- Hallå, här har ni mig! Den pipskäggsprydde och elegant klädde herrn i den rödrutiga kavajen skakade av paraplyet lite lätt och lutade det mot disken.
En flicka med fräknar tittade upp från korsordet.
- Jaha, vad får det vara?
- Tillåt mig presentera mig. Mitt namn är Bartololomeus S. Fryntelgöök. Men det går bra med bara Fritte.
- Fritte?
- Och min kära fröken, sa den rutige herrn och log stort och bländande mot henne. Ni är att gratulera! Ni är precis den tusende restaurangen i den här landsändan som jag besökt! Ni hörde rätt! Den tusende! Det måste firas!
- Firas?
- Visst. På twitter, blogg, instagram, facebook eller vanlig hemsida. Vad väljer ni?
- Väljer?
- Ni har rätt. Varför utesluta nåt? Vi tar alltihop. Så att alla överallt både får läsa och se och lyssna när ni firar med att bjuda mig på middag hela den här veckan!
- Hela veckan?
- Javisst! Är det inte flott? Men, nja, ni kanske har rätt i det. För er skull kan vi minska det till bara i dag.
- Ja, det låter bättre det, sa den fräkniga. Betydligt bättre. En hel vecka? Fattas bara! Nä, en dag får det bli och inte en dag mer. Så det så. Vad får det lov att vara?
- Tack, snälla fröken. Vi börjar väl med lite gåslever då och visst är ni väl kända för er löjrom direkt från Kalix och tror jag inte att jag såg en bit rökt ål i disken när jag ställde från mig paraflaxet …
Tacksam flöt nu den fräkniga fram och tillbaka med fyllda tallrikar och karotter mellan köket och den rutige. Tänk, där hade hon minsann satt honom på plats. Och det ordentligt ändå.
Någonstans mellan förrätterna och huvudrätten kom hon på att oj, chefen måste jag berätta det här för. Och hon in i köksregionerna.
- Chefen! Ni vet den rutige där ute! Han är den tusende. Eller vi för honom! Så det skulle firas med både kvitter och grogg i dagarna sju men jag fick ner det till bara en. Jag har räddat 6 fria middagar åt restaurangen. Så det är helt okej om ni dubblar min lön som tack!
Ett chefsaktigt morrande hördes därvid från köksregionen.
Någonstans mellan huvudrätten och efterrätterna hördes ånyo ett morrande från köket. Denna gång i telefonen.
- Hallå! Är det Stadsfullmäktige? Det här är chefen i Restaurangen på Hörnet. Har ni delat ut priserna till Årets Företagare och Årets Restaurangägare än? Inte? Bra. Ett tips bara: ge dem till mig. Jag har nyss förhandlat ner ett lönekrav på 100 % lönelyft till 50 %. Ja ni hörde rätt. Men okej, det räcker med Årets Restaurangägare. Jag hade tänkt mig prisceremonin så här. Först en enkel mässingorkester …
Och allt medan kökstelefonen mer och mer fylldes av belåtet chefsmorrande, sänkte sig aftonen ner över det nöjda karottspringet fram och åter av fräknig servitris och det ännu nöjdare slamret av bestick från en rutig gäst med ålrester i det prydliga pipskägget.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar