Titta, där är han!

Jag ser honom komma genom sista kurvan.

Alla vi på ståplatsläktarn sträcker på halsen för att komma åt att se bättre. Han ser oförskämt fräsch ut för att ha sprungit så länge, det måste man säga. Möjligen att lagerkransen han bär på huvudet har kasat lite på sniskan nu när han går in på sista raksidan med sina långa kejserliga steg.

Publiken skanderar ”ave, ave” och ett sus går genom hela stadion när han hälsar oss på sitt karakteristiska sätt med handen lyftad högt emot oss. Den hälsning som nassarna nästan två tusen år senare ska komma att solka ner genom att stjäla och försöka göra till sin.

Bara upploppet kvar nu. Julius Caesar lägger över stafettpinnan i rätt hand inför växlingen. Vem ska han växla till? Vi tittar bort mot mållinjen och där står han ju beredd. Det är hans adoptivson! Står där framåtböjd. Vänster arm och ben sträckta framåt. Vänster hand bakåt mot pinnen som närmar sig.

Om en enda dag kommer stafettväxlingen att äga rum. Från Julius till hans adoptivson Gaius Octavianus. Eller Augustus, som han också kallas.
.

Ett knippe till

Nej, det räckte inte med det dillandet. Måste ha ett knippe till.

Lägger mig raklång i klorofyllet och med ett vippande grässtrå mellan tänderna vidtar mitt dillande sålunda.

Heter det hall? Eller tambur? Eller vestibul?

Vestibul? När säger man det? Aldrig? Jo, nån gång. Eftersom det dyker upp så här. Men det är väl ett större utrymme än hall och tambur. Vestibul, det är väl på typ slott. Eller typ hotell.
Nöjd med denna knivskarpa analys av det ordet, vippar jag grässtrået lite till vänster och fortfar.

Tambur? Hrm, tamburmajor heter nåt. Ett militäriskt ord alltså. Nej, povelramelskt.
”Sch … en nyckel i tamburdörrn, jag hör den alltför bra” sjöng ju Povel i Gräsänkling Blues. Hmm, mycket med gräs i dag. Tamburen? Ett grevligt östermalmskt ord för hallen? Eller lite old world charm i största allmänhet? Jag lutar åt det senare, tänker jag, och lutar grässtrået lite åt höger. I ett dimhöljt minne tycker jag mig höra min far kalla det för tamburn.

Men idag säger väl alla hall. I alla fall om det inte är på slott, hotell, i Povels sångskatter eller förr i ti´n. Vi säger väl alla hall i alla fall, upprepar jag lite dill- och trallvänligt. Och, oops, varför tänkte jag inte på det, landskapet jag befinner mig i är ju i Halland! Hall-land. Här måtte finnas många hallar. Alldeles gräsligt många.

Och man vet inte vart denna nya tråd skulle lett mig, om inte det vippande grässtrået nu vikit av uppåt i obehaglig närhet av min näsa.

En erfaren bloggare vet alltid med osviklig precision när ett blogginlägg nått sitt fullödiga slut. Det är när ett grässtrå killar densamme på nästippen. 
.

Ett knippe dill

Dags för lite dillande i sommarlättjan. Dillande om diverse ord. Ungefär som humlor gör när de liksom slumpvis drattar ner på en blomma och sen drittar vidare till en annan.

Bro. Brygga. Det är två ord jag verkar blanda ihop på något sätt. Man slår en bro från x till y. Man överbryggar ett avstånd mellan x och y. De verkar rätt lika de orden.

Men ”like a bridge over troubled water”, bro är en landtunga över vatten. Om landtungan går över annat land, typ väg, är det en viadukt, fortsätter jag tanken. Den dillande tanken. Bro och viadukt är klart åtskiljbara storheter.

Brygga är en landtunga som sticker ut en bit över vattnet. Går man ut på en bro kan man ta sig över vattnet från ena sidan till den andra, men går man ut på en brygga kan man bara vända tillbaka dit man kom ifrån. Efter det att man t ex dragit upp en sprattlande abborre.

Och man angör ju inte en bro. Man angör en brygga. Så bro och brygga är också klart åtskiljbara storheter.

Men varför tycker jag ändå … ? … jo men så här är det också. Brygga kan man ju också göra kaffe. I alla fall innan man bara hällde hetvatten över pulver i en kopp. Har en landtunga en bit ut i vattnet nåt att göra med kaffetillverkning? Konstigt att det heter samma. I båda fallen är det väl nåt vattenaktigt som sköljer över en tunga. Men det är också enda likheten.

Fast det är nåt annat också … men vad … jo nu vet jag! Och härvid nästan daskar jag till med min humlegadd mot en av de ordblommor jag vimsar runt kring. ”Du behöver inte bära in hinken i huset, Göran, ställ den bara på bron du.” Så kunde mormor säga till mig på landet i Dalarna. Bro är också en förstuga till en stuga. Åtminstone i Dalarna. Andra namn på det är förstukvist, förstubro. Men i Dalarna alltså bara bro.

På bron kunde man ta av sig sina stövlar innan man gick in. Bron hade ett litet tak. Man var i huset fast inte riktigt. Stannade man till en stund kunde man höra svalungarna som skrapade och krånglade i boet som mamma svala hade ordnat åt dem under tegelpannorna över bron.

Som en liten landtunga gick den ut en liten bit från huset över gårn. Så egentligen borde den heta brygga och inte bro.

Men humlan mumlar bara en kort stund över en blomma varför den inte är gul utan röd som den borde vara, innan den sänker sig ner på den och vällustigt börjar suga.

Och jag har fått mig min knippe dill och återgår visslande till min sommarlättja.
. 

Searching for Wombat

It seemed 
I dreamed
and something said
like in my head:

There is a land
of roses and
a bold and free
tranquillity
where horses graze
on gentle days
and life is spent
as it was meant
with war
no more
and no more combat.

Was that my Wombat?
.

De höjde lönen mest där du bor

Så står det med jättelika bokstäver på löpet till en av landets största kvällstidningar. 

DE HÖJDE LÖNEN MEST DÄR DU BOR

Vad är nu detta, kan man fråga sig. Vad handlar nyheten om? Vad ligger här förborgat?

Först är det ju konstigt att det handlar om högst höjning. Inte högst lön.
En som tjänar 1 öre och som sen tjänar 2 öre. Det blir en höjning med svindlande 100 %.
En som tjänar 1 miljon och som sen tjänar 1,5 miljoner. Höjning med ynka 50 %.

Lite ologiskt. Men konstigt är också att det är lönen där du bor som är intressant. Inte lönen i hela landet.
Inte din lön i förhållande till andra medborgare. Utan till grannen.

Och det är vad grannen tjänar som är intressant.

Den signal vi får är att det viktigaste för en människa är att hon tjänar mycket pengar.
Den som gör det, ska vi avundas.
Vi ska läsa så mycket vi kan om det, så att vi kan avundas så mycket som möjligt.
Och helst ska vi alltså avundas grannen. Det är det bästa. Tur att pressen bevakar det här, så jag kan vältra mig i bottenlös avund över att grannen tjänar mer än jag.

Kan inte kvällspressen förse oss med en kikare också? Så vi kan spana in hos grannen. Vi kan ju ge tips till den välutbildade yrkeskåren på våra högkvalitativa tidningsredaktioner om andra bra grejor att fylla spalterna och löpena med.

Va? Har de satt upp nya gardiner? Och har de inte en ny matta också! Säkert stulen.

Apropå matta kan väl kvällsblaskorna ha en sådan som medskick till sina bilagor. Så vi kan få något mjukt för våra knän där vi står vid grannens nyckelhål och utför vår medborgerliga  gärning.

Vi läser rubriken på löpet
som ger oss så mycket på köpet.
Får nog säga till min stora sorg att
det var allt det här som låg förborgat.

Må det väl besinnas
att Joakim von Anka
han kan bara finnas
om andra går panka.
.

Var ska det landa?

Jag läser i tidningen att Arlanda ska få ett nytt namn.

Enligt ett namnförslag ska flygplatsen nu heta Raoul Wallenberg Airport. Det är en massa tunga namn bakom förslaget. Och syftet är att markera mot rasism. Ett lovvärt syfte och förslaget kommer säkert att realiseras.

För det här går i linje med den hetaste trenden just nu: namnsponsring. Saker och ting kan ju inte bara heta nåt i största allmänhet. Helst ska det vara företagsnamn. Det ger sådana ekonomiska fördelar.

Som vår nya nationalarena Friends Arena. Först hette den Swedbank. Som sen gav bort namnrätten till Stiftelsen Friends. Vad hade nationalarenans namn blivit om de i stället gett namnrätten till exempelvis Stiftelsen Borgerskapets Enkehus och Gubbhus?

Men vi är så vana vid produktnamn och företagsnamn överallt så vi reagerar knappt. Ännu finns det ju en strimma TVprogram mellan reklaminslagen, men det är bara en tidsfråga innan de slukar hela sändningstiden. Det ger sådana ekonomiska fördelar.

Och att namnet Arlanda försvinner förlorar väl mest Jan Guillou på. Han har ju fått gratis reklam för sin romanhjälte alla dessa år, den treställiga koden för Arlanda, som man ser överallt på jordens flygplatser: ARN. 

Och han har ju ingen romanhjälte som heter RWA, eller vad flygkoden för det nya namnet blir. Men han får väl kavla upp skjortärmarna och skapa en sån. Fast skjortärmarna har han väl alltid uppkavlade, när jag tänker efter.

Utvecklingen går framåt i en rasande takt. Om bara det ger ekonomiska fördelar. 

Hemma hos paret Krause i Frankfurt am Main:
- Gretchen, liebling, ska vi inte ta en tur till Sverige i sommar?
Och hon tittar upp från sin tallrik med knödel und sauerkraut.
- Sverige? Was ist das? Jaså du menar Investor AB? Det är ju de som har namnrätten till det där landet i år.

Och frågan är var paret kommer att landa. Om det blir på Raoul Wallenberg Airport, så får väl Jan Guillou lämna in en protest. Hos ARN, Allmänna ReklamationsNämnden.
. 

Ormen och råttan

ögonblicket när råttan står 

fastfrusen framför ormen 



är det gula ögonblicket i 

deras ögon 



en rågåker med fingrar i 

från en vind som alldeles 

nyss kammade de varma 

bergen 



och kammade de våta 

haven 



och någon av dem 

rörde sig en 

aning 


men ingen av dem 

visste riktigt 

vem 



innan blixten från 

ormens tänder 

slog ner i 

råttan 



och medan inbjudningarna 

kom in från två olika håll 

till deras gemensamma 

måltid 



var det enda vittnet 

en gul rågåker som 

vajade i deras 

ögon
.

Kjolslagsbanan

Apropå tåg.

Lokförare och konduktörer på Roslagsbanan fick inte ha shorts på jobbet i sommarvärmen.
Så de hade kjol i stället. För kjol fanns det inget förbud mot i reglementet.

Förstås blev det en världsnyhet. Och på Arriva – bolaget som driver järnvägen - blev det nog svettiga pannor. Som inte berodde på värmen från solen. Det värsta för ett bolag är att bli till åtlöje. Vad som helst, men inte det.

”Vilka konstiga shorts du har, de ser ju nästan ut som en kjol. Är det en Arriva?”
Skrattsalvor kan lätt ringla runt jorden på rekordtid nuförtiden.

Så Arriva gick till slut ut och gjorde en pudel. Det heter ju så. Men pudeln var väl halv bara.

”Nja, shorts går ju bra, när vi tänker efter. O nej, har inget att göra med diverse skriverier i diverse press om diverse andra plagg som eventuellt bärs av anställda hos oss. Vi har bara läst reglerna lite närmre. Förresten har vi också lagt till det där om shorts nu.”

Men frågan är om det tillrättaläggandet hjälpte. Nätet uppvisar fortfarande besvärande fniss.
Vi gjorde i smyg en liten avlyssning från huvudkontoret deras:

Välkomna till hjärntrusten på Arriva!
Ja, vad ska vi nu säga och skriva?
Reglerna är här lite snåriga.
Inte kjol när benen är håriga?
Det förslaget gillar ja´.
Det utesluter killarna.
Men kjol och shorts är väl samma sak?
Nåt kort runtom som skyler ens bak.
Ropen de skalla
kjolar till alla.
Då tjänar vi tid, kan man gissa,
för det går fortare att kissa.
Men nej, det hör till kutymen
att killar ska ses i kostymen
som ej mer än nödigt blottar.
Nu vet jag: vi anställer bara skottar!

Och sen lät det som om de snabbt rev av ett iltelegram till Glasgow.
.

SJ SJ gamle vän

Jag åker tåg.

Nu åker man i öppen planlösning. Som på tunnelbanan eller ett plan. De där kupéerna är borta, tydligen. De där som man satt och stirrade på främlingar i när man var tio och åt en korvmacka när man skulle till landet i Dalarna. För massäck hade man med sig. Jag minns inte om det fanns nån möjlighet att få nåt i sig annars.

Det enda i förplägnadsväg jag kommer ihåg var vattenkarafferna. De var hiskliga. Man gick ut i den skramlande trånga korridoren och där stod en jättelik glaskaraff i en hållare som satt fast i väggen. Mörkt var det också där. Skramligt och mörkt och där var vattnet i karaffen på väggen. Att servera sig från den var ett äventyr.

Karaffen var så tung så man tog den helst med två händer. Men då gällde det att hälla pricksäkert med den breda vattenstrålen ner i den där lilla vingliga plastmuggen, som man ställt ifrån sig nånstans för att händerna var upptagna. Blev strålen inte optimal så välte muggen.

Så då fick man hålla i muggen med ena handen och ta karaffen bara med en hand. Karaffen var så tung så det var svårt att lyfta och hälla upp utan att handen darrade. Jag såg alltid framför mig att nu tappar jag hela åbäket i golvet så den går i tusen bitar och vattnet forsar ut i hela tåget och dränker oss som kattungar.

Och om man nån gång lyckades få en skvätt vatten i muggen så smakade det inget vidare. Det var aldrig kallt, var liksom rumstempererat, det sista man vill att vatten ska vara. Hade förmodligen satts dit när tåget byggdes. 

Så ofta satt jag kvar i kupén och tullade på det medhavda i stället för att brottas med karaffer i den skramliga mörka korridoren.

I dag finns det förstås restaurangvagn på SJs tåg. Eller bistro kallas det, för att det ska låta klatschigare. I högtalarna gör de hela tiden reklam för maten och dryckerna de har i bistron. På sju olika språk ungefär. Men jag känner mer för att vika upp staniolpappret på en medhavd korvmacka. Mig lurar de inte.

Jag hyser misstro
mot SJs bistro.
Det är förstås en dumhet
men minnesbilden är sån:
deras vatten är ljummet
och väger minst ett ton.
.

Några rader om poesi

poesi är ingenting man ägnar sig åt 
poesi är ett rostigt hål

poesi går man inte ut och
går med när kopplet sträcks

poesi kastar sig över dig bakifrån
och krossar huset som en tromb

poesi är ett sår du
öppnar för att leva

poesi är en svalka av daggblå lavendel

den knäckta vinge du dör för 
.

Janis i Kairo

Egypten är en av de äldsta civilisationerna. Man byggde t ex pyramider. 

I andanom hör jag nu invändningar från det där åttonde partiet: ”och vaddå ra, vi här i Sverige går väl också way back och har minsann också byggt saker och ting, så det så”.

Och det stämmer ju. Ungefär samtidigt byggde svenskarna knölpåkar och konverserade i sina grottor med ett ”urrk” och ibland med ett ”arrgh”. Så visst har vi också byggt. Och det där med påkar är ju inte helt obekant i det åttonde partiet.

Det perspektivet kan vara bra att ha med sig inför det som i dag händer i Egypten.

Välkommen direkt från Tahrirtorget vår sjungande reporter, Janis Joplin! 
 
Janis dök upp här på bloggen den 26 juni och sjöng om en bil som brann. I dag brinner det i Kairo, ja bildligt åtminstone, och Janis rapporterar nu. Som bara hon kan. På både engelska och svenska. Just listen.

oh lord won´t you buy me a Mursi defence
resultatgaranti när man valt president
han lova´ reformer men inget har hänt
oh lord won´t you buy me a Mursi defence

oh lord won´t you buy me a power to see
om dom menar ett skit med sin demokrati  
att avsätta krakarna slipper då vi
oh lord won´t you buy me a power to see

oh lord won´t you buy me a Mursi defence
mot att maktens berusning passerar en gräns
mot att strängarna går på de bågar som spänns
oh lord won´t you buy me a Mursi defence

Och där försvinner Janis Joplin ut i kulissen med ett glatt kraxande.

Svårt att säga hur det går än.
Man märker det med åren
att det tar sin lilla tid
att bygga en pyramid.

I Kairo slicker man nu såren
efter den arabiska våren.
.

Svanen som inte dog

Det är fjärde juli idag. Det kanske inte säger nåt. Men om man säger forth of July, javisst  ja: USAs nationaldag. Man måste säga det på amerikanska. 

Det är som sjuttonde maj. Det säger inte heller nånting. Förrän man norskar till det och säger syttonde maj.

Varför norrmännen firar just då vet jag inte, även om det bara är en googling bort. Kanske att de blev fria från Sverige den dagen?
Det gör jänkarna i alla fall. Fast från engelsmännen.

Just mot engelsmännen spelar Sverige just nu. I fotboll. Damlandslaget alltså. Som genrepar inför EM som börjar snart.

När jag satte på TVn stod det 1-0 till England. Hrmf, tänkte jag och tog en slurk från min tekopp. Då gjorde Göransson 1-1. Teet smakade nu bättre och jag satte ner koppen. Då gjorde Schelin 2-1 till Sverige.

Jag hade egentligen inte tänkt se matchen men nu måste jag sitta kvar. Jag för tydligen tur med mig. Jag vågade nu knappt titta bort från skärmen för då skulle säkert de elaka engelskorna kvittera.

Damfotboll? Inte herr, alltså? Skulle det vara nåt att titta på? Är inte tjejfotbollen underutvecklad jämfört med killfotbollen?

Jo, jag håller med. Tjejfotbollen är gravt underutvecklad. Det är så mycket fotbollstjejerna inte förstår, som killarna inte alls har nån svårighet att fatta.

För det första tror tjejerna att fotboll betyder att man ska sparka på en boll. Inget annat. De förstår inte, som killarna, att här gäller det att träffa motståndarnas ben. Företrädesvis när domaren vänder ryggen till. ”Smälla på” heter uttrycket. Grabbar, ni måste smälla på mera, hojtar kommentatorerna. Företrädesvis de manliga.
Att smälla på med dubbarna före är här en särskild finess, eftersom det ger värst skador. 
Men ingenting av detta förstår tjejerna, som fortfarande tycks tro att fotboll betyder fotboll.

Nu gör förresten Seger 3-1 till Sverige.

För det andra. En utvecklad sport som killarnas fotboll har identifierat att människokroppen inte bara har ben utan även armar. Med dessa ska man hela tiden dra i motståndarnas tröjor, för att hindra dem från att spela. Om domaren ser, ska man använda dem till att slå ut med. Jag? Jag har väl inte gjort något?
Tjejerna då? De använder inte armarna över huvud taget. De hänger bara utmed kroppen eller svänger lite när de springer. Inte ens en armbåge i mellangärdet. Det ser jättekonstigt ut.

Och nu gör förresten Schelin 4-1 till Sverige.

För det tredje. Och det värsta. Det som verkligen visar vilken underutvecklad sport tjejfotboll är. Om en tjejanfallare är i straffområdet och förlorar bollen försöker hon bara ta tillbaka bollen eller springa tillbaka. Löjligt! 
Killanfallaren i samma situation, han faller. STRAFF, DOMARN! STRAFF! Det räcker om nån av motståndarna snuddar vid honom inom straffområdet.
Operation Döende svanen finns som en ryggmärgsreflex hos många inom herrfotbollen. Området är sorgligt eftersatt inom tjejfotbollen.

Nu får Sjögran ett läge och skjuter, men tätt över, så det blir bara 4-1 till Sverige. Och hon kastade sig inte ens och skrek straff.

Tjejerna har mycket att lära av killarna.
.