Dragosminne 12

.
Vi hade ju läst Astrid Lindgrens Luffaren och Rasmus, eller åtminstone sett filmen med Åke Grönberg, så vi var självfallet tvungna att hoppa i höet i ladorna, också. Men jag minns att det inte var så ballt som det lät. Stickigt, mest, och nästan lite farligt med diverse bjälkar, som plötsligt dök upp ur ingenstans. När mormor dessutom sa att det kunde vara råttlort i höet, då bleknade leken bort som av sig själv. Men gångar var spännande att göra, kommer jag ihåg; vara i en hövärld och krypa upp egna luftgångar. Som en parvelstor mullvad.

Jag märker att jag skriver i första person nu. Inte i tredje, som i tidsbilen. Men så blir det, tidsbilen är liksom med hela tiden och jag går in och ut ur den. Så som känslan bestämmer sig för.

En lustig grej just nu är att det fyrkantiga stavningsprogrammet, i pc-mackapären jag skriver i, hela tiden rättar mig när jag skriver "tidsbil". Nej, "tidsbild" heter det, hojtar skärmen åt mig och slår mig på fingrarna. Ett datorprogram som förnumstigt tillrättavisar den som skriver på datorn, det är nog en tidsbild.

Men jag måste skriva om Himlaspelet också, innan dragosminnet stänger för dagen. Säkert tio gånger såg jag det, från när Rune Lindström spelade unge Mats Erson tills hans tilltagande rondör tvingade honom att övergå till Kung Salomos roll, båda gjorda med samma blodfulla ackuratess och hela tiden med Nils Gustafsson i sin självklara gestaltning av Vår Herre. Och i den natursköna Sammilsdalsgropen mitt i Noret. Jag låtsas här inte höra tidsbilens hostande invändning om alla gånger det öste ner under föreställningen och man satt och frös under ett paraply.

Nej, med ryggen mot bilen deklarerar jag att solen lyste gul över Himlaspelet. Varje gång. Och Shakespeares teater-ande dundrade rätt in i parvelns kropp och själ och båda drack skådespelet och dalmålet i stora lyckliga klunkar.
.