Dragosminne 13

.
Siljansnäs-fiket utomhus med utsikt över Dalälven och några skopor vaniljglass i ett sirligt glas. Det ni! Då var det parvelfest.

Noret, det var metropolen. Någon slags buss gick, men ofta cyklade man dit. Mormor alltid med två stora cykelkorgar för maten. Sträckan 6-7 km låter kanske inte så långt, men mitt i låg Långbacken. Det var den längsta backen i världen. Låg i en enda lång dalgång, för att det skulle vara uppförsbacke åt båda hållen.

I Noret kunde man t ex se kyrkrodden. Det var kyrkbåtar från de olika socknarna som tävlingsrodde med målgång i Noret precis under bron. Hade man tur kunde man klämma in sig på en ledig plats på bron. Båtarna hade fantastiska namn; Jugenmo, Siljansnäsarn, Brudkulla. Jag höll alltid på Siljansnäsarn, den hade vackraste namnet. Och i mitt endimensionella minne var det alltid Siljansnäsarn som rodde hem segern. Med en liten led av tummen höll jag också på Brudkulla, för en av roddarna i den båten var Folke från Hästberg.

De ballaste ungdomarna kallades rockers på den här tiden. Jag tyckte de var urcoola. Lite lagom revoltiga, i en landsbygdsmix av Dean-Brando-Elvis. Men ouppnåeliga för en mespropp som mig förstås. Jag var inte sån. När det hade regnet på gården bildades det rännilar med vatten härs och tvärs och då lekte jag kyrkrodden med leksaksbåtar i rännilarna. Det var sån jag var.

Men jag hade i alla fall en spetsig rockershatt på hatthyllan i mormors stuga.
.