Hugin och Munin

På mina axlar har jag tvenne korpar.

På vänster axel sitter en som vi kan kalla Hugin. På höger har jag den andra, som då följaktligen vill heta Munin.

De kraxar.

”Visserligen gick det bra på Cabarén i går”, kraxar Hugin i vänster öra, ”men en liten revy på ett företag är så himla obetydligt, hel-löjligt att överhuvudtaget ta någon notis till, glöm det bara!”

”Visserligen gick det bra på Cabarén i går”, eldar Munin på i höger öra och tillägger med ett menande krax att ”den där grejen i sketchen i början kunde dock ha gått bättre, för att inte tala om den där grejen i sången på slutet”.

De har förstås rätt. På ett sätt.

Men ändå så är det så att man måste låtsas att den här låtsasvärlden är den verkliga världen, för att man ska göra bra ifrån sig på föreställningen. Man måste gå in i bubblan. Och om man tänker efter, är vi alla det. Inne i vår egen bubbla, snurrar runt vår egen privata sol ett tag inför ett kraftprov.

Och i går kväll snurrade de 320 i publiken runt samma sol som jag och de andra i Cabarén. Och skrattade. Och applåderade. Och gav stående ovationer på slutet.

Härvid känner jag att Hugin mulnar lite på vänster axel.

Och visst kan man älta att vissa saker kunde ha gått ännu bättre, men samtidigt var det också så att ingenting gick fel. Oavsett om det t ex var ett milt kaos i det minimala omklädningsrummet och mina ombyteskläder försvann under andras vilt kastade ombyteskläder. Och att jag inte hann in på scenen när telegrampass 2 började, utan den andra telegramuppläsaren B fick börja med att ropa ”Göran var är du?” och att jag då hoppade in på scenen i de kläder jag rafsat åt mig och slog oförväget ut med händerna i ett ”hallå här har ni mig”.

Det var nog meningen, tänkte publiken. Och njöt hörbarligen och synbarligen av detta nummer liksom av alla andra nummer i cabarén. Och öste efter showen på med ”roligt, vad får ni allt ifrån, träffande, proffsigt, bästa festen jag varit på, er cabaré är det jag ser mest fram emot under hela året”. Och vi-känslan fick en katapultskjuts uppåt i hela företaget.

Härvid hör jag att Munin på min högeraxel sätter kraxet i halsen.

Hallå, Hugin och Munin, nu är det dags för er att lätta, här kammar ni noll! Det är ju asaguden Oden ni kommer från. Åk hem till Oden ni. Vasa? Var han finns? Ja, hur ska jag veta det? Det är väl runt Odenplan nånstans.

Och båda korparna flaxade förskräckt upp i luften. Och jag rätade befriat på ryggen och sa med klar röst:

Hur det gick på Cabarén i går? Helt fantastiskt bra! På alla sätt. En härlig final på mitt mångåriga deltagande i företagets traditionsrika cabaré!

Sålunda talade jag.

Och korparna förundrade sig storligen. Och flög iväg mot närmsta tunnelbana.
.