Jag och min diskmaskin

 
Det är väldigt praktiskt med diskmaskin.

När man haft en massa gäster t ex och så ska allting diskas och då är det bara att stoppa ner allt i diskmaskinen. Praktiskt.

Ja, inte skärbräden eller stekpannor och sånt. Det skulle se ut det. Men allting annat. Utom kastrullerna, det går ju inte, de blir inte riktigt rena i maskin. Och dessutom är de väl för stora. Precis som tekannan. Och den kan ju gå sönder. Och så tar den väl smak.

Och inte kristallskålarna heller så klart, de där till efterrätten. Kristall kör man inte i maskin. Eller glas heller för den delen. I alla fall de där tunna. Men var går gränsen för tunn? Så för säkerhets skull betraktar man alla glas som tunna.  

Silar och durkslag hör ju inte heller till det som ska i maskin. Eller de gamla fina karotterna, vissa är väl arvegods, vilka det nu var. Och så är det det där med uppläggningsskålarna, de av hård plast funkar inte i maskin, eller om det är de av mjuk plast.

Porslinsskålar och tallrikar, några är ju gamla och fina, kan gå flisor i dem när man plockar i och ur diskmaskinen. Och porslin som är fint målat på, det är ju inte heller nåt man pular ner där.

Men allting annat går ju bra. Som bestick. Fast just när det gäller gafflar, så är väl en del nya och mår väl inte bra av att gå i maskin, kan bli solkiga på nåt sätt. Precis som knivarna, framför allt brödknivar kan bli slöa, och smörknivar av trä undantas förstås från maskindiskning.

Osthyvlarna har också träskaft, eller om det är plast, nej det är nog trä. Och skedarna är väl av silver, skulle bli alldeles svarta och förstörda. Och kopparna har liksom en guldrand där, ser det ut som.

Innan man stoppar ner i diskmaskinen måste man ju skölja av också. Sköljningen är hälften av diskningen. Annars fastnar det i filtret och man måste ändå ta bort gegget därifrån.

Det är praktiskt med diskmaskin. Och har något stämningsfullt över sig, där den står tom och glittrar i motljuset, medan man visslande diskar all disk för hand.