Äppel päppel pirum päron

Så smyger September ut med sin blöta svans, tittar sig runt axeln på sina leriga avtryck på parketten och tassar ut i hallen, där ytterdörren står på glänt.

Omkring honom står en doft av …
… höstsol glimmande mellan återkommande skurar av regn
… krondill och sensommarkräftor
… lugna återtagna rutiner efter sommarens uppluckringar
… den bästa teveserien House i fyran
… den välsignade långtråkigheten som syresätter blodet med klokt vemod
… äppel, päppel, pirum, päron och allt annat som ätmoget dignat på grenar och buskar.

I hallen ruskar nu September av sig …
… kvällsblaskornas fortsatta bökande med sina trynen i det mest hjälplösa, utsatta och privata, bara det säljer lösnummer  
… Sveriges förmåga att i fotboll vara bäst när det inte gäller
… att politikerna fortsätter låta cykelställsfrågor dränka frågor som är avgörande för mänskligt liv på planeten, som t ex rent vatten för alla
… hotet mot tigern som genom hundra års tjuvjakt och skogsskövlingar minskat från 100 000 till 6 000 djur och om tio år kommer att vara helt utplånad från jordens yta om inte utvecklingen bryts
… närbilderna på Utöya-dåren som massmedierna tryckte upp i ansiktet på oss varje dag under rättegången
… Kinas och Rysslands regeringar som fortsätter stödja Bashar al-Assad och hans blodbad på sitt eget syriska folk.

Med bestämda vattenskvättar på hallspegeln, avruskar han sig till och med alla envisa, enfaldiga och enerverande reklamavbrott i den bästa teveserien House. 

Och utan en blick tillbaka nosar September i dörröppningen och med en sista stolt lyftad svanstipp av tid slinker han ut.
.

Intervju med Strumpan 2

- Välkommen tillbaka! Ja, före reklampausen hörde ni Glenn ”Strumpan” Strömberg berätta om sina invtryck från första halvlek, hur det gick för det blåtröjade laget Allianzen. Och nu är det dags för motståndarlaget, de rödtröjade i Oppozitionen. Vad säger du om dem, ”Strumpan”?

- Ja, matchen är jämn, som sagt, men bästa målvakt har Oppozitionen, helt klart. Carin Jämlik är en slug keeper, van att stå ivägen för både långlyror och närskott. Hon kommer från IFK Socialkamraterna, precis som hela försvaret, faktiskt. Mittbackarna Ibraham Baylan och Yl Va-Johansson t ex. Både Baylan och Va-Johansson är gamla i gården, inte särskilt fantasifulla i spelet, men trygga att ha där bak.

Mer färgstarka är kantspringarna Morrgan Johansson och Illmarig Reepalu. De kan plötsligt ge sig ut på egna okoordinerade tjurrusningar framåt och får då ropas tillbaka av målis-Carin. Hon använder mobil till det, så att det inte hörs upp på läktarna. Ibland lyder de, ibland slår de dövörat till.

- Är alla de fem från IFK Socialkamraterna?

- Ja, och även mittfältsstrategen Micke Damberg. Han är lite kort i rocken och har det ibland svårt med de storvuxna anfallarna i Allianzen. Han flankeras på mittfältet av två purunga spelare från Maskrosbollens Bollklubb. Till vänster Åsa Bromsson och till höger Gustaf Frigolit. De båda har bra tempoväxlingar men har inte lika lätt att gå på djupled som deras företrädare, balansspelaren Maria Wettexrand.

- Hur starkt är Oppozitionens anfall då, ”Strumpan”?

- Ja, till vänster där framme, väldigt mycket till vänster, är Jonas Rösvett, från Rötjutets IF. Han bytte av Lars Ohlycklig på den posten och han har bra löd i vänsterdojan. Men han har svårt med samspelet med Oppozitionens centerforward, ”Soffan” Löfven, från IFK Socialkamraterna.

”Soffan” ligger väldigt lågt när han spelar och är ofta osynlig i spelet. Han säger att han är som bäst utan boll och i närkamper kan han vara hård som metall att möta.
Fortfarande hörs dock spridda rop från läktarna att man vill se Margot Valdröm som centerforward. Men hon är ju upptagen av proffsspel i Bryssel och New York.

- Jaha. Intressant. Och de är väl alla?

- Nej, det finns en till, till höger där framme, väldigt mycket till höger. Ja, mest håller han till alldeles ute vid hörnflaggan faktiskt, men det kan ju vara svårt att spela i folkdräkt. Blek-Inge heter han. Från Smånassarnas FF. Har nummer 99 på tröjan, som ska uttalas på franska. Nöff-nöff, således. Har en väldigt isolationistisk spelstil. Nog sagt.

- Tack, ”Strumpan” för den genomgången. Då börjar andra halvlek nu. Hur går det i matchen, tror du?

- Det är svårt att sia om, mer än att det kan bli både hårt och jämnt. Blir det ”Soffan” från Oppozitionen som får höja segerbucklan i luften? Eller blir det ”Sadface” från Allianzen? Det får vi veta först när slutsignalen ljuder. Den 14 september 2014.
.

Intervju med Strumpan 1

Det är halvtidspaus. Alla spelarna är inne i omklädningsrummet, men vi får i alla fall tag i kommentatorn Glenn ”Strumpan” Strömberg.

- Nå, ”Strumpan”, vad säger du om första halvlek?
- Ja, det är ju inte så välspelat kanske, men matchen är jämn.

- Ta de blåtröjade först, hur har det gått för dem?
- Ja, vi tittar på Allianzen först. Mellan stolparna har de en rätt oerfaren keeper, Kent Persson. Han fick hoppa in i stället för Sofia Harkelsten. Det blev ju förkylt för Sofia, hon gjorde självmål med det där om rösträtt och petades.
Men som mittbackar har Allianzen ett erfaret par, Bea Trix-Asp och Gun Illa-Carlsson. Alla tre är ju från Nya Moteraterna IK. Och både Trix-Asp och Illa-Carlsson har fått rensa mycket framför Kenta.
Som kantspringare till höger har de en annan spelare från Moteraterna, Lena ”Tårtan” Adelsohn Liljeroth. Och hon-

- Har Allianzen bara spelare från Moteraterna då?

- Nej, på andra kanten springer Nyamko Sabuni. Hon är ju från Blåklantens SK, precis som Jan Björkris, högermittfältaren. Sabuni har ett bra tillslag, men får inte låna bollen så mycket. Det får däremot Björkris. Det mesta på mittfältet ska gå genom honom. Men han förlorar bollen när publiken buar. D v s så fort han får bollen.
På mittfältet finns också den leende centerhalven Annie Laugh, men hon tar inte löpningar i djupet lika mycket som företrädaren på den posten, den snabbfotade Mård Olovsson.

- Kommer Laugh också från Blåklantens SK?

- Nej, från IK Centralbonderaterna. Den enda därifrån. Det är ju en liten klubb numera. Riskerar att åka ur Allsvenskan. Precis som Krisdemokraterna IF, vänstermittfältaren Göran Lägghunds klubb. Hans spel är lite ryckigt numera, dräller med bollen ibland. Ett tag sprang t o m veteranen Ats Modell längs linjen och viftade att han ville komma in och avlösa. Men Lägghund vägrade gå av planen.

- Allianzens anfallare då, ”Strumpan”, hur gick det för dem?

- Ja alla tre är erfarna och alla tre från Nya Moteraterna IK. Yngst är Anders ”Hårpiskan” Borg, borgerligt och ekonomiskt spel till vänster därframme. Flickorna på läktaren dånar när han släpper ut håret och går upp för att nicka på inlägg.
Allianzen har dock inte så mycket hjälp av högerbreddaren Calle Bildt-Lundin längre. Calle har på sistone haft problem med underlaget och halkat på något som ser ut som oljefläckar.
Så det är  mycket som faller på Centerforwarden Freddie ”Sadface” Reinfeldt att hålla ihop spelet därframme.  

- Tack, ”Strumpan”, för den rapporten om de blåtröjade.
Nu vill vi också höra vad du har att säga om motståndarlaget, de rödtröjade i Oppozitionen. Men först en kort reklampaus.
.

Jag är en sjö

jag är en sjö som ännu inte slutat regna

fast de flesta av mina fiskare nu
stoppar pipan med längre tankar

och några enstaka nät ligger
bukiga av fångst på durken

och badarna, besökarna
tvekar med tån först
om det blöta är det kalla värt

men det är för dem sjön häver sig
och för utsikten att kvällar
ligga våt under månen

se bara
hur mycket sjö jag är kvar
och min dimvita skrattmås
plöjer än en gång ner i vattnet

i skydd av ljuset
.

Känslor för snö

Samerna har 300 ord för snö, läser jag. Jag smakar på orden. Passar ju bra så här i mitten på september.

åppås - orörd, mjuk snö
sjålkkå – trampad, hård och slät snö
siebla – snö som är så blöt och mjuk att man faller ner i den
tsievve – hård snö som renar inte gräver igenom
moarri – snö med tunn isskorpa som inte kan bära en man
vahtsa – nyfallen lös snö ovanpå gammal snö

Om jag möter dig nånstans i Svarrijokki, eller vad det nu kan heta, och frågar hur vägen är längre fram, så fortsätter jag alltså framåt om du säger sjålkkå eller vahtsa, men tvärnitar helt om du säger siebla eller moarri.

Helt fascinerande, i mitt tycke. Namnoman som jag är. Om det är orden eller snön eller båda, är jag osäker på.

För mig är snö något fantastiskt. Sett på en målning eller foto eller genom ett fönster.

Om jag befinner mig mitt ute i det så smälter det jennynyströmska ganska snabbt ner till något blött, vitt och kallt som letar sig in i gliporna mellan mig och skorna. Eller mig och kragen.

Väl i hallen stampar jag av mig detta påträngande bevis för att vi är djur och inte människor. Och sätter mig vid köksbordet och tittar ut på åppås. Eller läser dikten om det i min diktsamling ”Kärleken tar för lång tid”.

Snöfall

varför blir jag så vemodig av snö?

en fågel sjunger utan
att få sången färdig

glasnatt

som om tiden skruvat sig förlamad i detta vita mörker
isfönster av värme därute

snöfallvinter

allt vitare
och vitare

alla de förlorades bröst som vintern snöar i
.

Hugin och Munin

På mina axlar har jag tvenne korpar.

På vänster axel sitter en som vi kan kalla Hugin. På höger har jag den andra, som då följaktligen vill heta Munin.

De kraxar.

”Visserligen gick det bra på Cabarén i går”, kraxar Hugin i vänster öra, ”men en liten revy på ett företag är så himla obetydligt, hel-löjligt att överhuvudtaget ta någon notis till, glöm det bara!”

”Visserligen gick det bra på Cabarén i går”, eldar Munin på i höger öra och tillägger med ett menande krax att ”den där grejen i sketchen i början kunde dock ha gått bättre, för att inte tala om den där grejen i sången på slutet”.

De har förstås rätt. På ett sätt.

Men ändå så är det så att man måste låtsas att den här låtsasvärlden är den verkliga världen, för att man ska göra bra ifrån sig på föreställningen. Man måste gå in i bubblan. Och om man tänker efter, är vi alla det. Inne i vår egen bubbla, snurrar runt vår egen privata sol ett tag inför ett kraftprov.

Och i går kväll snurrade de 320 i publiken runt samma sol som jag och de andra i Cabarén. Och skrattade. Och applåderade. Och gav stående ovationer på slutet.

Härvid känner jag att Hugin mulnar lite på vänster axel.

Och visst kan man älta att vissa saker kunde ha gått ännu bättre, men samtidigt var det också så att ingenting gick fel. Oavsett om det t ex var ett milt kaos i det minimala omklädningsrummet och mina ombyteskläder försvann under andras vilt kastade ombyteskläder. Och att jag inte hann in på scenen när telegrampass 2 började, utan den andra telegramuppläsaren B fick börja med att ropa ”Göran var är du?” och att jag då hoppade in på scenen i de kläder jag rafsat åt mig och slog oförväget ut med händerna i ett ”hallå här har ni mig”.

Det var nog meningen, tänkte publiken. Och njöt hörbarligen och synbarligen av detta nummer liksom av alla andra nummer i cabarén. Och öste efter showen på med ”roligt, vad får ni allt ifrån, träffande, proffsigt, bästa festen jag varit på, er cabaré är det jag ser mest fram emot under hela året”. Och vi-känslan fick en katapultskjuts uppåt i hela företaget.

Härvid hör jag att Munin på min högeraxel sätter kraxet i halsen.

Hallå, Hugin och Munin, nu är det dags för er att lätta, här kammar ni noll! Det är ju asaguden Oden ni kommer från. Åk hem till Oden ni. Vasa? Var han finns? Ja, hur ska jag veta det? Det är väl runt Odenplan nånstans.

Och båda korparna flaxade förskräckt upp i luften. Och jag rätade befriat på ryggen och sa med klar röst:

Hur det gick på Cabarén i går? Helt fantastiskt bra! På alla sätt. En härlig final på mitt mångåriga deltagande i företagets traditionsrika cabaré!

Sålunda talade jag.

Och korparna förundrade sig storligen. Och flög iväg mot närmsta tunnelbana.
.

Nej till ja och ja till nej

En spaning jag gjort är att ”ja” håller på att försvinna. Vi säger nej till ”ja”, kan man säga.
I politiken, i alla fall.

Intervjuaren: - Är det här den största satsning ni gjort på infrastrukturen?
Politikern: - Det här är den största satsning vi gjort på infrastrukturen.
- Kommer ni att presentera idén på partikonventet på tisdag eftermiddag?
- Vi kommer att presentera idén på partikonventet på tisdag eftermiddag.
- Är idén nedskriven i den där blårutiga pärmen du har under armen?
- Idén är nedskriven i den här blårutiga pärmen jag har under armen.
Osv.

Massor med politiker har en fasa för att bara säga ”ja”. Det blir väl för tydligt. Eller för kort. Man vill väl b-r-e-d-a ut sig. Man kan ju inte bara fjutta till med ett ”ja”. Nej, bättre då att statsmannalikt upprepa intervjuarens fråga, fast som ett påstående. Och under tiden plattityden framsäges kan man ju dessutom fundera på vad mer man kan komma på att säga. Och tycka.

Oförmågan att klämma ur sig ett enkelt ”ja”, gör att man nog ska undvika att gå på vigselförrättning när en politiker gifter sig.
 
Prästen: - Nu frågar jag dig, Folke Fullmäktigson. Tager du denna Skvattlana Hubertina Hejomflask till din äkta hustru att älska henne i lust och nöd?
Brudgummen: - Jag tager denna Skvattlana Hubertina …

Nog om ”ja”.

Nu om ”nej”.

För med ”nej” förhåller det sig tvärtom. ”Nej” ökar lavinartat. I sportens värld, i alla fall.

Intervjuaren: - Vad tycker du om din insats i dagens match, Bolle Backson?
Fotbollsspelaren: - Nej, det gick nog bra, tycker jag.
- Vad har du att säga om de två straffarna du missade?
- Nej, det är ju så att de e lite knepigt när målisen står i vägen på det där sättet.
- Hur ska ni göra för att inte förlora även nästa match med 37-0?
- Nej, vi kör nog på med samma taktik, helt klart.

De flesta svar inleds med "nej". Lite långdraget så där. Neeej, Så att man, under tiden man säger sitt ”nej”, kan fundera på vad man ska säga. 

Fotbollspelarens strategi påminner här om politikerns. Fast politikern svarar som om det är en fråga, som det inte går att svara "ja" på, fast det är det. Och fotbollspelaren svarar som om det är en fråga, som det går att svara "nej" på, fast det inte är det.

”Nej:et” är fotbollsspelarens ”nåja”. Min spaning är att när man slår upp ”well” i ett engelskt-svenskt lexikon kommer det att översättas med ”nej”. I en framtid nära dig.

Är blogginlägget helt oförhappandes slut med de orden, månne?
Blogginlägget är helt oförhappandes slut med de orden månne. 
.

Åsnebro

vråla vår vargvåta väntan
i magen där orden församlas
i klös efter lugn och blom 

jag vill sjunga i en sång alldeles vintrig av dig

och min åsna den går långevad över berget



drick dig din darrande dröm

denna dybleka dimmodag 

i vind som rider en ljummen vind

jag vill sjunga i en sång alldeles vintrig av dig

och min åsna går sig grå av lust över berget

mosa min mögliga mur 

med mitt månsvala mörker

mumla min mammamun

jag vill sjunga i en sång alldeles vintrig av dig

medan åsnorna går snabelkrok över bergen
.

Om bomber och böcker om Biggles

När man flyger, så är antingen allting som det ska eller också är det inte det.

Är allt som det ska, behöver man inte oroa sig. Är det inte det, kan två saker hända. Antingen störtar man eller också störtar man inte.

Störtar man inte, så behöver man inte oroa sig. Störtar man, så inträffar ettdera av två ting. Antingen blir man skadad eller också blir man inte skadad.

Är man oskadad finns det ingen anledning att oroa sig. Skadas man, så inträffar ettdera av två ting. Antingen repar man sig eller också dör man.

Repar man sig, behöver man inte oroa sig. Dör man, kan man inte oroa sig.

Det här är ”Biggles´ filosofi” ur ”Biggles i fält” (Spitfire Parade) 1943. Jag kom att tänka på den, när Stephen Fry nämnde Biggles i kväll på hans fantastiska program QI i kväll. Han gillade Biggles. Och jag var Bigglesfierad i min ungdom.

Det var nog Svanis´ fel. Det var han som började med att läsa Kapten W.E. Johns´ böcker om flyghjälten James Bigglesworth. Vi andra lyssnade med lysande ögon när Svanis berättade. Och så fort nån fyllde år i vårt gäng, som höll ihop där i Södra Ängbys Grundskola, var det alltid en Bigglesbok som slogs in, när vi knallade iväg till den nyfyllde.

När nån av oss fyllde år, var det alltid två saker som gällde. Det bjöds på glassbomb. Och så var presenterna Bigglesböcker.

Vilka var nu med i det där gänget, som gick runt med glassbomber och Bigglesböcker?
Jo, Nalle och jag och Bertil och Hasse. Och Lennart Dock förstås, och Svanis och Sassa. Och Per Persson, han med den enda ryggan i klassen, alla vi andra släpade runt våra skolbagar. Och Henna och Härfast såsmåningom, när de började i vår klass.
Var det bomberna och böckerna som höll ihop oss? Så var det kanske, på sätt och vis.

Det fanns både spänning och humor i Bigglesböckerna. Och kamratskap. Namnen var en fröjd för en namnoman i vardande, som jag. James Bigglesworth, Algernon Lacey, Ginger Hebblethwaite och Bertie Lissie. Och de kallade varann Biggles, Algy, Ginger och Bertie. Som vi uttalade på Södra-Ängbyska. Den sistnämnde lät nog snarare som om det var en f d partiledare från Skara än den engelske lord han var i böckerna.

Så coolt att Stephen Fry nämnde denna ungdomsbok, som fick mig att tänka på allt detta igen.

Man kunde tro att det blev risk för dubbletter när vi bara körde med denna födelsedagspresent. Men det var ingen fara. Denne William Earl Johns skrev över hundra Bigglesböcker. Så vi kom aldrig med precis samma böcker, författaren låg alltid några böcker före oss.  

Och om vi nån gång skulle komma med precis samma böcker, kunde ettdera av två ting inträffa.

Antingen fick man mer av glassbomben som tröst. Eller också inte.

Och fick man inte det, kunde man alltid skriva ett blogginlägg om det ett antal decennier efteråt.

Dessutom var det Svanis´ fel.
. 

Fruns dussinjobb

Fru Kulés dängde ner flaskan Nya Nemea
och kramade den sista droppen ur trasan;

vred isär alla rörhalsarna på dammsugaren
Hydralux och ställde undan den, med
bistånd av minstingen Jo-Lars, förstås;

jagade ifatt kvicka Karin och skickade
ut henne på gårn för att leka;

fångade in den sprattlande Erik som
med ens rönte samma öde;

skurade toaletterna;

schasade in de skränande undulaterna
i buren igen;

fick ner den tjurande Greta i badkaret;

svepte upp alla My Little Pony från golvet
och lade dem i lådan;

tog tillbaka det gulnade hippieskärpet och fick
meddetsamma sonens protester runt öronen;

gick och handlade middagsbiffarna på Geryons Livs;

kom hem och plockade in äpplen från
trädgården till efterrätt;

hämtade upp Karo från källaren
och gick ut med honom -

maken satt fortfarande kvar i nätundertröjan
och petade naglarna i köket när
brevbärarn herr Mes flög in genom dörren
och hivade upp en bräddfull säck i hans knä:
Dagens beundrarpost, herr Kulés!
.

Asplund, Althoff och Skackan

Det var tomt på läktarna, sa Gärderud. Orolig för tävlingens framtid.

Inte så konstigt, tycker jag. Inte för att det regnade. Och inte för att det var sämre deltagare än förr. Sånt spelar ingen större roll för den landskamp i friidrott som Finland kallar Svenskkampen och vi Finnkampen.

För Finnkamper har man sett med publik i regnkläder och med färggranna paraplyer. Sånt har gått fint.

Och grejen med tävlingen är inte att göra bra resultat, utan att vinna mot motståndarna. På vilken tid eller med vilken längd eller höjd spelar ingen roll. Poängen med tävlingen är poängen.

Reglerna är nämligen listiga. Varje gren har tre deltagare från varje land. Segraren får 7 poäng, tvåan får 5, trean 4 poäng osv ner till sjätte och sista man/kvinna som får 1 poäng. Man kan förlora grenen fast man vinner den. Så skedde 1996. Då var ställningen jämn inför sista grenen 110 meter häck. Där vann Antti Hapakoski, men Sverige kom 2a, 3a och 4a och vann grenen med 12-10. Och därmed hela landskampen.

Världens enda landskamp i friidrott. För både herrar och damer. Och seniorer och juniorer. Fyra landskamper alltså.

Så varför var Finnkampen het förr och inte nu? Jo, media puffade för den. Dagarna före kunde man läsa i morgontidningarna om den stundande festen. De tävlandes resultat, på både herr- och damsidan, både de blågula och de blåvita. Bilder på dem. Spekulationer hur det skulle gå, gren för gren. Blodet susade i en av förväntan. Det var medeldistansarna Olavi Salonen och Olavi Vuorisalo och längdhopperskan Ringa Ruoppo. Bara att uttala deras namn var en njutning.

Och det fanns särskilda hjältar som drog hem massor med segrar och Finnkampspoäng.

- Birger Asplund. Jag har för mig han vann varenda släggtävling.
- Bosse Althoff. 100 m, 200 m, 400 m, stafett 4 x 100 m, stafett 4 x 400 m. Ofta vann han alla fem. Antagligen den störste poängplockaren av alla. På herrsidan i alla fall. På damsidan har vi ju Sveriges genom tiderna främsta friidrottare Carolina Klüft.
- Bo Forssander, ”Skackan” kallad. Kungen av 110 m häck. Finländarna koncentrerade sig på de andra två svenskarna. Mot Skackan var aldrig något att göra.

För att få intresset för Finnkampen att öka igen, kan en bra början vara att journalisterna skriver om den igen. Nu visste jag knappt att tävlingen skulle hållas nu i den gångna helgen. Och efter tävlingen var det oerhört svårt att hitta några resultat. Man kunde tro att det var någon tävling som man konstruerat för att ta farväl av Carro.

Carro förresten, varför kan hon inte bli idrottsminister nu? Hon skulle bli en utmärkt sådan.

Oj, jag har ju glömt min favorit i friidrott! Måste avsluta med min eloge till honom:

jag minns Dan Waern
hur han slog på sitt leende i sista kurvan
och ibland redan när klockan ringde
då visste man han vann

utan synbarlig ansträngning
gjorde han fri idrott av det

var det bara en kämpargrimas det där
jag undrar det
jag minns ju den atletiska pannan och
hans leende upplopp

varför köa för Mona Lisa
när det finns Dan Waern
.

Hälsning från byn

Och plötsligt drömde jag så där långt och att jag mindes efteråt.

Morfar var full och jag försökte att inte låtsas om det. I ladan på mormors gård var vi. Och jag frågade vilka djur som en gång stått där och vad de hette och så. Som om han kunde veta det. Det var ju mormor som bott där som barn, men logik är ju inget för drömmar.

Han försökte väl svara nåt men tröttnade snabbt. Jag kände hur den där översittaren inom honom bara väntade på att brusa upp, bara väntade på en anledning att klippa till mig. Jag backade och backade och låtsades som om allt var normalt och vanligt. För gjorde jag inte det, var det klippt, kände jag.

En dröm har alltid ett fönster, en skugga, en glipa. Och genom den slank jag ut.

Jag gick i en backe. Och där var Berit. Och där var mamma. Det var dem jag måste skydda. Jag visste inte hur. Och jag visste inte var morfar var, bara att han druckit sprit igen. Det var som om det kändes i hela byn. Solen ville inte synas mellan molnen, blommorna gav upp och nickade med huvudet, dammet på vägen låg grått som en knytnäve.

Och så avdrömdes det hela och jag vaknade och tänkte vidare på det, utanför drömmen.

Jag visste med huvudet att hur jag skulle tänka var att jag undrar just vilka hemskheter som barn han ville hämnas på genom oss. Men det enda jag kände i huvudet var hat. Det enda försvaret mot honom jag hade.

Det var det enda.

Plus att vad som än hände, skulle jag aldrig ta ut det på andra oskyldiga när jag själv blev stor. Att bästa motaktionen var att inte bli som han.

Jag var alltid tvungen att hämta honom när det var mat. Mormor skickade mig. Morfar höll på och jobbade med nåt. Det gjorde han alltid. När jag sa det var mat, grymtade han och då hade jag gjort mitt och gick in och satte mig vid bordet. Jag kunde känna på 50 meters håll om han var nykter eller full.

När det var midsommar spelade han Jularbo med volymknappen i botten med alla högtalarna riktade ut mot landsvägen. Som en hälsning till förbipasserande från den idylliska byn.
.