Väl uppe vid den femte dörren läste jag först på den noga, innan jag knackade. JUPITER. Och tillägget i blyerts: "m fam". Bitande kallt hade hon, tänkte jag när jag stod på hallmattan.
- Det är 150 grader minus, ropade Jupiter från köket.
Alla tog mig tydligen för någon som skulle läsa av mätaren eller nåt.
- Men det är som det är. Hälsa portis. Hon är en raring.
Jupiter hade nån slags stor röd fläck i ansiktet också. Undra på det. Hela lägenheten vimlade av barn som rusade runt henne, 67 st räknade jag till.
- Ta det lilla lugna nu, Io! Akta mattan, Europa! Vält inte vasen, Ganymedes! Sätt dig med en bok i stället, Callisto!
Inte utan bävan tog jag mig halvtrappan upp till nästa lägenhet. SATURNUS huserade här. "M fam" också, tydligen. Jag satte på mig en lovikkavante och gläntade försiktigt på dörren. Ingen direkt värme här heller. "Minus 190" hojtade Saturnus, innan jag ens hunnit säga hej. Om jag förväntat mig en lekande barnaskara även här, behövde jag inte bli besviken.
Titan, ett stort och välväxt barn, gick runt mamma Saturnus med sina 61 syskon. Men hon höll god min och snurrade stora vida rockringar på höfterna för att roa kidsen! Något sådant hade jag inte sett sedan 60-talet.
Nästa då? Mycket riktigt, en halvtrappa upp fanns en dörr till. URANUS kungjordes det på namnskylten. Dubbla lovikkavantar på och stående på hallmattan behövde jag inte ens fråga den här gången. Termometern på väggen visade ohyggliga 220 grader minus. Uranus såg lite besynnerlig ut, tills jag förstod att hon gick med hela kroppen lutad lite åt sidan. Men då var det bara att själv lägga huvudet på sniskan, så var det inget konstigt längre. Varken med det eller kylan.
Barnadensiteten hade avtagit markant. Endast 27 glin här, skanderande i kör: "Så göra vi när vi gånga runt Uranus, gånga runt Uranus, gånga runt Uranus ...".
Jag stängde dörren runt denna frostnupna men intagande familjescen.
På vägen upp nästa halvtrappa blåste mössan av, så jag fick gå tillbaka och hämta den. Jag höll hårt i den när jag läste på dörren. NEPTUNUS. Dörren gick upp av sig själv.
- Goddag och ursäkta jag frågar så här, ropade jag, men har ni inte glömt balkongdörren öppen? Det är allt lite blåsigt.
Neptunus satte handen för örat och rörde läpparna till något som jag tolkade som "va?" Ingen skulle kunna höra något vad någon sa härinne. Medan jag höll i mössan med ett fast tag, tittade jag mig runt. Några telningar då? Nej, nästan beklämmande barnlöst. Bara 14 st som snodde runt kjolarna på henne. De andra hade nog blåst bort.
Ja, tänkte jag, när jag stod ute i trappen igen, det skulle ju vara 8 st stod det nere i trappen. Då har jag knackat på hos alla. Väldigt olika i lägenheterna, må jag säga. Inte riktigt samma väderlek. Och hos alla de fyra sista var det gasspis, hade jag noterat. Men innan jag hann anträda färden nedåt, hörde jag nåt. Från vinden ovanför mig. Lät som om någon gnydde där.
Jag öppnade luckan och en jycke stack ut sin svarta runda nos och började nosa på mig, viftade med sin tunna svarta svans. Jag klappade den förstås på den brandgula pälsen. Och runt halsen hade den visst ett halsband med några tryckbokstäver på. PLUTO stod det.
Men nu har jag väl kikat runt på det mesta här, tänkte jag, när jag stängt luckan till vinden. Bäst att gå ner till den där portvakten. Det verkar vara runt henne allt kretsar.
(forts i del 3)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar