När man äter mat

 
När man äter mat då gör man en massa saker som man inte tänker på så noga. Man bara gör.

Maten på tallriken och besticken i händerna, javisst, det är ju klart. Men jag tänker på något annat: den automatiska designen.

Den automatiska designen är man inte medveten om, den är ju automatisk. Men designen finns där och hindrar oss från att först äta upp alla köttbullarna på tallriken, sedan äta upp potatisen, därefter äta upp alla ärtorna och till sist sleva i oss såsen. Så gör ingen jag sett.

Nej, i stället tar man en bit köttbulle + lite potatis + några ärtor + lite sås på gaffeln. Som då anträder den första resan till munnen. Och därefter upprepas detta, för varje gång med en köttbulle-potatis-ärtor-sås-portion, tills man kommer till gaffelns sista resa och då har man en lagom portion kvar av alla fyra ingredienserna på tallriken för gaffeln att gaffla in.

En lagom portion kvar av de fyra av en ren slump? Knappast. Per automatik designar vi uppätandet så att vi får en bit av alla ingredienserna – i detta fall fyra st – på gaffeln för varje intag, ända tills den sista ingafflingen. Den automatiska designen i oss kollar snabbt in tallriken innan vi börjar äta och tänker ut hur mycket av de fyra ingredienserna som gaffeln ska ta varje gång, för att ingen av dem ska ta slut före varandra, utan samtidigt.

Om Anders får många fler köttbullar än Britta så blir det ändå inte så att han har en massa köttbullar kvar när hans potatisar och ärtor är slut. Han tar bara lite mer köttbulle på gaffeln varje gång, än vad Britta gör. Det går jämnt upp för de båda. Det ser den automatiska designen till.

När jag var liten läste jag i skolan om en pojke som fick choklad med smörgås. Och att han först åt upp smörgåsarna och först därefter drack upp chokladen!

Man ryser när man läser sånt. Hela teorin kan ju skaka i sina grundvalar. Men drycker kanske inte omfattas av detta, slår det mig. Designen är ju automatisk.