Den elegante programledaren

Tänk att de tagit upp "Gäster med gester" igen. Det var kul. Såg ett program i går, ett nyinspelat avsnitt. De medverkande var bra, men jag tänkte på de första avsnitten, när programmet var i sin ungdom, och framför allt programledaren då. Som var Svan.

Nej jag menar inte Gunde Svan. Gunde var ju överraskande bra i "Fångarna på fortet", de där första programmen, när programidén var ny och allt det där med ”sju nycklar, sju nycklar”.

Och jag tänkte inte heller på Jan-Öivind Svahn, om ni trodde det. "Fråga Lund". Han behövde inte göra mycket programledande där, med alla suveräner i panelen, David Ingvar och Bodil Jönsson m fl. Ett program de gärna får ta upp igen.

Nej, det var förstås Lennart Svan, jag menade. Programledarnas programledare. Han var den självklare programledaren. I galor. På nobelmiddagar. Även i radio. Det fanns ju det här radioprogrammet "På minuten". Underbar blandning av kreativitet, jätteskratt och kunskap. Ledde med lätt men säker hand sådana egensinniga men eminenta deltagare som Stig Järrel, Moltas Eriksson och Astrid Lindgren.

Den här lätta men säkra ledningen visade han i "Gäster med gester" också. Han småpratade med ”gästerna”, samtidigt som han hade magisk kontakt med både tevetittarna och publiken, samtidigt som han styrde programmet med elegant osynlig hand. En släkting till tevesuveräner som Lars Holmqvist och Lennart Hyland. Och radiosuveräner som Ingvar Storm.

Lennart Svan hade också ett litet men dock synligt mellanrum mellan framtänderna. Den enda, absolut enda, likheten med nuvarande programledaren för Gester med gester (ni märker här min illistiga elegans att utelämna namnet).

Och så var Lennart en av fyra (!) programledare i nöjesprogrammet "Razzel", som sändes 1985.
Själva programmet minns jag som fjompigt, men följde det varje lördag eftersom de hade ett inslag som triggade mitt intresse. Tävling i limerick. Tittarna fick skicka in. Och en dag – läs och häpna – vann en limerick som jag skickat in! Just den lördagen såg jag inte programmet av nån anledning, så jag fick aldrig höra den läsas upp i TV.

Men pappa hade det och ringde från Kristianstad och hojtade grattis och jag hajade först ingenting. Dock har jag kvar ett ex av den bok som trycktes efter programserien. Sträcker ut en hand in i bokhyllan, fiskar fram ”Razzellimerickar” och hittar min limerick på sidan 52.

En skvallersjuk tant uti Solna
hon prata´ så tungan förkolna´.
Hon baktalar gäster
numera med gester
så nu är det knappt att nån tål´na.

Den limericken binder ihop med början här på ett så osökt sätt, så jag tror jag låter den få sista ordet i detta ovanligt svaniga blogginlägg.
.