Om jag varit kines

Utetrappan härutanför har nåt som ser ut som vildvin, vindlar hela vägen ner längs ledstången och lyser rött som blod. I dag är det, sånär som på en vecka, ett halvår sedan jag rasade handlöst nerför den trappan med huvudet före.

Låter kanske lite halsbrytande att beskriva det på det sättet. Men kunde ju också ha blivit det.

Hur är läget nu då ett halvår efteråt?

Ja, det som återstår att bli bra i begränsar sig till vänster hand. Men den har på den här tiden förvandlats från en vedklabb till något som mer och mer påminner om en vanlig hand. Bara några fingerleder här och var som ännu inte hajat galoppen. Jag kan t ex inte knyta handen. Än. Men jag jobbar på´t.

Att vi ska flytta om två månader har varit finemang för handen. Har blivit en massa kånka, flytta och röja i grejor. Då glömmer man helt att särbehandla någon av händerna, båda behövs ju fullt ut. Så vänstern har bubbat och röjt och trivts lika mycket som högern.

Och så har jag ätit mat också. Äta är utmärkt träning för vänsterhänder. Vi håller ju i gaffeln på ett sånt bakvänt sätt när vi äter här i västerlandet. Det har jag tränat på. I början var det nästan hopplöst. Gaffeln halkade hela tiden ur den förtvivlade vänsterhanden. Men bättre nu. Träning nöter ner motstånd. Vid ett middagsbord är det inte längre uppenbart att den där vänsterhanden en gång varit en vedklabb.

Om jag varit kines hade jag inte varit lika bra i handen nu. För kineserna för skickligt in maten i munnen via pinnar, men bara med höger hand. De inser ju inte alls vitsen med att hålla i en gaffel på ett bakvänt sätt som vi. Och då hade jag blivit bestulen på vänsterhandsträningen.

Eller om jag varit bördig från USA. Vid matborden där ligger ju vänstern nere och bara tittar på när högern skyfflar in. Över huvud taget ligger vänstern mycket nere i USA.

Men min skadade hand blir alltså allt mindre skadad, närmar sig mer och mer högerhanden i styrka och finmotorik.

upplever inget
handicap
för snart kommer vänster
hand i kapp
med höger hand

Nu denna dag då september kommer ikapp oktober. Eller om det är tvärtom.

.

Bergsundsstrand

jag slog igen soffan som en
bildörr

kuddarna röda
av tusen och en natt

stack in huvudet
i glasskåpet
där glashimlarna fanns

om jag höll kvar
huvudet därinne
var jag en
icke levande

om jag drog
ut det
skulle jag dö

jag kunde se i mil
i mina ögon

tjugo meter
från hörnet där
Moldau är nu

stannade jag alltid
och vinkade

jag visste
hon kunde se mig
från fönstret

mormor hette hon

.

I hängmattan: Millennium

I den gungande hängmattan håller jag nu i en en ny bok. Millennium 4. Fast när jag tittar på mina händer finns där ingenting. Bara luft. Och så är det. Millennium 4 är luft. Den finns inte. Stieg Larsson skrev tre böcker i Millennium-serien och därefter dog han. Så någon fjärde kan det därför inte bli.

Oavsett hur mycket Norstedts kallar boken för "en fristående fortsättning" på Millennium-böckerna, så är det ingen fortsättning.

Jag har dock inget problem med att Norstedts gör så här, utnyttjar Stieg Larssons nimbus och plockar fram en spökförfattare, eller vad vi ska kalla honom, för att skriva 4:an. Man måste ju inte köpa boken. Och hysterin över världen är rätt fascinerande, överallt ligger boken i försäljningstoppen och spökförfattaren går från segerintervju till segerintervju. Världen vill ju bedragas. Det är som om man lite till mans ändå tänker sig att Stieg Larssons hand har stuckit upp ur graven ett tag och skrivit en story till. Eller att hans ande på något sätt fortplantat sig till spökskrivaren eftersom Stiegs familj sagt ja till projektet. Ungefär som evangelierna skrev under gudomlig inspiration.

Beskyllningarna om cyniskt utnyttjande bara för att tjäna grova pengar, avfärdar Norstedts med att alla intäkter går till välgörande ändamål. Och det kan ju vara sant, men är ovidkommande. För det enorma PR-värde som både förlag och spökis nu kan gotta sig åt i hela västvärlden går inte att mäta i pengar.

De har fått beskyllningar om gravplundring också. Men det är överdrivet, tycker jag. Stieg Larssons namn och hans tre Millennium-böcker förblir intakta och oanfrätta oavsett hur många låtsas-Millennium-böcker som kommer att ges ut.  

Jag har inget problem med vare sig förlaget, spökisen eller den påhejande familjen. Det knäppa i det hela är att världen går på det. Det är ju bara en deckare, en enda av den ocean av deckare som hela tiden pumpas ut i världen hela tiden. Den kanske är bra, den kanske är mycket bra, det är ovidkommande, det är ju inte av det skälet världen går crazy över detta. Det är för att alla så gärna vill låtsas att här kommer en ny bok i Stieg Larssons världsberömda serie.

Jag skriver ”spökisen”. Vad han heter vet jag förstås, det är svårt att undgå, men det förtiger jag så gärna och hängmattan håller knirkande med mig. 

Men för det efternamn han har
har jag en väldig respekt kvar.
Fast då tänker jag på hans far.

.

I hängmattan: Wittgenstein

Indiansommar, eller om det är Brittsommar det heter, i alla fall sol och kanske en sista gung i hängmattan.

Vältrande ur densamma går jag på shopping och i en second-hand-affär gör jag ett fynd. En bok som heter ”Wittgenstein”. Just det, tänker jag. Ludwig Wittgenstein har jag ju sen länge haft i bakhuvudet att man skulle stifta närmare bekantskap med. Varför just honom vete fåglarna. Nåt infall hos mig bara. Jag kan inget om hans idéer. Det lilla jag vet kan rymmas i en tesked: att han är en tysk filosof. Men här har jag nu chansen att få veta mer.

Jag köper boken och installerar mig i läsläge i hängmattan och redan på första sidan ser jag att mina kunskaper om Wittgenstein är 50 procent fel. Han är österrikare.

När jag läser vidare, står där mycket om hans familj. Han var begåvad med sju syskon, som alla var begåvade. Ludwig ”ansågs i barndomen vara den minst begåvade av syskonen”, skriver Gunnar Fredriksson, som alltså är författare till boken, det glömde jag visst att säga.

Hermine, äldsta syrran, tecknade och målade. Helene var musiker. Margarete var politiskt radikal och kände Sigmund Freud.
Hans, den äldste brorsan, spelade violin, orgel och piano, for till Amerika och tog sitt liv. Kurt, briljant pianospelare, blev kavalleriofficer och vid nederlaget 1918 sköt han sig. Rudolf var litterärt begåvad och nervös, en kväll gick han in på en ölhall i Berlin och begick självmord genom att dricka ett glas mjölk som han hällt cyankalium i. Paul, den fjärde brodern, förlorade högerarmen under första världskriget men fortsatte sin karriär som pianist och musiklärare med en arm.

Apropå det, när Ludwig Wittgenstein gick i realskolan i Linz gick en annan elev där, som var född samma år och samma månad som han, men ansågs obegåvad och fick gå två klasser under Ludwig. Den eleven, som han aldrig kom att träffa, tog också sitt liv. Tyvärr väldigt mycket senare. Hans namn var Adolf Hitler.

Gunnar Fredriksson säger i boken att han inte ger anspråk på att förstå Wittgensteins filosofi. Varpå han ändå försöker beskriva den. Jag å min sida säger att jag inte gör anspråk på att förstå Fredrikssons beskrivningar, men en tes fastnar i alla fall i min arma huvudknopp.

Wittgenstein säger att filosofins uppgift är att genomskåda de filosofiska bryderierna tills de upphör att oroa oss. Problemen ska inte lösas, utan upplösas.

Jag skyndar mig att stänga boken på sid 36, väntar med att fortsätta de 250 sidorna ut. För den tesen kan jag greppa.

Lille Ludwig, minstingen i den åtta barn stora syskonskaran, av Bertrand Russel kallad ”det mest fulländade exempel jag känner till på vad man traditionellt uppfattar som ett geni”, han ville inte att vi människor skulle grubbla på obegripligheter.

Här kommer lilla Ludde
hå hå ja ja
bärande på en kudde
hå hå ja ja.
Alla små huven rymmer
hå hå ja ja
onödiga bekymmer
hå hå ja ja.

Sen kan man vända sig om lite bekvämare i hängmattan med boken över ansiktet och somna om.

.

Under bar himmel

Är universum oändligt? Det går ej fantisera.
För en katt som snor runt i sin egen svans
måste ändå ha början och slut någonstans.

Är universum ändligt? Det är emot naturen.
För en mur förutsätter nånting bortom muren
och ett universum kan ej vara flera.

Ändligt? Oändligt? Är det ingendera?
Hur kan då alls någonting existera?

Och himmelens alla skrattande stjärnor
lyser på myrorna i våra hjärnor.

.

Kurre & Åsa och Varberg (forts)

Jo, det var så här, började jag, och tittade ner på de säkert sprickfärdigt vetgiriga små som stod på var sin tangent på skrivbordet, att Maria erbjöds ett sprillans nytt jobb i Göteborgstrakten. Så då köpte vi en lägenhet i Varberg, så slipper hon pendla 50 mil från Stockholm varje dag. Vore lite opraktiskt.

Och Varberg har vi varit i många gånger och sagt på skoj att ska vi nån gång flytta från Stockholm så blir det till Varberg. Skojet blev verklighet. Nu har vi sålt lägenheten i Saltsjöqvarn och flyttar till Varberg i början på december. 

Jag tittade ner för att se om de var med så långt. Och klokt nog hade de lagt sig ner för att kunna lyssna bekvämare. Åsa tvärs över Å med huvudet på P och fötterna på cirkumflextecknet. Och Kurre tvärs över K med huvudet på J och fötterna på L.

Vad som finns i Varberg? Jo, kullerstensgator, torghandel onsdagar och lördagar, ett fint kulturhus som heter Komedianten, en fästning från 1200-talet med riktiga vattenfyllda vallgravar, en lummig park som heter Societetsparken, ett museum med Bockstensmannen från 1300-talet, Sveriges bästa komedigrupp som heter 123 Schtunk, en lång strandpromenad längs Kattegatt från Kallbadhuset till Kurorten.

Några frågor på det? Jag kikade ner på de två. De låg med slutna ögon, så där som man gör när man ligger helt avslappnad för att kunna suga i sig varje ord.

Och hur är det havet, så löd er tredje fråga. Jo, det är lite salt. Eller om det heter bräckt. Och så finns det segelbåtar på det. Och så kan man gå längs havet på strandpromenaden till Kurorten och t ex ta sig ett tångbad.

Och så undrade ni ju om det finns människor där. Ja, vi har bara varit där på somrarna och då var det knökafullt med turister, framför allt på torgdagarna onsdag och lördag. Men det finns väl förmodligen folk där även på vintern. Det får vi ju se när vi kommer dit i början av dec-

Det omisskännliga ljudet av snarkningar steg nu från skrivbordet. Kurre och Åsa drog riktiga Stockholmska timmerstockar. Varpå jag böjde mig ner och Varbergs-varsamt återbördade dem till pennan.

.

Kurre & Åsa och Varberg

Nu är det klart! Att vi flyttar till Varberg. Någon av de första snöskimrande dagarna i december går flyttlasset-
Duns! Kurre stod på skrivbordet. Duns! Och Åsa.

Kurre: - Va? Flyttar du? Vad
Åsa: - händer med oss då?
Ja, ni följer ju med så klart. Varberg är-

Å: - Får vi följa med? Va
K: - bra! Var ligger Varberg?
Ja, alltså det ligger ju söderut-

K: - Söderut? Men jag har ju inte köpt nån
Å: - baddräkt än och solbrillorna har pajat ...
Vänta lite, så långt söderut ligger det inte. Det är samma väder som här. Men en 50 mil söderut är det nog. Och vid havet. Fast ett annat hav än här.

Å: - Men varför till Varberg?
K: - Vad finns där?
Å: - Hur är det havet?
K: - Finns det människor där?
Sätt er ner nu lite, båda två, så ska jag berätta.

Och Kurre satte sig ner på K:et på skrivbordet. Och Åsa på Å:et.

Och jag började berätta.

(forts i nästa inlägg)

.

En Liljeholmen

En Liljeholmen

Balunsas kum värsta feelingen.
In überwohnung hojtas gutår.
Dann talgdankas en annan att ceilingen,
maj ceiling, ist nabos floor.

Känner du igen den? Vilken dikt som döljer sig bakom? Då kan du din Ferlin. Det är hans dikt "Infall".

Fast det här är ju en översättning som jag gjort. Till transpiranto. Alltså inte esperanto, som är ett konstruerat internationellt språk, som både talas och skrivs med fastlagda regler som vilket språk som helst.

