Inte så konstigt, tycker jag. Inte för att det regnade. Och inte för att det var sämre deltagare än förr. Sånt spelar ingen större roll för den landskamp i friidrott som Finland kallar Svenskkampen och vi Finnkampen.
För Finnkamper har man sett med publik i regnkläder och med färggranna paraplyer. Sånt har gått fint.
Och grejen med tävlingen är inte att göra bra resultat, utan att vinna mot motståndarna. På vilken tid eller med vilken längd eller höjd spelar ingen roll. Poängen med tävlingen är poängen.
Reglerna är nämligen listiga. Varje gren har tre deltagare från varje land. Segraren får 7 poäng, tvåan får 5, trean 4 poäng osv ner till sjätte och sista man/kvinna som får 1 poäng. Man kan förlora grenen fast man vinner den. Så skedde 1996. Då var ställningen jämn inför sista grenen 110 meter häck. Där vann Antti Hapakoski, men Sverige kom 2a, 3a och 4a och vann grenen med 12-10. Och därmed hela landskampen.
Världens enda landskamp i friidrott. För både herrar och damer. Och seniorer och juniorer. Fyra landskamper alltså.
Så varför var Finnkampen het förr och inte nu? Jo, media puffade för den. Dagarna före kunde man läsa i morgontidningarna om den stundande festen. De tävlandes resultat, på både herr- och damsidan, både de blågula och de blåvita. Bilder på dem. Spekulationer hur det skulle gå, gren för gren. Blodet susade i en av förväntan. Det var medeldistansarna Olavi Salonen och Olavi Vuorisalo och längdhopperskan Ringa Ruoppo. Bara att uttala deras namn var en njutning.
Och det fanns särskilda hjältar som drog hem massor med segrar och Finnkampspoäng.
- Birger Asplund. Jag har för mig han vann varenda släggtävling.
- Bosse Althoff. 100 m, 200 m, 400 m, stafett 4 x 100 m, stafett 4 x 400 m. Ofta vann han alla fem. Antagligen den störste poängplockaren av alla. På herrsidan i alla fall. På damsidan har vi ju Sveriges genom tiderna främsta friidrottare Carolina Klüft.
- Bo Forssander, ”Skackan” kallad. Kungen av 110 m häck. Finländarna koncentrerade sig på de andra två svenskarna. Mot Skackan var aldrig något att göra.
För att få intresset för Finnkampen att öka igen, kan en bra början vara att journalisterna skriver om den igen. Nu visste jag knappt att tävlingen skulle hållas nu i den gångna helgen. Och efter tävlingen var det oerhört svårt att hitta några resultat. Man kunde tro att det var någon tävling som man konstruerat för att ta farväl av Carro.
Carro förresten, varför kan hon inte bli idrottsminister nu? Hon skulle bli en utmärkt sådan.
Oj, jag har ju glömt min favorit i friidrott! Måste avsluta med min eloge till honom:
jag minns Dan Waern
hur han slog på sitt leende i sista kurvan
och ibland redan när klockan ringde
då visste man han vann
utan synbarlig ansträngning
gjorde han fri idrott av det
var det bara en kämpargrimas det där
jag undrar det
jag minns ju den atletiska pannan och
hans leende upplopp
varför köa för Mona Lisa
när det finns Dan Waern
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar