Staden mellan två världsdelar

I morgon natt går färden till staden med tre namn, den enda storstaden som ligger i två världsdelar.

Istanbul, alltså.

Stan med en fot i Europa och en i Asien.

Ungefär som Stortorget i Gamla Stan. Mitt där går ju gränsen mellan Uppland och Sörmland. Man kommer ju ihåg hur fröken i fyran vallade runt oss storögda tioåringar där och pekade på kanonkulan som fortfarande sitter kvar i hörnet till ett av husen. Fast det var väl till minne av nåt annat, när jag tänker efter.

Men Istanbul, var det ja. Man vet inte varför staden heter så. T o m Wikipedia kliar sig i huvudet.
”Eis ten pólin” är ”i staden” på grekiska, kan det vara det? Eller har det nåt med Islam att göra? Eller är det en lattjo förvrängning av stadens förra namn, Konstantinopel?

Ja, vad Konstantinopel kommer av, det vet däremot Wikipedia bestämt: att det är Konstantins stad. Den stad dit kejsaren Konstantin den store flyttade Romarrikets huvudstad från Rom år 330. Men det undrar jag. Konstantinopel, det hör man väl vad det kommer från. Ett bilmärke. Varför skulle annars ett av deras fotbollslag heta Besiktas?

Fotboll är megastort i Turkiet, alltsedan de tog VM-brons 2002. Det märks överallt. Deras valuta t ex. Den heter lira. Tänk er själva om vi i Sverige skulle byta namn på vår krona till något fotbollsaktigt, som ... Zlatan eller nåt. Det skulle ju inte gå. 
Jo, kanske förresten.
- Behöver låna lite. Har du några Zlatan på dig?
- Nä, tyvärr. Inga alls. Bara några Källström.

Turkiet, detta formidabla land. Som är det enda land som förutom Sverige, Norge och Danmark har ö i sitt språk. Och generöst med z och ü. Fast den här gången kan jag inte gå omkring i stan och skriva ner alla sköna ord jag ser, som jag brukar göra. Eftersom jag denna gång bara har en arm på mig.

Men någon fras har jag lärt mig. Som vad ”tack” heter: ”tesekkür ederim”. Det är ju ett frekvent ord att kunna, bara man hinner säga det, innan man glömt vad man tackade för. Det är i alla fall ingen större vits att lära sig fraser där man riskerar att få svar som inte upptas i parlören. Som t ex ”Vad anser min herre om den senaste händelseutvecklingen i Främre Orienten?”.

Det stavas f ö inte ”tesekkür ederim”. Det ska vara en sedilj på s:et, en sån där krok. Som visar att det uttalas lite annorlunda än om det hade varit utan krok. Men det tecknet finns inte på mitt tangentbord. Verkligen upprörande! Visserligen hade jag inte vetat hur jag skulle uttalat det ändå. Men ändå.

Tre namn, sa jag. Istanbul. Konstantinopel. Och Miklagård, som vi sa på vikingatiden. En gård där man kan mickla med den där Opeln då. Men nu ser jag att det kommer av fornnordiska ”mikla” = ”stor” och ”gård” = ”handelsplats”. Stor handelsplats, alltså. Ungefär som Stortorget i Gamla Stan.

Istanbul blir nog ett äventyr. Vi är tillbaka hemma sent på Valborg eller tidigt första maj. Och i faggorna där någonstans kommer jag kanske få en arm till. Ska bli kul.
.

Tack, Anna och Marc!

Nu måste jag också sätta på pränt
någonting väldigt ROLIGT som hänt.

Hur besöket hos Marc och Anna va´
way over there in Canada.

Sept heures à travers la mer.
Elva dagar i mars var jag där.

Ni bodde så ljust på våning 7
with a splendid Ottawa view.

At nights our sleep was sound and calm
unless there was a fire alarm.

Med minus 15 var jag inte så van.
I dubbla långkallingar gjorde jag stan.

Churchill has lived at Chateau Laurier
så där slank jag in och pimplade té.

I Kanadas House of Commons satt
undertecknad och såg på debatt.

Medan Anna finansierade plan
lufsade jag nyfiket runt i stan.

And we would a little later meet
at Tim Horton at Slater Street.

Canada, c´est si grand y merveilleux
men ruggigt vad det var mycket snö.

Husen hade utomhustrappor eftersom
annars kommer man aldrig in i dom.

Walking along the frozen Canadian water

with Anna, my fantastic Canadian daughter.

Och i mössa, vantar och vinterstass
åt vi vårens första glass.

Sen i Marcs hemstad Montreal
åt vi ett minnesvärt middagsmål.

Att kocken fick fria händer blev bara bra
när Anna fyllde år på Le chien fumant.

Jag kom till ställen dit turister aldrig gick.
Vous êtes des guides très magnifique!

Et un événement exceptionel:
jag har sett en match i NHL!

En stämning och familjefest som få.
Faster och mormor kom med matchtröja på.

It was such fun, so it was just the same
that New York Rangers won the game.

Stadion koka´: ”Go, Senators, go!”

I varje paus var det världens show.

Kanoner sköt t-shirts ut bland publiken
med volymknappen i botten på rockmusiken.

Och mest fotograferad därinne
var Erik Karlsson på sin pinne.

Dessa elva dagar blir
pour moi beaucoup souvenirs.

Anna y Marc, mes chère amies!
I´m so grateful! Tack! Merci!

We mixed English med svenska y francais
å de va väl inge mer me de.

Fast folk tittade förstås
lite konstigt på oss.

Yet of course I did detect
Annas nästa språkprojekt.

So I guess it´s hard to avoid:
nächstes Mal wir sprechen Deutsch!

.

Vad som hände

(forts från föregående inlägg)

Då försöker jag igen. Den här gången har jag sett till att jag inte blir avbruten. Håller bloggpennan upplyft och har för säkerhets skull täppt till de två hålen där. Med blogg.

Så här. Det var på påskafton. Jag bar på två kassar alldeles utanför huset, var nästan hemma alltså, tyckte det hade kommit en blomma på körsbärsträdet redan, tog ett kliv till höger för att se bättre – och föll plötsligt huvudstupa ner i en trappa. En sedan tio år välbekant trappa. Maximalt klantigt.

Förmodligen var det så att högerfoten trampade luft så jag tappade balansen och när den snavade på nästa trappsteg for jag nerför trappan med huvudet först. Maximal otur.

Kassarna jag bar på gjorde att jag inte riktigt hann få upp händerna till skydd, men jag landade lite på dem, tror jag. Men med huvudet först, hur i all sin dar? Jo, jag hade min duffel på mig, en ful och sliten gammal duffel, med den tjocka huvan på huvudet, eftersom det var lite kyligt. Maximal tur.

När jag fick hjälp att ställa mig upp igen, var det bara vänsterhanden som gjorde ont, pekfingret mest. Resten av mig kändes okej, lite öm och tilltufsad bara. Och förmodligen hade jag fått en liten chock. Normalt brukar man ju ta sig nerför trappor med fötterna först.

Eftersom det bara var handen som spökade, så nöjde jag mig med att starta en Ipren-kur och väntade till efter påsk, den 7 april, med att gå till läkare. Det var Närakuten i Nacka. Läkaren undersökte mig och skickade mig till Röntgen för handen. Det var inte Maggan där då, utan en annan, men Sergej var med och assisterade. Massor, massor med bilder tog de av vänsterhanden, ur alla vinklar. En spricka konstaterades och armen gipsades, nästan upp till armbågen. Varpå jag tog bussen hem.

Nästa dag, den 8 april, började jag känna mer och mer av ryggen. Inte bara ömt nu, utan ont. Det lättade lite när jag vek upp högerhanden bakom ryggen och masserade lite, värken var ju också på höger sida, så det gick. Och på kvällen, när jag satt i en bekväm fåtölj i vardagsrummet och såg på teve, nös jag till, en kraftig nysning, och fjärrstyraren hade jag jag i min friska hand, så jag kunde inte hålla emot i ryggen med någon hand. Och det small till i ryggen. Så otroligt ont! Vad hände? Gick något sönder?

På något sätt hasade jag mig upp. Smärtan gav sig inte, men gående var det enda som gick att stå ut med. Långsamt, maniskt, fram och tillbaka. Just i den vevan ringde Maria, som var på tjänsteresa. Det blev ett konstigt telefonsamtal, gjorde t o m ont att hålla i luren. När jag skulle lägga mig, visade det sig att det var omöjligt, försökte gång på gång, men ryggen bara skrek när jag försökte.

Och sen det läskigaste av allt. Tröttheten besegrade mig till slut och jag försökte resolut lägga mig. Och fastnade i en björnsax, halvliggande, av smärtan kunde jag vare sig komma upp eller lägga mig riktigt. Varje rörelse var ett yxhugg. Länge, länge låg jag där i min kallsvett, tills jag till slut tvingade in mig i en tunnel av smärta och kom upp i stående.

Resten av natten gick jag fram och tillbaka ända tills gryningen kom, då jag på något sätt paltade på mig och tog mig till Närakuten. S-a-k-t-a. Och med buss. Sitta var otänkbart.
Läkaren undersökte mig igen, förklarade att det var revbensfrakturer, sånt gick inte att gipsa, läkte av sig själv, tog en 6-7 veckor, de första två veckorna är värst i smärthänseende, med en peak rent statistiskt på dag 5-7 efter skadans uppkomst. Detta var den 9 april, alltså dag 5. Han skrev ut starka smärtstillande och jag hasade till bussen och åkte hem.

Lagom till återbesöket den 14 april hade också höger fot blivit konstig, hade ändrat både storlek och färg. Se Återbesök på Röntgen.

I dag är det den 20 april, dag 16 efter den ödesdigra påskaftonen. Nu kan jag se framåt i Konvalezensian. I början av maj tas gipset bort och i senare delen av maj är ryggen läkt. Och jag i skick som ny igen.

I inlägget En film som träffar mig nu nämner jag att jag krockat med ett hus. Och det stämmer. Det hände mitt på blanka dagen för 15 år sedan. Jag fastnade på något sätt med fötterna i marken, och min panna och ett hus fick närkontakt. Resultatet då blev bara en bula, men jag lärde mig inget av historien, t ex att lyfta på fötterna när jag går.

Det som nu hänt, har jag dock lärt mig mycket av. Man ska köra mer med mindfulness, och vimsa och stressa mindre. Du har inte en massa kroppar i reservlager, du har bara en kropp.
Hjälp dina fötter att hålla dig upprätt genom att titta åt det håll som fötterna går åt. Eller gå åt det håll som du tittar. Bara ni är överens om vilket.
Se det lilla i det stora. Lev i nuet. Carpa alla diem du hittar.    

Och är du dessutom ägare till en ful och sliten gammal duffel, så är du bara att gratulera. 
.

Två dunsar i tangentbordet

( ... forts från föregående inlägg)

Jahapp, då var det fråga 2 ja. Den ska jag genast svara på nu. Så här löd den ju.

Och hur har alla dessa skumma skador uppstått över huvud taget? Har jag kommit i vägen för en skenande afrikansk elefant eller någe?

Jo, så här var det-

Duns, hördes det plötsligt då. Det kom från tangentbordet. Närmare bestämt från K:et där till höger. Duns! En till. Lite längre uppåt. På Å:et. Visst, ja, Kurre och Åsa, jag hade alldeles glömt dem, måtte visst ha lutat på bloggpennan för mycket och då är det förstås klippt.

- Så roligt att se er, Kurr-
Kurre: - Kul för oss också! Berätta
Åsa: - nu varför du blivit så där!
Å: - Var det den
K: - där elefanten?

 - Elefant? Nej, nej. Det var det inte, det var ett, ja för att ta det från början så började det faktiskt med det där körsbär-
K: - Ett körsbär? Ja, de kan vara farliga, man
Å: - kan sätta dem i halsen eller snava på dem.
Å: - Fast då måste det vara ett stort
K: - körsbär förstås, eller många.

Jag tänkte att det här samtalet är redan på väg att slira ner i diket och jag funderade på vad jag skulle säga för att baxa upp det hela på vägen igen, men hann inte innan de fortsatte.
K: - Vet du vad som är precis lika med din vänsterarm och högerarm?
Å: - Fast din vänsterarm är gipsad och inte din högerarm?

- Nej, vad då?
Å: - Jo, du kan inte klia dig på höger arm
K: - för att du har vänster arm gipsad.
K: - Och du kan inte klia dig på vänster arm
Å: - för att du har vänster arm gipsad.

Och så skrattade de högt där de satt och dinglade på K-tangenten respektive Å-tangenten. Hela tiden sneglande på mig. Och såg att jag inte skulle kunna nå avbloggningsknappen.

Men de kunde inte se vad jag hade bakom ryggen. Jag sa ju att den var bra att ha. Mitt i ett fnissande från Åsa och fnassande från Kurre sträckte jag lugnt fram min armförlängare med klo längst ner till el-urtaget i väggen och phuitt tog hela inlägget slut. 
.

Gillar Sergej tulpaner?

(… forts från förra inlägget)

Så här långt kommen i denna story-telling om konvalezensia, inställer sig två frågor.

Fråga 1.
Men hur i all sin dar klarar jag alla dagliga sysslor med mina lätt räknade fungerande kroppsdelar i behåll? Och hur länge ska jag dras med detta, vad det nu är?

Fråga 2.
Och hur har alla dessa skumma skador uppstått över huvud taget? Har jag kommit i vägen för en skenande afrikansk elefant eller någe?

Låt mig ta dessa frågor i tur och ordning. Jag börjar med fråga 1.
Hur länge jag ska dras med detta? Ja, om man börjar med handen, så är planen att läkaren ska ta av gipset den 4 maj. Den 5 maj har jag tid på Rehab och då ska jag börja att göra något så sensationellt med handen som att röra på den.

Om man sen går över till ryggen, så beräknas den ta 6-7 veckor att läka, räknat från sistlidna påskafton.

Om man därefter går över till övriga kroppsdelar, så är det bara typ blåmärken och sånt på undersida höger arm och höger fot, om man ska tro Maggan & Sergej, vilket man gör, så de självläker enkelt utan nån behandling. Armen och foten, alltså. Inte Maggan & Sergej.

Vänster fot och ben har jag inte nämnt alls, vilket beror på att de är helt friska. Hur det kommer sig, kan jag inte förklara, men så är det.  

Fråga 2 var delad i två delar. Den andra delfrågan var hur jag klarar alla dagliga sysslor osv.
Ja, daggmaskhanteringen av sänggåendet har jag redan berört. Den delen har blivit lite lättare nu, efter den skrämmande men förlösande röntgensessionen hos Maggan & Sergej häromsistens. Jag skulle egentligen skicka en bukett blommor till dem som tack för den hjälpen! Tror ni Sergej gillar brandgula tulpaner?   

Grejen är ju sedan att bara använda höger hand till allt och att ersätta vänsterhanden, i det fall två händer behövs, med annat som man hittar i sin uppfinningsrikedom. Som vänsterhand får då tillfälligt tjänstgöra ett knä, en höft, en mage, en stol eller ett bord. Och ibland vänster axel, för den är hel. Även tänderna kan understundom jobba extra som vänsterhand.

Allt utfört med rak rygg. Och den detaljen glömmer man ju inte, för då gör det ont. Som jag
tidigare skrev nånstans så tar jag värktabletter. C-tabletten, som man får ta max 8 per dag och N-tabletten, som är max 2 om dagen. Naproxen tar jag morgon och kväll, maxdos alltså. Medan jag varierar intaget av Citadon, ungefär mellan 4 och 7 om dagen.

Det är ju en hyfsad styrka i de här tabletterna, man vågar knappt läsa innehållsförteckningarna. I vilken takt jag ska trappa ned mitt intag av detta otyg behöver jag inte tänka på själv, det sköter ryggen åt mig. Ju längre jag kan gå utan att ryggen gormar åt mig, desto längre tid mellan tablettandet. Tills fasan fasar ut helt.  

Vilket tror ni är enklast resp svårast att göra som enarmad bandit? Såna där saker som borsta tänderna, gå på muggen, duscha är en piece of cake. Busenkelt, alltså. Fast tar längre tid än för tvåarmsmänniskor. Liksom att diska för hand. Går utmärkt, men är kraftigt tidskonsumerande. Göra frukost (= te och ostmackor) inga problem. Hyvla ost hör dock till avdelning omöjligt, men det finns ju färdiga skivor att köpa.  

