Vadmalskoltar och glykemiska index

Januari börjar året. Februari kommer näst. Mars, april, har knopp i håret ... hur går det sen … Maj och juni är det fest … nej sånt annonserade man inte om i kalenderverser från förr … Maj och juni köper häst … nåt sånt var det nog. Maj och juni köper häst, ja, klokt att tillse att stallet inte står tomt inför sommaren, då ska man ju hässja hö och man vill ju inte dra hem hela hölasset själv, fint att få lite hjälp från nån kuse.

Resten borde man väl kunna ta också. 
Juli kommer sen bakefter. Augusti äter man väl kräftor. Kunde det ha hetat nåt sånt? Lite tveksam, men det får får gå. Det rimmar ju ovedersägligen.
Och sen slutet av året …
Sedan kommer det september. Som ju rimmar på november. Oktober ska där in emellan. December snöar det rätt sällan.

Ja, där satt den. Där har vi kalenderrimmen som jag minns så väl från barndomen. Min barndom då jag svepte om mig min vadmalskolt och gick upp halv fyra på morgonen för att mjölka Majros som just kalvat och sedan traska barfota iväg de fyra milen längs landsvägen för att inte komma för sent till skolan och få smaka på riset.

Nu vet jag inte om det var exakt så. Men inte snöade det i december häromsistens, så de gamla sanningarna håller än. Och riset ska man inte smaka på, för det har för hög GI eller om det är för låg. Det glymemiska får man inte tumma på.

Men vi älskar det här. Har alltid gjort. Att skära ut små lagoma bitar ur tillvaron och sätta en snygg etikett på var och en och sen in i ugnen, eller in i små lådor menar jag. Lådor som hänger ihop som i en cirkel och får oss själva att hänga ihop.

Och vädret som vi stoppar in där. Årstiderna som vi kallar det. Vinter (dec-feb), vår (mars-maj), sommar (juni-aug) och höst (sep-nov). 3 månader x 4 årstider = 1 år. Ser prydligt ut, har vi alltid tyckt. När vädergudarna där uppe känner sig lite förvirrade hur de ska göra, så kikar de i våra kalenderramsor för att få facit.

Mars, han löper mot sitt slut nu. Och April, hon hukar i startblocken nånstans därframme, beredd att ta över stafetten. Men det är ingen risk att han missar henne. De har ju båda knopp i håret. 
.    

Nya nationalsången i Kampala

Måndagen den 24 februari satt Ugandas president Museveni i Presidentpalatset i huvudstaden Kampala och skrev under ett dokument.

Dokumentet var ”Anti-homosexuality bill”. Och därmed var det straffbart i Uganda att vara homosexuell. Man kan dömas till livstids fängelse. Lagen uppmuntrar dessutom människor att anmäla homosexuella till polisen.

De homosexuellas rätttigheter i resten av världen har genom åren steg för steg gått från förhånande till acceptans och här och där till ett embryo av likställdhet med de heterosexuella, såsom OK för samkönade att t ex gifta sig och adoptera barn. I resten av världen alltså. Uganda har nu i stället kastats tillbaka in i ett medeltidens mörker av fördomar, hat och homofobi.

Det är en lag som president Museveni skrivit på. Men lagen bryter mot lagen. Homosexuella skyddas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna sedan mitten av förra århundradet. En av kategorierna av de mänskliga rätterna är rättigheter för just HBT-personer, där H:et i HBT står för homosexuella.
 
Många i världen reagerar förstås mot det häpnadsväckande som nu sker i Uganda. ”Världens regeringar ska skydda sina medborgare från diskriminering, inte själva diskriminera”, säger t ex Aleksander Gabelic, förbundsordförande i Svenska FN-förbundet.

Ugandas regering förstår ingenting av kritiken utifrån. Ugandas etikminister Lokodo:
”Påven säger att vi ska vara toleranta och fördragsamma. Och visst är vi toleranta. Vi massakrerar ju dem inte.”
Bäst att ta den meningen en gång till, för man kan ju tro att man läst fel.
”Påven säger att vi ska vara toleranta och fördragsamma. Och visst är vi toleranta. Vi massakrerar ju dem inte.”
Lokodo är alltså etikminister i Ugandas regering. Etikminister.

För att fira den nya lagen har Museveni, Lokodo & co skrivit en ny nationalsång för landet, kan denna blogg avslöja.  

Så här låter den.

Uganda du fria du fredliga stat
du mördar ju ingen, kan man säga
men fängelsehålor det kör du med så klart
din sol din himmel är ej till för gaya,
din sol din himmel är ej till för gaya.

Du tronar på lagen som gör alla straight 
upprensade blir nu dina gator
och lösningen med flera fängelser är great
din sol din himmel är ej till för flator,
din sol din himmel är ej till för flator.

Uganda där välkomnas alla förståss
förutom typ fikusen och slinkan.
Vi skjuter dom inte, vad tror ni väl om oss,
nä dom får leva, dom får dö i finkan,
ja dom får leva, dom får dö i finkan.
.

Minutdikt

Frederic Chopin skrev Minutvalsen (dess dur, opus 64, nr 1), vars grej var att den skulle spelas på precis en minut.

Så är den här dikten. Fast går ett steg längre. Den ska läsas i en enda andning. Kräver nog att man först andas in stort.


Minutdikt

åh det är en blom i oss som stiger när hungern efter nåt annat saknar sig fram över fönsterglaset och vi är blad och barn av samma lunga i detta enda andetag
.

Agn

Jag jobbar en dag i veckan. Resten är jag panchis. Fast den tiden jobbar jag ju också, fast inte med det jag jobbar med. För jobbar med det jag jobbar med gör jag ju bara den dag i veckan då jag jobbar och inte är panchis. 

När nu den delen blivit kristallklart och uttömmande belyst, övergår jag till att beskriva vad det är jag jobbar med när jag jobbar med det jag jobbar med.
Historia är det.
Då jobbar jag med historia. Hur man gör när man jobbar med historia? Jo, då gör man som jag gjorde i dag, går in och jobbar fast det är måndag. Även om det är onsdagar jag jobbar. Men på onsdag är det inte 24 mars. Det är det i dag. Därför jobbade jag i dag. Därför att jag måste lägga ut en artikel på vårt intranät det datumet. På onsdag skulle det vara för sent. Därför att artikeln skulle handla om att företaget fyller 97 år den 24 mars 2014.

Artikel? Ja, det är som twitter, fast mycket längre. Intranät? Ja, det är som internet, fast vi stänger ute resten av världen. Det finns ju den eventualiteten att världen blir lessen om den på så sätt inte får del av vårt företags 97-års-fyllande. Men då är det ju bara bra att världen på så sätt är utestängd, för då kan den ju inte veta om att den är utestängd och då blir den inte lessen.

Men 97-års-fyllande? Vankades det tårta alltså? Dunkades det i ryggar? Skålades i bubbel?
Nej, då. Det varken vankades, dunkades eller skålades. För det var bara jag som visste att vi fyllde just i dag måndag, då det var 24 mars. Men nu vet alla andra det också. De som läste artikeln. Om någon hunnit det. Eller får tid i morgon typ.

I artikeln beskriver jag samband. Sambandet mellan saker som vi alla på företaget känner till om hur det är med företaget idag och saker som bara jag känner till om hur det var med företaget i går, dvs för 97 år sedan. För på så sätt tror jag att de lättare lär sig om historiken, alla de som läser artikeln. Om någon hunnit det. Eller får tid i morgon typ.

Det är vad jag gör när jag jobbar med det jag jobbar med. Fiskar. Agnar en krok med glittrande samband och sänker ner den i det spegelblanka intranätet. Ser om det blir napp därnere i djupet. Om någon firre tvärnitar och börjar cirkla runt artikeln, kanske nafsa lite i den. Om någon hinner det. Eller får tid i morgon.

Eller i övermorgon. Kanske jag åker in då. Och vittjar. Då den skimrande månens dag övergått i den allvetande Odens dag. Det gör jag nog. Om jag hinner. Eller typ får tid.
.

North by northwest

rid bly
var inte pyjamasruskaren som hoppar i dammet
var inte ens dammet
var hoppet
rid bly

korka inte upp en flaska med skallerorm i
träng inte genom glaset
fly med skallerormen
rid bly

känn inte ensamheten som en svartvit ingmarbergmanfilm med Max och Poppe i
sätt dig inte ens och spela schack med den
klä av den naken och blunda bort den som en smekning
rid bly

sortera inte dina gamla kort i en källare som luktar mögel
sortera inte dina gamla hjärtslag som sitter i korsningen i ett nästan öde land från T.S. Eliot och Hitchcock och Cary Grant
och tittar sig väglöst till höger och vänster och vet sig ingen råd
sortera ingenting

träng inte ens genom skärmen och visa vägen genom tungan
lägg dig bara ner och var en del av
vägen alla går på
rid bly
.

Land som värmer

De e lörda i da
å de gör mej hjärtegla
å mitt öga de blänker
som sol i Karlsta sta

På lördagar kan det hända att jag plötsligt upptäcker att jag går och gnolar på denna gamla låt. Det är början på Te dans me Karlstatösera och det är förstås Sven-Ingvars kongeniala insjungning jag har i huvudet.

Värmland. Det dyker upp hela tiden i mitt liv, fast jag inte borde ha nån anknytning dit. Är född på Stora Essingen mitt i Stockholm och uppvuxen i förorten Blackeberg en bit utanför och barndomssomrade mig i byn Hästberg, halvmilen utanför Leksand. Så jag borde vara nån slags mix av kis och mas.

Jag googlar på vem som skrev Te dans me Karlstatösera och ser att det är Rune Lindström, han från Leksand. Och masen härinne i mig nånstans nickar och säger "aha, that figures". Som det förmodligen heter på nutida dalmål.

Men ändå. Värmland. Enda landskapet med egen nationalsång. Och Olly och Göte på Hästberg.

De var värmlänningar och bodde där mycket på somrarna, var kompis med mormor. De drog in med glada, hesa skratt och rött läppstift i den puritanska dalabyn. Fast nu tänker jag väl mer på Olly förstås, inte Göte. Han Göte var lugn och rolig och byggde höjdhoppsställning till mig. Olly ville adoptera mig, skämtade hon, men skämt är en rar blomma som lätt kan slå rot när den sticks ner i barnadrömmar. Vi gick alla fyra, mormor, Olly och Göte och jag, på grusvägen till grannbyn Åkersbodarna. Vi fyra, sa Göte och sprätte grus med sandalklacken. Vi fyra. Jag blev alldeles varm av sånt.

Och så upptäckte jag en sak när jag funderade runt bland skalder och poeter och sånt, vilka av dem som varit de viktigaste för mig. Och jag fick fram att jag haft tre verkliga husgudar när det gäller lyriken. Från Värmland alla tre, av en konstig slump. Jag skrev om dem här i bloggen i oktober 2010.

Och så upptäckte jag en sak på jobbet också. Där inventerar jag ju företagets historia och i mina arkeologiska utgrävningar har jag då gjort upptäckten var någonstans i detta avlånga land som företagets vagga stod.
En ledtråd: det börjar på V. Och slutar på ärmland. 
. 

Variationer vid vatten 2

havet är så vitt
palmblad och ekollon
vattenkammar
varann

vår bägare fylls mellan
fullmåne och fullmåne
det är outtömligen
så

det finns en långsam mening
som är alltings mening


          *


räds inte vattnet
energi kan aldrig försvinna
bara byta skepnad

och vi är energi
du och jag är
varsin isbit
kan vi säga
allting fortsätter
blir bara någonting annat

så lev rakt framifrån
smält och lev all fasthet ut och räds inte mer
ditt eget blåa vatten


          *


bortskimrande
evighetsbruna
strand där vågorna somnat
med nosen i sina vilda
händer

nu är jag här
och hoppas blodet i mig räcker
jag är 1,76 lång med smak av körsbär i ansiktet
jag är en stamfar som alldeles
nyss svingade sig ner från trädet
jag är gammal och nykter och nykär

så snart du finner mig
svarar stranden då
står du hurrande på ett sandkorn
och långt därute där
vattnet börjar mumlar havet i en
vinnblodsömmande dröm av
vågor som blir
                         och blir
och blir
.

Variationer vid vatten 1

dagarna porlade mellan fingrarna
som en hand kammar efter en eka

solen stramade
tvärs över gräset

som mareld

valde ur sina floders
hav av vatten
sval
valde

så flög den
som bara jag märkte
en ensam
droppe av saliv
tvärs över bordet
glittrade sönder
i solljuset

jag ville vara
där den kom


          *


du på bron
titta inte ner
det är jag som är floden

vi går sakta
jag lyfter dina vingar
över stenarna

det som rinner över
skjuter jag med mjuka pilar
in i dina ögon


          *


vad gjorde du i går?
jag gläfste fram och tillbaka i
sanden och ritade av
mig innan vågade suddade
in

och du, vad gjorde du?
jag nynnade en stump och
strök mig mot en kind

och du, då?
vet inte jo jag såg
en hund och katt ihop
det vill jag minnas
.

Snöyra våryra

Plötsligt dråsar det ner snö fast det är vår, för det har jag ju skrivit här i bloggen. Vad är detta?

Med blicken följer jag en snöflinga upp, högre och högre, och högst där uppe kan man öppna en molndörr. Den öppnar sig ljudlöst, knarr och sånt har aldrig legat för molndörrar. Och där inne hör jag brådskande steg genom molnkorridorerna. Och runt närmsta molnhörn, vad kommer där om inte självaste Zeus Molnskockaren!

Var är läckan, var är läckan? Zeus spanar över molnmassorna och där, där ser han ett stort hål, rakt över mellersta delen av Sverige. Aha! Det är därifrån snön kommer! Men jag har ju sagt till om vår! Vem är det som … Men då ser han.

- Skock-rookien! Vad gör du här? Dig har jag ju inte sett sedan blogginlägget den 30 juni i fjol, då jag hade det tvivelaktiga nöjet att göra din bekantskap. 
En figur lösgjorde sig nu ur en driva och sträckte stolt på sig.
- Ja, tjena tjiefen … jag menar goddag herr Zeus. Ja, titta här vilken fin snöinsats jag gjort!
Och skock-rookien pekade med snöskoveln genom hålet där man såg hela Mellan-Sverige täckt av decimetern snö.

- Snö? Har jag sagt till om det kanske? Det är ju vår, som gäller nu, ingenting annat!
- Jovisst, det är klart. Men jag uppfattade ett klagomål om för lite snö i vintras, det kom ifrån den där bloggarn, ja inte snön alltså, utan klagomålet, alltså han som nyss vaknat ur idet, ja, bloggarn menar jag, han som har bloggen Görans P-

- Vafalls, avbröt Zeus, för det första klagade han inte, för det andra är det väl inte de andras fel att han klagade!
- Nävisst, tjie … eh chefen. Jag skottade bara lokalt över honom, med lite omnejd så där, men mest över honom och hans fyrfotadjur.
Zeus spejade nu ner genom molnhålet och såg i Mälardalen en liten häst eller vad det var, helt översnöad. Zeus höjde ett frågande ögonbryn mot skock-rookien som skyndade sig att förklara.
- Jo, men hans blogg heter ju så, Görans Ponny, och då-

Zeus tog nu resolut rookiens glasögon från honom, putsade dem med rockärmen och satte dem sedan tillbaka på rookiens näsa. Och höjde nu det andra frågande ögonbrynet.
- Oj, ursäkta mig, herr Zeus-chefen. Nu ser jag. Så fatalt. My mistake. Ska aldrig upprepas.
- Nej, för nu skockar du tillbaka hålet igen. Med en väldig fart. Och sen skockar du fram lite sol och värme i stället. Flödigt ner över Sverige. Särskilt över hästhovarna. Tussilagona alltså. Tur att jag kom förbi i dag. Måste hasta vidare nu. Frosten mellan supermakterna behöver också tinas upp.

Och Zeus Molnskockaren gick vidare med molnmedvetna steg.
.

Saj öns fick tjön

Med en väl inövad handrörelse gjorde jag en liten knick med bloggpennan. Och så dunsade de ut på tangentbordet. Lite fumligt landade de. För det var ju ett tag sen.

- Halloj där, båda två. Long time no see.
Kurre: - Du behöver inte prata engelska med oss. Vi har inte
Åsa: - varit i Pennsylvania med Bloggis den här gången.

- Nähä, visst. Men Bloggispennan tog väl med er på nåt annat kul, när Bloggen låg i vänt under vintern?
Å: - Jadå, det gjorde
K: - han, vi var i Spa-
- Nämen va roligt! Blev ni masserade och inlöddrade och fick slappa runt i långa japanska badrockar och så?
K: - Va? Nej, det tror jag inte. Men vi var på
Å: - tjurfäktning. Dom har sånt i Spanien.
K: - Döläskigt. Men
Å: - vi höll på tjuren.

- Det gjorde ni rätt i. Vet ni vad jag har gjort då?
Jag väntade inte ens på deras huvudskakningar innan jag fortsatte.
- Jag har tackat nej till att vara med i Cabarén!
Å: - Jaha?
K: - Och?
- Men det är första gången på 26 år jag gör det!
K: - Jaha, du menar så. Men blir inte perso-
Å: - nalen besviken om du inte är med i år då?
- Personalen är inte där. Det är bara en cabaré för styrelsegubbar, och i ett fåtal fall – kvinnor. Been there, done that.

Å: - Men då får du en massa tid över
K: - nu. Vad ska du göra i stället då?
- Jo, vet ni vad, jag ska skriva en science-fiction-roman. Jag har tänkt mig precis så här att-
K: - Saj öns fick tjön? Låter jättesvårt. Och
Å: - krångligt. Ska du verkligen göra det?
- Klart jag ska. Det lovar jag att göra.

Nu spred sig ett stort och oroväckande grin över Kurres och Åsas ansikten.
Å: - Lovar? Ungefär som du lovade den 28 oktober 2009 här i
K: - bloggen att du skulle läsa Dostojevskijs ”Idioten”. Läste-
- Där, ropade jag plötsligt och pekade. Titta, den arga tjurfäktarn!

Ett urgammalt knep, men vad skulle man göra med två så kusligt minnesgoda, och jag hade tur, båda hoppade till, bara lite grand så där, men tillräckligt länge för att jag skulle smyga fram ett långt osynligt finger mot avbloggningsknappen och – phuit – tog blogginslaget slut. 
. 

Frukost med farkost

Det är år #ts#uX;#42, dvs 556 byljarder ljusår från oss, och Xakljerdnza sitter i trädgården och tänker frukost när en rymdsond dråsar ner i trädet bredvid henne. 

Ja, tänker frukost. Man behöver inte direkt göra eller utföra något på hennes planet, det räcker bra med att tänka. Smaken på frallorna blir bättre då, också.

Hon drar till sig farkosten med en nyfiken tanke och vänder och vrider på den. Hmm, ingen varelse inuti, en massa mossiga instrument bara, men titta, en skiva! Voyager Golden Record står det. Hmm, jag kan ju alltid kolla igenom plattan när jag ändå sitter och spisar frukost.

… välkommen, utomjordling, detta är Voyager 1, en av två rymdsonder uppskjutna år 1977 med en hälsning i ljud, text och bilder från vår planet Jorden …

Xakljerdnza ultratänker nu lite och 11 sekunder därefter är skivan genomkollad. Hmm, funderar hon. Och så tänker hon fram Zecsaffrrr, hennes kompanjon, som nu materialiseras i stolen bredvid.

- Hej, Xa. Har du hittat nåt rymdskrot, eller vad har du där?
- En rymdsond igen. Med det vanliga instrumentskräpet. Men den här hade en skiva i alla fall. Finns lite text, ljud och bilder. Så den kommer från en intelligent, nåja, civilisation. Fast en megamassa ljusår härifrån. Ska vi tänka lite kring den, Ze?
- OK. Jag tänker. Jorden, ja. Få se nu. Oj, de låg verkligen i för att sabba den. Hur tänkte de?
- Och de lyckades. Planeten sprängdes i bitar för kryljoner ljusår sedan.
 
- Du har rätt, Xa. Jag ser det nu. Var det något finger som kom åt kärnkraftsknappen?
- Nej, sedan Kim-kusinerna i Pyongjang avrättat varann försvann det hotet.
- Vad var det då som fick den att smälla? Miljöförstöringen? Befolkningexplosionen? Växthuseffekten?  
- Nej, inget av det. Nåt ännu värre. Slussen.
- Slussen? Den där lilla trafikplatsen i mitten på det avlånga landet i norr?
- Ja, Ze. Där hade de haft förändringsförslag, protestlistor och motförslag sedan 1930 om lösningen för bilar, båtar, affärer, restauranger, fotgängare, broar, viadukter, tåg och bussar. Och 53:ans dragning, hur skulle det bli med den? Planeten pallade inte till slut. Ka-boom och bara en våt fläck kvar.

- Jag förstår det. Så tråkigt. En hel intelligent, nåja, civilisation, som går i putten så där. Så kan det gå. Har du nån mer leverpastej, förresten?
-  Nej. Tänk själv du.
- Visst, Xa. Men den där plattan finns ju kvar i alla fall. Sa du att det fanns ljud på den? Musik kanske?
- Ja, om man ska kalla det musik. Den värsta tänkbara smet var det. Och alla skulle börja på B. Bach. Beethoven. Brahms. Barbro Svensson.
- Ja, och ändå har vi inte hört uppföljaren Voyager 2.
- Nä, då ere väl alla från M till Ö. Vi gömmer oss i nån galax när den dyker upp. Fast dom där ABBA hade ett schysst gung i alla fall.

Och Xakljerdnza drar volymknappen i botten och deras planet, som ser ut som en stor roterande hjärna, svindlar vidare på sin färd 556 byljarder ljusår från oss, medan det i rymden dånar ut ”Waterloooo, Waterloooo, ja e besegrad, nu ger ja meeeeej …”
.

Björnen har vaknat

Och så har björnen vaknat. Plötsligt. Efter sin långa slummer som varat ända sedan förra blogginlägget den 30 december i fjol. Vad fick honom att vakna och gnugga sig i ögona med ramarna och sävligt lunka ur sin vinterhåla? Var det den annalkande våren? Snödropp från taken? Njae, kung Bore lyckades inte åstadkomma så mycket vinter denna vinter. Snö har man sett mest på vykort. 

Så vad var det då som knuffade undertecknad ur idet? Första vårtecknet tussilago? Visst, där har vi det! En glimt från en nyutsprungen tussilago letade sig in och kittlade mig våriskt på nosen. Ni ser den själva på bilden häruppe. Va, var det bara en tussilago avbildad på en kopp? Parbleu! Lurad igen.

Men nu när jag ändå är uppe och bloggifierad igen, så är det också något annat som pockar på uppmärksamhet. Det känner jag. Något som skramlar oroväckande, långt där borta. Det är vapenskrammel. På Krim.

Han väntade tålmodigt under OS. Så länge OSet pågick så där mitt i Ryssland kunde Putin inte göra nåt åt ukrainarna och deras oförskämdhet att vilja styra sig själva. Protester och bojkotter och sånt ville man ju för liv och pina inte öppna för just då. Men så snart spelen var över kunde den fredsälskande ryske presidenten visa sitt rätta ansikte och anfalla Ukraina från Krim-sidan.

Putin behövde inte ens avlossa något skott. Det räckte med att skramla med vapen längs med och över gränsen till Krimhalvön. Så vaddå att Krim är ukrainskt territorium! Folk på Krim vill ju själva vara ryska. Vi kan ju fråga dem.

Och så anordnade Ryssland en folkomröstning i Ukraina, den del av Ukraina som alltså heter Krim. Kan man göra så, en folkomröstning i ett annat land? Visst, till ackompanjemang av vapenskrammel går det mesta.

Två alternativ i omröstningen. 

Alternativ 1: ja, jag vill att Krim ska tillhöra det älskade fosterlandet Ryssland igen, och jag kysser underdånigst kamrat Putins vänstra stövelspets som lojalt bevis härpå. 

Alternativ 2: jag är ännu inte fullt informerad i frågan och vill därför ha ett oberoende Krim, självständigt från både Ukraina och Ryssland, och jag lämnar här min adress så ryska kamratsoldater kan komma hem till mig och ge mig mer information.

Något tredje alternativ, typ ”Krim kvar i Ukraina precis som idag”, gavs inte. Det behövdes ju inte. Det såg man ju på att det var 80 % eller vad det var, som röstade på alternativ 1.

Idag Krim. Imorgon resten av Ukraina. I övermorgon Georgien. Eller någon av de andra staterna som rätteligen borde vara ryska, som de var under den ärofulla Sovjettiden.

Den ryska björnen har vaknat. 
.