Dragosminne 18

.
Hästberg är som en våg som rullar in och som jag mera anar än ser och när den rullar ut igen lämnar den efter sig komihågbara små saker utan egentliga sammanhang.

En sån sak är parasollbordet. Var det sol så satt vi ute i trädgården och åt lunchen eller middagen, det var lag på det. Och det var nog Hästbergs andra tid jag tänker mig då. Runt gulbrunt bord med jättestort snurrparasoll, gulbruna stolar som kunde vippa, barnens tallrikar av bleklila plast med avdelningar så inte såsen rann. Och alltid minst tio gånger så många getingar som människor.

Och det fanns ingenstans en enda bekväm möbel att sitta i eller på, så det var ett evigt kånkande med dynor.

En annan sak är Mikov och Vladimenkov. Hade jag inte cykeln, så sprang jag och sprang jag var jag aldrig ensam. Ryssar oftast, de hade ballast namn, jag lät dem växla i täten och så fällde sig en av dem precis före mål.

Och så alla pinnar jag hittade i skogen och täljde till käppar. Och höjdhoppen! En riktigt fin höjdhoppsställning fick jag av Göte.

Olly och Göte, ja, mer om dem i nästa dragosminne.
.