Utan transpiranto, som även det är något konstruerat, men som bara håller sig inom Sverige, talas aldrig och skrivs bara i tidningen Grönköpings Veckoblad. Och det finns inga fastlagda regler hur transpiranto skrivs. Man har poetisk frihet. Det är som om man har en palett med de vanligaste orden från de vanligaste språken inklusive esperanto och slang, och sen målar man som man vill. Huvudsaken är att läsaren förstår. Och om läsaren vid sin läsning dessutom blir lite glad, har inte skrivaren misslyckats.

Min dikt ovan är alltså skriven i transpiranto, vill jag hävda. När tid och lust faller på mig kommer jag nog att skriva flera. Ett projekt utan jäkt.

Den dikt som ska skina igenom min ”En Liljeholmen” är alltså denna dikt av Nils Ferlin:

Infall

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak är en annans golv.

. 

Från järnrör till kulspruta

Riksdagen består av åtta partier. Sju av dem är helt ense om hur man ska jobba som politiker. De tycker att man ska prata med människor för att på så sätt övertyga dem. Det åttonde partiet tycker att det sättet är lite mesigt. De har i stället en väldig förkärlek för våld. Inte officiellt förstås. 

Så fort någon i partiet tappar masken och - på nätet eller på gator och torg - öppet visar sin fientlighet och hätskhet mot främlingar, då agerar partiledningen direkt. De slätar över eller omplacerar personen så han/hon kan dyka upp nån annanstans i partiet eller plockar bort personen helt om de måste. För detta rasistiska parti kan ju inte tillstå att det är rasistiskt. Då kan de ju inte fortsätta växa. Partiledningen pekar stolt på att de har proklamerat nolltolerans mot rasism i partiet. Vilket inget av de sju andra riksdagspartierna har gjort. Och det är ju bara logiskt. Det är ju i det här partiet som alla rasister finns.

Genom åren har nu masken gång på gång tappats av folkvalda i det partiet. T ex i juni 2010. Då var det tre av dem - vi kan kalla dem Knatte, Fnatte och Tjatte - som hånade Soran Ismail med rasistiska och sexistiska tillmälen och beväpnade sig med järnrör. De blånekade till detta tills de fattade att det hela hade filmats. Film som hela Sverige sett är svårt att prata bort.

Knatte, suppleant i styrelsen för partiets Stockholmssektion, lämnade sitt uppdrag. Fnatte, partiets ekonomisk-politiske talesperson, hoppade av och gick ur partiet. Tjatte, den rättspolitiske talespersonen, lämnade sitt uppdrag men dök upp på annan plats i partiet.

Och så där har det fortsatt. Men de har blivit mer och mer högröstade och arroganta. Masken tappas lättare och lättare. Det senaste är deras ledamot för kommunfullmäktige i Åstorp i Skåne. Hon skrev på Twitter så här (ordagrant):
”Danmark och Tyskland drar ner på dagpenningen som asylsökande får men INTE Sverige INTE. Klart att de vill vidare till Sverige. Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta?”

En Twitterläsare ställde då två frågor:
”Vad har du fått dina uppgifter ifrån angående bistånd och stöd i Tyskland? Vad ska personer göra med kulsprutan?”

Hon svarade då (ordagrant):
”Du måste vara extremt dum i huvudet. Härmed är detta ett avslutat kapitel från min sida.”

Detta är alltså en folkvald person för ett riksdagsparti ...
Och vilket parti det är fråga om ger sig självt. Gimme Påkessons parti.

Inför en sådan här öppen grymhet och elakhet av en människa i maktställning blir man bara stum. 

Jag tänker på en dikt jag läste i skolan en gång.

Världens gång

Havet välte. Stormen ven.
Vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans,liv, kapten!”
Havet välte. Stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte. Stormen ven.

Skriven för 124 år sedan av en 31-årig Gustaf Fröding. Men kunde ha varit skriven i dag.

Måne över Styrsjön

min stamfar höjde sin pokal
och tömde i långa klunkar
för allting gult och blått
och allt han trodde på

nånstans här på Siljans stränder
bodde och drömde han som jag
nu är han kanske mångubben där
och vågornas glitter hans ord:

glöm inte arvet att leva som jag
och försvara det äkta svenska
som är som Dalarnas öppna
ängar öppna för alla

långa korta vita bruna kvinnor och män
och barn och gamla och alla som flyr för sitt liv
öppna er gröna vida famn för dem
och kyss deras stora ensamhet

låt dem vila i er gula sol
låt dem vila i er blåa frihet
och torka deras tårar med er flagga
ni som ännu lever