Morfar var full och jag försökte att inte låtsas om det. I ladan på mormors gård var vi. Och jag frågade vilka djur som en gång stått där och vad de hette och så. Som om han kunde veta det. Det var ju mormor som bott där som barn, men logik är ju inget för drömmar.
Han försökte väl svara nåt men tröttnade snabbt. Jag kände hur den där översittaren inom honom bara väntade på att brusa upp, bara väntade på en anledning att klippa till mig. Jag backade och backade och låtsades som om allt var normalt och vanligt. För gjorde jag inte det, var det klippt, kände jag.
En dröm har alltid ett fönster, en skugga, en glipa. Och genom den slank jag ut.
Jag gick i en backe. Och där var Berit. Och där var mamma. Det var dem jag måste skydda. Jag visste inte hur. Och jag visste inte var morfar var, bara att han druckit sprit igen. Det var som om det kändes i hela byn. Solen ville inte synas mellan molnen, blommorna gav upp och nickade med huvudet, dammet på vägen låg grått som en knytnäve.
Och så avdrömdes det hela och jag vaknade och tänkte vidare på det, utanför drömmen.
Jag visste med huvudet att hur jag skulle tänka var att jag undrar just vilka hemskheter som barn han ville hämnas på genom oss. Men det enda jag kände i huvudet var hat. Det enda försvaret mot honom jag hade.
Det var det enda.
Plus att vad som än hände, skulle jag aldrig ta ut det på andra oskyldiga när jag själv blev stor. Att bästa motaktionen var att inte bli som han.
Jag var alltid tvungen att hämta honom när det var mat. Mormor skickade mig. Morfar höll på och jobbade med nåt. Det gjorde han alltid. När jag sa det var mat, grymtade han och då hade jag gjort mitt och gick in och satte mig vid bordet. Jag kunde känna på 50 meters håll om han var nykter eller full.
När det var midsommar spelade han Jularbo med volymknappen i botten med alla högtalarna riktade ut mot landsvägen. Som en hälsning till förbipasserande från den idylliska byn.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar