Sista bloggen från Saltis

Jaha, då är det bara att packa bloggpennan också. Från maj 2009 har den varit i farten. Och från maj 2005 har Maria och jag bott här i Saltsjöqvarn. Det jag minns och tar med mig härifrån är förstås mycket. Själva orsaken till namnet, t ex, har varit fint. Två kvarnar har vi haft här.

Den gula Mannagrynskvarnen från 1920-talet. Exteriören bevarad men inuti är det bostäder numera. Det är den man ser från långt håll. Taxichaffisar kan ibland ha kliat sig i huvudet när man sagt gatuadressen, men när man tillagt ”alldeles bredvid den gula kvarnen” har de lyst upp.

Den andra kvarnen heter Stora Kvarnen, den vackra roströda kvarn som är så nära oss att man kan se den från vardagsrumsfönstret. Den är från 1889 då folk med båtar stannade till och bar in spannmål för malning. Stora Kvarnen var en ångkvarn och konkurrensen var hård med alla de många vattendrivna kvarnarna på den tiden, så den byggdes för att se imponerande ut, som en borg eller ett palats i gotisk stil. Och det måtte ha funkat. Först 1988 togs den ur dift, så i 99 år malde man säd till mjöl här. 

När vi kom hit var det en stor byggarbetsplats runt kvarnen, men tomt. Inga jobbade där. Ingen hade tydligen köpt den än, den bara stod där, vacker men tom på liv. Utom fåglarna i tornet.

När man gick förbi den tittade man förundrad på den. Och lite fundersam. Den kommer väl inte bli jämnad med marken, när det väl kommer en köpare?

Man så en dag började det jobbas där. Och vi hörde att det var ett hotell som köpt den. Då drar man öronen åt sig. Men de hade fingertoppskänsla när det gällde att bibehålla exteriören. Eller om det var K-skyddet som skyddade. Vi såg på nära håll hur en kvarn från 1800-talet förvandlades till ett hotell på 2000-talet.

Jag skrev en text om det där. Har letat fram den ur mina gömmor, och lägger ut den här.   

Som tack för den här tiden.

du blir hotell
du blir stagad och skyltad och numrerad och cementad och rumslagen och fönsterblänkt och avlyft och påskruvad och trampad i och inflyttad i och utflyttad ur
och glittrad i levré
och barntjoad och minneskokande och minnessvalnad och utskåpad inuti och utanpå så vrängd och uppglammad som k-skyddet medger

men Saltsjöns gula måne

men Saltsjöns gula måne och kvällspromenader
kommer fortfarande rinna som lyktor vid din fot
och kråkor och kajor kivas som förr i ditt torn om pinnar och maskar och luft

.

Kurre & Åsa och shejken

Jag kollade runt. Har jag packat allt nu inför flytten nästa vecka? Strumpor och skor, en tandborste, några böcker. Javisst ja, bloggpennan måste jag lägga ner också.

Schwoop strömmade ur densamma, först något som hamnade på K:et på tangentbordet. Och nästan samtidigt - schwoop - något som hamnade lite snett uppåt höger, på Å:et.

- Vi kanske inte följer med! sa Kurre
- Nä, vi har inte bestämt oss än, sa Åsa.
- Har ni inte det?

Åsa: - Nä, vi har stått som den där med-
Kurre: - döskallen i handen, den där shejken.
Åsa: - Nä, Shakespeare, hette han.
Kurre: - Ja men i alla fall. Han som sa-
Åsa: - ”Att Varberg eller inte Varberg, det är frågan”.
Kurre:- Ja, och precis så har vi också sagt. Som shejken.

- Men vad säger ni? Varför det? Varför är ni så tveksamma till att flytta med?
- Jo, men man kanske inte inte kan prata varbergska, sa Kurre.
- Och så finns det inga människor där, sa Åsa.
- Ja, för det sa du ju själv, sa Kurre. 

- Jaså det. Nej, jag sa bara att jag bara hade varit där på sommaren och då var det jättemycket folk. Jag vet inte hur mycket det är på vintern. Men några finns det nog. Ja, lagom mycket folk, tror jag.

- Näe, jag vet inte jag, sa Åsa.
- Och också jag vet inte heller, sa Kurre.
- Jo, men det blir fint ska ni se. Den stora fästningen i solnedgången. Och full rulle på marknaden på torget på lördagarna. För att inte tala om på onsdagarna. Och inte så långt därifrån finns vårt lantställe med en badbrygga, och alldeles bredvid den finns en ort som heter Åsa där man-

- Sa du Åsa, sa Åsa och hoppade till på tangenten, ja men det låter ju som trevliga trakter det där! Då följer jag med!
- Jag följer också med, om Åsa följer med, sa Kurre.
- Så bra hörni. Det var goda nyheter det.

- Nu måste jag bara snabba mig på och sopa i stugan så det blir Varbergsfint, sa Åsa.
- Ja, och jag ska sätta upp dom nya gardinerna, dom där rutiga, sa Kurre.

Och - schwoop - och så - schwoop igen - gungade det liksom till lite i bloggpennan. Och över tangentbordet låg det som ett knappt märkbart damm-moln, mest över över K:et och snett uppåt höger över Å:et. Blinkade man så var det borta. Så det kan ha varit inbillning alltihop. 

.

Några fel i Metros löp

Dagens Metro trumpetar så här på sin löpsedel i dag:

Hårdare tag mot återvändande IS-krigare (stora bokstäver)
Löfven: Polisen kan få övervaka datorer (jättestora bokstäver)

Jag stannar till. Och tänker.

Det står "IS":  Där är två fel. Både I:et och S:et är fel.

De som utförde massmorden i Paris för en vecka sedan, deras ”ideologi” har inte ett smack med islam att göra. Alla vanliga vettiga muslimer är överens om det. Ingen religion förordar utrotning av dem som inte bekänner sig till den religionen, det går emot själva tanken med religion.

Det handlar inte heller om någon stat. Vad det handlar om är bara ett nätverk av galna mördare.

Ja, jag vet att alla medier kallar mördargänget för IS. Alla medier är så lydiga. Det här mördargänget utropade sig i juni 2014 att de var Islamiska Staten (IS). Och alla medier hängde på och använde det namnet. Därigenom hjälper de mördargänget att föra ut budskapet till världen, varje gång journalistern skriver eller säger namnet. Obegripligt. Psykiskt sjuka som påstår att de är Jesus eller Napoleon, kallar vi ju inte för Jesus eller Napoleon, vi kallar dem Eriksson eller Andersson eller vad de nu heter.

Det har börjat diskussioner nu att använda annat namn för dessa mördare i Paris. Äntligen, säger jag. President Hollande, t ex, kallar dem Daesh (som lär betyda en som krossar, trampar). Och Daesh-terroristerna hotar förstås att skära ut tungan på alla som kallar dem Daesh.

Metros löp kallar dem ”krigare”, de svenskar som åkt till Syrien eller Irak och anslutit sig Daesh-terroristerna. Det är återigen att ge PR åt dem. Kriga låter så snällt, som om man man  bara är duktig på att kämpa i en ärlig kamp man mot man. Det som Daesh-terroristerna sysslar med är att urskillningslöst skjuta, våldta, halshugga och förnedra civila, kvinnor och barn. Hemvändarna har inte lierat sig med krigare, utan med slaktare.

Löpet tar upp ett av fem åtgärder som regeringen nu vidtar. De andra fyra är 1) det ska vara brottsligt att finansiera och deltaga i terroristträning, 2) och att ansluta sig till terroriser, 3) begränsning av antalet pass man har ”tappat bort”, 4) utredning av utökad kameraövervakning vid redaktioner, religiösa lokaler och flyktingförläggningar. Åtgärder som de flesta idag kan hålla med om - det får väl vara nån måtta på hur vi rullar fram röda mattan åt terrorister - så därför ointressant för en rubriksättare. 

Den åtgärd som blåses upp på löpet är att regeringen ska utreda om att tillåta hemlig dataavläsning av datorer och surfplattor. Det gäller bara terrormisstänkta och endast utredning. I dag kan terrorister lugnt planera vidare om de använder krypterade kanaler, polisen är då maktlös.

Men i löpet låter det som ett plötsligt hot mot alla medborgare. Hjälp, ska medelsvensson tänka, nu tänker regeringen avlyssna mitt surfande! Och terroristerna gnuggar händerna. Hot och skräck och splittring vill de ha. Och rubriksättare går lätt i fällan och hjälper till.

Vi har alltid haft ett visst antal blodtörstiga galningar här i världen. Skillnaden är att idag har de obegränsad tillgång till vapen och obegränsad tillgång till sociala medier där de kan planera och rekrytera.

Om vi låter oss bli skrämda av detta och slutar att vara ute bland andra människor på stan, spelar vi dem i händerna.

Om våra regeringar överreagerar i våldsaktioner tillbaka, spelar det också dem i händerna. Den spiralen av ständigt ökat våld och dödande är precis vad de åsyftar.

På teve såg jag ett litet barn, kanske i femårsåldern, som satt i pappas famn och sa på franska:

De är dumma och skjuter på oss, men vi har blommor och kärlek.  

På det barnet tror jag.

.

Var inte rädd

Mamma och pappa i samma tunnel och enda ljus som fick eka i storskog och mörker av regn när jag föddes som son i ett knivhugg av himmel och spenvarm befrielse.

Jag skrek för ett fäste i det vita nya. Och myrorna kröp närmare huset.

Det fanns en spegel och en leksaksratt i min första rinnande mjölk och inne i mig fanns alla rum som jag snabbt måste möblera.

I en tidig trädgård stod en ekorre och jag blickstilla och tittade på varann, tills den galenrusade upp på mina bara ben och flydde iväg åt något håll som min chock inte kunde se.

Det var flugorna först. Eller drivved kanske. I mörkret när drömmarna sprang mina ögon vände han sitt långa plötsliga finger och pekade rakt på mig.

Men flugan kanske. Han var först. Att ha två lådor och vara i båda och sen bara ett huvud som kränger allt ljus av sig.

Jag var underligt grann i min första skräck. Som omfamnad av den isiga isolering som ändå var varm av andra.

Jag frågade ofta in i mig själv vad det här var, som var det här, som var jag. Ropade in. Svaret gömde sig. Gled ut på mitt gula hav av tystnad.

Att tvätta sig med främmande tvål tills lukten av rädd människa försvinner.
Att myrorna kryper närmre och närmre.

Högt vågade jag bara fråga bilderna jag tittade på. Och sedan berättelserna jag läste. Och ännu lite senare kråksparkarna och magvärken jag själv fäste på papper. Eller fäste och fäste. Hur målar man att en penna är mäktigare än ett vapen?

be darra storm och skriv i mig
skriv mitt skri i mig
gnid mitt bly och gny i mig
jag
skriver i mig
mina
skriverier
skriver i er
river i er
iver i er
full av min ynklighets skyddande blom

min vänstra kärlek
böljar ryckningarna i min högra axel
myrorna meddelar de är framme snart var inte rädd 

.

Gränslöst bidrag

På lyriksajten Poeter.se har de sista dag i dag att skicka in bidrag till deras antologi. Temat i år var kort och gott Kärlek. Som motvikt till all främlingsfientlighet och allt hat som vi upplever i dag.

Jag skickade nyss in en dikt. Den sista raden fick jag korta något, för den var längre än de max 50 tecken per rad som de stipulerade i sina regler. Därför måste jag lägga in dikten här i bloggen också. För Görans Penna kör inte med såna begränsningar. Så här kommer dikten nu. I all sin oavkortade gränslöshet.

Huskur

sitt ner så får vi se
jaha den där värken
ja många kommer hit för den
särskilt så här års

nån egentlig bot
har ingen hittat
men här är i alla fall
ett recept som kan ge lindring

tänk på henne
och upprepa tyst
jag älskar dig
från den miljonte gången kan du börja höja rösten något

.

Lyrikens segertåg i 40 år

Om man blandar en del Keith Richards och en del Crocodile Dundee och en kutryggig skogshuggare och Bob Dylan och Klabbe af Geijerstam och Harry Martinsson och en måne som bryter sig in när du sover och Johannes Brost och lite Ferlin och en rasslande eka och fjärilsfingrar och en knivsudd Tomas Tranströmer och Åsa-Nisse och cowboy boots och ett kuvert i innerfickan med änglar och garnerar med en lång kö av biljetter och en ensam mik med dimma omkring,

då har man blandat ihop en Bruno K Öijer.

Han är en poet som läser sina dikter på ett sätt som får människor av alla åldrar att slå sig ner i teaterstolar och lyssna. Bruno K Öijer läser inte sina dikter, han gestaltar dem. Har ingen hjälp av någon bok eller papper i handen när han står där vid miken, har bara sig själv.

Han slår in sig med händerna ungefär som en höjdhoppare före hoppet, för att memorera dikten som han strax ska framföra, vrider på händerna, gör en grimas, blundar och går fram till miken och börjar. Han missar aldrig något ord i dikterna. Håller på  i två timmar varje föreställning. Åker på turné runt Sverige. Alltid för fulla hus. Och har så varit sedan han började på 70-talet. Långt innan Poetry Slam kom fram. Ja, när dagens etablerade Poetry-Slam- och Spoken-Word-artister inte var födda.

Han och en mik och ett vattenglas. 

En unik person i Sveriges kulturliv sedan fyra decennier.

.

Uppsats med rött snöre

Lasse är min bäste vän.
Vi leker alltid tillsammans.

Men en dag blev vi osams.
Han ville spela kula, men det ville inte jag.
Vi kan väl spela ishockeyspelet i stället, sade jag.
Nej, du ska alltid ha din vilja fram, så nu är jag inte med dig längre, svarade han.
När jag gick in, sade mor att Lasse och jag skulle bli sams igen.
Då gick jag ut och sade till Lasse att vi skulle spela kula.
Då gjorde vi det.
Och då blev vi sams igen.

Den här fascinerande historien hittar jag längst ner i en koffert, när jag röjer i mina grejer inför flytten till Varberg. Den är betitlad ”Osams” och ligger tillsammans med fem andra liknande epistlar; ”Barnen i vår skola”, ”Flickan, som skulle gå och handla”, ”Min hund”, ”När jag blir stor” och  ”En fin fångst”.

Alla är de skrivna med starkt lutande handstil, så att tre ord fyller typ en hel rad. Känns att läsa ungefär som när en mening = en rad. Man kan riktigt känna hur långsamt det gick att skriva, förmodligen hjälpte en tunga till genom att sticka ut ur munnen och följa med i åkningarna när blyertspennan lämnade en bokstav efter sig. Författaren har nog fått för sig att ”ord” kommer ur ”ordentlig”. Märk det hyperkorrekta kommatecknet efter ”flickan” i en av berättelserna.

Alla de sex sitter ihop. Inte häftade ihop, utan det är ett rött snöre som har trätts genom hålen i pappren och därefter ihopknutits medelst råbandsknop. Såna där häften som slås in i papper med handkraft var antagligen inte uppfunna på den tiden som dessa uppsatser tilldrager sig. För de kallas ”uppsatser”. Det står prydligt skrivet på försättssidan jämte namnet på denne bloggare. Med - självfallet - ett hjärta ritat runt omkring.

Efter varje uppsats står det M.O. i rött. Vilket gör att man i stil med C-14-metoden kan datera detta tillbaka till småskolan, enkannerligen när jag gick i tvåan, för det var då jag hade Majken Olsson som fröken. Hon hade knut i ryggen och trampade hårt på orgelpedalerna och bodde 4 meter från skolan. Ja, det är sant. Så fort man kommit ut från skolområdet gick en liten väg och så fort man gått över den lilla lilla vägen låg ett litet litet hus och där bodde hon. Ibland trodde jag att också rektorn bodde där, för han hette Tage Olsson. Men så var det nog inte, för han tyckte mest om runstenar och hade sträng mittbena. Och så var hon ju fröken. 

En kort analys av ”Osams” då? Vem var Lasse? Ingen aning. Jag hade ingen klasskompis med det namnet. Kan jag ha varit så skrupellös att jag bara hittade på? Det ser inte bättre ut. Men den där pragmatiska konfliktlösningsmodellen känner jag igen, den har jag tillämpat flera gånger i livet.

Men så här, som jag skrev i åttaårsåldern, finns det väl ingen som skriver idag?

Säg inte det.

Korta meningar och få bokstäver.

Låter som dagens twitterkonton.

.

Jo, så heter den visst det!

Nej, inte nu igen! Först dunsade K:et till på tangentbordet och sedan Å:et! Och jag behövde inte ens titta för att se vilka det var ...

Kurre: Nej, där hade du fel, den hette Hjärterön, det är
Åsa: en ö i Bohuslän, precis som det stod i textrem-
- Nej, nu ska vi inte prata om dumma teveprogram, sa jag hastigt. Ska ni inte ha varsin syrlig karamell?

Å: Och filmen hette inte ”Tjejen som gjorde
K: bort sig”, så där hade du också f-
- Eller en seg karamell kanske, jag har sega karameller också. Vassegoda!

K: Utan den hette ”Tjejen som visste för
Å: mycket”. Men Goldie Hawn hade en
K: annan film som hette ”Har jag gjort bort mig
Å: igen?” Och det passar ju bra in på dig för att-
- Nej, ni har rätt, karameller är inte så goda. Men chokladkola då? Ta flera vet jag. Och tänk vad varmt det är för november.

Å: För att man kan ju inte direkt säga att du visste för
K: mycket. Men man kan säga att du gjort bort dig igen!

Och nu steg ett fnissande och fnassande på ett synnerligen opassande sätt från tangenterna K och Å. Det som kännetecknar såväl fnisset som fnasset är att det inte så bra kan kombineras med att hålla koll på om bloggare smyger fram långa fingrar mot avbloggningsknappar för att blogginlägg ska säga phuitt och ta slut.

Varför denne bloggare smög fram ett långt finger mot avbloggningsknappen så att blogginlägget sa phuitt och tog slut.

.

Hallå där, så heter inte ön!

Satte mig tillrätta i den röda fåtöljen. Skulle se Skavlan. Han satt och pratade med Goldie Hawn. Hon som gjorde alla de där filmerna om ”Tjejen som gjorde bort sig” och allt vad de hette. I Sverige hade hon varit, fast för länge sedan, sa hon. Var tillsammans ett tag med en svensk som hette Bruno. Då sträckte jag på mig i fåtöljen. Jojo. Det måste ju var Bruno Wintzell, det. Han som kom från Blackeberg. Precis som denne bloggare. Jag nickade förnumstigt. Där visste jag allt något som Skavlan inte visste.

Utan att nämna vad han hette mer än förnamnet, fortsatte hon att berätta att de brukade åka till en ö på västkusten. Och så nämnde hon namnet på ön. Jag nickade ännu förnumstigare. Denna halländska ö känner man ju till! Men textremsan! Vad gjorde den! Vad påstod textremsemakaren att ön hette? Hjärterön? Vafalls! Jag  - en inbiten hallänning (nåja, jag har ännu inte flyttat dit) - fällde monokeln i harm! "Textmakarn som gjorde bort sig", så kan man med förlov hävda! Har hen inte minsta begrepp om Sveriges geografi?

Hjärterön, fnyste med förtrytelse denne bloggare, och drog sig till minnes hela det långa epos med vilket den välkände skalden besjöng denna saltstänkta ö: 

Mot havet vetter ön.
Över stränderna skvätter ön.
I vik efter vik fortsätter ön.
Den är jätteskön.
Men vad hetter ön?
Jo, Getterön!

.

Alingsljus

Man kan gå längs Magasinsgatan och nästan i hörnet till Södra Strömgatan ligger den första, Ljungblads. Deras Hawaii är fin. Därifrån kan man gå tvärs över Magasinsgatan till Lilla Torget. Som är alldeles intill Stora Torget, en liten bro leder dit. En liten bro som skiljer torgen åt, eller förenar dem, vilket man vill.

Vattnet under bron är Lillån. Den rinner ända bort till Taubeska Huset och sen tvärar den av mot höger. Taube har besjungit stan, när han sjöng om Florindo. Och Gulllberg när han diktade om Boye. Guldlöv bepudrar trottoarer och gator och lyser knallgula och röda och orange och kvällsblå i ljuspromenaden genom stan. Här börjar universum, här är starten. Längre ner på den långa Färgaregatan går en agentrulle på Saga.

Därborta på Drottningatan ligger den andra, Ekstedts. Där tronar på diskarna kanelbullar som vet att de är godast på jorden. Men här mitt fram i hörnet mot Torggatan ligger den tredje, Ringen. Dit går jag in och sätter mig med pyttipanna och te och skrivdon.

När jag kom var det tomt. När jag tittar upp är det fullt med folk. När jag tittar upp igen är det tomt igen. Jag reser mig. Våfflorna betalade jag aldrig, vad kostar ...? Ingenting, det bjuder vi på förstås, det är ju måndag och allt.

Är det kullersten överallt i stan. Ja det är det. Mellan trottoar och gata är det mjukt. I bokhandeln vid Stora Torget står en fåtölj i ett hörn. När man sitter i den kan man sträcka ut handen och håller då i Nessers 9 dagar i Berlin. När man sätter tillbaka den märker man att man läst första kapitlet.

Torgen därute. Som folk ungefär. Folk som är långt bortifrån och tänker annorlunda och ser annorlunda ut. Och folk som är härifrån och tänker som vi och ser ut som vi. Och en liten bro emellan. En liten bro som skiljer folken åt.

Eller förenar dem. Vilket man vill.

.