Sluttar ner precis här. Hur långt det sträcker sig som är vårt vet jag inte, kanske dit, för där bor nån annan. I höjd med fönstret där kanske, men gräsmattan går i en båge just där. Fast det följer nog gräsmattan. Så är det nog. Jag får fråga honom.
Vem honom nu är.
Det räcker för att tala om för Maria. Bo här. Flytta hit. Har vi små barn också? Konstig fråga kanske. Men ändå. Några stycken kanske. Eller om det är tvärtom. Att det är när jag är barn, det här.
Genom bokstäverna lyser hon fram. Gräset viker sig där jag läser. Och förväntan slår ut i mig som en sol. Solgula bokstäver som vajar lite i min hand.
Som vanligt när jag drömmer, vaknar jag. Men bara i drömmen. Och märker det först när jag vaknar.
En dröm är en bubbla av värme som jag går i som ytterkläder.
Gräsmattor igen. Efter den som förödmjukelsen krossade i går.
I alla fall går Maria och jag där. Är det någon annan med? Även det här? frågar jag Maria. Ja, även gräsmattan åt det här hållet. Och husen där borta. En brun stig som korsar. Och ännu fler hus på andra sidan. Men det är ju stort! Många hus som står tätt och alla härbren. Solen lyser på taken lite mörkt så där. Och husen väntar under.
Hur inreder man allt detta med liv. Sitta på en stol med en kopp te. Hålla en tesked med sol. Solen tyst över gräset.
Husen ja. Huset med de oerhört många ingångarna. Och nästan lika många utgångar.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar