Man kan gå längs Magasinsgatan och nästan i hörnet till Södra Strömgatan ligger den första, Ljungblads. Deras Hawaii är fin. Därifrån kan man gå tvärs över Magasinsgatan till Lilla Torget. Som är alldeles intill Stora Torget, en liten bro leder dit. En liten bro som skiljer torgen åt, eller förenar dem, vilket man vill.
Vattnet under bron är Lillån. Den rinner ända bort till Taubeska Huset och sen tvärar den av mot höger. Taube har besjungit stan, när han sjöng om Florindo. Och Gulllberg när han diktade om Boye. Guldlöv bepudrar trottoarer och gator och lyser knallgula och röda och orange och kvällsblå i ljuspromenaden genom stan. Här börjar universum, här är starten. Längre ner på den långa Färgaregatan går en agentrulle på Saga.
Därborta på Drottningatan ligger den andra, Ekstedts. Där tronar på diskarna kanelbullar som vet att de är godast på jorden. Men här mitt fram i hörnet mot Torggatan ligger den tredje, Ringen. Dit går jag in och sätter mig med pyttipanna och te och skrivdon.
När jag kom var det tomt. När jag tittar upp är det fullt med folk. När jag tittar upp igen är det tomt igen. Jag reser mig. Våfflorna betalade jag aldrig, vad kostar ...? Ingenting, det bjuder vi på förstås, det är ju måndag och allt.
Är det kullersten överallt i stan. Ja det är det. Mellan trottoar och gata är det mjukt. I bokhandeln vid Stora Torget står en fåtölj i ett hörn. När man sitter i den kan man sträcka ut handen och håller då i Nessers 9 dagar i Berlin. När man sätter tillbaka den märker man att man läst första kapitlet.
Torgen därute. Som folk ungefär. Folk som är långt bortifrån och tänker annorlunda och ser annorlunda ut. Och folk som är härifrån och tänker som vi och ser ut som vi. Och en liten bro emellan. En liten bro som skiljer folken åt.
Eller förenar dem. Vilket man vill.
Vattnet under bron är Lillån. Den rinner ända bort till Taubeska Huset och sen tvärar den av mot höger. Taube har besjungit stan, när han sjöng om Florindo. Och Gulllberg när han diktade om Boye. Guldlöv bepudrar trottoarer och gator och lyser knallgula och röda och orange och kvällsblå i ljuspromenaden genom stan. Här börjar universum, här är starten. Längre ner på den långa Färgaregatan går en agentrulle på Saga.
Därborta på Drottningatan ligger den andra, Ekstedts. Där tronar på diskarna kanelbullar som vet att de är godast på jorden. Men här mitt fram i hörnet mot Torggatan ligger den tredje, Ringen. Dit går jag in och sätter mig med pyttipanna och te och skrivdon.
När jag kom var det tomt. När jag tittar upp är det fullt med folk. När jag tittar upp igen är det tomt igen. Jag reser mig. Våfflorna betalade jag aldrig, vad kostar ...? Ingenting, det bjuder vi på förstås, det är ju måndag och allt.
Är det kullersten överallt i stan. Ja det är det. Mellan trottoar och gata är det mjukt. I bokhandeln vid Stora Torget står en fåtölj i ett hörn. När man sitter i den kan man sträcka ut handen och håller då i Nessers 9 dagar i Berlin. När man sätter tillbaka den märker man att man läst första kapitlet.
Torgen därute. Som folk ungefär. Folk som är långt bortifrån och tänker annorlunda och ser annorlunda ut. Och folk som är härifrån och tänker som vi och ser ut som vi. Och en liten bro emellan. En liten bro som skiljer folken åt.
Eller förenar dem. Vilket man vill.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar