Förlorade ägg

 
Expediten: - Jaha nästa. Nummer 319 ...

Kunden (K): - Jag skulle vilja ha ägg.
- Ja, här har vi ägg. Hur många får det vara?

K: - Nja, är det ägg av sprätthönor?
- Javisst.

K: - Frigående sprätthönor?
- Ja, det också.

K: - Alltså ekologiska ägg?
- Om de är ekologiska?

K: - Ja, ekologiska ägg av frigående sprätthönor?
- Javisst, synnerligen ekologiska är de. Hur många får det vara?

K: - Men är de tvättade?
- Tvättade?

K: - Ja, tvättade ekologiska ägg av -
- Absolut är de det. Mycket tvättade. Hur må-

K: - Kravmärkta?
- Förlåt?

K: - Är det kravmärkta ägg?
- Visst, visst. De mest kravmärkta ägg man kan tänka sig. Ska vi slå till med ett tjog?

Möjligheten av en affär låg nu och dallrade i luften, den växande kön bakom kunden började känna strimman av ett hopp, men kunden som hade gungat till för ett ögonblick hämtade sig nu snabbt.

Kunden: - Men svenska då? Är de svenska kravmärkta tvättade ekologiska ägg av frigående sprätthönor?

Expediten: - Nej, de är utomordentligt lortiga ägg ploppade ur ändalykten på en trött och sur gammal höna som suttit och häckat på en gammal pinne hela sitt liv tills hon släpade sig illegalt över gränsen från Norge. Nästa! Nummer 320 …

Mården som gör kaffe

 
Jag läser att världens dyraste kaffe heter Kapi Luwak. Det är ett kaffe som görs av sibeten. Eller den indiska palmmården, som den också kallas.

En mård alltså. Stor som en katt ungefär.

Så här går det till. Denna mård, som mest håller till i träden i Indien och Indonesien, äter kaffebär, bara de finaste mogna röda bären, och ut ur andra ändan kommer sedan bäret. På vägen genom mården försvinner fruktköttet och bönan kommer ut hel.

Sedan går indier eller indonesier runt i skogarna och samlar upp avföringen från dessa mårddjur, fiskar upp kaffebönorna därur, tvättar dem och mal dem till kaffe.

Nej, inget aprilskämt. Dagsens sanning. Och eftersom tillverkningssättet av detta kaffe är som det är, så kan det inte produceras så särskilt mycket, vilket gör det exklusivt. Och därmed dyrt. Och därmed eftertraktat. Priset är 6 000 kr kilot.

Så det måste ju vara gott, tänker vi, så dyrt som det är. För det är inte godhet och skönhet som styr vår värld, bara tillgång och efterfrågan.

En speciell smak har detta kaffe, säger de som vet.
Möjligen beroende på att någon missat lite i tvättandet, gissar man då misstänksamt.
Men skälet lär vara ett annat: att bönan fermenteras av enzymer när den passerar mårdens tarmsystem. ”Fermentera” är ett annat ord för ”jäsa”. Får en osökt att tänka på gaser.
Jag vet inte vad som låter värst.

Ingen skugga faller på den indiska palmmården som kalasar på de vackra röda bären, vill jag dock skynda mig att inflika. Han kan ju inte rå för att människorna går och rotar i hans potta efter något drickbart.

Och av dessa människor som druckit detta exklusiva kaffe finns det säkert ett antal som hävdar att de tycker om det. Men smaken är ju som baken.

Björn med rödlök

 
När det gäller Emil i Lönneberga tänker jag inte på böckerna om honom utan filmerna. Och det finns en biroll i dem som bärs upp av en fantastisk skådis. Björn Gustafson. Nej, inte komikern som sjöng för Carina Berg på Mellon, utan Björn Gustafson den äldre. För det finns en till.

Den underbare skådisen Björn Gustafson.

I Emilfilmerna gör han en kongenialisk tolkning av drängen Alfred. En roll som är så lätt att förstöra med överspel. Det gör inte Björn. Framför allt pratar han inte mer än som behövs. Kroppsspråk och minspel räcker. Och medspelarna får en trygg fond att spela mot, oavsett om de själva är erfarna skådisar eller en 9-åring som ska spela sin första roll i livet som småländsk hyssgörare.

Björn Gustafson är en sån där som gör alla andra bra i de scener han är med i. ”Du och jag, Alfred. Du och jag”.

Fast han är inte som allra bäst i Emilfilmerna. Han är ännu bättre som Dynamit-Harry i Jönssonfilmerna. Där slipar han till en perfekt treenighet med Gösta Ekmans professor och Ulf Brunnbergs sprätt. Se bara på scenen när de tre går över en bro i motljus. Som tre skugg-gestalter. Professorn först med rak rygg, sen Ulf sprättande efter, sist kassaskåpsprängarn Harry. Som går som en framåtlutad robot. Det är tyst skön konst.

Fast han är inte som allra bäst i Jönssonfilmerna. Han är ännu bättre i ”Oj, då en till”. Det var en fars han var med i vid slutet av 80-talet. Tillsammans med parkamraten Brunnberg. Samarbetet dem emellan lyser. Där gör Björn huvudrollen som är tre roller i en, och han gör rollbytet från den ena till den andra så sekundelegant att man tycker han är på scenen två gånger samtidigt. Enkelt förstås på film men på scenen är det en helt annan sak. Björn den äldre gör här en makalös insats.

Fast han är inte som allra bäst i ”Oj, då en till”. Han är ännu bättre i ”God natt, herr Luffare”. För mig är han i alla fall oförglömlig där. En filmatiserad kortberättelse av Astrid Lindgren. En halvtimma på film bara. En avlägsen stuga på vintern. Föräldrarna ska bort en sväng på kvällen. Två barn i Emilåldern kvar ensamma. De glömmer låsa och en luffare kliver på.

Luffaren visar sig vara snäll. Med en kärleksfullhet mot skådespelaryrket gör Björn här med stor charm luffaren som först underhåller barnen och sen blir bjuden på julmat, vilket han glatt tar för sig av. Är man utsvulten luffare så är man.

Sen står han i dörren. "Men vart ska ni, herr Luffare?" frågar barnen.
”Ut”.
”Men kommer ni inte tillbaka?
”Jo”, säger han och och vänder sig om. ”När solen är en räddisa. Och månen en rödlök.”

Och så går han ut.

Björn Gustafson saluterar jag i da´.
Alltså han den äldre, menar ja´.
Som honom skulle man va´.
En som e så bra
att han gör alla andra bra.

När man äter mat

 
När man äter mat då gör man en massa saker som man inte tänker på så noga. Man bara gör.

Maten på tallriken och besticken i händerna, javisst, det är ju klart. Men jag tänker på något annat: den automatiska designen.

Den automatiska designen är man inte medveten om, den är ju automatisk. Men designen finns där och hindrar oss från att först äta upp alla köttbullarna på tallriken, sedan äta upp potatisen, därefter äta upp alla ärtorna och till sist sleva i oss såsen. Så gör ingen jag sett.

Nej, i stället tar man en bit köttbulle + lite potatis + några ärtor + lite sås på gaffeln. Som då anträder den första resan till munnen. Och därefter upprepas detta, för varje gång med en köttbulle-potatis-ärtor-sås-portion, tills man kommer till gaffelns sista resa och då har man en lagom portion kvar av alla fyra ingredienserna på tallriken för gaffeln att gaffla in.

En lagom portion kvar av de fyra av en ren slump? Knappast. Per automatik designar vi uppätandet så att vi får en bit av alla ingredienserna – i detta fall fyra st – på gaffeln för varje intag, ända tills den sista ingafflingen. Den automatiska designen i oss kollar snabbt in tallriken innan vi börjar äta och tänker ut hur mycket av de fyra ingredienserna som gaffeln ska ta varje gång, för att ingen av dem ska ta slut före varandra, utan samtidigt.

Om Anders får många fler köttbullar än Britta så blir det ändå inte så att han har en massa köttbullar kvar när hans potatisar och ärtor är slut. Han tar bara lite mer köttbulle på gaffeln varje gång, än vad Britta gör. Det går jämnt upp för de båda. Det ser den automatiska designen till.

När jag var liten läste jag i skolan om en pojke som fick choklad med smörgås. Och att han först åt upp smörgåsarna och först därefter drack upp chokladen!

Man ryser när man läser sånt. Hela teorin kan ju skaka i sina grundvalar. Men drycker kanske inte omfattas av detta, slår det mig. Designen är ju automatisk.

Nej till ja och ja till nej

 
En spaning jag gjort är att ”ja” håller på att försvinna. Vi säger nej till ”ja”, kan man säga.
I politiken, i alla fall, har jag märkt.

Intervjuaren: - Är det här den största satsning ni gjort på infrastrukturen?
Politikern: - Det här är den största satsning vi gjort på infrastrukturen.
- Kommer ni att presentera idén på partikonventet på tisdag eftermiddag?
- Vi kommer att presentera idén på partikonventet på tisdag eftermiddag.
- Är idén nedskriven i den där blårutiga pärmen du har under armen?
- Idén är nedskriven i den här blårutiga pärmen jag har under armen.
Osv.

Massor med politiker har en fasa för att bara säga ”ja”. Det blir väl för tydligt. Eller för kort. Man vill väl b-r-e-d-a ut sig. Man kan ju inte bara fjutta till med ett ”ja”. Nej, bättre då att statsmannalikt upprepa intervjuarens fråga, fast som ett påstående. Och under tiden plattityden framsäges kan man ju dessutom fundera på vad mer man kan säga. Och eventuellt tycka.

Denna fasa för att bara säga ”ja”, gör att man gör klokt i att undvika att gå på vigselförrättning när en politiker gifter sig.
 
Prästen: - Nu frågar jag dig, Folke Fullmäktigson. Tager du denna Skvattlana Hubertina Rullgardina till din äkta hustru att älska henne i lust och nöd?
Brudgummen: - Jag tager denna Skvattlana Hubertina …

Nog om ”ja”.

Nu om ”nej”.

För med ”nej” förhåller det sig tvärtom. ”Nej” ökar lavinartat. I sportens värld, i alla fall.

Intervjuaren: - Vad tycker du om din insats i dagens match, Bolle Backson?
Fotbollsspelaren: - Nej, det gick nog bra, tycker jag.
- Vad har du att säga om de två straffarna du missade?
- Nej, det är ju så att de e lite knepigt när målisen står i vägen på det där sättet.
- Tycker du att det var tråkigt att ni förlorade matchen med 37-0?
- Nej, det var jättetråkigt, helt klart.

De flesta svar inleds med "nej". Lite långdraget så där. Neeej,

Fotbollspelarens strategi påminner här om politikerns. Fast politikern svarar som om det är en fråga, som det inte går att svara "ja" på, fast det är det. Och fotbollspelaren svarar som om det är en fråga, som det går att svara "nej" på, fast det inte är det.

”Nej:et” är fotbollsspelarens ”nåja”. Min spaning är att när man slår upp ”well” i ett engelskt-svenskt lexikon kommer det att översättas med ”nej”. I en framtid nära dig.

Tröttoar

 
Tänkte på Kairo. Där är det så hiskligt många människor och framför allt många bilar. Så att det knappt går att andas. Syre får man medtaga i en påse, typ. Och så här är det i varje storstad och alla människor flyttar in i storstäderna, så att vi långsamt håller på och stryper oss själva här på planeten.

Blir man inte hemskt urledsen på att det ska vara så här? Jo, absolut. Så då ändrar vi på det, tycker jag. Hur ... jo, så här kan man göra.

Vi gör alla trottoarer rullande. Som rulltrappor, fast rakt fram och utomhus. Det blir en jättelik investering förstås, men pengarna får vi igen via bättre. Bilarna behövs inte då, men får finnas MELLAN städerna. Där ju inga trottoarer finns.

Detta skulle förvisso ställa krav på helt ny och ganska intrikat administration och logistik, så att trottoarerna går lagom fort och att inga krockar uppstår mellan trottoar-uppstigande och trottoar-avklivande. Men detta aber uppvägs med råge av att vi slipper den gamla och oerhört mer intrikata administrationen och logistiken av bilarna i städerna. Som vi då som sagt slipper.

Samtidigt som vi slipper urledsenheten på att inte kunna andas, vilket vi alltså nu plötsligt börjar kunna göra igen. Till nytta och glädje för alla, inklusive de mest siffriga ekonomer, i och med denna dropp i kurvan för den olönsamma urledsenheten.

Tröttoarer kan vi därför kalla dessa andningsframkallande rullande trottoarer. Ett namn som kan bli bra i marknadsföringen, pricken över i, prickarna över o, nånting sånt ...

Fast jag kan ju inte gå ut och börja bygga dem själv. Behöver lite hjälp. Med investeringar och lobbying och så. Telefonen i handen ... få se ... regeringen var det. R-I-N-G!

Hallå? Är det infrastrukturministern? Hej! Jo, jag tänkte att vi skulle andas genom att sätta två prickar på trottoarerna och bara ha bilar emellan och inte i, så vi slapp påsar i Kairo, och behöver nu från dig bara lite global lobbying och några substantiella investe ...

Måste göra nåt åt min mobil. Nu lät det så där bara klick igen.

I slutet går de fram

 
Våren har kommit av sig. Åtminstone idag och åtminstone här. Kallt och rusk igen.

Men vädret är alltid intressant. Åtminstone i TV. Har ni tänkt på det där som ALLA väderpratare gör när de pratat färdigt och nyhetsuppläsaren avannonserar programmet?

Ni kanske inte tänkt på det där, men jag har faktiskt gjort det alltsedan John Pohlmans tid. För det var han som började med det.

Pohlman: . . . men på eftermiddagen alltså något uppklarnande. (slutorden). Claes. (märk det lilla stafettordet + snabb blick mot nyhetsankaret).
Elfsberg: Tack. Se oss igen i sena Aktuellt.
Eftertexterna rullar, studion släcks ner lite, kameran zoomar ut och Pohlman GÅR FRAM TILL Elfsberg, de verkar småprata gemytligt några ord, sen svart i rutan och programmet slut.

Och så gör numera ALLA väderpresentatörer: litet stafettord + går fram på slutet. Alla. Oavsett nyhetsprogram. Oavsett kanal. Titta efter nästa gång det är Vädret efter Nyheterna/Rapport/Aktuellt. Pohlman bildade skola.

Man kan nästan tänka sig en anställningsintervju: du är oerhört kunnig rent meteorologiskt, men du går ju inte fram på slutet, så tyvärr . . .

Pohlman rules. Det var också han som kastade pekpinnen. Nuförtiden är det försås en självklarhet att det är med handen som vädergubben/gumman pekar. Men i prepohlmansk tid satt det alltid en pekpinne i nypan på Artur Similä och Leo Rannalett. Så hette de på den tiden. Lät lite finskt. Som det idag låter norskt i våra vädersammanhang.

Pohlman rules. Han blev hedersdoktor i meteorologi vid Stockholms Universitet 2002. Han lirade jazz vid pianot. Och han hade humor (har, menar jag). Så han förlåter nog svenska folket när han fick bli John Pöhlman vid strilande väder. För det kompenserades av att han ändrade skepnad till John Sohlman när det sedan blev strålande väder.

Det där sista min fromma förhoppning just nu. Muttrar och huttrar jag inifrån min filt av blog. Att Sohlman rules.

Gengångare

 
Det finns gengångare bland USAs presidenter. Eller vad man ska kalla det. En konstig parallellitet, som man förstås snabbt vill förklara bort med att det bara är en slump. Det gäller två av de allra mest berömda presidenterna.

Nämligen Abraham Lincoln. Eller Abe som han också kallades.
Och John Kennedy. Eller JFK som han också kallades.

Här är parallellerna, det som går igen:

Abraham Lincoln blev invald i kongressen 1846.
John F Kennedy blev invald i kongressen 1946.

Lincoln valdes till president 1860.
Kennedy 1960.

Båda miste en son under presidenttiden.

Båda mördades under presidentskapet. Med ett skott i bakhuvudet. Och i närvaro av hustrun.

Lincolns efterträdare hette Johnson (Andrew Johnson) och föddes 1808.
Kennedys efterträdare hette Johnson (Lyndon Johnson) och föddes 1908.

Lincolns mördare John Wilkes Booth föddes 1839.
Kennedys mördare Lee Harvey Oswald föddes 1939.

Booth blev skjuten före rättegången.
Liksom Oswald.

Lincoln sköts på en teater och mördaren flydde till ett magasin.
Med Kennedy var det precis tvärtom.
Han sköts från ett magasin och mördaren flydde till en teater.

Lincolns och Kennedys namn har båda sju bokstäver.
Efterträdarnas namn har båda tretton bokstäver.
Mördarnas namn har båda femton bokstäver.

Jag läste att Lincoln sköts på en fredag.
Jag behöver knappt kolla upp veckodagen då Kennedy sköts … jag vet ju att det av en ren slump mycket väl kan vara ... javisst, här står det: det var på en fredag!

Jag tänker snabbt. Men bilen då? Där har slumpen ingen chans. För det fanns ju inga bilar på Abes tid. Triumferande betraktar jag bilen som JFK blev skjuten i. Då läser jag att det var en Ford Lincoln.
Och så slår jag upp Lincoln och ser att teatern han blev skjuten i var Ford-Teatern.

Jag drar tröjan lite tätare omkring mig. Läser vidare ...

… att Lincolns sekreterare avrådde honom från att gå på teatern.
Och att Kennedys sekreterare avrådde honom från att åka till Dallas.
Och så läser jag att Lincolns sekreterare hette Kennedy.

Här vill jag sluta. Men då hör jag en röst alldeles bakom mig:
Vad hette Kennedys sekreterare?

Jag snor runt. Tomt, förstås. Ren inbillning. Bara jag och så den där gardinen där borta som vajar lite. Ett fönster jag glömt, antagligen.

Men jag får väl kolla upp det sista också. Slår upp Kennedy, få se, sekreteraren, ja här står det: Kennedys sekreterare hette Lincoln.

Då slocknar lampan. Och det blir kolsvart omkring mig. Konstigt. Jag tyckte jag bytte glödlampa för några veckor sedan bara. Men glödlampor kan ju vara lite nyckfulla ibland och lämna in i förtid. Av en slump.

Jag och min diskmaskin

 
Det är väldigt praktiskt med diskmaskin.

När man haft en massa gäster t ex och så ska allting diskas och då är det bara att stoppa ner allt i diskmaskinen. Praktiskt.

Ja, inte skärbräden eller stekpannor och sånt. Det skulle se ut det. Men allting annat. Utom kastrullerna, det går ju inte, de blir inte riktigt rena i maskin. Och dessutom är de väl för stora. Precis som tekannan. Och den kan ju gå sönder. Och så tar den väl smak.

Och inte kristallskålarna heller så klart, de där till efterrätten. Kristall kör man inte i maskin. Eller glas heller för den delen. I alla fall de där tunna. Men var går gränsen för tunn? Så för säkerhets skull betraktar man alla glas som tunna.  

Silar och durkslag hör ju inte heller till det som ska i maskin. Eller de gamla fina karotterna, vissa är väl arvegods, vilka det nu var. Och så är det det där med uppläggningsskålarna, de av hård plast funkar inte i maskin, eller om det är de av mjuk plast.

Porslinsskålar och tallrikar, några är ju gamla och fina, kan gå flisor i dem när man plockar i och ur diskmaskinen. Och porslin som är fint målat på, det är ju inte heller nåt man pular ner där.

Men allting annat går ju bra. Som bestick. Fast just när det gäller gafflar, så är väl en del nya och mår väl inte bra av att gå i maskin, kan bli solkiga på nåt sätt. Precis som knivarna, framför allt brödknivar kan bli slöa, och smörknivar av trä undantas förstås från maskindiskning.

Osthyvlarna har också träskaft, eller om det är plast, nej det är nog trä. Och skedarna är väl av silver, skulle bli alldeles svarta och förstörda. Och kopparna har liksom en guldrand där, ser det ut som.

Innan man stoppar ner i diskmaskinen måste man ju skölja av också. Sköljningen är hälften av diskningen. Annars fastnar det i filtret och man måste ändå ta bort gegget därifrån.

