I den gungande hängmattan håller jag nu i en en ny bok. Millennium 4. Fast när jag tittar på mina händer finns där ingenting. Bara luft. Och så är det. Millennium 4 är luft. Den finns inte. Stieg Larsson skrev tre böcker i Millennium-serien och därefter dog han. Så någon fjärde kan det därför inte bli.
Oavsett hur mycket Norstedts kallar boken för "en fristående fortsättning" på Millennium-böckerna, så är det ingen fortsättning.
Jag har dock inget problem med att Norstedts gör så här, utnyttjar Stieg Larssons nimbus och plockar fram en spökförfattare, eller vad vi ska kalla honom, för att skriva 4:an. Man måste ju inte köpa boken. Och hysterin över världen är rätt fascinerande, överallt ligger boken i försäljningstoppen och spökförfattaren går från segerintervju till segerintervju. Världen vill ju bedragas. Det är som om man lite till mans ändå tänker sig att Stieg Larssons hand har stuckit upp ur graven ett tag och skrivit en story till. Eller att hans ande på något sätt fortplantat sig till spökskrivaren eftersom Stiegs familj sagt ja till projektet. Ungefär som evangelierna skrev under gudomlig inspiration.
Beskyllningarna om cyniskt utnyttjande bara för att tjäna grova pengar, avfärdar Norstedts med att alla intäkter går till välgörande ändamål. Och det kan ju vara sant, men är ovidkommande. För det enorma PR-värde som både förlag och spökis nu kan gotta sig åt i hela västvärlden går inte att mäta i pengar.
De har fått beskyllningar om gravplundring också. Men det är överdrivet, tycker jag. Stieg Larssons namn och hans tre Millennium-böcker förblir intakta och oanfrätta oavsett hur många låtsas-Millennium-böcker som kommer att ges ut.
Jag har inget problem med vare sig förlaget, spökisen eller den påhejande familjen. Det knäppa i det hela är att världen går på det. Det är ju bara en deckare, en enda av den ocean av deckare som hela tiden pumpas ut i världen hela tiden. Den kanske är bra, den kanske är mycket bra, det är ovidkommande, det är ju inte av det skälet världen går crazy över detta. Det är för att alla så gärna vill låtsas att här kommer en ny bok i Stieg Larssons världsberömda serie.
Jag skriver ”spökisen”. Vad han heter vet jag förstås, det är svårt att undgå, men det förtiger jag så gärna och hängmattan håller knirkande med mig.
Men för det efternamn han har
har jag en väldig respekt kvar.
Fast då tänker jag på hans far.
Oavsett hur mycket Norstedts kallar boken för "en fristående fortsättning" på Millennium-böckerna, så är det ingen fortsättning.
Jag har dock inget problem med att Norstedts gör så här, utnyttjar Stieg Larssons nimbus och plockar fram en spökförfattare, eller vad vi ska kalla honom, för att skriva 4:an. Man måste ju inte köpa boken. Och hysterin över världen är rätt fascinerande, överallt ligger boken i försäljningstoppen och spökförfattaren går från segerintervju till segerintervju. Världen vill ju bedragas. Det är som om man lite till mans ändå tänker sig att Stieg Larssons hand har stuckit upp ur graven ett tag och skrivit en story till. Eller att hans ande på något sätt fortplantat sig till spökskrivaren eftersom Stiegs familj sagt ja till projektet. Ungefär som evangelierna skrev under gudomlig inspiration.
Beskyllningarna om cyniskt utnyttjande bara för att tjäna grova pengar, avfärdar Norstedts med att alla intäkter går till välgörande ändamål. Och det kan ju vara sant, men är ovidkommande. För det enorma PR-värde som både förlag och spökis nu kan gotta sig åt i hela västvärlden går inte att mäta i pengar.
De har fått beskyllningar om gravplundring också. Men det är överdrivet, tycker jag. Stieg Larssons namn och hans tre Millennium-böcker förblir intakta och oanfrätta oavsett hur många låtsas-Millennium-böcker som kommer att ges ut.
Jag har inget problem med vare sig förlaget, spökisen eller den påhejande familjen. Det knäppa i det hela är att världen går på det. Det är ju bara en deckare, en enda av den ocean av deckare som hela tiden pumpas ut i världen hela tiden. Den kanske är bra, den kanske är mycket bra, det är ovidkommande, det är ju inte av det skälet världen går crazy över detta. Det är för att alla så gärna vill låtsas att här kommer en ny bok i Stieg Larssons världsberömda serie.
Jag skriver ”spökisen”. Vad han heter vet jag förstås, det är svårt att undgå, men det förtiger jag så gärna och hängmattan håller knirkande med mig.
Men för det efternamn han har
har jag en väldig respekt kvar.
Fast då tänker jag på hans far.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar