tisdag 10 november 2015

Lyrikens segertåg i 40 år



Om man blandar en del Keith Richards och en del Crocodile Dundee och en kutryggig skogshuggare och Bob Dylan och Klabbe af Geijerstam och Harry Martinsson och en måne som bryter sig in när du sover och Johannes Brost och lite Ferlin och en rasslande eka och fjärilsfingrar och en knivsudd Tomas Tranströmer och Åsa-Nisse och cowboy boots och ett kuvert i innerfickan med änglar och garnerar med en lång kö av biljetter och en ensam mik med dimma omkring,

då har man blandat ihop en Bruno K Öijer.

Han är en poet som läser sina dikter på ett sätt som får människor av alla åldrar att slå sig ner i teaterstolar och lyssna. Bruno K Öijer läser inte sina dikter, han gestaltar dem. Har ingen hjälp av någon bok eller papper i handen när han står där vid miken, har bara sig själv.

Han slår in sig med händerna ungefär som en höjdhoppare före hoppet, för att memorera dikten som han strax ska framföra, vrider på händerna, gör en grimas, blundar och går fram till miken och börjar. Han missar aldrig något ord i dikterna. Håller på  i två timmar varje föreställning. Åker på turné runt Sverige. Alltid för fulla hus. Och har så varit sedan han började på 70-talet. Långt innan Poetry Slam kom fram. Ja, när dagens etablerade Poetry-Slam- och Spoken-Word-artister inte var födda.

Han och en mik och ett vattenglas. 


En unik person i Sveriges kulturliv sedan fyra decennier.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar