Deckare Dyvel och Sångerskans gåta, del 4

Fast det var många i salen var det alldeles tyst.

Rättegången skulle börja. Öfverdomare honoris magistratis Gregor Samsa, för dagen iklädd extra buskiga ögonbryn, satte sig och tittade ut på församlingen. Där satt Maximilian Myrr, Hanna Honey, Acke Kackerlacka, Maria Nyckelpiga och en hel drös av andra nyfikna från dalen. Några drönare satt och hängde längst fram.
       Till vänster framför öfverdomaren stod borg- och polismästaren Harald H. Humla tillsammans med detektiven Tor Dyvel och till höger stod den f d sekreteraren Tord Yvel, noga bevakad av ständige borg- och polisassistenten Get-Inge Gerhardsson.
       Bredvid öfverdomaren satt webb-koordinator Arne Vimsen som var protokollförare för rättegången.
       Öfverdomare Samsa knackade med klubban i bordet och började rättegången.
       - Hej. Vem är mördad?
       - Benjamin Syrra, herr öfverdomare, svarade Harald H. Humla.
       - Jaha. Vem har mördat?
       - Hennes sekreterare Tord Yvel, herr öfverdomare.
       - Jaha. Bevisa det!
       Och under öfverdomarens granskande ögonbryn pratade nu omväxlande Humla, Dyvel, Gerhardsson, Yvel och Vimsen om DDT i morgonté, inspelade band av offret, motiv, alibi, jordkällare med bara hål i taket, flygningar i skymning, inspelade band av mördaren, gardiner som rörde sig och målningar som klättrade ur tavlor.
       - Jaha, sa Samsa. Spela upp dem,Vimsen!
       Och Arne Vimsen satte fingret på en knapp och ut i rättssalen strömmade den mördades röst, fast innan hon var riktigt mördad. Ett finger på en annan knapp och ut strömmade mördarens röst och erkände mordet, fast han inte visste att han erkände, för att det spökade fast det inte gjorde det.
       - Tack, sa öfverdomaren. Jaha, Yvel, innan du säger nåt, så har du rätt till en advokado. Salamandersson!

Den lille vaktmästarpojken Salamandersson gick nu fram till Yvel och gav honom en rund frukt. Yvel bet i den och ropade AJ. Salamandersson visade hur han skulle göra och öppnade den. Inuti var den grön. Yvel tog en liten smakbit med en sked, för att vara artig.
       - Nå, frågade domaren, vad säger du, Yvel?
       - Inte så oäven. Men skulle vinna på en gnutta salt.
       - Jag menar anklagelsen. Du har bevisats skyldig. Håller du med?
       - Ja, det är väl lönlöst att neka, sa den f d sekreteraren, numera mördaren Tord Yvel.
       - Bra. Och straffet blir det allra strängaste. Härmed dömer jag dig till bartender för spyflugorna på Spy Bar under svampen på Surreplan. 
       Yvel bleknade.
       - Ehh … inte hela säsongen, väl?
       - Nej, sa Gregor Samsa. Inte hela säsongen. Bara. Utan hela året.
       Yvel var nu helt vit i ansiktet och polisassistent Gerhardsson började föra honom bort för att det fruktansvärda straffet skulle verkställas.
       - Ett ögonblick, sa öfverdomaren. Ditt namn. Det var ju det som ställde till det. Du får byta.
       - Ja, jag hade tänkt på ett annat namn: Harald H. Umla.
       - Jaha. Umla. Ja, så heter ju ingen i dalen. Beviljas! En dunk av klubban i bordet och den f d Yvel leddes nu ut av Gerhardsson.

Öfverdomare honoris magistratis Gregor Samsa tog av sig sina domarögonbryn och reste sig upp. Rättegången var över. Alla i salen samlades nu runt detektiv Tor Dyvel, som fick berätta gång på gång hur han greppade den prickiga telefonen när den ringde och hur han räknade ut vem mördaren var och hur han flög i skymningen fast det var läskigt.
       Och alla ville se på hans mage med de viktiga anteckningarna, även om blått bläck på en blåskimrande mage gjorde det lite svårt att se vad det stod. Så han fick förklara. Och det gjorde han så gärna. Han nästan spexade till det på slutet, när han låtsades gå, men vände sig om i dörren, som nån deckare på teve han sett, och sa ” by the way, my name is Dyvel, Tor Dyvel”.

Applåderna brakade nu lös i rättssalen och de ringlade och frasade sig fram som en vind genom hela den gröna sommardalen, genom lundar av lövträd och loja bäckar, ända längst ut till dalens utkant, där september börjar.
.

Deckare Dyvel och Sångerskans gåta, del 3

- Yvel, du läser för lite, sa detektiven.

Sekreteraren hade suttit och läppjat på ett glas myntate´ i sin favoritfåtölj i biblioteket. Han spillde nu ut glaset i knät och snurrade runt.
       - Va? Va? Du? Jag lämnade ju dig i går! Inlåst i källaren! Utan möjlighet att ta dig ut! Bara lilla hålet i taket! Och du kan ju inte flyga, det såg jag med egna ögon! Är det du eller ett spöke?
       - Yvel, Yvel. Gissa själv. Och liknar inte golvlampan där borta Benjamin Syrra, tycker du?
       Jo, titta, golvlampan hade plötsligt ögon. Gröna ögon. Vad är det här? Sekreteraren bleknade, kom halvvägs ur fåtöljen, och då strömmade Benjamin Syrras tolkning av Vårtbitarvals i Ass-dur genom rummet. 
       - Nej, kom inte tillbaka! Du kan inte leva! Inte med DDT i kroppen! Jag hällde ju själv dit det i din kopp! Benjamin Syrra, det kan inte vara du!

 - Självklart kan det inte vara hon, sa borgassistent tillika polisassistent Get-Inge Gerhardsson, och klev fram bakom golvlampan. Det är väl bara smala jag som kan få plats bakom en lampa.
       - Å, var det bara du, sa Tord Yvel, torkade sig i pannan och sjönk tillbaka i fåtöljen. Puh! Trodde ett ögonblick att det var Benjamin Syrra.
       Då rörde sig gardinen plötsligt. Sekreteraren drog häftigt efter andan när gardinen drogs åt sidan som av en osynlig hand.
       Ut i rummet steg borgmästaren tillika polismästaren Harald H. Humla.
       - Nej, Yvel, sa han. Benjamin Syrra kunde det inte vara. För henne hade du ju mördat. Som du sa alldeles nyss.
       Tord Yvel hade nu återfått lite av sitt lugn.
       - Alls icke, det har ni fått om bakfoten, bäste polismästare. Något sådant har jag då aldrig sagt, ni måtte ha hört fel, det var nog något annat jag sa. Akustiken här är-
       - Yvel, avbröt Harald H. Humla. Spelet är slut. Se er om i rummet!
       Sekreteraren gjorde förvånad så. Men det fanns inget att se. Detektiven stod där. Och polismästaren. Inga andra. Där var de stora bokhyllorna, en tavla på väggen föreställande en spindel, kronlampan i taket. Inget annat. Sekreteraren kunde andas ut.
       Då reste sig håret på hans armar. Spindelarmarna på tavlan spretade plötsligt ur ramen! Och ur tavlan och nerför väggen kröp nu webbkoordinator Arne Vimsen! Han ställde sig på golvet och tryckte på en knapp på något han höll i handen. 
       Och ut i rummet ljöd Yvels röst hög och klar.
       Du kan inte leva! Inte med DDT i kroppen! Jag hällde ju själv dit det i din kopp! Benjamin Syrra, det kan inte vara du!
      
Tord Yvel sjönk nu ihop i fåtöljen, hörde knappt ett ord av polismästarens ord om ”… under arrest för mordet på …”. Han vände sig till detektiven.
       - Men källaren? Hur kunde du fly?
       - Svaret, Yvel, har du här i rummet. Jag flög! Klöv ryggen, vecklade ut mina täckvingar och steg upp i luften, kunde precis klämma mig genom hålet i taket. Flög sedan till polismästaren och riggade den här fällan. Ja, det är sant att jag tycker flygning är starkt överreklamerat. Men jag kan flyga. Gör det dock bara när det är mörkt och om jag måste. Svaret är som sagt här i rummet. Vill du se det innan du förs bort?
       Yvel nickade tyst och alla följde detektiven med blicken när han gick fram till en av bokhyllorna.
       - Hmm, … E … F …G …här nånstans, ja här är den. Maria Gripes gripande roman Tordyveln flyger i skymningen. Alldeles uppenbarligen en obekant bok för dig, Yvel. Det var ju det jag sa, du läser för lite.

/forts i nästa inlägg

Deckare Dyvel och Sångerskans gåta, del 2

Med ett elegant swoosch landade något långt, smalt och gulrandigt bredvid detektiven.
       - Sorry. Tog lite tid. Hemsk trafik. Blev sinkad av bromsarna. Hiskligt många och hiskligt långsamma. Fick köra om dem i ett. Borg- och polisassistent Get-Inge Gerhardsson till er tjänst! Hopp upp. Jag förklarar mens vi flyger.
       Dyvel kravlade upp och grabbade tag om Gerhardssons midja. Swisch upp i det blå. Dyvel blundade med ena ögat medan han tittade ner mot marken med det andra. Detta skyndande hela tiden!
       - Borgmästaren tillika polismästaren hälsar som följer, hojtade Gerhardsson medan det fläktade runt Dyvels öron. Börja med att förhöra Benjamin Syrras personal. De är fem stycken. Allesammans får de ärva henne, så alla har motiv. Och alla har haft tillfälle att utföra dådet.
       Nu hade Get-Inge Gerhardsson kommit över Stora Björkallén och cirklade sig ner till nummer 322. Fast han fortfarande bara tittade med ena ögat, såg Tor Dyvel några personer där. Det var den runde borg- och polismästaren Harald H. Humla. Och dalens webbkoordinator Arne Vimsen med sina långa trådsmala ben. De fem andra kände han inte igen.
       Gerhardsson landade och Dyvel kravlade av. Kanske inte den mest imponerande av entréer av en detektiv kallad till ett mordfall.
       - Fint, Dyvel, att du kom, brummade Harald Humla. Det här är de fem i personalen. Du får prata med dem sen. Jag måste fort iväg till svampen vid Surreplan. Har hört från Arne hur spyflugorna lever rövare där på Spy Bar. Du får lösa det här mordet själv. Rapportera bara till mig när du är klar. Lyssna först på det här.
       Arne Vimsen tryckte på en apparat på bordet och Benjamin Syrras omisskännliga röst ljöd genom rummet.
       Jag är förgiftad. Jag dör. Men jag v e t vem mördaren är. För jag s å g mördaren. Min syn är lika skarp som min sång är stark och vacker, ja vackrast i hela dalen, jag minns t ex hur jag sjöng i … vrrr .. (Arne Vimsen fick här snabbspola några minuter) …vrrr … och mördaren är - jag har nu bara en liten pyttestund kvar innan jag döden dör – mördaren är Tor Dyvel”.

Detektiven ryckte här till lite. Även polismästaren gjorde så när han såg att personalen var kvar. Han föste ut dem till rummet bredvid och vände sig till detektiv Dyvel.
       - Ja, detta är enda spåret som finns, sa han. Offrets egen röst. Hon hittades död i morse. Förgiftad. Någon hade spetsat hennes morgonté med diklor-difenyl-trikloretan. DDT alltså. Ett bestialiskt dåd! Men hon hade tydligen en bandspelare i närheten. Tur för oss. Arne Vimsen, är det hennes röst?
       - Ja, så sant jag är dalens nät- och kommunikationsexpert. Det är Benjamin Syrra på bandet.
       - Och Arne, är det lika klart vilket namn hon säger där på slutet?
       - Ja. Hon var den stora sång- och röstpedagogen, talar oerhört tydligt, om än lite fort. Ingen tvekan. Hon säger ”Tor Dyvel”
       - Och med det lämnar vi fallet till dig, detektiv Tor Dyvel. På återseende!

- Jag heter Maximilian Myrr, sa den förste av dem. Har den äran att vara fruns betjänt. Ehuru ”var” måhända vore ett mer adekvat uttryckssätt härvidlag i beaktande av hennes beklagliga hädan-
       - Tack, herr Myrr. Ni kan gå. Ta in nästa!
       För omständlig, tänkte Tor Dyvel, skulle aldrig hunnit hälla gift i hennes te. Dyvel höjde pennan över de två rutorna han ritat på sin mage, MÖRDARE och EJ MÖRDARE. Och satte ett kryss i den senare.

- Jag är Hanna Honey, herrn. Är hembi-träde. Hemsk historia. Höll just på att koka honung och vaxa bordsduken och mata gråsuggorna när jag hörde´t från nån av drönarna. De där evigt lata-
       - Tack, fröken Honey. Det var allt. Ta in nästa, tack.
       Dyvel tvekade inte. Hur skulle hon haft tid med det också? Han satte ett kryss i EJ MÖRDARE.

- Åke Vårtbitare, herrn. Jag är trädgårdsmästaren. Fast hade inte så mycket att göra egentligen, satt mest och lyssnade på hennes sånger.
       - Vilken gillade du bäst?
       - Vårtbitarvals i ass-dur, herrn.
       - Säger du det? Är min favorit också. Tack för det. Ta nu in nästa, sa Dyvel och satte ett kryss i rutan EJ MÖRDARE på magen.

- Jag är Maria Nyckelpiga, herrn. Sköter matlagning, inte mycket att göra i och för sig. Lite brynta larver, bara. Betydligt enklare än mitt förra jobb på lasarettet.
       - Och vad gjorde ni där, fröken Maria?
       - Jag var hjärnkirurg. Skönt att trappa ner lite.
       - Tack, det var allt, sa detektiven. Ta in nästa, tack. Hmm, tänkte han. En kirurg räddar ju liv, inte tvärtom. Ett raskt kryss i EJ MÖRDARE.

Den femte ur Benjamin Syrras personal stod nu i rummet.
       - Jag är hennes sekreterare. Eller var. 
       - Och ert namn?
       - Mitt namn är Yvel, herrn.
       Detektiven hajade till. Namnet var ju … kunde hon ha talat lite otydligt på bandet … men nej, inte dalens stora sång- och röstpedagog … omöjligt … så likheten bara en slump … synd, tänkte detektiven. Men satte inget kryss i någon ruta.
       - Berätta mer om ert jobb, herr … ähh … Yvel.
       - Det ska jag göra. Följ med så ska jag visa mitt arbetsrum.
       Och detektiven följde nu med sekreteraren runt i huset, ur rum i rum, nedåt i huset gick de, tills de stod framför en stor tjock dörr. Sekreteraren öppnade. Dörren knarrade ödsligt.
       Ett stort rum med jordgolv och inget fönster, bara ett enda litet hål i taket högt högt där uppe, som släppte in luft. Konstigt arbetsrum, skulle han just säga till sekreteraren, som hade hamnat ett steg bakom honom.

- Javisst ja, sa sekreteraren, glömde visst att nämna att mitt förnamn är Tord.
       Och så steg han ut genom dörren, som gick igen. Klicket från låset ekade metalliskt  i rummet.

/forts i nästa inlägg  

Deckare Dyvel och Sångerskans gåta, del 1

Mellan de två gröna grässtråna på den andra tvärgatan efter stenen fanns ett hus. 
       Eller, ja, ett litet bord i alla fall. Stol behövde han inte. På bordet stod en liten skylt av förgyllt papp. Och på skylten stod med de jämnaste tryckbokstäver: DETEKTIV DYVEL.
       Annars var bordet tomt. Inte ett papper eller en penna. Bara en prickig telefon. Som nu plötsligt började ringa så den nästan hoppade. Han höll själv på att hoppa till innan han resolut tog telefonen i den högra av de två främre händerna.
       - Tor Dyvel speaking, sa han med sin officiella röst, som var lite djupare än annars. Lite engelska brukade han köra in när han blev överrumplad. Som man blir när en tyst prickig telefon plötsligt börjar skrälla.
       - Vi har ett mord här, Dyvel. Kom fort!
       Detektiv Tor Dyvel kände igen den brummande rösten. Vem skulle inte göra det? Det var borgmästaren tillika polismästaren Harald H. Humla. Densamme som varje dag som en svartbrun kanonkula flög fram och tillbaka för att övervaka sitt distrikt, hela den gröna dalen med tillhörande skogspartier.  
       - Oh, I see, sa detektiven, och kliade sig automatiskt med mellanhänderna på sin vackert blåskimrande mage.
       - Stora Björkallén numro 322, fortsatte Harald H. Humla. Kom hit direkt. Det är ju en bit från dig så du får flyga. Nävisst nä. Stanna där. Jag skickar Gerhardsson.
       - Jaha. Det blir väl bra. Men vem är offret?
       - Det är självaste Benjamin Syrra, dalens stora sångerska. Giftmördad tidigt i morse. Du måste utreda detta, Dyvel!
       Som den effektive detektiv han var, hade Tor Dyvel redan sin bläckpenna i handen, och sträckte sig efter något anteckningsblock, som dock inte stod att finna på bordet. Skrev i stället direkt på magen.
- Självklart, sa han. Fattas bara annat. Benjamin Syrra ...gift ...morse. Finns några spår? Några misstänkta?
- Nej och ja, brummade borg- och polismästaren vidare. Inga spår, vad jag kan se. Men en misstänkt. En starkt misstänkt! Det är därför just du måste utreda detta skyndsammast, Dyvel!
- Just jag?
- Ja, så du samtidigt kan rentvå ditt namn.
- Rentvå? Mitt? Detektiv Dyvels penna hejdade sig förvånat över magen.

- Ja, sa borgmästaren tillika polismästaren Harald H. Humla. Det är du som är den starkt misstänkte, Tor Dyvel! 

/forts i nästa inlägg
.

Inköp av en burk creme fraiche

Köper en creme fraiche i affären här hemma. Bara en före mig i kön. Som inte ens har en korg, ser jag. Bra, ska gå kvickt det här. 

Jo, jag ska hämta de här två paketen, hör jag den säga som står före mig.

Javisst, ja. Affärerna är ju numera postställen också, tänker jag medan kassören tar emot de två avierna och lämnar kassan för de inre regionerna, där paketen förvaras någonstans.

Och jag funderar på när den kom, den här utförsälj … jag menar avregleringen av Posten. För gamla olönsamheter måste ju slakt … jag menar omstruktureras så att väloljad effektivitet uppnås. Så postkontoren lades ner.
Men visst ja, folk måste ju kunna skicka paket och sånt. Men det kan man väl fixa på livsmedelsbutiker, de sitter ju ändå bara där och stämplar in varor, de kan behöva lite omväxling. Tänkte man väloljat.

Postombud fick de kallas, matbutikerna som nu också fick posthantering.

Men det finns väl andra mossigheter också som vi kan slakta och sälja ut … jag menar avreglera och omstrukturera. Utöver Posten.  
Jag vet, polisen. Det kan inte vara lönsamt att hålla sån service.

Personal till kassa 5. Kan personal komma till kassa 5. Mjölkinköp och utfärdande av pass.
Och varför sitter inte Inga-Stina i kassa 3? Jaså, fick hon avväpna en knivrånare?

Men nu kommer kassören tillbaka med ett paket till damen före mig. Då ska det väl vara min tur nu. Nävisst ja, det skulle vara två paket. Han försvinner ut i de inre regionerna igen.

Var var jag? Jovisst. Polisombuden. Gick det bra med Postombud så går det väl bra med Polisombud. Och varför stanna där? Hälsoombud, då? Sjukhusen behöver bli avlastade.

Och förskolorna förstås.

- Väldigt vad den här kön rör sig långsamt.
- Ja, amputationer tar sin tid. Men pröva kassa 2.
- Nej, den undviker jag nog i dag. Där är det skottlossning.
- Men till kassa 4 är kön inte så lång. Där verkar kassören bara packa om köttfärs eller vad det är.
- Nej, det är Förskolan Plommonet i den kassan. De byter blöja just nu.  

Jag rycker till för här kommer kassören tillbaka med det andra paketet och det blir min tur.
- Men vad ser jag, utbrister jag när jag betalar. Sitter ni här utan skottsäker väst! Och var har ni stetoskopet? En rutschkana härifrån till nästa kassa, tror jag på. I slagtålig plats. Och med bilder av Pippi Långstrump och hennes apa. Eller Pocahontas. Godmiddag!

Jag får en sån konstig blick av kassören, när jag lyfter på kepsen och går ut.

Inköpet avslutat. Går hemåt med lätta steg. Och en burk creme fraiche dinglande i påsen.
.

Vi hade gas

Vi hade gasspis i Blackeberg.

Man tände på ett visst sätt. Först dra eld på en tändsticka. Sen hålla den undan från plattan. Sen vrida på, tills man hörde det lilla pyset. Sen sätta tändstickan till plattan. 
Det var viktigt med den ordningen. I annan ordning kunde pyset släcka tändstickan och gas strömma fritt ut i lägenheten och om man då i gaspanik drog eld på en tändsticka till kunde gasen i lägenheten antändas i en explosion och alla brännas inne.  

Varje gång man gjorde det i rätt ordning räddade man alla från att brännas inne.

Det fanns speciella gaspolletter. De var rätt lika femöringar. Lite tunnare bara. Man skulle stoppa polletterna i en behållare som satt i skåpet längst upp till vänster. Varför visste jag inte. Det kanske var polletterna som gjorde att det blev gas.

I deckare kunde man läsa att man gasade ihjäl sig själv. Då stoppade man in huvudet i ugnen. Ibland funderade jag på hur man bar sig åt. När gasen var på och man hade huvudet där i ugnen. Man måste väl stoppa upp med kuddar eller nåt runtom, så inte för mycket gas strömmar förbi huvudet.

Utanför fönstret gick en gata där människor och bilar gick.

Framför fönstret stod bordet där vi satt alla fem hur vi nu fick plats. Fiskbullar kanske. Med sån där sås. Men snart var vi bara fyra och fick bättre plats. I fiskbullar med sås är det många s. Och i skilsmässa. För att inte tala om gasspis. S-s-s. Strömmar ut mellan tungan och gommen.

Och så kunde det ju ta lång tid. Så man fick väl ha en mjuk matta för knäna. Men det är klart att om man bättrade på det hela med att dra eld på en tändsticka också så gick det fortare. Och då behövde inte mattan vara så mjuk. Gick det tillräckligt fort så behövdes kanske ingen matta alls. Kunde knäfalla direkt på köksgolvet.
. 

De tre fontänerna

skog över gator
 

gator över skog 

trasigt godis och mjölken 
 

köptes över disk 

på Kaj Munks väg 



huset på andra sidan 

gäspade som en val 

medan min blyghet byggdes 



det var staden av 
 

grus och snus 
 

jag var kattorna och deras låga 

skugga över gatan 

jag var gatan 

 


och på torget stod tre utsvängda 

fontäner och sprutade 





***
 



balkongen av salt och fjun 

och kristaller som
 

smälte på tungan 
 



i magen hängde
 

tavlorna från Capri
 

en dörr utan handtag
 

mina långkalsonger 

trädda över tiden
 



hjärnan inuti min skalle
 

konstaterar att så 

var det och 

jag fanns och alla bar hem 

sin glömska över torget
 



där en blek måne lyste 

i dammet på fontänerna

*** 

 



alla var kollektivt 

ensamma och drömde
 

och inunder tallarna 

och på alla gator 

dansade dervischerna 



allt jag ville och måste 

men inte kunde 

vred sig in i mig som 

stjärnor 

mitt mod hade tre lägen 

skuld, skam och skräck 
 



skog över ljus och gator
gator över mörker och skog 
 



på torget stiger min tunna barndom 

som regn ur de tre fontänerna
.

Frittes bror dyker upp

Just som han värdigt men mödosamt reste sig upp från restaurangbordet efter en väl begången mångrätters, ropade den fräkniga till. 

- Nä men å, så lustigt. Nästan på pricken samma namn som ni, herr Fritte!

De ålbelåtna anletsdragen hos gästen förbyttes nu i lite ängsligare.
- Vilket namn menar fröken?
- Bartolomeus S. Fryntelböök. Nästan som ni. Bara b i stället för g. Beställde just ett bord här klockan-
- Bartolomeus S. Fryntelböök?
- Ja.
- Med b som i böök?
- Med b, ja.
- Herregud! Det är min bror Bitte!
- Bitte?
- Ja! Han är en ökänd lurendrejare. Lås in silvret! Lås in allt ni har! Ja, stäng hela restaurangen!

Den fräkniga såg tveksamt på den rutiga.
- Lurendrejare? Menar ni verkligen det, herr Fritte?
- Om jag menar! Jag är säker på att han kör tårt-tricket!
- Tårt-tricket?
- Ja, det är så här.

Bartolomeus S. Fryntelgöök pekade på en pösig tårta med mycket grädde.
- Jag köper den där tårtan. Vad kostar den?
- Tårtan? Den kostar 84 kronor.
- 84 kronor? Jag har bara hundra kronor. Ni kan få de pengarna. Men först får jag de felande 16 kronorna från er, så att de och tårtan där matchar mina hundra kronor. Tack så mycket! Och 84 minus 16, hur mycket blir det?
- Ja, det blir 68 kronor.
- Så då blir det bara de 68 kronorna plus de 84 kronorna som ni är skyldig mig. Hur mycket blir det?
- 68 och 84, ja det blir 152 kronor.
- Som ni är skyldig mig. Men eftersom det är du så efterskänker jag de två kronorna. Så det räcker mycket bra om jag bara får tårtan och 150 kronor. Pengarna kan ni stoppa i min västficka där. Tack så mycket. Och dörren, fint att ni håller upp, det är svårt att balansera med en tårta. Som är extra gräddig dessutom.

Han stannade i dörren.
- Så nu är ni varnad för Bittes tårt-trick! Och har dessutom tjänat två riksdaler! Godmiddag!

Och så stängdes restaurangdörren om Bartolomeus S. Fryntelgöök.

Kvar stod den fräkniga med obeslutsam min.
Så slets dörren upp igen.
- Hallå, fröken! Var det inte min bror som gick ut här nyss?
Den nytillkomne var prydligt klädd, bar skepparkrans och rödprickig kavaj. Och såg upprörd ut.

- Jo. Fritte ja.
- Herregud! Han fick väl ingen gratismåltid?
- Jo. Och så köpte han tårta.
- Snälla nån! Tårta dessutom! Stackars ni. Fritte är en ökänd lurendrejare! Familjens svarta får! Hemskt att han hann köra tårt-tricket också!
- Ja, han-
- Fin restaurang ni har här, förresten! Vad kan den ha kostat? Säkert 9 mill. Men jag har bara 10 mill på fickan. Vet ni vad, ni kan få de pengarna, men först får jag de felande …

Om man någon gång ser prydliga gäster med skepparkransar och rödprickiga kavajer åka ut på örona ur restauranger, ska man inte bli förvånad. Inte ens om restaurangen sedan låses och både dörr och fönster spikas för med stora bräder.
 
Inget kan vara naturligare.
.

Fritte dyker upp på restaurang

Så slogs dörren upp och han steg in från det strilande regnet.

- Hallå, här har ni mig! Den pipskäggsprydde och elegant klädde herrn i den rödrutiga kavajen skakade av paraplyet lite lätt och lutade det mot disken.

En flicka med fräknar tittade upp från korsordet.
- Jaha, vad får det vara?

- Tillåt mig presentera mig. Mitt namn är Bartololomeus S. Fryntelgöök. Men det går bra med bara Fritte.
- Fritte?
- Och min kära fröken, sa den rutige herrn och log stort och bländande mot henne. Ni är att gratulera! Ni är precis den tusende restaurangen i den här landsändan som jag besökt! Ni hörde rätt! Den tusende! Det måste firas!
- Firas? 
- Visst. På twitter, blogg, instagram, facebook eller vanlig hemsida. Vad väljer ni?
- Väljer?
- Ni har rätt. Varför utesluta nåt? Vi tar alltihop. Så att alla överallt både får läsa och se och lyssna när ni firar med att bjuda mig på middag hela den här veckan!
- Hela veckan?
- Javisst! Är det inte flott? Men, nja, ni kanske har rätt i det. För er skull kan vi minska det till bara i dag.
- Ja, det låter bättre det, sa den fräkniga. Betydligt bättre. En hel vecka? Fattas bara! Nä, en dag får det bli och inte en dag mer. Så det så. Vad får det lov att vara?

- Tack, snälla fröken. Vi börjar väl med lite gåslever då och visst är ni väl kända för er löjrom direkt från Kalix och tror jag inte att jag såg en bit rökt ål i disken när jag ställde från mig paraflaxet …

Tacksam flöt nu den fräkniga fram och tillbaka med fyllda tallrikar och karotter mellan köket och den rutige. Tänk, där hade hon minsann satt honom på plats. Och det ordentligt ändå.

Någonstans mellan förrätterna och huvudrätten kom hon på att oj, chefen måste jag berätta det här för. Och hon in i köksregionerna.

- Chefen! Ni vet den rutige där ute! Han är den tusende. Eller vi för honom! Så det skulle firas med både kvitter och grogg i dagarna sju men jag fick ner det till bara en. Jag har räddat 6 fria middagar åt restaurangen. Så det är helt okej om ni dubblar min lön som tack!

Ett chefsaktigt morrande hördes därvid från köksregionen.

Någonstans mellan huvudrätten och efterrätterna hördes ånyo ett morrande från köket. Denna gång i telefonen.

- Hallå! Är det Stadsfullmäktige? Det här är chefen i Restaurangen på Hörnet. Har ni delat ut priserna till Årets Företagare och Årets Restaurangägare än? Inte? Bra. Ett tips bara: ge dem till mig. Jag har nyss förhandlat ner ett lönekrav på 100 % lönelyft till 50 %. Ja ni hörde rätt. Men okej, det räcker med Årets Restaurangägare. Jag hade tänkt mig prisceremonin så här. Först en enkel mässingorkester …

Och allt medan kökstelefonen mer och mer fylldes av belåtet chefsmorrande, sänkte sig aftonen ner över det nöjda karottspringet fram och åter av fräknig servitris och det ännu nöjdare slamret av bestick från en rutig gäst med ålrester i det prydliga pipskägget.
.

Orangutangens brorsa

orangutangens brorsa 

dricker mjölk ur näven 

från ett ämbar i Borneo 

trutar ut underläppen 

sörplar högt i solen 



han förstår inget 

han vilar i gräset med mjölk- 

tunga ögon 

förstår ingenting 

kung över hela magen 



solen silar genom sömniga lianer 

ett ögonklipp och flugan flyr - 



föga vet den bruna orangutangen 

han vet att mamma ligger strax intill
.

Fåglar och andra middagsgäster

En krigsskådeplats är i Sommar-Sverige uterestaurangerna.

Värmen gör gästerna slarvigare och fåglarna oräddare. Man sätter salladen eller till och med varmrätten på bordet och går in för att hämta vatten eller nåt och när man kommer tillbaka är maten borta och fåglar sitter en bit bort och ser trinda och mätta ut. Det är mest måsar och kajor. Men också pilfinkar, kråkor och trutar.

Krögarna intar här lite olika attityder till detta matkrig.

De mer liberala krögarna - vi kan kalla dem duvorna – skyndar sig att säga att gäster får ny mat om fåglarna är framme och knycker ett skrovmål eller landar i maten. Ja, det är inte bara att de stjäl mat, de förorenar också å det grövsta. Nu menar jag varken gästerna eller krögarna, utan fåglarna.
En fin vitsås till en fisk kan ju i färg påminna rätt bra om en måsblaffa som träffar tallriken. I färg, men inte i smak.

De mindre liberala krögarna – vi kan kalla dem hökarna – menar att ånä, gästerna får faktiskt bevaka sin mat. Skärpning och ansvar, tack. Ett sällskap ska inte lämna bordet obevakat, de får turas om.
Tja, det är ju lätt om sällskapet är ett sällskap. Om sällskapet däremot består av en person, är det svårare. Eller får man inte gå ut och äta om man är solokvist? Man kan tänka sig här en ny dejtingmarknad växa fram på nätet:
”Singel söker annan singel för växelvis bevakning av bord mot tjuvaktiga fåglar”.

En mås flög iväg med en hel salladsskål, läser jag. Måsen tappade skålen och den föll ner rakt på en bil och taket skadades förstås. Vem får betala det? Restauranggästen? Krögaren? Eller bilägaren? För måsen har säkert inga pengar.
Matkriget har således även diverse juridiska nötter i släptåg.

Miljöförvaltningen säger att restaurangen och matgästen har delat ansvar, läser jag vidare, men det åligger restaurangen att tillse att ”brödkorgar och salladsskålar inte står framme och förorenas och att göra sitt bästa för att fåglar inte ska dyka ner på borden”.
Och så tillägger Miljöförvaltningen: ”Om fåglarna är hotfulla så är det polisen som gästerna ska vända sig till”.

Det sista låter lite knepigt.
”Hallå, är det polisen? Jo, det är en gråsparv på bordet bredvid mig som ser så fruktansvärd ut. Kan ni skicka stora polispiketen?”.

Nej, jag tycker man ska slå sig ner hos fåglarna och prata dem till rätta.

Hej, på er. Man får väl slå sig ner. För ni är väl inga fyllkajor eller dårfinkar hoppas jag, hö hö. Vad spelar dom? Är det Mozart, eller ska jag hålla truten, he he. Vad äter ni? Jag hörde att Tennstopet på Odengatan tagit upp sin paradrätt från andra världskriget igen: helstekt kråka.

Och därvid hörs ett enda brus över hela restaurangen, när alla fjäderfän på borden förfärade flaxar upp och försvinner.

Fast det vete fåglarna.
.  

Prick

de svischande orden runt jorden

i moln av allt

från svärmar av nästan
osynliga knott

till flockar av örnar

vackra och vissa 

särskilt omsusade



medan jag 

står blind eller

bländad här

en av de eviga

kisarna på marken 

en prick på sin höjd

från molnen



då lösgör sig ur molnen

och sänker sig ner 

några plötsliga klor 

mot min krage

och ett av

knotten lyfter mig 

ut över dina vatten
.