jag går närmare musikstatyn
och kastar ett getöga dit
en stor mås stegar runt på torget
i hopp om att få någonting
från förbipasserande
konkurrerande i detta
med medmänniskan som
sitter vid ingången till Kvantum
märker att jag gått in på kyrkogården
går igenom den
påminnelsen till den som inte
vill bli påmind
kransar och bukettuppsättningar
utlagda i gräset
en hälsning rör sig
som en prislapp i vinden
kalla jorden
kalla klor
små små blommor
som värmer
Lilla Träslövs café
fyra brutala trappsteg upp
inuti som en timmerstuga i fjällen
på en vägg gör de reklam för kejsarmjöl
en kamin mitt i
och lädersoffa framför
med stolar som tjocka böcker
ett finbageri också
bakverk i stora höga diskar
en lapp ”ring på klockan om vi inte syns”
nästan knökat som alltid
men bästa platsen är ledig
i hörnet med väggen till vänster
det är där de flesta tankarna finns
jag sätter mig med penna och kopp
och bakom oss är bara timmer
i soffan slutar barnen rumstera
mamman lägger ner sin mobil
det har tänts en eld i kaminen
lutar mig
bakåt och låter
pennan sköta sig själv
”förläng jordens bäst-före-datum”
står det bredvid ytterdörren
när jag går ut
jag klättrar ner igen till Kyrkogatan
där rör sig flera gamla och
nya människor
vi tittar in mot stan
och kyrktornet över taken
ring i klockan om vi inte syns
Défine
varorna härinne smyger jag förbi
längst bak i affärn har jag nämligen sett
ett utecafé, ett litet ett
men stort om man har fantasi
gården är liksom gul och fri
en kanna te och en assiett
och ett träd som växer snett
med smulorna av drömmar i
det hoppar några sparvar grå
men annars är det få
som ser det här
bara en farbror i brillor och skägg
som sitter vid en skuggig vägg
och skriver ner det härBrunnsparken
jag hör en röst och stannar till
”här var enda platsen i Varberg
där man kunde köpa julgran förr”
och två glin tittar med stora ögon
upp mot morfar (eller om det är farfar)
då tänker jag på ödetomten som låg här
sedan Varberg brann 1767
mineralvattnet man hittade 1811
i Svartekällan i Apelviken
krånglet att gå ända dit för att dricka brunn
flytten av hälsovattnet hit 1837
och parken fick sitt namn
Varberg som kurort startade här
en brunnssalong byggdes upp
dans och förtäring och underhållning
och folk fylkades i parken
ett eko genom paviljongerna
som av Ramels Sorglösa Brunn
strömmen av badgäster och nöjeslystna
vek sedermera av mot Pehrssonska
Trädgården och Societetsparken
och 1891 revs brunnssalongen
lite mörk och avsides sen
en gran har man kunnat köpa
och en korv från Herberts kiosk
vid hörnet mot kyrkan
när man gick hem på kvällen
nån restaurang
turistinformationen
och ett stort schackspel
som hundar nosar på
barnen och morfar (eller om det är farfar)
tittar genom maskorna i byggstängslet
Brunnsparken gör ett nytt försök
OP, Victorin, Albertina och Jan
Vänta. Här stannar vi. Där mitt emot Skällinges brödhörna ligger ett klassiskt ställe. I hörnet mellan Kungsgatan och Norrgatan. Nu är det visserligen en hamburgerrestaurang, men här hade Oscar Pehrson sin speceriaffär i början på 1900-talet. På dörren stod det bara O.P. Och det var så man sa.
Många kunder kom från landsbygden i häst och vagn, som OP tog emot i sitt stall med upp till 60 platser. Hos honom handlade man stapelvaror som mjöl, socker, såpa, tobak, snus, skosnöre, bindgarn och vin. Men han sålde också lyxvaror från Göteborgs Kexfabrik, Cloetta Choklad och Knutsons Marmeladfabrik.
På foton bär OP cirkelrunda glasögon. Man kan inte se om han hade hängslen, men det tror jag. Och penna bakom örat.
I sextio år fanns butiken här.
Och i andra hörnet tvärs över Kungsgatan ser du en ljusgrön neonskylt med ”Guld” i skrivstil. Det är Victorins guldsmedsaffär och har funnits där på Norrgatan 9 sedan 1908. Ett rekord? Och 1938 utsågs affären till kunglig hovleverantör. Hur utses sånt?
Kanske höll kungen in sin löddriga häst här, steg av och gick in på jakt efter nåt glimmande att lägga om halsen på frugan, till slut utbristande till sitt entourage:
”Parbleu,meine Herren! Look no further, this is the shit!”
Eller hur det gick till. Endast den ljusgröna skylten vet.
Titta till höger nu. En stor flagga som hänger ut över Borgmästaregatan. Där låg Varbergs Hotell till en bit in på 2000-talet. Uppfördes av Albertina Sandberg på 1870-talet, en ”hotell- och värdshusrörelse med utskänkningsrätt”. En januarikväll 1898 lade en handelsresande ifrån sig en cigarett utan att släcka den, när han gick till sängs. Hotellet brann ner till grunden.
Albertina var förutseende nog att ha hotellet försäkrat och byggde omgående upp det igen. Året därpå var ruljangsen igång som om inget hänt.
På Varbergs hotell kunde man för en summa av 2 kronor om dagen få frukost, middag och supé, med smörgåsbord till varje måltid, inklusive brännvin.
Albertina Sandberg drev hotellet till 1905, då hon lämnade över rodret till någon annan. Hon var en affärskvinna med många järn i elden. En tid hade hon etablissemang i Trädgårdsföreningen och Pilhagen och ansökte om att där få ”tillhandahålla spirituosa drycker” och ha en kägelbana. Spriten var det inget problem med. Svar ja. Men kägelbanan såg man med misstänksamhet på och ansökan avslogs.
Nu går vi till vänster. Borgmästaregatan sluttar svagt nerför här mellan ännu släckta gatlyktor. Förbi gulbleka Ehrenpohlska huset och där till höger har vi det röda Gästis. Jan Myrdal står och rakar sig i ett fönster på andra våningen. Vi svänger runt hörnet in på Västra Vallgatan och där är Jan Myrdal igen på väg ut ur porten med portfölj i högerhanden och mobilen i vänstern.
Hur hinner karl´n?
Järnvägsparken
här är kaktusplanteringen nu
och Okéns på andra sidan gatan
norra Europas vackraste hotell
åtminstone härifrån
där jag går i allén
under stormen av kråkor en mil upp i träden
inte så länge till
Järnvägsparken
inte så länge till
jag går som i ett
framtida minne
i Parken Med Trädkronor Fulla Med Fåglar
Stationen
Jag nynnar på Katie Meluas ”Nine million bicycles in Beijing”.
Åtskilliga av dem är här.
Varje ledig plätt upptas av en cykel. Ägarna har hastigt låst dem runt nånting och tagit morgontåget till jobbet och de står kvar med släckta kattögon. Det är som en cyklarnas slutstation. En elefantkyrkogård av styren, sadlar, kedjor, innerslangar, stänkskärmar, ventilgummin och ringklockor.
Men ägarna återvänder förstås. I tusental stiger de av från eftermiddagstågen, de flesta från Göteborg.
På den här sidan den stora rangerbangården finns fyra spår. Bommar fälls både här och därute, så att ingen ska passera spåren från någotdera håll när tåget lämnar perrongen igen. Många försöker kila över innan dess. Och det är alltid några som inte hunnit i säkerhet och fastnar mellan två fällda bommar. Därför kan man ofta få se både unga och gamla krångla sig under sista bommen i nån slags limbo. Det ser lite märkligt ut. Och akrobatiskt.
En intalad kvinnostämma som låter som Katarina Sandström ropar ut att nu anländer tåget från Göteborg som ska vidare till Malmö och Köpenhamn. Eller så är det tåget från Köpenhamn, det som ska norrut. Plattform 2 eller 4. Det är alltid 2 eller 4. Och när man väntar på perrongen kan det starta ett täckt godståg eller ett öppet med timmer. Försöker man räkna vagnarna villar man snart bort sig.