Det är praktiskt med diskmaskin. Och har något stämningsfullt över sig, där den står tom och glittrar i motljuset, medan man visslande diskar all disk för hand.

Spol spol spol

 
Min gamla skolkamrat Stevie berättade en gång om ett jobb han haft, kanske ett sommarjobb eller så. En kamrer där hade ofta lite småhemliga papper, som han måste förstöra.

Han klippte först sönder pappret ifråga. Ser du att jag klipper sönder det? Stevie nickade. Och så gick kamrern till toaletten och spolade dessutom ner pappersbitarna där. Ser du nu att jag spolar ner bitarna? Stevie kunde bara nicka en gång till. Spol, spol, spol, sa kamrern medan pappersbitarna virvlade runt i skålen och försvann. Om kamrern på något sätt fick Stevie att upprepa även detta minns jag inte.

För efter det där med spol spol spol slutade jag nog att lyssna. Ett fascinerande scenario började spelas upp i mitt inre.

Vd: Nå, kamrer Enoksson, förstörde ni det komprometterande dokumentet X25 i går?
Kamrern: Jadå, jag rev det i småbitar.

Vd: Rev det? Vafalls? Vad hände med bitarna då?
Kamrern: Jag spolade ner dem i toaletten.

Vd: Är ni säker på att ni verkligen spolade ner dem? Om inte, kunde ju vem som helst som kom in efter er ha fiskat upp dem och pusslat ihop bitarna igen, med ödesdigra följder för företaget.
Kamrern: Nejdå, jag spolade ner dem ordentligt.

Vd: Hur kan ni vara så säker på det? Ni kanske bara tänkte spola, men gjorde det aldrig.
Kamrern: Jo, jag spolade. Stevie här är mitt åsyna vittne.

Vd: Såg verkligen herr Stevie att sagda pappersbitar spolades ner?
Stevie: Jodå, med mina egna ögon, och samtidigt som kamrer Enoksson spolade ner dem sa han spol, spol, spol.
Vd: Ja, i så fall så. Det avgör saken. Något som spol spol spol går ju ingalunda att inbilla sig bara. Det övertygar mig om att de pappersbitar ni båda säger virvlade ner och försvann, verkligen virvlade ner och försvann. Kamrer Enoksson, företaget är räddat, ni kan emotse en försvarlig dusör härför.

För Enoksson var det pappersbitar, för mig idag är det låsa ytterdörren.

Jag stänger dörren, famlar upp dörrnyckeln, börjar gå nerför trappen, stannar plötsligt mitt i steget. Låste jag verkligen, var det inte bara att jag tog upp nyckeln och sen stoppade ner den igen? Denna gnagande lilla osäkerhet. Kan jag verkligen vara säker på att jag låste?

Så jag går upp igen, får fram nyckeln, känner på dörren, javisst är den låst, stoppar ner nyckeln och går ner igen. Och vad är det som hindrar mig att då stanna mitt i steget och tänka: hur var det nu, låste jag verkligen, eller var det bara nåt som jag liksom tänkte? Nejdå, jag kände ju på dörren och den var låst. Fast hade jag inte nyckeln i handen då, jag kan väl inte ha låst upp i stället?

När man står i trappen är ju trappen verkligheten, inte dörrlåsandet. Då finns det ingen koppling till vad man gjorde vid dörren förut, mer än ett flytande minne. Trapphusmaran har överlistat en, inte ens spol spol spol hjälper.

Men jag har kommit på ett sätt att vaccinera mig mot detta. Så här. Jag nyper mig bara hårt i örsnibben precis när jag låst, går nerför trappen, fryser till mitt i steget, låste jag verkligen nu, känner smärtan i örsnibben, hur kan jag ha ont där, jo jag nöp ju mig när jag låste. Beviskedjan är oantastlig. Trapphusmaran löses bara upp, virvlar ner och försvinner. Jag behöver inte gå upp igen och känna på nån dörr utan fortsätter lugnt nerför trappen, småvisslande som ett cykelbud i en pilsnerfilm. 

Med nynupen örsnibb.