Björn med rödlök

 
När det gäller Emil i Lönneberga tänker jag inte på böckerna om honom utan filmerna. Och det finns en biroll i dem som bärs upp av en fantastisk skådis. Björn Gustafson. Nej, inte komikern som sjöng för Carina Berg på Mellon, utan Björn Gustafson den äldre. För det finns en till.

Den underbare skådisen Björn Gustafson.

I Emilfilmerna gör han en kongenialisk tolkning av drängen Alfred. En roll som är så lätt att förstöra med överspel. Det gör inte Björn. Framför allt pratar han inte mer än som behövs. Kroppsspråk och minspel räcker. Och medspelarna får en trygg fond att spela mot, oavsett om de själva är erfarna skådisar eller en 9-åring som ska spela sin första roll i livet som småländsk hyssgörare.

Björn Gustafson är en sån där som gör alla andra bra i de scener han är med i. ”Du och jag, Alfred. Du och jag”.

Fast han är inte som allra bäst i Emilfilmerna. Han är ännu bättre som Dynamit-Harry i Jönssonfilmerna. Där slipar han till en perfekt treenighet med Gösta Ekmans professor och Ulf Brunnbergs sprätt. Se bara på scenen när de tre går över en bro i motljus. Som tre skugg-gestalter. Professorn först med rak rygg, sen Ulf sprättande efter, sist kassaskåpsprängarn Harry. Som går som en framåtlutad robot. Det är tyst skön konst.

Fast han är inte som allra bäst i Jönssonfilmerna. Han är ännu bättre i ”Oj, då en till”. Det var en fars han var med i vid slutet av 80-talet. Tillsammans med parkamraten Brunnberg. Samarbetet dem emellan lyser. Där gör Björn huvudrollen som är tre roller i en, och han gör rollbytet från den ena till den andra så sekundelegant att man tycker han är på scenen två gånger samtidigt. Enkelt förstås på film men på scenen är det en helt annan sak. Björn den äldre gör här en makalös insats.

Fast han är inte som allra bäst i ”Oj, då en till”. Han är ännu bättre i ”God natt, herr Luffare”. För mig är han i alla fall oförglömlig där. En filmatiserad kortberättelse av Astrid Lindgren. En halvtimma på film bara. En avlägsen stuga på vintern. Föräldrarna ska bort en sväng på kvällen. Två barn i Emilåldern kvar ensamma. De glömmer låsa och en luffare kliver på.

Luffaren visar sig vara snäll. Med en kärleksfullhet mot skådespelaryrket gör Björn här med stor charm luffaren som först underhåller barnen och sen blir bjuden på julmat, vilket han glatt tar för sig av. Är man utsvulten luffare så är man.

Sen står han i dörren. "Men vart ska ni, herr Luffare?" frågar barnen.
”Ut”.
”Men kommer ni inte tillbaka?
”Jo”, säger han och och vänder sig om. ”När solen är en räddisa. Och månen en rödlök.”

Och så går han ut.

Björn Gustafson saluterar jag i da´.
Alltså han den äldre, menar ja´.
Som honom skulle man va´.
En som e så bra
att han gör alla andra bra.