Pappa Sten

I likhet med många har jag ett komplicerat förhållande till min far. Om jag riktigt försöker komprimera vad detta komplicerade bestod i, så säger jag rädsla och stolthet. 

Han var, som man också kan uttrycka det, en snackpåse. Kanske var det där min känsla av stolthet för honom låg? Eller rädslan? Vet inte. Själv var jag i alla fall ingen snackpåse. Sen hör det väl till bilden att jag aldrig minns att han lekte med mig. Varför? Vet inte det heller. Det här var ju inte på 1800-talet så det kan väl inte ha förekommit något uttryckligt förbud i lagen för en far att umgås med sin son. Kicka boll eller nåt. 

De få gånger han läste nåt för mig eller var med mig, de gångerna kommer jag ihåg kristallklart. 

Men så hände det där plötsliga som vände upp och ner på på mitt åttaåriga liv. Han flyttade ifrån oss. "Separation", som jag brukar kalla det. Låter mildare än den hästspark i magen som "skilsmässa" innebär för en liten grabb. 

I prosa är det väldigt svårt att beskriva hur det var, det där med pappa. Det skulle bli förtvivlat långt och ändå inte säga något. Några gånger har jag i stället tagit till lyrik. En av de dikter jag då skrivit är den här:

jag var den ende i klassen 
som visste vem Zora Folley var
och var han låg på utmanarlistan

när Eddie Machen landade på Bromma
var jag och pappa där
jag höll pappa i handen
och minns att Eddie bar keps

det var boxare, lejon och gorillor
med pappa
fotboll och piano

han hade högt hårfäste
näsvingar
och pratade fort

när han tog
vänsterhandsackorden
hördes som ett 
klonk av hans gula ring 

och i ett hålrum i pianostolen
låg Sinding och
Peterson-Berger                                                                                        
de svarta och vita tangenterna
spelade över väggarna  
för den 
stumfilm som var jag

.