söndag 28 augusti 2011

Knäsvagt

Orkanen Irene har drabbat New York. Öborna red dock ut stormen, som först befarades bli så där jättejättestor. Irene. Jag tänker på det här att orkaner alltid ges namn. Varför? Kanske det är så att man genom namnen vill få något slags kontroll över hot och hemskheter och därmed minimera dem. Vi hade ju stormen Gudrun i Sverige också, slår det mig, men det här med att ge oväder namn känns främst amerikanskt. De är ju också USA som är så hemsökt av allehanda hurrikaner, cykloner och orkaner.

Och om jag inte har fel så tar de namnen i alfabetisk ordning. Den första orkanen för året kanske var Alfie och Irene var den nionde i ordningen i så fall. Vilka bestämmer namnet? Finns det en namngivningsavdelning på något meteorologinstitut nånstans i Staterna? Kanske flera som konkurrerar? Det är ju USA.

Men jag gillar idén med namngivning. Man skulle utöka idén bara. Till sig själv och alla dessa krämpor och jox som man till och från hemsöks av. Men inte ge namn i alfabetisk ordning, det blir krångligt, man låter kroppsdelen styra.

Få se. Var har jag haft ont? Det där ryggonda, förstås, för några år sedan. Rebecka drabbade mig ibland så jag knappt kunde vältra mig ur sängen. Men Rebecka har hållit sig lugn ett bra tag nu.

Går man ännu längre tillbaka så hade jag ju min mage. Jisses, Maggan var inte god att tas med. Hon gav mig ju magkatarr på 80-talet så jag inte kunde dricka kaffe. Och Maggan fixade ulcerus åt mig på 90-talet så jag blev sjukskriven en månad. Fast jag är inte gramse. Det är preskriberat nu.

Men det kanske ska vara killnamn också?

Lite senare hade jag ont i handen, kunde inte skriva med höger hand, visade sig komma från armen, något slags musarm. Namngivningscentralen i mig får svårt nu. Blir det Hubert eller Anders som jag ska skylla på?

Men idag då? Vad har jag nu? Jovisst, vänster knä knakar när jag t ex går nerför trappor. Det är Karl-Ragnars fel.
En massör sa att det där beror på att lårmuskeln är för kort. Men jag vet inte om det är rätt att lägga hela skulden på lårmuskeln Lasse. Känns orättvist på nåt sätt. När han nu är så kort och allt.

Apropå lemmar drömde jag i natt om att jag rusade nerför en massa trappor. Bara rusade och rusade neråt. Jättekonstigt att just jag skulle drömma om just det. Jag med min Karl-Ragnar.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar