Dragosminne 10

.
Om det inte var till Grop-Per han gick, förstås, Grop-gården låg före Rolfs gård, han kanske gick in där i stället. Grop-Per, ja, han var nästan Mr Hästberg för mig. Jag minns hans underläpp, den hade formats av pipskaftet, så att han såg naken ut utan sin pipa. Solbränd som brons till dit där skjortan tog vid, ett streck och sen vit. Livlig, brummande röst, massor av historier om Bläsen, å hästn frös å kallt hä va men hä varå all´i samma hä si. Jag, som var mespropp när det gällde djur, vågade klappa Bläsen, hade ridit på honom en gång också.

Vid Hästbergs-Heden kunde de hålla till, Grop-Per och Bläsen, och hässja hö. Britta (ena dottern) och Henning var ofta med. Och Gunnar och Folke förstås, sönerna. Folke hade det där livliga sättet, som pappan hade, Gunnar hade glasögon. Andra dottern, Margareta, var kanske inte med, var nog med Renée och Berit i stället. I alla fall, en scen som ur en journalfilm; Grop-Per på ängen med Bläsen och slog, dotter, svärson och söner med krattan i hand, surrande flugor i räfsandet, handens baksida mot pannan, "hä va drygt", först slåendet, sen ihopräfsandet, sen upp på hässjorna med vassa högaffeln, ängen allt naknare på gräs, hässjorna allt kläddare med gräs, monument för svett och nöjt dagsverke, i rad på rand ristande himlen med sina konturer.

Och sedan i slutet av sommaren när Grop-Per spände skrindan för Bläsen, i hölassets tid, när gräset blivit hö och skulle hämtas hem. Och när vi satt på hölasset hem berättade Grop-Per "måste dra hästn mot sidan lite, han vill alltid gå i mitten av vägen, det var där han gick när Bläsa levde, sir du ..."
.