Dragosminne 20

.
det fanns en urgröpning
invid förstukvisten av sten
som tog emot min blåa cykel

ladusvalan prickade
som av ett under
sitt trånga hål under tegelpannan

svisch å klonk å krafs
i den ordningen
så lät det varje gång

vartannat år här på Hästberg
vartannat i Blackeberg
det var så jag såg tiden

flög nerför trappan
Karin eller Björn mirakelräddade
vid päronträdet

höll andan förbi morbror Anders
hans dörr av
lort och kaffe och snus

och så fort getingarna sken
åt vi ute
vid parasollbordet
det var mormor som alltid
gjorde i ordning
min tallrik var gredelin med olika fack
ett var för ärtor

vi hade en igelkott vid komposten
jag var så livrädd för
när jag tömde slaskhinken

jag var Mikov när jag sprang förbi mig själv
höjdhoppsställningen snickrade Göte
och Olly var Värmland och läppstift och hesa skratt

knuten stod lövad med björk
och på lördag kom bryggarn
med flak av klirrande Guldus

vi levde i brunt dalmål

jag har en bild av Ingers-Anders i väst och käpp
han står framför murgrönan på vår gård

alla verkade heta Anna och Anders
bara gårdsnamnen skilde människorna åt

Hästberg är en mjölkkruka
nån glömt kvar i mig

ett kort blänk för en bil
som dammar förbi nere på landsvägen

och jag själv en del av det
blåsande dammet
.

Dragosminne 19

.
Under den fjärde tiden, då det inte fanns några barn kvar att vara med (de hade sommarjobb m m), då hade jag antingen min fantasi eller vuxna. Bland de vuxna hade Olly och Göte en särskild plats. Mormor och jag var med dem ofta. De bodde på Gammelgården när de besökte Hästberg. Jag tyckte alltid att det var konstigt att de var så glada fast de var barnlösa. Olly den enda som använde make-up i byn och som värmde med värmländska berättelser och sprittande skratt.

Jag ser oss fyra när vi gick landsvägen fram till Åkersbodarna. Göte lärde mig klacka grus. Vänster klack och höger tå, en knyck och sen gjorde gruset sin eleganta luftfärd. Olly och Göte brukade skämta om att de ville adoptera mig.

Som en våg, sa jag. Eller en film som flöt förbi runt mig. Och jag minns aldrig att jag sa nåt till nån. Var allt en dröm?

Och ur vågen, filmen eller drömmen trampar en parvel de tre kilometrarna till Hedens lanthandel, köper en Center och en Fantomen och lägger dem i en plastpåse tillsammans med en stor blå förväntan, hänger den på styret och cyklar hem igen.
.

Dragosminne 18

.
Hästberg är som en våg som rullar in och som jag mera anar än ser och när den rullar ut igen lämnar den efter sig komihågbara små saker utan egentliga sammanhang.

En sån sak är parasollbordet. Var det sol så satt vi ute i trädgården och åt lunchen eller middagen, det var lag på det. Och det var nog Hästbergs andra tid jag tänker mig då. Runt gulbrunt bord med jättestort snurrparasoll, gulbruna stolar som kunde vippa, barnens tallrikar av bleklila plast med avdelningar så inte såsen rann. Och alltid minst tio gånger så många getingar som människor.

Och det fanns ingenstans en enda bekväm möbel att sitta i eller på, så det var ett evigt kånkande med dynor.

En annan sak är Mikov och Vladimenkov. Hade jag inte cykeln, så sprang jag och sprang jag var jag aldrig ensam. Ryssar oftast, de hade ballast namn, jag lät dem växla i täten och så fällde sig en av dem precis före mål.

Och så alla pinnar jag hittade i skogen och täljde till käppar. Och höjdhoppen! En riktigt fin höjdhoppsställning fick jag av Göte.

Olly och Göte, ja, mer om dem i nästa dragosminne.
.

Dragosminne 17

.
jag hade
stämt möte med
min ungdom minns jag

längst in på den lövade logen
stod officianterna
Lamma-Jons som var
städslad som bryggare
Knis-Karl från Rättvik eller Leksand
och så Gudmund Gudmundsson
alla komna
från slätterna kring Siljan
med musiken och snuset i samma ficka

majstångsresning i Åkersbodarna
och det här var på kvällen
när dom tre gjorde knätofs till klövar av hin
och med stråkarna sina stack hets i varandra och
stomptjöt dom dansande in
dom som vågat
får jag lov
och fått ja
och nu svängde sig segrande runt med en
fjälla och allt var ett jättelikt nu i ett
dunk och ett dunkel av svindel och knottrande kjol

och jag
jag stod kvar
tonårstunn och tittade
genom dom darrande löven
med mitt svarta troll
av ynkedom
i magen

och medan
Lamma-Jons, Knis-Karl och Gudmund Gudmundsson
rev ner stjärnorna med sitt glödande glid
gick den barmhärtiga
midsommarnatten ut i gräset med mig och
la mig till sitt
bröst av glömska och gråt och dröm
.

Dragosminne 16

.
Vi åker och badar - det behövdes bara det utropet och nästan direkt var vi på väg. Renée på sin ljusröda cykel, Berit på sin cykel med de svarta ballongdäcken, jag på min blå med handduken på pakethållaren och de leopardmönstrade badbrallorna snodda runt styret, så som Rolf hade, nerför Källbacken, hej till Ingers-Olle där han stod och klöv ved, sen landsvägen till höger och sen till vänster vid arga taxen och sen nån kilometer kvar till vår badvik med brygga i Åkersbodarna.
En nästan dold stig den sista biten. Så gott som bara vi var där, det var som vårt eget ställe.

Och det var i Åkersbodarna den största majstångsresningen var. Massor med folk och ett rungande å-heeej å-heeej innan stången stod på plats. Lång-Erik upp sen på den höga stagarstenen vid stången, han var tradition, levde för det här, när hans vanligtvis ca 1,50 m nu höjde sig högt över folkmassan och alla skrattade åt alla hans byskämt, med åren dock levererade med allt fler knappar innanför västen.

Hela byn som en Folkets Park denna dag. Dragspel och glam. Lövade logar och Allan Jones dess konung, överdängaren bland dansarna, med den lilla farligheten som är för fjällorna som socker för getingar.

Denna lätta ljusa fest, så tung och mörk du var för mig under min fjärde Hästbergstid.
.

Dragosminne 15

.
Nu kan det sägas. En hemlighet jag burit alla dessa år. Jag vet inte om det var Karin. Men det kan ju också ha varit Björn. Vem av dem är lite oklart i minnet. Gissningsvis var det Karin, för hon var 6 år yngre än jag, Björn bara 5. Vi tre just då uppe i mitt rum högst upp i Vita stugan. Det ena fönstret i rummet ut mot päronträdet var ett smalt fönster som gick nästan ända ner till golvet, till knäna i alla fall. Tydligen öppet och bara myggnätsfönstret för. Jag vänder mig om och ser myggnätsfönstret avhakat och bara undersidan av Karins fotsulor utanför fönstret!
Tystnad och världen stod stilla.

Jag kastade mig nerför spiraltrappan, Björn efter, ut på bron, till vänster och runt knuten, Karin på båda fötterna på marken, öppen mun men fortfarande helt tyst! En osynlig hand måtte ha vänt på henne i luften precis ett halvt varv och mjukt satt ner henne på fötterna bredvid päronträdet ...

Jag var runt 10 år vid tillfället och har aldrig berättat detta för någon. Förrän här och nu. Och med Björn och Karin för små för att komma ihåg det, har det alltså bara varit två som vetat; jag och änglavakten.

En dörr vi svepte förbi på vägen ut var morbror Anders´. Han delade gården med mormor, och var egentligen min mammas morbror. Morbror Anders var bara på Hästberg så länge en murarsemester varar, bodde i Stockholm annars, men när han var på Hästberg var det pest och pina. Han var en barnhatande snusare, Vita gården stank av hans blandning av snus, kaffe och ingrodd lort, jag höll alltid andan när jag gick upp till mitt rum, för då måste jag passera hans dörr.

Renée och Berit lär ha tröttnat på hans odör och tagit fram stora tvättkaret mitt på gården och skrubbat honom en dag, med mormor storskrattande på bron.

Att de vågade! För den mannen kände jag bara äckel och skräck. Jag önskade alltid att det var mormors andra bror i stället. Han hette Victor och var jättesnäll men han bodde i Amerika.
.

Dragosminne 14

.
min barndom var full av hagar
hagar med högt gräs som man kunde gömma sig i
med staket runtom som stängde ut och stängde in

Siljansnäsarn vann alltid rodden över Jugenmo
och i Sammilsdalsgropen nedsteg
Nils Gustafsson som Vår Herre

en gård gjord av mormor och sommar,
när augusti regnade var hon alltid där
och vävstolen dunkade tiden i byn

högan gräs och godan ro fladdrande i vin-
den på grinden som sväng-
er ut och svänger in
.

Dragosminne 13

.
Siljansnäs-fiket utomhus med utsikt över Dalälven och några skopor vaniljglass i ett sirligt glas. Det ni! Då var det parvelfest.

Noret, det var metropolen. Någon slags buss gick, men ofta cyklade man dit. Mormor alltid med två stora cykelkorgar för maten. Sträckan 6-7 km låter kanske inte så långt, men mitt i låg Långbacken. Det var den längsta backen i världen. Låg i en enda lång dalgång, för att det skulle vara uppförsbacke åt båda hållen.

I Noret kunde man t ex se kyrkrodden. Det var kyrkbåtar från de olika socknarna som tävlingsrodde med målgång i Noret precis under bron. Hade man tur kunde man klämma in sig på en ledig plats på bron. Båtarna hade fantastiska namn; Jugenmo, Siljansnäsarn, Brudkulla. Jag höll alltid på Siljansnäsarn, den hade vackraste namnet. Och i mitt endimensionella minne var det alltid Siljansnäsarn som rodde hem segern. Med en liten led av tummen höll jag också på Brudkulla, för en av roddarna i den båten var Folke från Hästberg.

De ballaste ungdomarna kallades rockers på den här tiden. Jag tyckte de var urcoola. Lite lagom revoltiga, i en landsbygdsmix av Dean-Brando-Elvis. Men ouppnåeliga för en mespropp som mig förstås. Jag var inte sån. När det hade regnet på gården bildades det rännilar med vatten härs och tvärs och då lekte jag kyrkrodden med leksaksbåtar i rännilarna. Det var sån jag var.

Men jag hade i alla fall en spetsig rockershatt på hatthyllan i mormors stuga.
.

Dragosminne 12

.
Vi hade ju läst Astrid Lindgrens Luffaren och Rasmus, eller åtminstone sett filmen med Åke Grönberg, så vi var självfallet tvungna att hoppa i höet i ladorna, också. Men jag minns att det inte var så ballt som det lät. Stickigt, mest, och nästan lite farligt med diverse bjälkar, som plötsligt dök upp ur ingenstans. När mormor dessutom sa att det kunde vara råttlort i höet, då bleknade leken bort som av sig själv. Men gångar var spännande att göra, kommer jag ihåg; vara i en hövärld och krypa upp egna luftgångar. Som en parvelstor mullvad.

Jag märker att jag skriver i första person nu. Inte i tredje, som i tidsbilen. Men så blir det, tidsbilen är liksom med hela tiden och jag går in och ut ur den. Så som känslan bestämmer sig för.

En lustig grej just nu är att det fyrkantiga stavningsprogrammet, i pc-mackapären jag skriver i, hela tiden rättar mig när jag skriver "tidsbil". Nej, "tidsbild" heter det, hojtar skärmen åt mig och slår mig på fingrarna. Ett datorprogram som förnumstigt tillrättavisar den som skriver på datorn, det är nog en tidsbild.

Men jag måste skriva om Himlaspelet också, innan dragosminnet stänger för dagen. Säkert tio gånger såg jag det, från när Rune Lindström spelade unge Mats Erson tills hans tilltagande rondör tvingade honom att övergå till Kung Salomos roll, båda gjorda med samma blodfulla ackuratess och hela tiden med Nils Gustafsson i sin självklara gestaltning av Vår Herre. Och i den natursköna Sammilsdalsgropen mitt i Noret. Jag låtsas här inte höra tidsbilens hostande invändning om alla gånger det öste ner under föreställningen och man satt och frös under ett paraply.

Nej, med ryggen mot bilen deklarerar jag att solen lyste gul över Himlaspelet. Varje gång. Och Shakespeares teater-ande dundrade rätt in i parvelns kropp och själ och båda drack skådespelet och dalmålet i stora lyckliga klunkar.
.

Dragosminne 11

.
Det här är det mjuka stråt som vajar en sista
gång före den skärande eggen

det här är korgen med paus och duk
medan krattorna bidar mot hässjorna

det här är den knöliga muskeln som gafflar
upp till högsta slanan i en sky av strån

det här är blåsten runt knuten,
den vändstekta solen
och natten som faller i regn

Det här är det repiga hjulet som pressar
gräs under flakvagnens stigande lass

det här är den flackande flugan i ett moln
av bröder kring mankens stänk av svett

det här är dunsen av knippet därbakom
nedfrasad av längsta björkgrenen i svängen

det här är klappret i öronen,
det goda näsdammet
och armbågens stick av strån

Det här är sländan som vinglar undan
för mulens frustning i Hissvarsbacken

det här är vinterns meny som snöar
in i det mörka skafferiet av trä

det här är betslet som lossas och vattnet
i plåthinken som töms i ett drag

Ekot du hör är ladan som stängs
nu stängs den
den stängs för sista gången
.

Dragosminne 10

.
Om det inte var till Grop-Per han gick, förstås, Grop-gården låg före Rolfs gård, han kanske gick in där i stället. Grop-Per, ja, han var nästan Mr Hästberg för mig. Jag minns hans underläpp, den hade formats av pipskaftet, så att han såg naken ut utan sin pipa. Solbränd som brons till dit där skjortan tog vid, ett streck och sen vit. Livlig, brummande röst, massor av historier om Bläsen, å hästn frös å kallt hä va men hä varå all´i samma hä si. Jag, som var mespropp när det gällde djur, vågade klappa Bläsen, hade ridit på honom en gång också.

Vid Hästbergs-Heden kunde de hålla till, Grop-Per och Bläsen, och hässja hö. Britta (ena dottern) och Henning var ofta med. Och Gunnar och Folke förstås, sönerna. Folke hade det där livliga sättet, som pappan hade, Gunnar hade glasögon. Andra dottern, Margareta, var kanske inte med, var nog med Renée och Berit i stället. I alla fall, en scen som ur en journalfilm; Grop-Per på ängen med Bläsen och slog, dotter, svärson och söner med krattan i hand, surrande flugor i räfsandet, handens baksida mot pannan, "hä va drygt", först slåendet, sen ihopräfsandet, sen upp på hässjorna med vassa högaffeln, ängen allt naknare på gräs, hässjorna allt kläddare med gräs, monument för svett och nöjt dagsverke, i rad på rand ristande himlen med sina konturer.

Och sedan i slutet av sommaren när Grop-Per spände skrindan för Bläsen, i hölassets tid, när gräset blivit hö och skulle hämtas hem. Och när vi satt på hölasset hem berättade Grop-Per "måste dra hästn mot sidan lite, han vill alltid gå i mitten av vägen, det var där han gick när Bläsa levde, sir du ..."
.

Dragosminne 9

.
Den här parveln, man kan tänka sig han gick ner från bron, över gården mot komposten, sen till höger där och till dasset, den lilla grusgången förbi syrénbuskarna, svepande lite med blicken så han inte gick på igelkotten. På dasset fanns det tre hål. Medan han satt i det mittersta lyssnade han efter gruset. En gång när han hade suttit där hade morbror Johann lagt på haken utanför, av misstag säkert, men paniken mindes han fortfarande, när han sparkade och sparkade på dörren tills den gick upp.

Och efter det, då gör han något han så ofta gör, går över till Rolf och spelar badminton. Detta hände sig på Hästbergs tredje tid, så det gick bra. De brukade lägga vedträn som linjemarkeringar och spela med tennisräkning. Han vann ibland över Rolf, det var det fina, fast Rolf var 5 år äldre.

Hästbergstiderna var fyra; den första innan han föddes, i historierna som berättades om originalen i byn; den andra på Den Hemliga Femmans tid, när Renée, Berit, Margareta, Rolf och han (= minstingen i gänget), levde i en enidblytonvärld och spionerade på Lokas´ härbre; den tredje tiden som nu när det var han och Rolf; den fjärde när han var enda barnet kvar i byn och allt var ensamt, fantasifullt och mörkt.

Men de fyra tiderna är det bara vi som ser här i tidsbilen. Inte han, där han just kastar sig efter en rolfboll och räddar till fyrtio lika.
.

