Ja, som sagt, det är ju runt portvakten allting kretsar här. Portvakt ja, vad är det för nåt, kanske du frågar dig. Men tänk pilsnerfilm. Tänk Julia Caesar. Portvakten för just den här trappuppgången hette dock inte Julia, utan Solveig.
Trappen låg på Vintergatan, men i utkanten, för Vintergatan var stor, här fanns många trappuppgångar. I porten bredvid jobbade Proxima Centauri som portvakt. Solveig och Proxima brukade ta en fika ihop ibland.
Just nu satt de och fikade på gårn. Solveig i sin knallgula klänning och Proxima i sin matchande röda dräkt.
- Satt just och tänkte på våra trappuppgångar, sa Solveig, och hällde upp rykande hett kaffe i väninnans kopp. En eller två bitar?
- En bara, tack. Men kanske om du har en skvätt mjölk? Vad tänkte du om trappuppgångarna?
- Jo, ta Vintergatan här. Den har ju fler trapphus än våra två.
- Ja, omkring 400 miljarder trapphus har den väl, sa Proxima och rörde om i koppen.
- Inklusive våra två, menar du? Ja, det är ju inte så mycket. Vår granngata Andromeda-galaxen har tusen miljarder trapphus.
- Ja, typ. Och det finns många fler gator här i staden. Och alla med trapphus.
- Och massor med städer i landet. Och drösvis med länder. Så det måtte vara krylljoner med trapphus därute. Ska du inte ha en tårtbit till?
- Nä, jag tror inte det. Ja, det ska vara en liten bit då.
De tystnade en stund. Lugnet spred sig över gården. Och inget hördes, förutom lite sörplande ur två kaffekoppar och ett fönster som stod och slog i blåsten uppe hos Neptunus.
Och så pratade de om hälsan. Det hörde till.
- Ja, mer än en trapp får väl räcka, sa Solveig, och tog sig åt ryggen. Man är ju ändå 4,6 miljarder år gammal.
- Prat. Det är väl ingen ålder på en häst. Du kommer vara portis här när du är 12 miljarder.
- Säger du det, Proxie. Ja, ta mig tusan om jag inte är i blomman av min ålder rent av. Min bästa tid är nu, kommer du ihåg den gamla slagdängan av Janne Malmsjö?
- Ha ha, du är för härlig, Solen! Gamle Malmis? För mig är det bara hårdrock som gäller.
Och med de orden var det slutfikat för den här gången och de kramade hejdå till varann och lovade att ses vid nästa fikapaus om tre miljoner år.
Vår portvakt gick tillbaka till sina sysslor. Kaffekorgen dinglade lätt på armen och den gula klänningen svängde. Hon funderade. Ja, det var ju några klagomål som inkommit förstås. Från vem var ju lätt att gissa, tänkte hon. Vad kan det vara för kalamitet den här gången? Är det Månen som stukat lilltån?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar