Man kan känna det som om livet är sommaren. Och att sommaren håller på att ta slut. Titta: och med skräckslagen min och darrande pekfinger betittar man hur sandkornen sakta men obönhörligt rinner ur timglaset.
Men det där är bara spökkänslor i oss. För det är så att det inte finns några sandkorn som rinner i nåt timglas. Hela sommaren och alla känslor omkring den är bara nåt som vi hittat på.
Vi har fyra behov men förstorar upp ett av dem och i det måste allt ske innan den så kallade sanden rinner ur det så kallade timglaset.
För vårens knoppning behöver vi och sommarens blomning, liksom höstens skördande och vinterns vila. Det är den pendeln i oss som gör oss till människor.
Tomas Ledin sjunger i ”Sommaren är kort”: ”med en glass i min mun och i sandaler av plast går jag i solen och tänker på dig, ljusblåa dagar seglar förbi ...” och i en annan vers: "vattnet är varmt och luften står still, jag sitter i skuggan, läser gårdagens blad."
Det är en så ljuvligt precis bild av sommaren. Helt oslagbar. En av mina favoritlåtar.
Men refrängen går: ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort, men nu är den här, så ta för dig, solen skiner i dag. Hösten kommer snart, det går med vindens fart, så lyssna på mig, solen skiner kanske bara i dag ...”
Vi måste alltid göra så där tydligen, efter glädjen och njutningen måste vi piska oss med ord om att allt tar slut, allt tar slut. Slutet blir inte mindre av att man hoppar över piskan, det erkänns, men glädjen blir det. Och njutningen. Så jag lyssnar till Ledins låt med öppna öron vid verserna och med stängda öron vid refrängen.
Under hösten kan vi ägna oss åt att skörda det som vi under sommaren tänkt och känt. Det är lika ballt som att tänka och känna. Ett timglas kan man ju helt enkelt vända på när sanden runnit ner ...
Vi ses i september, månaden då vi kan bli du med våra spöken.
.
