Om bomber och böcker om Biggles

När man flyger, så är antingen allting som det ska eller också är det inte det.

Är allt som det ska, behöver man inte oroa sig. Är det inte det, kan två saker hända. Antingen störtar man eller också störtar man inte.

Störtar man inte, så behöver man inte oroa sig. Störtar man, så inträffar ettdera av två ting. Antingen blir man skadad eller också blir man inte skadad.

Är man oskadad finns det ingen anledning att oroa sig. Skadas man, så inträffar ettdera av två ting. Antingen repar man sig eller också dör man.

Repar man sig, behöver man inte oroa sig. Dör man, kan man inte oroa sig.

Det här är ”Biggles´ filosofi” ur ”Biggles i fält” (Spitfire Parade) 1943. Jag kom att tänka på den, när Stephen Fry nämnde Biggles i kväll på hans fantastiska program QI i kväll. Han gillade Biggles. Och jag var Bigglesfierad i min ungdom.

Det var nog Svanis´ fel. Det var han som började med att läsa Kapten W.E. Johns´ böcker om flyghjälten James Bigglesworth. Vi andra lyssnade med lysande ögon när Svanis berättade. Och så fort nån fyllde år i vårt gäng, som höll ihop där i Södra Ängbys Grundskola, var det alltid en Bigglesbok som slogs in, när vi knallade iväg till den nyfyllde.

När nån av oss fyllde år, var det alltid två saker som gällde. Det bjöds på glassbomb. Och så var presenterna Bigglesböcker.

Vilka var nu med i det där gänget, som gick runt med glassbomber och Bigglesböcker?
Jo, Nalle och jag och Bertil och Hasse. Och Lennart Dock förstås, och Svanis och Sassa. Och Per Persson, han med den enda ryggan i klassen, alla vi andra släpade runt våra skolbagar. Och Henna och Härfast såsmåningom, när de började i vår klass.
Var det bomberna och böckerna som höll ihop oss? Så var det kanske, på sätt och vis.

Det fanns både spänning och humor i Bigglesböckerna. Och kamratskap. Namnen var en fröjd för en namnoman i vardande, som jag. James Bigglesworth, Algernon Lacey, Ginger Hebblethwaite och Bertie Lissie. Och de kallade varann Biggles, Algy, Ginger och Bertie. Som vi uttalade på Södra-Ängbyska. Den sistnämnde lät nog snarare som om det var en f d partiledare från Skara än den engelske lord han var i böckerna.

Så coolt att Stephen Fry nämnde denna ungdomsbok, som fick mig att tänka på allt detta igen.

Man kunde tro att det blev risk för dubbletter när vi bara körde med denna födelsedagspresent. Men det var ingen fara. Denne William Earl Johns skrev över hundra Bigglesböcker. Så vi kom aldrig med precis samma böcker, författaren låg alltid några böcker före oss.  

Och om vi nån gång skulle komma med precis samma böcker, kunde ettdera av två ting inträffa.

Antingen fick man mer av glassbomben som tröst. Eller också inte.

Och fick man inte det, kunde man alltid skriva ett blogginlägg om det ett antal decennier efteråt.

Dessutom var det Svanis´ fel.
.