Jag tittar på stationshuset. Det är i skolgult tegel och från 1880. I väntsalen finns bänkar av mjukböjt trä och där kan man köpa biljetter i automater eller av levande människor inne på kundservice. Väntsalen har två utgångar, en till tågen och perrongen och en ut på Västra Vallgatan.
I Varberg i slutet på 1800-talet ville man att alla som anlände per ånglokomotiv skulle bli fett impade när de steg ut på gatan. Det första man ser är Eskilsgatan som går spikrakt upp med formklippta träd i en allé och med Tvillinghusen i florentinsk renässans på ömse sidor om vägen. En boulevard som i det värsta Paris.
En turist från den staden som kommer ut från stationen och står och beundrar vyn kan dock få lite problem med namnet på gatan.
- Le boulevarde la, s´appele comment?
- Eskilsgatan.
- Est-ce qu´il gâteau?
Men vyn är inte kvar så länge till. Stationen ska läggas ner. Några hundra meter norrut ska ett nytt stationsområde byggas och tågen gå i en tunnel under Varberg. Grävskoparna är redan beställda.
Så om samme besökare skulle komma tillbaka hit, när Varberg ståtar med ny station med underjordståg och allt, skulle han kunna bli en smula förvirrad.
”Eh bien, var är nu den där boulevarden?”
Nån bagare som etablerat sig på den nya stationen blir nog helt enkelt tvungen att skapa ett bakverk som heter Gâteau Est-ce qu´il. Det kan inte hjälpas.
Teatern och Komedianten
Alldeles efter backen på Engelbrektsgatan har vi på vänster sida en bakelse i nyrenässans från 1895. Varbergs teater.
Onsdagen den 17 juli det året invigdes teatern med ett lustspel i tre akter. Godsägare och annat burget folk anlände i fyrspann eller hästdroskor. Fullsatt salong förstås och servering efteråt till kl 2 på natten i Societetsparken och Pehrssonska Trädgården.
I foajén över entrén serverades smörgåsar och starkvaror under teaterns första tid av Albertina Sandberg från Varbergs Hotell. I pausen kunde herrarna slinka upp i foajén och förse sig av punsch, grogg och konjak.
Sedan, efter vad det berättas, stannade de ofta där och lämnade fruarna kvar ensamma i salongen när spelet fortsatte. Men i sin oändliga godhet skickade de i stället ner en påse med karameller till fruarna.
Arm i arm med teatern ligger Komedianten. Ett kulturhus med bibliotek, konsthall, släktforskning, språkcaféer med nyanlända och god lunch från Tovedals i fiket. Här har jag hängt en del. Ett ganska lagom bakomsurr för att kunna skriva.
I biblioteket längst in till vänster har man fin utsikt över Drottninggatan 5, ett rödbrunt hus från 1892, där Knutsons Marmeladfabrik låg. Det var därifrån Teater-Konfektyren kom. Kort och bra leveranssträcka alltså.
Hennes make Aron ägde fabriken men Sophie Knutson drev den. Hon tillverkade marmeladen enligt ryskt recept och gjorde Knutsons till Sveriges ledande marmeladfabrik.
I teatern blev försäljningen av starka drycker indragen under senare delen av 1930-talet. Sedan såldes enbart läskedrycker och konfektyr.
Spriten ja. Vi hade ju en folkomröstning 1922 om den. ”Ska rusdrycker förbjudas?” Nej-sidan vann med ett nödrop och fick 51 procent av rösterna, ja-sidan 49. Av männen röstade 63 procent nej. Och kvinnorna 63 procent ja!
Vilken differens där! Hur den nu ska förklaras. Om den kan bero på att det är sällan som det är hustrun som super sig full och slår maken sönder och samman.
Esplanaden
Jag tar stigen som går i en båge över lekplatsen. Här där Drottninggatan kommer ut i Esplanaden står Murgrönehuset, det äldsta i Varberg. Det ska vara ett tolv meter långt trähus. Ja, det här måste det vara. Murgrönan växer som en sky uppåt och spiller ut en bit över taket. Det var först lite svårt att se, en rododendronbuske stod i vägen.
Det här var det enda hus som klarade sig när Varberg på Platsarna brann ner 1666, sa ju mannen på museet. Och att det flyttades hit till den nya platsen för staden, pratade han också om. Jag undrade lite över det. Flyttades? Stoppa ett hus i bakfickan och knalla iväg?
Men sen såg jag nånstans hur de gjorde. Huset togs ner bräda för bräda och kördes hit. Och monterades upp omkring en ny eldstad som man byggt här.
De hemlösa Varbergsborna fick ett tillfälligt tak över huvudet i fästningen, tills de kunde flytta hit och bebygga det nya område, som stakats ut för staden. Varberg mellan Vallgatorna. Norra Vallgatan kommer ju här, så Murgrönehuset låg i utkanten av stan på den tiden.
Hayska huset kallas det också. Sommaren 1881 bodde konstnären Karin Bergöö som gäst här i huset hos fru Hay, några år innan hon gifte sig med konstnärskollegan Carl Larsson. Då hade det hunnit bli grönt runtom här. Esplanadens träd började planteras på 1850-talet.
Fortsätter genom parken. Till vänster är något speciellt. En stor rund plantering av blommor och växter, omgärdad av ett järnstaket och med stensatt sockel. Detta är ”Brännvinsringen”.
För efter hand kom också idén upp att göra lite fint på torget och anlägga en blomplantering. Men vem skulle bekosta den? Det blev Varbergs Brännvinsbolag och 1883 var den på plats mitt på torget. Brännvinsringen, som den kom att kallas.
Den fick användning i torghandeln. På sockeln satt torgmadamerna och saluförde sina varor; frukt, grönt, höns, fasaner, kalkoner och ägg. Alla hade de sin särskilda plats på sockeln. Reviren bevakades noga. Förstås. Det gällde ju utkomsten. Om någon råkade sätta sig på en annans plats, fick hon veta det direkt.
I över 50 år stod Brännvinsringen på torget. På 1930-talet ville man utnyttja torget mer för handeln, inte ha något stort mitt på som tog plats. Och det där smeknamnet var inget plus. Så Brännvinsringen monterades ner 1937 och ersattes med Bror Marklunds skulptur med fontän, diskret placerad i sydöstra hörnet av torget.
Och nu står Brännvinsringen här i stället. Den är stor, som sagt, tar 55 steg att gå runt. I mitten är en femarmad kandelaber. Den spred sitt ljus över torget, till en början från fotogen, sedan övergick man till gas. Tänds den fortfarande när det är mörkt ute? Jag får komma hit nån kväll och kolla.
Östra Tullhuset
Först ser det ut som om man kommer mitt i en storstädning. Alla grejer är ute på gården.
Fågelburar, bord, bänkar, statyetter av lejon och greker, stolar, skrin, kommoder, tavlor, upphängda skyltar med citat, dekorerade burkar och Charlie Chaplin i nästan naturlig storlek står och lutar sig mot en lyktstolpe. Och det är bara sakerna utanför.
Jag går in över den nötta tröskeln. Här finns askar, madonnor, leksaksbilar och handslipade egyptiska ägg. Halsband på mannekängdockor. Figurer i tyg och porslin och trä och koppar. Änglar med trumpet i taket. Skivor, speglar och vykort av plåt. Ett antilophuvud med skruvade horn mellan en diskuskastare och Edelfelts tavla av drottning Blanka när sonen Erik gungar på hennes knä. Elvis ljuder genom rummen. Love me tender. Love me long.
Många julsaker också, om än inte lika mycket som i Julboden på Norrgatan. Men den här butiken stänger inte när julen är över.
En smal trappa snirklar sig upp till en vind. Där finns det 240 st olika pappersbonader. Min favorit är nr 9. Man tar sig upp på egen risk, men det går bra om man tar det nätt och duckar på några ställen.
Huset är från 1700-talet, senare hälften. Norra Vallgatan här bakom var då stadens gräns mot norr, längre bort bredde åkrar och ängar ut sig. Besökare måste betala tull här i huset för att komma in till Varbergs stad och göra affärer.
Och sedan 1960-talet denna vidunderliga antikvitetsbod, ”med allt utom gott om plats”, som det står på en skylt utanför.
När jag kommer ut sitter en ensam rödhake i en buske och sjunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar