Reger ingen

Vi har en helt ny situation inför riksdagsvalet nästa år. Kammen har växt på det parti som står med rötterna djupt förankrade i nazismen och de säger nu att de kommer att fälla varje regering om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. 

Självklart kan Gimme Påkesson och hans parti säga så. De har enligt opinionsundersökningar så stort stöd att varken alliansen eller de rödgröna kan få egen majoritet. 

Hur detta parti kan ha så stort stöd är för mig en enda stor gåta! 

Är det så att en tredjedel av Sveriges befolkning är nazister? Stödjer de massutrotning av människor som har fel utseende och ursprung? Jag vägrar att tro det. 

Eller är det så att de missat den kunskap vi haft omkring oss i 70 år nu, att nazisterna under andra världskriget avrättade 6 miljoner människor, främst judar? Hur har de i så fall missat det? För de kan ju läsa. 

Eller är det så att de bara är naiva? Tänker som så att det här är ju svenska nassar och de kan ju inte vara så där som de var på Hitlertiden och så, och Gimme Påkesson är själv från Blekinge, där ser ni, de vill nog bara återinföra folkhemmet så att allt blir bra och som det var förr. Och nazister, det kan de väl  inte vara, de är ju svenskar ...

Ja, oavsett vilken typ av okunnighet eller naivitet som lett fram till detta, faktum kvarstår: Gimme Påkessons främlingsfientliga parti kan diktera villkoren nu.

I det fall vi kör med de två vanliga blocken, vill säga. Vare sig det blir alliansen eller de gröna som blir störst kan det bara bli fråga om minoritetsregering. Som alltså röstas ner av nassarna. Ingen regering. Reger ingen. 

Om inte nassarna bjuds in till köttgrytorna, vilket Gud förbjude, och vilket alla de sju partierna sagt nix till, så återstår bara en sak: vi måste kasta blockpolitiken på historiens skräphög! Formera ett nytt mittenblock som får majoritet i riksdagen. S + C + L. Kanske alla utom V och M, om MP och KD kravlar sig över spärren. 

Och när du står i valbåset i september nästa år, rösta på vad som helst utom SD. Vilket som helst av de andra sju demokratiska partierna i riksdagen. Eller FI. Eller Kalle Anka-partiet. Eller Vi-som-gillar-Åsa-Nisse-filmerna-partiet. Vad som helst men inte SD.

Gamla ärrade centerpartister och liberaler måste röka fredspipa med sossarna nu, även om det tar emot. Gräv ner stridsyxan. Den politiska kartan har förändrats. Den stora skiljelinjen går inte längre mellan rödgrönt och blått. Den går mellan fredliga civiliserade partier och våldsinriktade främlingshatare. 

Mellan vanlig anständighet och inkrökt elakhet.

Mellan människovärde och Hitler.

.

Pappa Sten

I likhet med många har jag ett komplicerat förhållande till min far. Om jag riktigt försöker komprimera vad detta komplicerade bestod i, så säger jag rädsla och stolthet. 

Han var, som man också kan uttrycka det, en snackpåse. Kanske var det där min känsla av stolthet för honom låg? Eller rädslan? Vet inte. Själv var jag i alla fall ingen snackpåse. Sen hör det väl till bilden att jag aldrig minns att han lekte med mig. Varför? Vet inte det heller. Det här var ju inte på 1800-talet så det kan väl inte ha förekommit något uttryckligt förbud i lagen för en far att umgås med sin son. Kicka boll eller nåt. 

De få gånger han läste nåt för mig eller var med mig, de gångerna kommer jag ihåg kristallklart. 

Men så hände det där plötsliga som vände upp och ner på på mitt åttaåriga liv. Han flyttade ifrån oss. "Separation", som jag brukar kalla det. Låter mildare än den hästspark i magen som "skilsmässa" innebär för en liten grabb. 

I prosa är det väldigt svårt att beskriva hur det var, det där med pappa. Det skulle bli förtvivlat långt och ändå inte säga något. Några gånger har jag i stället tagit till lyrik. En av de dikter jag då skrivit är den här:

jag var den ende i klassen 
som visste vem Zora Folley var
och var han låg på utmanarlistan

när Eddie Machen landade på Bromma
var jag och pappa där
jag höll pappa i handen
och minns att Eddie bar keps

det var boxare, lejon och gorillor
med pappa
fotboll och piano

han hade högt hårfäste
näsvingar
och pratade fort

när han tog
vänsterhandsackorden
hördes som ett 
klonk av hans gula ring 

och i ett hålrum i pianostolen
låg Sinding och
Peterson-Berger                                                                                        
de svarta och vita tangenterna
spelade över väggarna  
för den 
stumfilm som var jag

.

Sparvdans

sitter och äter

frukost på Defnem

fiket där Schönhauser

och Poschinger möts

och där i Berliner Morgenpost

stor bild på första sidan

Donald i svärddans 

med sina nya kamrater

liten pojke

på vapenkalas

på gatan möter

jag en kvinna

i svart t-shirt med

Love will never die

i röd text 

det finns så mycket 

träd här i Berlin

de befolkas av sparvar

trastar och finkar

man ser dem aldrig

men meddelandet från

deras strupar hörs

det är som om

det är träden som sjunger

och gått samman

i gröna och röda cymbaler

i allé efter allé 

genom staden

miljoner sjungande träd

högt över våra huvuden

.

Portvakten på Vintergatan, del 3

(forts från del 2)

Ja, som sagt, det är ju runt portvakten allting kretsar här. Portvakt ja, vad är det för nåt, kanske du frågar dig. Men tänk pilsnerfilm. Tänk Julia Caesar. Portvakten för just den här trappuppgången hette dock inte Julia, utan Solveig. 

Trappen låg på Vintergatan, men i utkanten, för Vintergatan var stor, här fanns många trappuppgångar. I porten bredvid jobbade Proxima Centauri som portvakt. Solveig och Proxima brukade ta en fika ihop ibland.

Just nu satt de och fikade på gårn. Solveig i sin knallgula klänning och Proxima i sin matchande röda dräkt. 

- Satt just och tänkte på våra trappuppgångar, sa Solveig, och hällde upp rykande hett kaffe i väninnans kopp. En eller två bitar?

- En bara, tack. Men kanske om du har en skvätt mjölk? Vad tänkte du om trappuppgångarna?

- Jo, ta Vintergatan här. Den har ju fler trapphus än våra två.

- Ja, omkring 400 miljarder trapphus har den väl, sa Proxima och rörde om i koppen.

- Inklusive våra två, menar du? Ja, det är ju inte så mycket. Vår granngata Andromeda-galaxen har tusen miljarder trapphus. 

- Ja, typ. Och det finns många fler gator här i staden. Och alla med trapphus.

- Och massor med städer i landet. Och drösvis med länder. Så det måtte vara krylljoner med trapphus därute. Ska du inte ha en tårtbit till? 

- Nä, jag tror inte det. Ja, det ska vara en liten bit då.

De tystnade en stund. Lugnet spred sig över gården. Och inget hördes, förutom lite sörplande ur två kaffekoppar och ett fönster som stod och slog i blåsten uppe hos Neptunus.

Och så pratade de om hälsan. Det hörde till. 

- Ja, mer än en trapp får väl räcka, sa Solveig, och tog sig åt ryggen. Man är ju ändå 4,6 miljarder år gammal.

- Prat. Det är väl ingen ålder på en häst. Du kommer vara portis här när du är 12 miljarder.

- Säger du det, Proxie. Ja, ta mig tusan om jag inte är i blomman av min ålder rent av. Min bästa tid är nu, kommer du ihåg den gamla slagdängan av Janne Malmsjö?

- Ha ha, du är för härlig, Solen! Gamle Malmis? För mig är det bara hårdrock som gäller.

Och med de orden var det slutfikat för den här gången och de kramade hejdå till varann och lovade att ses vid nästa fikapaus om tre miljoner år.

Vår portvakt gick tillbaka till sina sysslor. Kaffekorgen dinglade lätt på armen och den gula klänningen svängde. Hon funderade. Ja, det var ju några klagomål som inkommit förstås. Från vem var ju lätt att gissa, tänkte hon. Vad kan det vara för kalamitet den här gången? Är det Månen som stukat lilltån? 

Portvakten på Vintergatan, del 2

(forts från del 1)

Väl uppe vid den femte dörren läste jag först på den noga, innan jag knackade. JUPITER. Och tillägget i blyerts: "m fam". Bitande kallt hade hon, tänkte jag när jag stod på hallmattan. 

- Det är 150 grader minus, ropade Jupiter från köket.

Alla tog mig tydligen för någon som skulle läsa av mätaren eller nåt. 

- Men det är som det är. Hälsa portis. Hon är en raring.

Jupiter hade nån slags stor röd fläck i ansiktet också. Undra på det. Hela lägenheten vimlade av barn som rusade runt henne, 67 st räknade jag till. 

- Ta det lilla lugna nu, Io! Akta mattan, Europa! Vält inte vasen, Ganymedes! Sätt dig med en bok i stället, Callisto!

Inte utan bävan tog jag mig halvtrappan upp till nästa lägenhet. SATURNUS huserade här. "M fam" också, tydligen. Jag satte på mig en lovikkavante och gläntade försiktigt på dörren. Ingen direkt värme här heller. "Minus 190" hojtade Saturnus, innan jag ens hunnit säga hej. Om jag förväntat mig en lekande barnaskara även här, behövde jag inte bli besviken. 

Titan, ett stort och välväxt barn, gick runt mamma Saturnus med sina 61 syskon. Men hon höll god min och snurrade stora vida rockringar på höfterna för att roa kidsen! Något sådant hade jag inte sett sedan 60-talet. 

Nästa då? Mycket riktigt, en halvtrappa upp fanns en dörr till. URANUS kungjordes det på namnskylten. Dubbla lovikkavantar på och stående på hallmattan behövde jag inte ens fråga den här gången. Termometern på väggen visade ohyggliga 220 grader minus. Uranus såg lite besynnerlig ut, tills jag förstod att hon gick med hela kroppen lutad lite åt sidan. Men då var det bara att själv lägga huvudet på sniskan, så var det inget konstigt längre. Varken med det eller kylan.

Barnadensiteten hade avtagit markant. Endast 27 glin här, skanderande i kör: "Så göra vi när vi gånga runt Uranus, gånga runt Uranus, gånga runt Uranus ...".

Jag stängde dörren runt denna frostnupna men intagande familjescen.

På vägen upp nästa halvtrappa blåste mössan av, så jag fick gå tillbaka och hämta den. Jag höll hårt i den när jag läste på dörren. NEPTUNUS. Dörren gick upp av sig själv. 

- Goddag och ursäkta jag frågar så här, ropade jag, men har ni inte glömt balkongdörren öppen? Det är allt lite blåsigt. 

Neptunus satte handen för örat och rörde läpparna till något som jag tolkade som "va?" Ingen skulle kunna höra något vad någon sa härinne. Medan jag höll i mössan med ett fast tag, tittade jag mig runt. Några telningar då? Nej, nästan beklämmande barnlöst. Bara 14 st som snodde runt kjolarna på henne. De andra hade nog blåst bort.

Ja, tänkte jag, när jag stod ute i trappen igen, det skulle ju vara 8 st stod det nere i trappen. Då har jag knackat på hos alla. Väldigt olika i lägenheterna, må jag säga. Inte riktigt samma väderlek. Och hos alla de fyra sista var det gasspis, hade jag noterat. Men innan jag hann anträda färden nedåt, hörde jag nåt. Från vinden ovanför mig. Lät som om någon gnydde där. 

Jag öppnade luckan och en jycke stack ut sin svarta runda nos och började nosa på mig, viftade med sin tunna svarta svans. Jag klappade den förstås på den brandgula pälsen. Och runt halsen hade den visst ett halsband med några tryckbokstäver på. PLUTO stod det.

Men nu har jag väl kikat runt på det mesta här, tänkte jag, när jag stängt luckan till vinden. Bäst att gå ner till den där portvakten. Det verkar vara runt henne allt kretsar.

(forts i del 3)

.

Portvakten på Vintergatan, del 1

Jag steg in i trappuppgången för att kika runt lite. Åtta namn upptogs på tavlan därnere. En liten skylt vid den första dörren. MERKURIUS, stod det. Jaha, tänkte jag och knackade på.

"Stig på"! Jag öppnade. Där stod hon, Merkurius. Men vilken värme hon hade! Stod spisen på kanske? 

- Säg, hur varmt har ni det här egentligen?

- Ja, det är ju ingen fara att man fryser eller så, svarade hon, även om 427 grader plus är att ta i lite i överkant. Men säg inget till portvakten! Hon har nog att stå i ändå.

Jag sa "åhå" och "hej svejs". Och en halvtrappa upp knackade jag på nästa dörr. VENUS stod det där, kort och gott. Knackade och klev på. Venus verkade också stå vid spisen och steka nåt, för här var det om möjligt ännu varmare. Stekhett. 

- Förlåt, har ni det inte lite varmt härinne?

- Jo, sa hon och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen, som mest kan det nog sticka upp till 465 grader plus. Men i medeltemp har vi bara 461,85, så säg inget till-

- Portvakten, nä jag vet. Måste gå nu tyvärr. Kul att ses annars.

Fort ut och stängde dörren. Med handskar på så jag inte brände mig.

En halvtrappa till och på den dörren stod det TELLUS. Med ett tillägg i blyerts "Och jag Månen också". Och därinne må ni tro! Där var det en alldeles förunderligt skön och fin temperatur och i en hängmatta låg Tellus behagfullt utsträckt, sippande på en vältempererad äppeljuice.

- Är det portvakten, ropade hon, jaså inte, då kan ni hälsa henne att solbrännan blir inte riktigt jämn på ryggen och ska det vara så här molnigt idag och är det inte lite för stark vind eller om det är svag jag menar. Kan hon inte göra nåt?

Runt omkring henne sprang någon som tydligen var hennes barn. Runt, runt henne sprang han hela tiden. Var det Månen han hette? Ja, nån ska ju heta det.

- Visst, jag ska hälsa henne det, sa jag snabbt och drog mig tillbaka.

Smög mig en halvtrappa upp. En ny dörr. Här stod det MARS. Med ett tillägg i blyerts "Och Phobos och Deimos". Visste inte vad jag skulle förvänta mig, men när jag klivit in där var det ungefär runt nollan.

- Goddag i stugan! Har ni alltid så här halvhyfsat i lägenheten?

- Ja, se det varierar. Jag har varit med om minus 87 grader också. Det du. Och som mest 20 grader plus. Fast då är det på sommaren förstås, några dagar så där. Och då brukar jag bjuda portvakten på varma scones.

Jag tackade och tittade en stund på hennes två barn, innan jag gick. Båda lekte och sprang runt mamma Mars. Phobos for snabbt som en tätting runt henne, medan Deimos gick i makliga värdiga steg, som i en dröm. Det såg lustigt ut.

Jahapp. Fyra besökta och fyra kvar. Nästa bodde en heltrappa upp. En rå kyla ringlade sig ner därifrån. Jag började gå uppåt.

(forts i del 2)

.

På hemväg med Hemingway

Jag måste söka upp Lukas när jag ändå är här. Lukas är vacker. Och lång. Syns över hela stan gör han. Gammal och vacker sträcker han sig mellan Hill Street, Palace Street och Peaceful Calm Street (hur sådana namn kan finnas i Berlin finns en förklaring på i förra blogginlägget). Staden larmar runt om med bensinmackar, Lottobutiker, hundar som drar i koppel och en motorväg också där borta till höger. Men fågelsången vägleder mig.

Jag går längs den fjärde gatan som kantar Lukas. Eller gata. En stig mera. Den skuggande skygdens stig. Är inte hundra på att den heter så. Men skönhet behöver inga skyltar. 

När man går längs den stigen skymtar man blodeken i den lilla parken utanför kyrkan. Blodekarnas urmoder. Hon står där och håller sina jättelika blommande blödande grenar över parkens besökare och smärtan i världen blir mindre.

Bredvid porten till Lukas' höga torn sitter dock en skylt. Som säger att här högst upp i tornrummet samlades präster och lekmän under andra världskriget i möten och planering till motstånd mot nazisterna. En av eldsjälarna nämns, Ernst Jahn. Från tornet häruppe - jag böjer på nacken och tittar uppåt - utgick alltså motståndet! Mot den tidens vanvett. Det är kanske från detta Lukas' speciella skönhet kommer.

Jag säger hejdå till Lukas och börjar gå hemåt. Klockan är 4 och kyrkklockan klämtar till, malmfullt och uppfordrande. Och jag frågar inte för vem klockan klämtar. Den klämtar för mig.

.

Gefundenes fressen

Vaknade i Berlin. Hur har kastanjealléerna kommit sig? Jag gick runt i området. Nej, konstaterade jag, kanske inte riktigt än, men alla träd är gröna i alla fall, dock står de inte i blom än. 

Alla gator här är alléer. Det finns två gator som brukar stå i hejdlös kastanjeprakt på våren. Jag går till Posh Street och Mackie Street. Och faktiskt! Flera träd där har redan kastanjeblom även om de ännu är blygt bleka. Men vänta bara! Kan bara ta en vecka eller kanske bara några dagar så slår de ut i full blom.

Och det är en syn som man inte glömmer om man en gång vederfarits den. Det hade jag lyckan att få göra när jag var här för 3 år sedan. 

Ja, just det, bageriet ja! Det fanns ju ett bra bageri med fik här, ett väldigt stort fik, minns jag. Det var ju här nere bara på Pincher Street, i hörnet till Palace Street. Så jag går Palace Street ner för att tjacka  upp mig på nåt gefundenes fressen. Men! Vad ser jag! Precis där bageriet ska ligga är en byggplats, bräder överallt, byggstängsel runt om! Har de bommat igen? Vilken besvikelse! 

Mina steg fortsätter automatiskt. Ha! Där är ju bageriet! Bara flyttat runt hörnet ju. Och är i stället på Palace Street, i hörnet av Pincher Street. Om det nu är den. Jo, det är det. Fast den är mindre nu. Men åh så fint här var! Bakverk, till och med äggmackor och sånt. Och bra med bord och sköna stolar.

Jag beställer omgående "a cup of tea". Som den unga expediten hör som "cappuccino" och sträcker sig mot den blanka mjölkkaffemaskinen. Oh no, ingriper jag här på smattrande tyska, give me Earl Grey any old time.

Apropå språk kan man också tycka att gatorna jag nämner heter lite konstigt. Det är ju i Berlin jag är. Absolut, nickar jag instämmande, smuttande på min Earl Grey, men det är inte så konstigt. När jag var här förra gången skrev jag en berättelse om den här delen av Berlin och döpte i förbifarten om trakten. Stor njutning vidlådde det experimentet. 

Nu tror jag jag ska ta mig bort mot Den Nedsänkta Parken. Det är ju bara att gå tillbaka i mina fotsteg och ta första till höger in på Lot Of Books Street. Det lär finnas en häger där, som bara visar sig för den med stark tro.

Så jag pröjsar och svänger ut ur fiket. Dom hade en raritet här, ett öra på teglaset! Sa jag det? Så det här blir nog ett nytt vattenhål för min penna.

.