Dragosminne 8

.
Man skulle kunna åka förbi det utan att se det, jaha nåt kort blänk genom vindrutan bara, sedan borta och skog igen. Men man kan ju också tvärnita just där, som av ett infall. Skriiiiiitch, om det nu låter så. Mjölkkrukor skulle kunna stå på mjölkbryggan här vid foten av Källbacken, en Grop och en Lokas. Och här vid en blåvit skylt med Hästberg går det en väg upp.

Så vi svänger uppför backen. Sen andra gården på vänster hand. In där. Renée och Berit kanske står på händer på gräsmattan, men no worries, en tidsbil har fördelen att den inte kan ses eller höras, än mindre skada någon.

Så fort vi släckt motorn sladdar en parvel in på gården på en blå cykel, som han håller längst in på styret, som en tävlingscyklist, svänger vant in den i utrymmet till höger om bron till röda stugan, kliver av den nästan i språnget och rusar in i köket. I sig har han hela bilden av förr, när en granhäck gick genom byn, den som kunde hålla ihop alla historier om Tillas-Anders och Hästbergskungen på höjden och när det fanns kor, hästar och grisar i fler gårdar än Grops och Lokas.

Han rusar ut på bron igen, mormor var inte inne, han står stilla, smal, drömmande och ensam och lyssnar efter ladusvalorna under tegelpannorna eller kanske efter den tysta motorn i tidsbilen, för i sig har han också känslan att han nån gång kommer att skriva om sig själv.
.

Dragosminne 7

.
åka till Noret sa vi
som om det var Manhattan
skrangelbussen kunde vi ta
två gånger om dagen
från mjölkbryggan

cykla soldammiga
Källbacken upp
stora häcken här
på höger sida
togs bort sen
den löper som en
ryggrad genom byn

till vänster är våran gård
du ser den runda rabatten
och vinbär i trädgården
och ännu mer bakom röda stugan
gårdsplanen lutar
för att mina syrror
ska kunna stå på händer
spetsar du öronen kan du höra
mormors dunk i vävstolen

å jag
vill bara ta vägen någon varmare stans
jag vill lugnt palla ett äpple
och ta en ljudlig tugga
i en klyka i mitt knotiga barndomsträd
och höra
bröstets dunk
vävas in i småfåglarnas
ändamålslösa tji-vitt tjidde-vitt
och dirigera sången
med stortån
.

Dragosminne 6

.
Men tillbaka till Dungen, ja. Det var en samling smala spretiga träd och buskar på liten yta, men lyckades stå så ihop med smala stigar emellan att man nästan kunde gå vilse, om man inte var hemmastadd där.

Det sas att vissa av lärarna kunde ge sig in i Dungen ibland för att jaga elever, men det var nog bara ett rykte för att göra det lite mer spännande. Jag såg aldrig någon lärare sticka in näsan där.

Bredvid dungen fanns en fotbollsplan, som en halv fågelbur, grus och sedan sidorna inhägnade med fågelnät och taket var himlen. Man använde hönsnätet som sarg när man spelade, det gick inte att slå bollen död om man inte sköt ÖVER hönsnätet. På andra sidan gatan låg stora fotbollsplanen, där klassmatcherna spelades. Oj vad ofta jag tillbringade tiden där. Till och med på vintern, min svarta årstid.

En annan som också ofta var där var Tommy, han var outtröttlig i att träna. Döm om min oerhörda förvåning när jag miljoner år senare fick se honom i TV ledande fotbollslaget. Han hette Söderberg, ja heter fortfarande.

Från apelsinsaft till Dungen till Tommy. Så kan det bli när inte haspen är i.

I min minnesvandring går jag nu ner från ett berg - Blackeberg - för att gå upp till ett annat - Hästberg - den egentliga myllan för fantasin hos denna bloggare. I ett dammoln tar den berättelsen sin början ...
.

Dragosminne 5

.
det var någon
film- och utställningskväll av nåt slag
i Blackebergs skola
och mamma gick med mig dit
vet inte om Renée och Berit också
men i ett rum var det Klas Klättermus
med Sigge Fürst
i ett annat var det Kamomilla Stad
med Kasper och Colombine och arga tanten
och jag minns igelkottar
som lekfigurer
minns du det också?
och nu kastas jag in i radion
Gösta Knutssons Pigge Pigge Lunk
det är en fröjd och det gör ont
och det är en
nödvändighet att
börja
minnas sig
.

Dragosminne 4

.
I det förra minnet var det en del Hästberg (söder om Leksand), "landet" från när jag var noll till 14-15. Mina mesta minnen kommer därifrån, inte från Blackeberg (väster om Stockholm), där jag växte upp. Men först lite grand från Blackeberg, för jag måste berätta om apelsinsaften.

Har du druckit stickig apelsinsaft nån gång? Jag vet ingen annan som gjort det. Men den apelsinsaft jag minns från barnåren var väldigt gul, ingen röd nyans i, och så var den stickig. Vad det nu kom av; nåt färgämne som gav obotlig sjukdom, förmodligen. Någon filt hörde till, den var lite rutig, inslag av rött och rätt tjock. Lilla och stora skogen fanns där. Lilla skogen vågade man vara i, för man kunde se stigen var man än var i skogen. Kraven på skog var nog lite lågt ställda, får erkännas. Stora skogen, däremot, stod man längst in, mitt i, såg man inte nån stig eller civilisation åt nåt håll, det kunde ha varit Sherwoodskogen eller typ Hjortfot eller Huckleberry Finn. Som en stor sjö där man inte kan se någon bit av land, när man finns mitt på sjön.

Men åter till landbacken. Där var Lilla och Stora Skolgården också. Var allt i två storlekar förr? I Södra Ängby var skolgården i två plan - den lägre och mindre för klass 1-3, den högre och större för 4-9. På lilla skolgården skulle man dra tjejer i håret och jaga in dem på toaletten, medan man på stora skolgården skulle tjuvröka i dungen som låg strax intill gården. Jag gjorde ingendera, minns jag, så min chans att vara vederbörligt ball missade jag skändligen.
Ja, vägen från apelsinsaft till en Dunge kan vara bara en fantasi kort. Dungen, ja, med stor bokstav, för Dungen var en speciell skapelse, ett begrepp på Södra Ängby Skola. Men ... ooops, I´m running out of space here, ser jag ... forts följer i ett dragosminne nära dig ...
.

Dragosminne 3

.
så kom det då äntligen regnet av ålder och bågnade ut min bild av mig själv som ung till ett öga som rinnande blundade fram mina störtande dagar o dörren dit in som går upp av ett ord och jag minns bara blodet av lingon och katten som gäspar i solen ett nystan är männskan en flock utav tappade meningar lagda i pickande tröst om sin hals och jag sladdar in hojen precis intill stenen och kutar direkt in i rutiga köket och ropar på mormor och havet av kom ska vi låssas det glimmar av himmel och skockas i tigande moln rätt i bröstet o dörren dit in som går upp av ett ord o så vacker min krossade spegel av vridningar bakåt och tiden som blåser sitt ljus ur mitt öga att åh dessa åh dessa knottrande åh dessa knottrande dagar av ungdom
.

Dragosminne 2

.
Under juli tänkte jag ägna mig åt dragosminnen här på bloggen. Dragosminnen (nytt Göranord) är att jag låter olika minnen från barn- och ungdomsår poppa upp. Det blir en liten mix av poesi och prosa, som det faller sig.

Och Dragos – eller Fantomen – eller den vandrande vålnaden – finns med här och där, fast mest bara i bildlig bemärkelse. Och eftersom jag är en namnoman (nytt Göranord) faller det sig väldigt väl att denna trikåförsedda figur får bli minnessymbol för mig … drag oss till minnes att namnet på Fantomens bastförsedde djungelkompis är misstänkt likt mitt och i cabarén på mitt jobb finns det t o m några som kallar mig just Guran.

Så min rygga av upptäcksglädje kastar jag nu käckt upp på ryggen, fattar min stav av blogspot och anträder färden djupt in i de dunkla skogarna av ”det hända men glömda” i Bengalen, bandarernas land, dvs mitt spindelnätsomhöljda minne. Få se vilka fantomer från det förgångna som därvid månde flaxa upp.

… forts i nästa dragosminne.
.

Dragosminne 1

.
brännässlor
vid knuten
minns jag

mitt härbre
stod tomt

det fanns ändå
inte plats

min cykel var blå
av märket Fram

den stod mig
nog närmast

utan den var jag
en herrelös åsna

men på Rolfs vind
fanns en väldig skattgömma

blåa travar av Fantomen
den vandrande vålnaden

så att sadeln
aldrig var
tom
.