skip to main |
skip to sidebar
Du store tid!
Kung Bore-tid,
det är helt enkelt tiden
då bloggar går i iden.
I alla fall denna
som heter Görans Penna.
Den gäspar och ruskar på raggen
och kliar sig förstrött på maggen,
drar på sin vintermössa
och lägger sig att sussa.
Och snarkar så marken skakar.
Allt medan tiden vakar.
Det vanliga är att den får en
slummer ända till våren.
Till dagen det hörs genom riket:
en tussilago har synts i diket!
Och budet går från dörr till dörr.
Görans Penna tillbaka precis som förr!
Bloggen vaknad ur sin dvala då.
Det sjungs i berg och dalar då.
Och glädjetårar skvalar då.
Ja, själva stenarna talar då.
Alltså när första tussilagon
slår upp sina soliga ögon.
Det första vårinlägget ges då.
Klicka dig in och läs då.
Och frusta dig matt och hes då.
Vintern en ren parantes då.
Vi ses då!
.
1
Hur fint kändes inte detta, va
när ni flyttat ihop i er etta, va
2
Så småningom sa ni väl nåja, va
efter nyår blir schysst med en tvåa, va
3
Och möbler kan fyndas på rea, va
Slår vad att ni har ett IKEA, va
4
Men goda råd är dyra, va
när flingor börjar yra, va
5
Skönare stanna hemma, va
om ni själva finge bestämma, va
6
Ta på er en värsting till pjäxa, va
om drivorna börjar växa, va
7
Och er varmaste tomteluva, va
så ingen av er får snuva, va
8
Nu snöar det så ni får skotta, va?
God Jul, ni unga tu i Ottawa!
.
3
Det är skönt att sitta och meta
så här på en frusen älv.
Och sen att gå hem och äta
mat som man fångat själv.
4
Säcken på ryggen är tunger
men Robin Rödbröst han sjunger:
Kviddevitt, kviddevitt,
på julen ska alla få sitt.
1
Här står tomten och spanar
med lykta bakom vår vägg.
Snön lyser vit på granar.
Vitt är hans tomteskägg.
2
Här vankas gröt
som är het och söt
till tomten och tomtenissen
och även till tomtekissen.
I skolan förr sjöng vi - utom hörhåll för fröken - ”Sankta
Lucia, hit med en tia, tian var trasig, lucian var knasig”.
Julvisorna fick inga nya versioner av oss. Och inte sommarvisorna. Det var bara
Luciasången som vi kände behov av att förbättra. Antagligen för att den var så
högtidlig, julvisorna var ju tjo och tjim och triggade inte igång någon reformiver
hos oss.
Eller också var det texten som ingen fattade. Vad var ”tunga fjät?” Eller ”runt
gård och stuva?” Och Staffanvisan sen. Vad var fålar? Vattna sina fålar? Var
det blommor eller nåt?
Eller också var det hela Luciatåget. Alla vi gossebarn hade ju tvingats gå med
strut på huvudet som hela tiden ramlade ner över öronen och ha nån konstig pinne
i handen och skulle samtidigt komma ihåg de konstiga orden och dessutom kunna
sjunga dem och dessutom se obekymrade och t o m värdiga ut, där vi vinglade
fram efter tjejerna.
Som förstås kunde text och sjöng klart och fint och såg
tjusiga ut. Och jag tror t o m de tyckte om det.
Om man googlar på Lucia, blir man lätt konfunderad. Seden verkar vara en
märklig dekokt av vitt skilda saker. Lucia hette ett helgon på Sicilien på
300-talet. Därav ”Sankta”, som vi grabbar väl tog som ett förnamn med Lucia som
efternamn. Men vår tradition har ingenting med henne att göra, förutom namnet.
Ja, kanske att det röda bandet symboliserar hennes martyrdöd, tror Google.
I stället verkar det vara Vintersolståndet, årets mörkaste dag, som färgar av
sig. Den 13 december var en farlig natt. Övernaturliga väsen, troll och demoner
var i farten. Och man trodde djuren kunde tala den dagen. Lussinatta hette det.
Lussi eller Lussekäringen var en ond varelse som flög omkring i luften med sitt
följe.
Och så har vi Lucifer, mörkrets herre. Lite halvelak var nog även han. För att
inte säga den mest elaka av dem allihop. Även om namnet väl betyder ”den som
gör ljus”. Men, det är klart, man behövde väl hjälp från alla på årets mörkaste
dag.
Sen tyckte man väl att det var fint att låna in helgonet från Sicilien för att
ge ett lite lyft till det hela. Och mycket av själva Luciagestalten med
ljuskrona etc kommer från Tyskland tydligen.
Ja, inte vet jag. Men mycket sammanfaller på denna dag. Även nobelfesten. När de festutsatta
lagerkrönta äntligen får lite ro att sova, väcks de brutalt i arla morgonväkten
av vitklädda damer med eld i håret som sjunger om tunga fjät runt gård och stuva.
Och försöker de somna om, vinglar ynglingar fram med trattar på huvudet. Enda
sättet att blidka demonerna är tydligen att bita lite i de brända plattkakorna
och svampiga bullarna med ögon som de räcker fram.
Och det där med stjärngossarna ja, läser jag vidare, det kommer från
Staffanssjungningen. Fattiga djäknar, som förr i ti´n gick mellan husen och
sjöng för att samla in pengar.
Sjöng de bara bättre än oss i Södra Ängby Grundskola, så fick de säkert lite
kapitalförstärkning den vägen. En tia åtminstone. Hoppas den inte var trasig.
.
Nej, jag vet. Så hette den inte, den amerikanska motsvarigheten till
Barna Hedenhös.
Utan The Flintstones. Eller Familjen Flinta på svenska. Fred och Wilma Flinta.
Och Barney och Betty var grannarna och bästa vännerna. Några barn fanns inte
till en början. Det var påhitten mellan Fred och Barney det handlade om mest.
Prototypen var Helan & Halvan. Stor, skrytsam och enkelspårig mot liten,
blygsam och smart.
Själva handlingen var inte grejen i serien, bara typisk amerikansk komedi. Det
som lyfte det var de fina teckningarna. Och rösterna, perfekta för var och en
av rollfigurerna, inklusive skratten som de levererade som en punchline i de flesta av scenerna.
Och fantasin. Pickupnålen var en fågel som sänkte sin näbb över stenkakan.
Duschslangen var en elefantsnabel.
Flinta blev megastora. Sågs överallt ett tag. På skolrasten excellerade ungar i
att rita Fred Flinta med krita direkt på skolgården. Hans karakteristiska drag
lämpade sig bra till det, profilen, näsan, luggen, skäggstubben, den lilla
slipsen. Skickligaste av alla dessa småkonstnärer var ”Anna”, min polare från
4:an och framåt. Jag försökte härma utan framgång.
Familjen Flinta var en av de serier som man verkligen följde på TV. Jag minns en gång när
mamma och jag besökte mormor och morfar på Bergsundsgatan. Det drog ut på tiden
och jag liksom ryckte i mamma för att vi skulle gå, måste ju hinna hem till
Flinta, de hade själva ingen TV då. Och morfar blev sur när han märkte det.
”Jaså, ni vill inte stanna!”.
Och mamma satte sig hos morfar och försökte få
honom nöjd samtidigt som hon kände min frustration. Nu när jag tänker tillbaka
på det, skäms jag över hur egoistisk jag var då. Och det kämpiga för mamma,
sliten mellan en odräglig far och en odräglig son.
Namnoman som jag är, tänker jag på namngivningen i serien. Barney och Betty.
Fred Flinta. Alliterationen. Men Wilma Flinta. Varför då inte Fiona eller nåt?
Jo, serien dök upp första gången 1960, hela tolv år efter Barna Hedenhös´
debut. Och vad hände mer i världen 1960? Jo, OS i Rom. Och drottningen av kolstybb, med
guld på 100 m, 200 m och i korta stafetten, var Wilma Rudolph. En megastjärna
på idrottshimlen då. Jag känner på mig att det var därifrån Hanna-Barbera fick
namnet. Och jag känner också på mig att det i de faggorna även var många småwilmor
som blev dopbestänkta runt om i kyrkorna i Sverige.
Rom-OS 1960 har för mig en speciell nimbus, fast jag jag aldrig såg det direkt.
Glin som jag var.
Och ett grinigt glin också, med tanke på det där på Bergsundsgatan. Vad hade det gjort mig om jag hoppat över ett litet avsnitt av den där serien?
En tankeställare är på plats:
Att kritisera andra stackare,
det hjälper föga,
om bjälken inte går att se
i sitt eget öga.
.
Nej, Barnen Hedenhös kan man inte säga. Barna Hedenhös är det kongenialiska
namn som den lika kongenialiske Bertila gav sin skapelse 1948. Bertila är också
fyndigt för Bertil Almqvist.
Man såg hans böcker direkt när man gick in i skolbiblioteket i småskolan. De
lyste upp rummet och drog blickarna till sig. Omöjligt att inte sätta sig ner
och bläddra i dem. Det fanns så mycket i dem. De fantastiska och fantasifulla
teckningarna, kantiga, håriga, fyndiga. Och bara namnet Barna. På den tiden när
det var otänkbart för oss skolbarn att skriva dom och annat talspråkigt. Fick
man göra så!
Och namnen! Ben (som pappan också i Bröderna Cartwright) och Knota. Och barna
Sten (som också min pappa hette) och Flisa. Och det var dom som var
huvudpersonerna. Böckerna hette ju inte "Pärona Hedenhös".
Man njöt när man läste att statsministern hette Tagge Urlander. Och om
stångstörtningstävlingarna i de Urlympiska spelen. Och deras raketbränsle
ur-an. Man frustade lyckligt av sånt. Undrar vad Bertila hade sagt om han varit
med i fjol när låten Ur-foria vann i Urovitjen.
Som adventskalender i år är den särdeles lyckad. Sissela Benn bär upp det hela
med fingertoppskänsligt spel. Och är det inte lite hedenhösklass på hennes namn t o m!
Och att man låter dom uppfinna julen, det kunde inte ens Bertila hitta på mer
klockrent. Eller ur-rent, kanske det ska heta.
Om namnen på cykel och bil kommer från Bertila eller kalenderförfattarna vet
jag inte. Kan vara vilket som. Skeletthäst. Och eldvagn. Här är det omöjligt
att inte spinna vidare.
Vad skulle TV heta? Flimmerruta, tror jag.
Vilka mer typiska nuprylar finns? Ajpäd, förstås. Eller paddan. Eller i-pad.
Med tanke på hur den ser ut i motljus, döper vi den härmed till kladdruta.
Och den vanligaste nuprylen, den som ingen klarar sig utan, som ser ut som en
liten vedklabb, som man alltid tar fram om man inte vet vad man ska göra, när
man känner sig lite ensam. Mobilen. Eller snutteklabb, som den förstås heter på
hedenhöska.
Och innnan man hinner hejda fantasin, tar den med en till en grotta på
Stockholmen. Där man i flimmerrutan säger att många fingrar snutteklabb när
dom rattar eldvagn. Och krockar då ofta med skeletthästar. Särskilt om dom som
grenslar skeletthästarna också fingrar snutteklabb.
Sånt fingrande är urbota dumt, säger Ben till Knota, där dom sitter på sina
stubbar. Ja, helt enkelt ur-dumt, svarar hon.
Och för att det inte ska hinna bli klart huruvida dom syftar på mobilen eller dessa nerknackade rader, trycker jag snabbt på exit.
.
den grå hunden
viftar inte på nån svans
och gråt finns inte
mer än som
tovor i pälsen
den lågt stående solen
tvingar den löpa
jaga vänner med glimmande betar
lukten av barndom och surt regn
det outhärdliga jagandet
det outhärdliga jag
den outhärdliga spegeln
med den outhärdliga
bilden av människa
hör inte ropen bakom
eller ropen framför
en värmesökande
ihålighet
under flytt
det är därför den springer
den springer bara
för att springa rätt
in i en stor eld
.
En aforism.
Afrika ville man dela.
Det ville inte Mandela.
Afrika ville han hela.
En afroism.
En rapport från Pisa har kommit.
Vart tredje år sedan år 2000 testas 15-åringars kunskaper i matte,
läsförståelse och naturvetenskap av Pisa, dvs Programme for International
Student Assessment.
I Pisa 2012 deltog ett 60-tal länder och resultatet är
glädjande för Asien, som stormar fram.
De 34 OECD-länderna fick blygsammare resultat
och i botten ligger Sverige. Av OECD-länderna har Sverige det mest sjunkande
resultatet och vi ligger nu på 31a plats.
- Utbildningsminister Jan Björkris, vad säger du om Sveriges svaga resultat i
Pisa-rapporten?
- För det första är det inte alls dåligt. För det andra är det sossarnas fel.
För det tredje finns det andra länder som är ännu sämre. Som t ex Tschad och
Timbuktu.
- Timbuktu?
- Ja, fast det är visst inte ett land. Och förresten tog han emot nåt pris i
musik häromdan. Timbuktu, menar jag. Inte Tschad.
- Tschad?
- Ja, han har inte fått nåt pris. Det var Timbuktu.
- Varför ligger Sverige så dåligt till i undersökningen?
- Det kan ju vara lärarnas fel också. De lärare som är sossar.
- Lärarna säger att de får ägna mycket tid åt att jaga mobiltelefoner, burkor,
lärarleg, VAB-intyg, betygsintyg och intygsbetyg och allt vad det är. De kan få
det småknepigt att pressa in lite undervisning också.
- Ja men då utökar vi deras tjänstgöring. Vad kan de ha per dygn, 8-10 timmar?
Vi ökar det till 25 timmar.
- Så många finns inte.
- Inte? Nä kanske inte det. Ett arv från förr i så fall. Så går det när
sossarna bestämmer. Vilket dom gjorde förut. Innan vi kom och rättade till
allt.
- Den här Pisa-undersökningens dåliga resultat för Sverige som kommer när ni
sitter i regeringen är alltså-
- Sossarnas fel, för de satt i regeringen förut.
- Och om socialdemokraterna vinner valet och bildar regering, kommer ni även då
att säga att det är sossarnas fel, om vi nästa gång om tre år kommer att få
ännu sämre siffror från Pisa?
- Ja, vi lutar åt det.
.
det finns händer som långsamt och grunnande förs genom
håret och håret
krumbuktar av mullvadarglädje och när det
precis runnit klart mellan fingrarna
böljar det topparna ner
i små eldstänk av hår såsom drömmarn i mörkret får
skratta
om midjan på barfota musan av måne och djungel
och vaknar och ryser på
kudden av omöjligt vidöppna
sånger om liv
.
Och så var det rättsskandalen kring Thomas Quick.
Skandalen att en trasig människa som drar valser om mord för att impa på sin
terapeut blir trodd och dömd för morden han är oskyldig till. Skandalen att det
är först nu, 10 år efteråt, som han blivit rentvådd för alla de åtta morden. Och
skandalen när justitierådet i Högsta Domstolen Göran Lambertz vägrar att kalla
skandalen för skandal.
För då måste ju Lambertz erkänna att han gjorde fel när han 2006 slog fast i
domstol att de felaktiga fällande domarna var riktiga. Nej, har Lambertz sagt
att Quick är skyldig så är Quick skyldig hur oskyldig han än är.
Och Lambertz deltagande i debatten i Veckans Brott häromdan! Så avslöjande. Så pinsamt.
Ett
arrogant justitieåd som inte lyssnade på någon annan och avbröt och malde på om
att de fällande domarna var riktiga, att de minsann inte bara vilade på en
rättspsykiatrisk sekts teorier utan på det solidaste bevis av allt. Sökhunden
Sampos nos. Som tydligen någon gång nosat upp nånting som kunde vara nånting.
Skulle det här vara en hög företrädare för det svenska rättsväsendet? Man fick
mer en känsla av Gudfadern. This is not business, it´s strictly personal.
Och nästan dagen efter TV-programmet hade han plockats bort från HD och
placerats i Lagrådet, som väl är någon skrubb nånstans långt bort från strålkastarna.
Men jag får en låt som surrar i huvudet av allt det här. En goding från 30-talet.
Any time you´re Lambeth way
any evening, every day
you´ll find us all doin´ the Lambeth walk
Every little Lambeth gal
with her little Lambeth pal
you´ll find them all doin´ the Lambeth walk
Everything´s free and easy
do as you darn well pleasey
why don´t you make your way there
go there, stay there
Once you get down to Lambeth way
every evening, every day
you´ll find yourself doin´ the Lambeth walk
(Furber-Gay, ur musikalen Me And My Girl,
1937)
Eller i översättning:
Fria fångar makes him sick.
Ändra inga straff dom fick.
Räkna med bråk
doin´ the Lambertz walk.
Se på Sampo och hans trick.
Hittar allting utom Quick.
Räkna med bråk
doin´ the Lambertz walk.
Fick sin stora stund på TV.
Pratade i mun på GW.
Ett löjeskimmer över både
Säter och HD.
TV-karriären gick
över på ett ögonblick.
I nån bortglömd kåk
slutar the Lambertz walk.
.
Man skulle förstås också kunna säga ”Tillsätt bara människor”.
Men ”Just add people” är lite kortare och direktare.
Jag tror det var från commedia-dell´arte-gruppen 123 Schtunk som jag hörde uttrycket
först. Ungefär att allt med showen är färdigförberett och det enda som fattas
är människor. Som vattnet man häller på det torra snabbkaffepulvret och vips är
kaffet klart. Just add people. Perfekt etikett för schtunkarna, de drar in
publiken i pjäsen och commedia dell´arte uppstår.
Jag tänkte plötsligt på det uttrycket på cabarén i går. Repet och soundchecket
som vi hade på plats innan publiken kom gick inte alls bra tyckte jag. Jag kände
mig seg och oinspirerad när jag gjorde mitt solonummer med tomten. Ja, det
kändes tråkigt, helt enkelt. Vad gör jag här?
Sen strömmade publiken in, sorlet ökade, man snackade med flera som man inte
sett på länge, under middagen var det stor förväntan på cabarén, alla pratade
om den. Ja, en oldtimer knackade i glaset och ställde sig upp och sa att han
var mycket nyfiken på hur den här cabarén skulle stå sig mot de fina cabarérna
från förr.
Större tryck på mig? Ökad nervositet och större rampfeber? Nej, här kommer
grejen. Det enda som ökade var lusten att gå ut på scenen och äga. Den
elektriska stämningen i salongen, spänningen. Det var som vingar som lyfte en.
När det var min tur med det där tomtenumret, som jag alltså gör helt solo på
scenen, då njöt jag av stunden. Texten kom jag aldrig av mig i, alla de där 0-5
som jag pratade om i förra blogginlägget, de bara rann bort och blev snarare 10-5. Jag vågade mig på
att agera också, eftersom jag litade på att texten inte svek mig. Jag sjöng ut
på ett så naturligt sätt jag kunde. Jag kände att publiken var med mig i min
berättande visa. Och sluttonerna tog jag med ett extra steg ut mot publiken och
med Carolaliknande armar rakt ut.
Applåderna kan jag bara beskriva som dånande.
Så vaddå? Har jag inte varit med i denna cabaré i 26 år? Jo, men mest som
textförfattare. Och som ”nyhetsankare” i telegramnumren. Och lite här och var i
sketcher. Som sångare har jag mest varit med i körer med andra. Två andra solosånger
har jag visserligen gjort under de här åren, men de var mest krumelurer i kanten, inga som
jag tog ut svängarna med. Det gjorde jag plötsligt med den här i går. Och allt
annat jag gjorde i cabarén gick strålande. Liksom för alla andra i ensemblen.
Vi levererade och publiken gav oss sitt gensvar.
Det var bara det som behövdes. Att salongen fylldes med folk. Det torra pulvret
omvandlades till ångande dryck. Just add people.
Och jag tänkte på mig själv som en artist. Och jag tänkte på amfiteatrarna i
Grekland. Tysta stenar sluttande ner mot tom scen. Häll dit folk och jubel
uppstår. Och jag är en del av det artisteriet.
The rocks and stones themselves will start to sing, heter det ju i Jesus Christ
Superstar. Så kändes det i går för en bloggare i röda kläder och vitt böljande skägg.
.
Om jag drar snodden över huvudet så den vilar över öronen. Ja det är det enda
rätta.
I spegeln ser jag hur det ser ut. Verkar okej. Vitt och stor-tomtigt ser det ut
i alla fall. Men väldigt yvigt. Flera hårstrån killar på näsan. Åtminstone när
jag pratar och rör på mun. Och det kommer jag ju att göra också på fredag. För
att inte säga sjunga. Jag prövar: ”Midnatt råder …”.
Jo, det killar definitivt. Och allteftersom jag sjunger, märker jag att jag dessutom får in strån i munnen. Än så länge leder skägget över mig med 0-2.
Det kommer säkert fler överraskningar från detta skägg. Ja, när jag rör för
mycket på huudet, som när jag sjunger ”ska vi ordna”, börjar det hasa ner. Och,
hemskast av allt, jag kommer av mig i visan av allt skäggkrångel. 0-4 alltså.
Visan som jag kunnat nästan som ett rinnande vatten när jag övat utan skägg.
Och jag kan lägga till ett 0-5 också redan nu. Miken ska ju till också, miken
som man hänger på sig och slingrar bakom nacken och runt öronen. Både
skäggsnoddar och mikar bakom öronen, funkar det överhuvudtaget?
Men det här har jag varit med om förr. Om skägget riskerar att fastna i
brevlådan, då drar man försiktigt ur det därifrån. Så jag kammar till
tomteskägget mer och killningen minskar tillräckligt mycket och det står 1-5.
Jag intalar mig att det inte gör nåt att jag får in strån i munnen, de sitter
ju fast och kan inte sväljas och det står 2-5.
Jag försöker att röra mig med mindre rörelser och tar då och då i skägget och
för det omärkligt uppåt när det börjar hasa lite och det står 3-5. Börjar känna
mig som Zlatan när han hämtar in mot Portugal.
Jag bestämmer mig för att klistra upp några ledord till stöd för minnet, kommer
ju ha en lykta, och det bör räcka. 4-5.
Den sista femman kan jag inte göra nåt åt förrän på fredag, först då kommer
mikarna på.
På fredag, när det är Cabaré på jobbet.
Ja, Cabaré igen. För sista gången. Igen.
Så denna vecka måste jag gå in i bubblan lite. Fingra på ett skägg medan
världen rasar därute.
Tills på fredag. Då 4-5 kan bli 5-5. Eller t o m 6-5. Vem vet?
Ungefär så känns det när jag går ner i startblocken och sänker huvudet i väntan
på startskottet.
Med långt vitt tomteskägg böljande över kolstybben.
.
Ja, den här har jag kommit över. Se sån grön matta. Kanske liten, men grön och
fyrkantig.
Sluttar ner precis här. Hur långt det sträcker sig som är vårt vet jag inte,
kanske dit, för där bor nån annan. I höjd med fönstret där kanske, men
gräsmattan går i en båge just där.
Fast det följer nog gräsmattan. Så är det nog. Jag får fråga honom.
Vem honom nu är.
Det räcker för att tala om för Maria. Bo här. Flytta hit. Har vi små barn
också? Konstig fråga kanske. Men ändå. Några stycken kanske. Eller om det är
tvärtom. Att det är när jag är barn, det här.
Genom bokstäverna lyser hon fram. Gräset viker sig där jag läser. Och förväntan
slår ut i mig som en sol. Solgula bokstäver som vajar lite i min hand.
Som vanligt när jag drömmer, vaknar jag. Men bara i drömmen. Och märker det
först när jag vaknar.
En dröm är en bubbla av värme som jag går i som ytterkläder.
Gräsmattor igen. Efter den som förödmjukelsen krossade i går.
I alla fall går Maria och jag där. Är det någon annan med? Även det här? frågar
jag Maria. Ja, även gräsmattan åt det här hållet. Och husen där borta. En brun stig
som korsar. Och ännu fler hus på andra sidan. Men det är ju stort! Många hus
som står tätt och alla härbren. Solen lyser på taken lite mörkt så där. Och
husen väntar under.
Hur inreder man allt detta med liv. Sitta på en stol med en kopp te. Hålla en
tesked med sol. Solen tyst över gräset.
Husen ja. Huset med de oerhört många ingångarna. Och nästan lika många
utgångar.
.
I Lissabon där dansa de
på kungens röda slott
bekrönta och bekransade
vid hurrarop och skott.
Ungefär så har man firat
att Portugal-Sverige lirat.
Portugiserna var fenomen
med plötsligen så klena ben.
Det föll sig på nåt sätt
att de föll så väldigt lätt.
Benen kunde helt enkelt inte bära
när nån från Sverige kom för nära.
Då stöp de stackarna of course.
Aj! Jag fälldes! Domarn! Blås!
Och en välbetald, tränad och stark en
rullade 19 varv på marken.
I hopp om att domarn gick på det.
Särskilt inom straffområdet.
Och om ena laget ligger och vrider sig
är det fara värt att det sprider sig.
T o m Elmander drattade på rygg
men hans dykning var inte lika snygg.
Så blev denna playoffs
match med dessa proffs.
Förresten, 1-0-nicken
den gills väl icke.
Det heter inte huvudboll!
Egentligen blev det 0-0.
I Lissabon där dansa de
på kungens röda slott
bekrönta och bekransade
vid hurrarop och skott.
Rapport ifrån ett slagfält
av Erik Axel Karlfeldt.
.
Först var det tävlingar i sådana där saker som inte allmänheten utför, utan
mest tittar på. Stavhopp. Trapskytte. Och 100 meter fjäril och sånt. Med tävlingar i SM,
EM, VM och OS.
Sen kom det andra steget. Tävlingar i sånt som många faktiskt gör. Sjunger.
Dansar. Och lagar mat. Vi har Idol och Schlagerfestivalen. Och Let´s dance. Och
sedan några år översvämmas teveapparaterna av hollandaisesåser, tjälknölar,
fluffiga små bakverk och gräddstekta svärdfiskar och allt vad det är.
Just översvämmas är nog ordet här. Efterfrågan börjar mattas nu. Publiken
hungrar efter en ny attraktion, nån ny trend. Man kan riktigt se Eva Hamilton i
styrelserummet samla sina programchefer. Eller höra kanske.
”Något nytt. Hitta på nåt sprillans nytt. Nu är det nån som står och vispar i
såser i alla program utom Rapport. Jag har försökt få Claes Elfsberg att
åtminstone bre en macka när han lämnar över till vädret, men han vägrar.
Jovars, matprogrammen, dvs alla andra program än Rapport, ses fortfarande av
många, men tittarsiffrorna har börjat dala, det är inte 100 procent längre,
knappt ens 99 och har det väl börjat gå utför så kan det gå fort. Hur nån nu kan
komma på nåt annat att göra på ledig tid än att titta på en som hackar lök i
teve, det är en gåta. But there it is.
Nå, nästa grej efter matlagning? Vad blir det? Kom igen nu, Tänk.”
Ja, dags för det tredje steget nu. Nåt blir det. Och jag tror jag vet vad. Det går vidare på temat grejer som
vi själva gör, fast de tjusiga sakerna - som dansa, laga, sjunga – redan är
avbetade, så det blir nåt av de småtrista sakerna i stället.
Jag lägger örat till marken och så kommer det bara. Städning. Det blir den nya
trenden.
Snart kommer vi att se städtävlingar. OK, ni har alla varsin dammsugare och skurhink,
ni har en timma på er, börja städa … NU.
Kalle, du lämnade toan renare än Anna-Lotta, men Anna-Lotta du hade bättre
hållning och skvalpade mindre med hinken, du går vidare till nästa städning,
grattis.
Teveprogrammen kommer heta ”Vad blir det för diskmedel?”, ”Hela Sverige
svabbar”, och ”Jamie Olivers städning på 15 minuter blankt”.
Och i ”Gomorron Sverige” tittar Malou von Sivers David Hellenius djupt i ögonen
och undrar ”Vad är hemligheten bakom ditt bonvax?
Överhuvudtaget kommer såporna tillbaka.
Inget program med självaktning saknar en rådgivare om dammvippans optimala
vippande över möblerna.
Filmer som ”Rent hus i Las Vegas” får en renässans.
Alla biorullar med Dustin Hoffman sänds på bästa sändningstid.
Och tillagning av stekt abborre drar inte längre åskådarmassorna till
teveapparaterna. Men hur man diskar ur stekpannan efteråt!
Så lyder min spaning. Matlagning ut. Och städning in. Städning blir den nya
grej som får oss att flockas framför teve.
Allt medan våra dammsugare samlar damm. Inte inuti. Men utanpå.
.
10 små grodpojkar sjöng O sole
mio.
En blev dränkt i duschen
och så var dom bara 9.
9 små grodpojkar siktade en grotta.
En såg ingenting
och så var dom bara 8.
8 små grodpojkar ville ha en fru.
En längta´ ihjäl sig
och så var dom bara 7.
7 små grodpojkar sam dit livet kläcks.
En höll kartan upp och ner
och så var dom bara 6.
6 små grodpojkar la´ nu på en rem.
En kom lite efter
och så var dom bara 5.
5 små grodpojkar kände segeryra.
En sa hej för tidigt
och så var dom bara 4.
4 små grodpojkar spurta´ me´ beske´.
En slog knut på svansen
och så var dom bara 3.
3 små grodpojkar knackade nu på.
En fick ont i armen
och så var dom bara 2.
2 små grodpojkar knackade igen.
En fick dörrn i huvet
och så var dom bara en.
En liten grodpojke glad som bara den.
Han pussade på ägget
och ut kom du, min vän.
.
Det är många som skriver. Inte så många som läser just. Men skriver.
Många som skriver sitter på café. Och när man skriver, skriver man om nåt man
ser.
Konklusionen av denna knivskarpa analys är att det mesta som skrivs handlar om
fik. En kopp kaffe kanske. Eller té. Möjligen en kanelbulle också. Om man riktigt vill
toppa.
Och en oproportionellt stor andel av alla skrivopus handlar om annalkande hot.
Och om hemska lukter. Och onödigt påträngande hygien.
Inte så konstigt som det kan förefalla. Det beror helt enkelt på att en
oproportionellt stor andel av världslitteraturen skildrar den
oproportionellt lilla del av mänsklig aktivitet som utgörs av torkande av
bord av servitriser. Det centrala i den aktiviteten är en wettexduk som själv tvagades som senast nån gång vintern 1944.
Tänker en fikande poet, den som med filosofiskt lugn slagit sig ner i en
strategiskt utvald stol å caféet, när han med stigande skräck åser det värsta
man kan åse på ett sådant etablissemang. En servitris som närmar sig, torkande
bord med en wettextrasa. Varför det nu heter ”torka” är lite oklart, enär borden
snarare blir blöta. En blöt osande rand glittrar efter trasan så fort den
klafsar vidare på sin färd mot nästa bord, hela tiden närmre den fikande
poeten.
En oerfaren poet låter sig härvid förlamas, inringas och gå sitt stinkande öde
till mötes. En erfaren, däremot, svingar elegant med sig tekopp, kanelbulle och
skrivdon under bordet, redan när servitrisen med trasan befinner sig flera bord
bort. Döm efter servitrisens ohöljda förvåning då hon kommer till den fikande
poetens bord.
Hrmf, satt det inte en pajsare här alldeles nyssens? Med en vältuggad blyertsstump? Måtte ha drömt.
Och wettextrasan vandrar vidare över borden. Och den fikande poeten har
återigen klarat sig, hukande i sitt bröstvärn.
Om det finns många fikande poeter å ett fik, kan det alltså bli lite trångt på
golvet ibland. Som på morgontåget till jobbet ungefär. Fast med den skillnaden
att man kan lyfta sin tekopp och le hult mot närmsta underbordsgranne.
Så om ni kikar in genom fönstret till ett fik nån gång, kan det se helt tomt
ut. Men bli inte lurade. Det kan vara knökafullt. Det är bara servitrisen som
går sin rond med trasan.
.
skra skra det är bara skra
lärarinnan med duvgråjackan
pekar långt
i spetsen för barnaskocken
se mytens musikant
framför stora musikhuset
korvtuggarn med skatbohåret
bland de andra som flockas
på trappan
tycker väl att den ger skugga
och lite relief
åt kungsgatshållet
men allt det där är
bara skra
varför Orfeus står här
kan bara jag veta:
det är för
hans högertumme
för den är stans utkik
och himla bra mellanvil
när jag ska hem
till tjittertjattrarna
som piper mat
i Observatorielunden
.
Det gungar så väldigt här. Jag tror jag slår en signal till Ossie och hör om han
vet nåt.
R-i-i-n-g.
- Hallå … skrap … Oberoende Opinionskonsult Osvald Osvaldsson här.
Alltid denna dåliga ledning när man ringer honom!
- Tjena Ossie. Jag tycker marken är i gungning här. Har du nån pejling på det?
- I gungning? Ja, tacka för det! … skrap … efter Löfvéns exempellösa utspel i
DN i fredags. Bryta blockpolitiken! Oerhört! Partiledarna är försatta i chock!
Alla har uttalat sig … skrap … ”Löfven är bara pinsam”, säger Reinfeldt. ”Ja,
jättepinsam”, säger Björklund. ”Usch, ja”, säger Hägglund … skrap …
- Jaså. Och har de uttalat sig i själva sakfrågan?
- Javisst … skrap … ”Han saknar förankring i verkligheten”, säger Reinfeldt. ”Ja,
han jättesaknar förankring”, säger Björklund. ”Förankring är just vad han
saknar”, säger Hägglund … skrap … skrap … ”Befängt”, säger Reinfeldt.
”Jättebeflängt”, säger Björklund. ”Som ett mellanstadiedisco”, säger Hägglund.
- Ett mellanstadiedisco? Vad menar han med det?
- Ingen vet. Hägglunds vägar äro outgrundliga.
- Men har inte medierna också-
- Jovisst! Där är förtrytelsen enorm! Tänk dig själv! När den … skrap … dagliga opinionsundersökningen om väljarsympatier presenteras kan de inte längre stapla
blåa block och röda block och se vilket som kommer högst … skrap … Hur ska teve
nu kunna göra sin inträngande analys av politikens brännande frågor om de inte
får använda sina röda och blå klossar?
- Nä, det förstås.
- Men media har klarlagt vad som satte de här grillerna i Löfvens huvud … skrap
… Det är ett inlägg som någon
gjorde på en blogg den 29 oktober, där det avslöjades … skrap … jag citerar
”under partiledardebatten gjorde S-ledaren oblyga inviter till Centern”. Denna
visslare måste nu avslöjas. Det här tas upp i nästa ”Efterlyst”. Och om
förövarens namn då inte omedelbart kommer fram, så kommer teve att slänga in
sitt tyngsta kort …. skrap … Leif GW Persson … skrap …
Jag lägger stilla på telefonen och spejar förstulet ut bakom rullgardinen,
iförd solglasögon och lösmustascher. Man kan aldrig vara nog försiktig.
.
På skrivarkursen i Jerusalem med Anita Goldman i
slutet av februari fick vi alla en skrivuppgift en dag under purim.
Purim är en högtid som härstammar från Esters bok i GT. Man klär ut sig och har
fest. Gärna i lila hår. Eller grönrutigt. Barnen går omkring med skallror.
Jag
vet inte vilken högtid den kan motsvara här hos oss. Den liknar ingenting.
Jag gav den rim.
Purim och soliga kläder
och idag är så vackert väder
som om alla dar var såna
himlen är en bella donna
låten barnen komma
barnen komma till mig
donna, donna dej,
barnen bubblar i mig
apelsiner som skiner
och citroner i miljoner
tar sina samman-
träden i träden
tänk på smöret, Ester
tänk på hårfärgsfester
alla här är bröllopsgäster
och vi är ungar vi
och alla gungar vi
sjung, donna, donna dej
vad händer i dag med mig?
.
