Jag måste söka upp Lukas när jag ändå är här. Lukas är vacker. Och lång. Syns över hela stan gör han. Gammal och vacker sträcker han sig mellan Hill Street, Palace Street och Peaceful Calm Street (hur sådana namn kan finnas i Berlin finns en förklaring på i förra blogginlägget). Staden larmar runt om med bensinmackar, Lottobutiker, hundar som drar i koppel och en motorväg också där borta till höger. Men fågelsången vägleder mig.
Jag går längs den fjärde gatan som kantar Lukas. Eller gata. En stig mera. Den skuggande skygdens stig. Är inte hundra på att den heter så. Men skönhet behöver inga skyltar.
När man går längs den stigen skymtar man blodeken i den lilla parken utanför kyrkan. Blodekarnas urmoder. Hon står där och håller sina jättelika blommande blödande grenar över parkens besökare och smärtan i världen blir mindre.
Bredvid porten till Lukas' höga torn sitter dock en skylt. Som säger att här högst upp i tornrummet samlades präster och lekmän under andra världskriget i möten och planering till motstånd mot nazisterna. En av eldsjälarna nämns, Ernst Jahn. Från tornet häruppe - jag böjer på nacken och tittar uppåt - utgick alltså motståndet! Mot den tidens vanvett. Det är kanske från detta Lukas' speciella skönhet kommer.
Jag säger hejdå till Lukas och börjar gå hemåt. Klockan är 4 och kyrkklockan klämtar till, malmfullt och uppfordrande. Och jag frågar inte för vem klockan klämtar. Den klämtar för mig.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar