Ett knippe dill

Dags för lite dillande i sommarlättjan. Dillande om diverse ord. Ungefär som humlor gör när de liksom slumpvis drattar ner på en blomma och sen drittar vidare till en annan.

Bro. Brygga. Det är två ord jag verkar blanda ihop på något sätt. Man slår en bro från x till y. Man överbryggar ett avstånd mellan x och y. De verkar rätt lika de orden.

Men ”like a bridge over troubled water”, bro är en landtunga över vatten. Om landtungan går över annat land, typ väg, är det en viadukt, fortsätter jag tanken. Den dillande tanken. Bro och viadukt är klart åtskiljbara storheter.

Brygga är en landtunga som sticker ut en bit över vattnet. Går man ut på en bro kan man ta sig över vattnet från ena sidan till den andra, men går man ut på en brygga kan man bara vända tillbaka dit man kom ifrån. Efter det att man t ex dragit upp en sprattlande abborre.

Och man angör ju inte en bro. Man angör en brygga. Så bro och brygga är också klart åtskiljbara storheter.

Men varför tycker jag ändå … ? … jo men så här är det också. Brygga kan man ju också göra kaffe. I alla fall innan man bara hällde hetvatten över pulver i en kopp. Har en landtunga en bit ut i vattnet nåt att göra med kaffetillverkning? Konstigt att det heter samma. I båda fallen är det väl nåt vattenaktigt som sköljer över en tunga. Men det är också enda likheten.

Fast det är nåt annat också … men vad … jo nu vet jag! Och härvid nästan daskar jag till med min humlegadd mot en av de ordblommor jag vimsar runt kring. ”Du behöver inte bära in hinken i huset, Göran, ställ den bara på bron du.” Så kunde mormor säga till mig på landet i Dalarna. Bro är också en förstuga till en stuga. Åtminstone i Dalarna. Andra namn på det är förstukvist, förstubro. Men i Dalarna alltså bara bro.

På bron kunde man ta av sig sina stövlar innan man gick in. Bron hade ett litet tak. Man var i huset fast inte riktigt. Stannade man till en stund kunde man höra svalungarna som skrapade och krånglade i boet som mamma svala hade ordnat åt dem under tegelpannorna över bron.

Som en liten landtunga gick den ut en liten bit från huset över gårn. Så egentligen borde den heta brygga och inte bro.

Men humlan mumlar bara en kort stund över en blomma varför den inte är gul utan röd som den borde vara, innan den sänker sig ner på den och vällustigt börjar suga.

Och jag har fått mig min knippe dill och återgår visslande till min sommarlättja.
.