Skala ägg? Det går, fast ägget ser ut som om det skalats av en slåttermaskin. Laga mat över huvudtaget då? Där upplever jag ingen större försämring alls, möjligen beroende på att jag var skraltig bland kastruller och stekpannor även den tid då jag var försedd med två händer.

En suverän hjälp har jag av förlängningsarmen med klo längst ner. Jag tror jag skrivit om den. Både strump-, kalsong- och byxpåtagandet är nu en ren fröjd med denne långfingrade betjänt. Och tappar man nån liten lapp på golvet, inga problem längre, klon längst ner fiskar upp lappen med höjden av elegans.

Det var mina svar på fråga 1 det.

Nu till fråga 2. But I see that I´m running out of blogg here, som det heter på ren svenska. Jag får återkomma till den frågan i ett annat inlägg.

Nu ska jag med flit tappa en blank tvåkrona på golvet. Det var det mest omöjliga att plocka upp förut med den gormande rygg jag har. Men med ett diaboliskt leende griper jag nu bara armförlängaren. Klon därnere är försedd med magnet …  
.

Tortyrredskap från medeltiden

(… forts från föregående inlägg)

Men … alltså … en säng? Det går ju inte! Kan ni inte bara fota foten när jag står? Eller sitter?
Jag tittade hjälplöst, bevekande, på de båda i röntgenpersonalen, en som var röntgenläkaren, en kvinna som såg ut att kunna heta Margareta och så röntgenassistenten Sergej.

- Nej, sa Margareta och Sergej nickade assisterande. Du måste ligga där på britsen, så vi kan rikta in röntgenkameran rätt, det är gjort på ett ögonblick.

Ett ögonblick! Jo, pyttsan! Jag fnös förtrytsamt. Och insåg att de hittills bara sett mig som Göran med handen. Och kanske också Göran med foten. Men inte Göran med ryggen. Så jag började snabbt förklara hur allt hängde ihop med det medeltida tortyrredskap som döljer sig bakom den oskyldiga benämningen ”säng” och fast jag blev mer och mer vältalig för varje ny inskjuten bisats som jag trasslade in mig i, såg de bara lugnt på mig.

- Det går bra, sa Maggan, vi hjälper dig om du har ont. Vi är vana.
- Precis, sa Sergej.

Så jag hade inget val. Inför deras ögon förvandlade jag mig till en daggmask i människostorlek och på rekordtid, en kvart eller så, låg jag på något sätt halvutsträckt på britsen och spretade med foten mot röntgenkameran.

- Bra! Håll still så! Maggan och Sergej skyndade sig in i rummet där bakom, innan jag ramlade ur ställningen. Sedan några plåtar till medan ryggen höll tyst.

- Bra, Göran, nu var det klart, sa Maggan, nu kan du bara resa dig från sängen igen.
Och Sergej nickade assisterande.

Men att orma mig upp från sängen, det var en helt annan femma. Det gick bara inte. De såg mina fruktlösa försök och de tog nu tag i mig från båda håll och jag kunde inte protestera, kunde inte använda några muskler i mig, jag fick bara överlämna mig utan skyddsnät i deras händer, låg helt stilla medan deras händer bar mig över avgrunden därnere, bar mig hela vägen så att de mjukt kunde sätta ner mig på fötterna igen.

Jag fattade knappt vad jag varit med om. Men automatiskt knixade jag på mig strumpan igen, stack in fötterna i croc-skorna och tog tag i mina pinaler. Maggan och Sergej vinkade när jag öppnade med armbågen och gick ut igen.

Hasade från Röntgen tillbaka till Närakuten igen, där min läkare väntade med bilderna på min fotade fot. Bilderna hade liksom susat förbi mig på det där dataviset, där jag hasade fram i korridorerna, och kommit fram före mig.

- Inget brutet i foten, sa han. Men du har ju så många andra frakturer, så det räcker väl.

Det här var i går. I dag har inga nya kroppsdelar anmält sig med ny värk, så jag har inte behövt ila till nån närakut idag. Men mitt på dagen blev jag så trött, ögonlocken ville bara sjunka ihop, huvudet var som en luddig boll. Skulle jag våga?

Jo, faktiskt, jag vågade, jag var tvungen. Göran, bloggaren, förvandlade sig till Göran, daggmasken, mitt på blanka dagen, och jag lyckades lägga mig. Och sov. Sov i två timmar. I två långa sköna timmar. Vaknade och kallade till mig daggmasken och gick upp, plötsligt pigg som en nyponros.

Jag klarade det! Jag fixade det! Jag tittade med nya, nästan ömma ögon på sängen. Tänk vilken fantastisk nytta man kan ha av en säng! Och vissa som kallar sängar för medeltida tortyrredskap! Obegripligt! Jag fnös förtrytsamt. Men lite försiktigt. Ryggen, du vet.
.

Återbesök på Röntgen

Det tar hundra år för mig att lägga mig på en säng. Och minst lika lång tid att ta mig upp igen.

Varför det nu då, kan man undra. Tja, det blir lätt så när det är revbensfrakturer i ryggen, på höger sida, precis mellan midja och skulderblad. Då måste man vid sänggåendet lägga sig rak som en högaffel i ryggen, och därvid ta tyngden helt mot vänster arm för att avlasta ryggmusklerna på höger sida.

Vid denna manöver vore det alltså bra om vänster arm är pigg och kry. Det kan man dock inte påstå att den är. Den är gipsad. Gipsad nästan upp till armbågen. Att tungt stödja på den armen för att kunna vältra upp en rygg med revbensfrakturer i sängliggande är inte en så god idé.

Så man står inför en olöslig ekvation. Ett moment 22. De kroppsdelar som inte går att bruka, måste brukas, för att den läkande vila ska kunna uppstå, som gör att de obrukbara kroppsdelarna blir brukbara igen. Man ser sig om i rummet. Finnes här någon kraftig och praktisk vinsch? Nej. Någon Joe Labero då? Nej.

Så man får krångla och åma bäst man kan, rätt lik en överdimensionerad daggmask, för att förvandla sig från stående till liggande. Det ser säkert synnerligen märkligt ut för en åskådare. Och processen tar en hisklig tid, i början av texten häruppe försökte jag mig på en grov skattning.

Och sen ska man ju upp igen. Efter vidtagen dygnsvila, göra samma resa fast tvärtom. Förvandla sig från liggande till stående.

Sängar – ett utstuderat tortyrredskap från medeltiden.

Betr dessa konstifika skador, hur de kom, visst det ska berätta om, lite senare bara, ska först berätta om återbesöket hos farbror doktorn idag.

Äntligen vaknade jag i morse och daggmaskade mig upp till stående vid sängen. Skööönt! Stående är inget problem. Inte heller gående, även om jag måste gå oändligt sakta, rak i ryggen som en högaffel, som sagt. Kl var 05:20. Jag skulle vara på Närakuten 9:20. Fyra timmar, det skulle räcka.

Grep armförlängarn med klon längst ner och lirkade på mig strumporna, först den vänstra, bra det gick, sen den högra, tar alltid längst tid med den, till sist var båda på. Flöt ut på muggen, morgonrock på, flöt uppför innertrappan, kokade tevatten, bredde mackor, tog smärtstillepiller C och smärtstillepiller N, hela tiden med höger hand och högaffelrygg.

Packade ner grejorna som jag lagt fram kvällen innan. Tog kortärmat. Loden. Nån enkel mitella. Mysbrallor. Den där hårda jeansknappen i midjan omöjlig att knäppa. Skor med snören otänkbart. Inte ens med armförlängarn fixar jag skosnören. Jag hasade iväg i mina croc-skor.

Folk tittade på mig där jag sakteliga tuffade fram längs gatorna till bussen. Jag lät dem titta! Och de hade gott om tid. Det gick inte så fort för mig. Sniglarna tutade på mig med sina antenner och susade förbi i svindlande hastighet.

Jag kom precis i tid till sjukhuset. Först till Röntgen. Jag hasade dit. Anmälde mig och satte mig ner i väntrummet. Upptäckte att det runnit ur vattenflaskan. Det är svårt att skruva åt en flaska tillräckligt med en hand. Jag upp med alla grejor i väskan, for med vattentussar, rädda vad som räddas kan. När väskan och grejorna var torra, upptäckte jag att jag var nerdränkt med vatten på byxorna framtill. Det såg ut som om jag kissat på mig!

- Göran, välkommen! Sergej stod i dörren och vinkade in mig. Jag hann inte göra något åt mitt brydsamma läge, bara krafsa ihop mina pinaler och hasa efter, i mina tankar stirrade hela världen på mina nerblöta brallor och nickade joho, med ett menande tonfall, jag säger då det.

Jag fick låna lite räddande papper av Sergej och sessionen inne på Röntgen gick mycket fortare än förra gången, då handen röntgades med otaliga kort, men denna gång var ju armen i paket, så det var färre möjligheter att vrida den i en massa vinklar.

Klar. Och hasade från Röntgen till Närakuten där min läkare väntade, som fått bilderna via datorn. Ser bra ut och läker bra, sa han. Annars då? Jag nämnde då min högerfot som svällt upp som en fotboll sedan förra gången. Få se. Jag lirkade av mig strumpan, tog längre tid nu när jag inte hade armförlängarn med klo längst ner. Han kände och klämde. Aj, gjorde duktigt ont!

Jaha, vi får röntga foten också för att se vad det är. Gå tillbaka till Röntgen och återkom sedan hit.

Jag hasade alltså tillbaka från Närakuten till Röntgen igen. Anmälde mig där. Satte mig ner i väntrummet. När Sergej kom och sa sitt Göran, välkommen, då reste jag mig med stor värdighet och såg mig runt i triumf på de andra i väntsalen, när jag följde med. Den här gången hade jag inte kissat ner mig. 

Inne på Röntgen lirkade jag av höger strumpa igen. Jag började kunna det här med strumplirkande nu. Och röntgen. Jaha, var vill ni att jag ska vara när ni plåtar den här gången? Nu när det bara gäller en fot.

Då ska du ha det bekvämt och bra, Göran, sa de, och det kommer att gå så fort. Och så pekade de.

Va? Där? Upp på den? Jag??!!!

I plötslig skräck såg jag vad de pekade på. En sjukhussäng. 
.

En film som träffar mig nu

En gång krockade jag med ett hus.

Jag menar inget skämtsamt eller konstigt med det, även om det kan förefalla så, men faktum är att jag en gång krockade med ett hus. Jag ska förklara lite längre fram, om några dagar.

Jag försöker knyta ihop soppåsen, men det är väldigt svårt, jag får nöja mig med en nästanknut, jag tar hela påsen i ett fast grepp och åker ner till sopnedkastet på gården. Påsen måste ju slängas.

När jag kommer upp, fortsätter jag filmen. Det är Melancholia. Jag har gjort i ordning några jordgubbar som jag ska ha till. Jag tänker så här. Allt kan falla. I fallet är det enda vi kan göra, att inte falla med. Om vi kan göra det.

En snyftning och en förkylning låter lika. En lök kan gråta över våra skugglika försök att skala och skala fram.

Det är i slutet av filmen nu. Melancholia såg mindre ut nu, tyckte de. Och glädjefamnade varandra. Det är bara de som varit i slutet av filmen, som vet.

Det blåser om filmen nu. Jag vet hur den grep mig, när jag såg den på bio. Nu hoppas jag att jag kan se den mer som fiktion. Så här berättar man en story. Det här tonfallet har man. De här scenerna och de här vinklarna visar man.

Det är väldigt mörkt ute nu. Julljusen på balkongen speglar sig genom balkongdörren. Det har varit påsk, en påsk som jag ska minnas. Hon leter efter John nu i filmen. Var är John? Hon kastar sig upp på en häst för att leta. Jag smakar lite på en jordgubbe. Snart ska jag ta lite glass till. I morgon måste jag upp tidigt och tiderna måste funka med allt för att jag ska hinna.

Jag berättar senare, lite längre fram. Om huset. Och soppåsen. Och påsken. Och fallet alla kan falla i och det enda är att inte falla själv. Nu måste jag se klart filmen. Innan den tar slut.

Och äta jordgubbar med glass. Alldeles i slutet av filmen. Det är gott även då.
.

Människor och hundar

Jag såg på ett av mina favoritprogram på teve, "Mannen som talar med hundar". Jag som inte är nån hundmänniska, nästan lite rädd för hundar, gillar detta program.

För Cesar Millan tränar inte hundar i programmet, han tränar mattarna och hussarna. De klokheter han säger, om hur man är med hundar, det gäller även människor. En trappa med tre steg. Motion och rörelse först. Sedan ordning och sammanhang. Och till sist kärlek.

Cesar satt med det äldre parets bångstyriga hund. Och plötsligt bet hunden den hundvane Cesar. Det äldre paret blev förskräckta. Men Cesar var lugn, sånt händer. Och väldigt kort därefter såg man hunden slicka Cesars hand, mitt på såret, hundens tunga slickade mjukt det sår hunden själv orsakat.

Så gör hundar ofta, förklarade Cesar. Försoning doggy-style.

Och jag tänkte oförhappandes på en dikt av Solveig von Schoultz. En ur hennes diktsamling "Nätet" från 1956. En lite lång dikt att lägga ut på nätet kanske, men passar väl en lång fredag som den här.   

Hundarna

De hade länge jagat var för sig
och sovit efter jakten troget-trött
vädrande flyktigt inåt mot varandra
utan att märka var de sov, förstrött,
utan att skilja mellan dig och mig.

Men stundom gnagde tyst i hennes kött
en plåga som hon ej förstod
och en natt rann i hemlighet
ur henne alla nätters tålamod.
Och plötsligt reste hon sin ragg och bet.

Då sprang hans skugga upp och röt.
Månen förmörkades, som tvenne torn
stod de upprätta, darrande av vrede,
öga mot öga, tunga emot tunga
och rytande ur en och samma lunga
med blodigt ögonvitt innan han bet.

Sen sjönk hon ner förlöst i deras rede
slickande denna verklighet som flöt.
.

Första april

Knnnaaaaak … brrraaaaak … gnisssssel … knufffff … ufffff … och … schwosch!

Så där! Då är bloggfönstret uppslaget på vid gavel. Oj, luktar bestämt instängt, här måste vädras ut! Hur länge sen är det någon varit här egentligen? Vad säger du, bloggpennan?  Sedan i julas? Men det var ju i fjol! Och lika mycket snö nu som då. D v s nada.

Här får vi allt ta fram kvasten. Titta där i hörnet, vad mycket damm! Nej, nu ser jag vad det är som yr omkring. En proteststorm mot nåt. Tydligen en norsk programledare som i teve intervjuat en sjukskriven partiledare.

En storm av protester mot att sådant sker, intervjuoffret får ju bara pluspoäng av att sitta och svara på frågor på detta sätt, hutlöst av programledaren att vara så flat, hutlöst av teve.

Och det är mer storm där, ser jag nu. En storm av protester mot att programledaren ställer frågor till intervjuoffret om vad hans parti ägnar sig åt, ska intervjuoffret verkligen behöva sitta och svara på frågor på detta sätt, hutlöst av programledaren att vara så elak, hutlöst av teve.

Själv nyss hemkommen från en resa till Kanada står jag och tittar förbryllat på stormarna som virvlar omkring varandra där i hörnet. Är det ett skämt? Eller är det bara det att jag har lite jetlag kvar i mig?

Kanada ligger 6 timmar efter oss i tid. Eller om det är före. Så man får skruva tillbaka klockan när man åker dit. Eller fram. Så det är bara att titta sanningen i ögat. Jag blev helt enkelt yngre när jag for så där över Atlanten. Eller om det är äldre jag menar. Men i alla fall.

Salvador Dali målade en gång en klocka som låg över kanten så där. Som en uthälld omelett.
Så känner jag mig i bloggande ögonblick.

Jag ligger som en omelett över kanten
för att jag åkt över Atlanten.
Bara jag får sova en natt igen
så blir jag nog lika platt igen.
Och om sängen bara står lite still
så får drömmen lura mig vart den vill …
.