Decembersagor 20 - Helium

.
jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och stormande händer som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig

jag tror på de vita träden som huggits ner av brådskan och reser sig av långsamheten

jag tror på mesar som klungar ihop sig så många på telefontråden att de kan tas för en örn

jag tror på den skalliga primadonnan som biter sig kvar i sin etta i stacken de bruna stövlarna skövlat

jag tror på hundöron i böckerna och oavslutade ögonblick som dimper i golvet med smörsidan neråt

jag tror på maskrosen som vänder sina finniga kinder mot frosten och säger att nu

jag tror på förvånade människor, de ser med nyfödda ögon

jag tror på sluddriga frågetecken som flyger som nyväckta fladdermöss i den oranga natten utan svar

jag tror på floder som rinner genom människor och flod och människa som byter plats

jag tror på mannagrynsgröten när den fräknig av kanel närmar sig din mage

jag tror på väldigt konstiga ord som kryper som skalbaggar längs väggarna när den kloka klockan somnat

jag tror på ett hopknycklat papper från dig och ett nytt papper du sätter till din mun och andas på

jag tror på kalifen av sand när han stiger av och låter kamelen gå i bet runt Stureplan

jag tror på huvudskakningar när de slutar skaka sina hundra huven och rullar ut en enda vrålmatta av ja

jag tror på tandlösa haltande gubbar och gummor som himmelkantiga av liv hittar en dörr de aldrig sett

jag tror på den spetälske älskaren som reser sig och pekar att här är det väldigt mycket ljus

jag tror på buckliga burkar som hissar segel på segel i rännstenen

jag tror på den blinde mullvaden med jord i ögonen som tränger upp ur det artonde hålet och sväljer finalbollen

jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och stormande händer som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig
.

Decembersagor 19 – Hampad farbror i 160 knyck

.
Det var en gång en farbror som bara körde med dikter. Men så en dag när han spatserade på gatan hampade det sig så att han halkade på ett bananskal. Och det bar sig inte bättre än att han därvid föll rakt ner i en blogg! Klonk, sa det. Slog sig dock inte, blev mest bara yr.

Detta tilldrog sig under den dag då oppositionsledarinnan stod och talade på Norra Bantorget. Så då skrev han om det, eftersom han ändå var iråkad en blogg. Sen fortsatte han. Från Mona Sahlin på första maj till Sagan om ringen någon dag före dopparedan. Både dagsverser och diktbakelser. Och dragosminnen. Förutom djurdikter och drömluckor. För att inte tala om dostojevskij-
kameler, deckartips och decembersagor. Det blev 160 inlägg sammanlagt. Som en resa i en fart av 160.

Det hade varit roligt i fartvinden, tyckte han. Men dags nu att coola ner, pusta och pausa lite.

Hmmm, tänkte han och kliade sig eftertänksamt i tomteskägget. Så fick han en idé. Om ide. Att låta bloggen gå i ide ett tag. Tills det vårades bland bergen igen, ungefär. Allt måste ligga lite i träda då och då, resonerade han.

Till dess, vad han skulle göra då, tja, allt det där som rann i honom, det kanske skulle få rinna ut i en deckare eller barnbok i stället. Eller science fiction. Eller nåt som kan tonsättas. Eller nåt annat, som det hampade sig. Nu när han kände att han inte bara behövde köra med dikter.

Gåsfjädern lyfte han då upp ur bloggburken, där den befunnit sig sedan första maj. Bara en bock åt publiken och sedan sorti, tänkte han.

Men just då ropade någon ur publiken. Att det var väl inte 160 väl, bara 159, om man räknade noga efter? Och publiken har alltid rätt. Det får alltså bli en till, ungefär som en föreställning har ett extranummer. Eller en cd har sitt bonusspår. Han tittade på gåsfjädern. Jo, lite blogg fanns kvar. Kommer att räcka precis till ytterligare ett inlägg. Som blir den tjugonde decembersagan.

Och med den får farbrorn i denna saga önska en God Jul och ett Gott Nytt År!
.

Decembersagor 18 - Nio vålnader och fingrar

.
över härskarringen
härskar ingen
– så började sista bäraren
sin berättelse

och hoberna låg i
hob-högar runtom och lyssnade
till Fylkes egen tolk
i en förringad värld

långt om länge vindlade historien
även Gandalfs hatt hann slockna
innan sista bäraren
höll upp sin hand för dom
avslutande orden

över här skar ringen
när jag med Gollums hjälp
gav djävulen fingret
– det tyckte till och med Bilbo
blev ett sagolikt frodigt slut
.

Decembersagor 17 - Mitzi och Ralers

.
Tänkte berätta om när Mitzi försvann. Hon var vår katt när jag var liten. Och vi gick omkring och ropade överallt, åkte till och med i bil långt bortanför Södra Ängby och letade.

Det var bokhandlaren som hittade henne till slut. Och vi fick vår Mitzi tillbaka. Och som tack till bokhandlarn fick han en av hennes ungar och som tack för kattungen fick jag av bokhandlarn en bok om troll som jag var tvungen att tacka för. Fast den var lite barnslig.

Bokhandlarn fanns i hörnet där gula Grundvigsgatan rinner upp till torget. Nu är det visst nån filmkedja där. Sen bredvid var det fruktaffären och sen posten och båda dom är borta nu men inte herrekiperingen, den är kvar.

For there´s always been a Ralers at Blackebergs torg.

Och Janne Schaffer du stämde din första gitarr, Ola Brunkert du slog en trumvirvel och Anna-Lena Löfgren du sjöng Åh Regniga natt här.

Och Bodil Malmsten, Bruno Wentzell och Ulf Brunnberg, ni har skrivit dikter, tuggat Tutti Frutti och gått i Vanheden-korta byxor här.

Ni är Blackeberg. Ni är inte Blackeberg. Ni är Blackeberg också.

Liksom stora och lilla skogen som låg i sluttningen ner mot Islandstorget innan det växte upp en kyrka där ...
Liksom mamma som bodde på Grundtvigsgatan 47 i femtio år ...
Liksom matinékön till Kaskad som ringlade sig ända bort till Handelsbanken där en pizzarestaurang nu är ...
Liksom Sega, fabriken där man kunde köpa trasigt godis asbilligt ...
Liksom jag som klättrade in genom balkongen på Holbergsgatan 24 och samlade på stenar som blänkte ...
Liksom drömmarna som klirrade i påsarna från systemet som fanns på torget ...
Liksom Bianca som tittar ut mot de tre fontänerna där hon fortfarande står stel som en staty granne med herrekiperingen

For there´s always been a Ralers at Blackebergs torg.

Och de tunga kassarna av gräl och misslyckade mål och trasiga plånböcker och fingervantar fick vi ställa ifrån oss mitt bland varandra för att kunna andas in de rusande åren och betala med våra drömmar om nästa mål

Och rundvandringen efter John Ajvides bok som jag gick med i och nu vet jag precis var i Blackeberg vampyren tog ett språng ner för att dricka och varför Ajvide skrev så kniven brann även i mig

Och jag minns gamla Stubben, där jag satt och lyssnade på Hey Jude efter skolan innan jag gick hem

Och det finns alltid någon som går omkring och ropar överallt efter någon eller något som kommit bort

For there´s always been a Ralers at … ja vilket torg som helst egentligen

Ett något som är kärna och inte vittrar, ett sänke som håller ner skräcken under vattnet

En rynkig hand som ännu finns så vi vet att vi inte är övergivna

Ett Ralers eller torg i oss som vill banka in att det är vi som är här och att allt annat är gamla stoft av stjärnor

Och oavsett hur långt utslungade vi är, att det alltid, alltid, alltid, för var och en av oss finns en snäll bokhandlare som hittar oss igen
.

Decembersagor 16 – En Larsson

.
Han hette Larsson och tyckte att han hörde till de udda och hoppförglömda människorna. I alla fall tills han googlade på det och fick upp att oförlösta jobbigheter från förr kunde ta sig uttryck i att man a) maniskt samlade på sig skrot eller b) slog sin katt eller c) fick ryckningar i kroppen. Hans var c: ryckningarna. Men han varken a) samlade eller b) slog, så det fick man väl i alla fall se ljust på, kände han.

Ryckningarna var som nysningar. De bara blev. Ofta höger arm, mest axeln, han kunde inte styra, plötsligt böljade ryckningen ut, flera stycken ibland, det värsta var när det blev ansiktet också, det kunde han ju inte dölja med en tjock tröja.

Parallellt med att han försökte förlösa det oförlösta sökte han jobb. För det är svårt att förlösa på tom mage. Men ryckningarna gjorde att den typiska jobbintervjun gick så här. Intervjuaren hummade, kliade sig på örat, avbröt Larsson mitt i en mening och sa bra, jag återkommer och återkom aldrig.

Ett plötsligt undantag blev Einar E. Eriksson, vd på Energisk Energi. Jobbintervjun med honom började som brukligt var, hummningar, kliade sig på örat och avbröt Larsson mitt i en mening, men han sa i stället kom med, jag har ett jobb som skulle passa dig precis!

Förvånad följde han med. Iklädd bara en heltäckande baddräkt fick han nu nedstiga i en vattenfylld cistern, som var angjord till ett sinnrikt system av sensorer. Det som nu hände var att minsta ryckning från Larsson fortplantade sig genom vattnet och in i sensorsystemet till en dynamo, som hostade till och började ticka i gång. Energi alstrades! Den alltmer förbluffade Larsson kunde bara konstatera att han hade ett jobb!

Freakshow? Nej, varför det? Inget skratt hördes och ingen såg på, det enda som hände var att han nu tjänade pengar utan att göra någonting. Förutom att vara just Larsson.

Och det gick bra för honom i jobbet. På morgonen sänkte han sig ner i cisternen och satt där och tjänade pengar och gick sen upp på eftermiddagen och gick hem.

Men nu är det så, att människorna längst ner är de som allra mest kryllar av lojal förbättringsiver. Så det blev inte så mycket förlösande gjort för Larsson. Sin fritid ägnade han i stället åt att experimentera fram ett nytt superkänsligt baddräktstyg. Det visade sig bli en stor succé och ökade alstringen av el med uppåt 24 procent. Einar E. Eriksson fick en rundligt tilltagen bonus för detta, eftersom det ju var han som anställt Larsson. Och han som kröp i och ur cisternen fick vederfaras en stor glädje av att det nya materialet gavs namnet larssonit och fortfarande används på Energisk Energi.

Vi tänker kanske inte hela tiden på var allting kommer ifrån. Och varför t ex ljuset kommer så snällt när vi slår på strömbrytaren på väggen därhemma.

Men om man lyfter på ett antal stenar går det att se. Att under och bakom alla samhällshjul som snurrar finns det en Larsson.
.

Decembersagor 15 - Apel Jinglits och åsnan Nomad

.
Om man slår in på en av de mer undanskymda smågatorna som går från Masthuggstorget så kan det hända att man efter ett tag stöter på ett ställe, varur både högljudd och välbekant sång strömmar. På höger sida ligger stället och utanför står en åsna och väntar. I alla fall stod den där förra gången jag var där. En helt vanlig åsna egentligen, brun med svart man. Men på just denna åsna hängde det nåt om halsen, en medaljong där några ord stod präntade:
Ömsom uppburen – ömsom hånad
Apel Jinglits med åsnan Nomad.
Hmm, tänkte jag då. Tittade upp och såg skylten över ingången. Charlottas, stod det. Skönt nog utan någon apostrof. Så jag steg på.

Vid det stora bordet till höger satt fyra och spelade kort. Kaplan, lång och med hatt, smal tunn mustasch, svartklädd. Sen von Kall med glasögon och käppen lutad mot stolen. Därefter Morelius, runt ansikte, brett leende, handen med korten stödd mot magen. Till sist Arlena, solglasögon, ansiktet såg man inte, det doldes av skuggan i hörnet där hon satt.

Tre personer satt bänkade vid ett annat bord. Två medelålders män och en helt ung. Salasso och Windy skålade med varsitt glas skummande öl, bryggt i oktober. De bullrade och skrattade, tittade på kortspelarna. Kapten Miki, deras chef, den vida hatten hängande på ryggen, ett glas källarsval mjölk framför sig, tittade bort mot trubaduren i andra ändan av lokalen och klingade i takt med naglarna mot glaset.

Bakom disken i baren stod två mörkhåriga kvinnor och arbetade. En kund stod och pratade med den ena av dem. Hon förklarade tålmodigt för denne, som om hon dragit samma förklaring många gånger till kunder, och lite högt, för att överrösta sången:
Ja, om du beställer en tvåa och första gången du gör det, då kostar det bara en symbolisk summa av 15 öre, det är vår gimmick, kan man säga. Men i allt övrigt håller vi samma priser som alla. Och nej, det är inte jag som äger stället, det är min syster.
Och så vinkade hon till sig den andra mörkhåriga kvinnan, som log och, lätt haltande, kom fram till dem för att hälsa.

Apel Jinglits, vänster fot på en pall, gitarren stödd mot knät, var i slutet av sin favoritlåt, sjöng med huvudet lyft mot taket:
jag är röd, jag är röd, jag är röd,
jagar bröd, jagar bröd, jagar bröd …
Och där avslutade han med ett strömmande A7-ackord.

Nu såg han sig runt i lokalen. Ingen sa något, men det behövdes inte, han visste. Att nu är det dags för deras låt, hela ställets låt. Han tog de inledande ackorden och Kaplan, Morelius, von Kall och Arlena lade ner sina kort på bordet. Och Salasso, Windy och kapten Miki satte ner glasen. Och kunden vid baren vände sig om från disken. De två mörkhåriga kvinnorna där bakom var de enda som obekymrat fortsatte med sina sysslor precis som förut. Men de brukade ju inte heller delta i sången. Varför vet man inte, kanske bara för att de tyckte om att lyssna.

Men alla andra i lokalen tog i och sjöng, inklusive kunden vid baren. Apel njöt av att att få sånt stöd. Hans händer flöt grymt över strängarna. Åtta par skoklädda fötter markerade rytmen mot golvplankorna.
Varmed skola vi betala, vaaarmed skola vi betaaaaaala …

Sent, övermåttan sent, var det när kan kom ut. Nomad stod lugnt kvar och väntade. Apel Jinglits var trött och tänkte först sätta sig på åsnan, men ändrade sig och så gick de båda iväg bredvid varandra. Den högljudda och välbekanta sången från krogen bakom tunnades ut och försvann till slut helt. Himlen däruppe var alldeles vit av snö, som föll i mjuka flingor omkring deras skor och hovar. Inte ett ljud hördes.
.

Decembersagor 14 – Om det onda

.
Rutger kände sig inte riktigt bra.

Han hade ont i vänster ben sedan några dagar tillbaka, så han kunde bara halta. Det kanske var så att det inte riktigt syntes, men det berodde uteslutande på att han nu hade fått ont i höger ben också. Det nya haltandet och det gamla, de tog ut varandra, så att det för omvärlden kunde se ut precis som om han var bra i båda benen.

Det var ungefär som med magen, det där. Någonstans i magtrakten hade han ont, men när han vaknade på morgonen så märkte han att det värkte i ryggen också. Det blev konstigt då. De två onda låg så nära varandra. Att ha ont i båda verkade så obeslutsamt, snudd på karaktärssvagt. Nästan som att han ville sätta händerna för munnen och ropa in i sig: hallå där nere, nu får ni faktiskt bestämma er, vem det är som gör ont.

Tandvärk och bruten fot hade varit mer kompatibelt, tyckte han. Mer ordentligt, på nåt sätt.
Men när han kände med tungan runt tänderna, kunde han inte svära sig fri från intrycket att han mycket väl kunde ha hål också i dem. Åtminstone några stycken. Han prövade med tungan igen. Mycket riktigt. Tungan försvann som i en krater.

Fanns det då ingen fläck på sig eller i sig som han triumferande kunde sätta fingret på och utbrista att här mina damer och herrar, här på den här punkten mår jag bara prima? Ingalunda.
Rutger stönade. Men utan att lägga huvudet i händerna, för då skulle han få ont i huvudet också. Eller händerna.

Nej, han kände sig inte riktigt bra.

Fortfarande stönande (utan att lägga huvudet i händerna) avlade han utan någon större förhoppning en visit hos farbror doktorn. Som visade sig heta Anna-Lisa Abrahamsson. När han kom in till henne fick han inom mycket kort ett recept i handen.

Rutger vek upp receptet, som var mycket kortfattat. Där stod bara: nu är det fredag eftermiddag.
Och plötsligt försvann alla hans krämpor som genom ett trollslag! Vartendaste ett! Han drog in ett djuuupt andetag med helg-syre, slog ihop klackarna en decimeter över golvet och försvann ut genom dörren sjungande en aria ur Trollflöjten.
.

Decembersaga 13 – Julgransundring

.
- Välkommen till årets Julgransundring, alla barn, sa fröken. Och ni har redan satt er i en ring allihop. Fint. Vem vill börja? Ska du, Baltzar?

- Ja, då undrar jag vad granen kostade, sa Baltzar.
– 250 kronor, men så mycket betalade vi inte, för vi fick 10 procent rabatt, svarade fröken.
– 10? Så då betalade vi 240? frågade Tove.
– Nej, bara 225 kronor. För 10 procent av 250 är 25, sa fröken.
– Och tar man 25 från 250 blir det 225 kronor kvar?
– Ja, precis så, Kim, svarade fröken. Bra. Din tur nu?

- OK, då undrar jag varför man sticker sig på barren, sa Kim.
– För att de är vassa, svarade Väinö.
- Det är för att du inte har vantar på dig, sa Baltzar
– Nä det har man ju inte inomhus, sa Tove.
- Mina vantar är röda, sa Lovisa.
– Ja, det har ni rätt i, allihop, sa fröken. Vem är det nu? Ava?

- Jo, jag undrar varför den är grön, sa Ava
– Det är för att alla andra träd är det, svarade Niklas. De andra skulle inte känna igen den annars.
- Den är inte bara grön, den är brun också, sa Lovisa.
– Ja, där nere, det tjocka, mitt i, sa Yasmin.
– Ja stammen är brun, men barren är gröna, sa fröken.
– Men ibland är den bara brun. Hela alltet. När den tappat alla barren, sa Väinö.
– Och alla sina julgransprydnader, sa Ava.
– Det är när den vissnat och dött, sa Yasmin.
– Precis som människor ungefär, sa Niklas.
– Fast människor blir inte bruna. Dom blir gråa, sa Tove.

- Får jag undra nåt nu, fröken?
- Javisst, Leo, sa fröken. Varsågod.

– Jo, jag undrar varför vi måste hålla på så här varje år, sa Leo. Kan vi inte bara klä av granen och kasta den, som alla andra gör?
- Skulle du vilja det? frågade fröken.
- Ja, det skulle vi lära oss lika mycket på, svarade han. Och det skulle vara lika roligt.
– Jag undrar det, sa fröken.
.

Decembersaga 12 – Rena natta II

.
Scenen: Vår ekenskis sneglar nu på den lilla, efter färdigberättad saga. Nix. Lika klarvaken som förut. Letar febrilt i minnet ... var det inte en till jag kunde ... få se ... jo, den här:

Stårryn om sotisbattingen

De va en tajm, för många bast sen, en böna som kinesa me sina två styvsyrrer. Dom härna styvsyrrerna va´nte direkt helschussta mot´na, om man säjer. Hon feck bara svabba golv å brassa krubb å bädda deras lortia bingar varevi´a da´. Så dölea va´rom.

Sotisbattingen, kalla´rom´na, för att hon inte ens fick tajm att typ vaska nian mellan varvena. Själva satt dom feståss bara å pimpla draja å garva åt´na där hon knega.

En da´ spana´rom in på laptopen att Mini-Tjabo skulle ha rejvparty i baronbarren. Å alla brudar i bystan fick hänge me! Så dom svepte drajan å vråla:
Sotisbattingen! Lägg bena på ryggen å rigga upp oss! Vi ska på rejv me Mini-Tjabo!

Så Sotisbattingen fick hela dan tråckla paltor å fixa barret å nyllet på´rom. Å när kvällen kom så va´rom så asseptabla´rom kunde bli, me tanke på re taskia råmaterialet.
Å Sotisbattingen ba: Ja, men en annan då?
Å ren ena styvsyrran ba: Du? Du platsar väl här me rådisarna!
Å ren andra ba: Tjår. Du blir portad på baronbarren i ren dära corny lumpen!
Å så drog dom.

Å Sotisbattingen satt ensammen kvar å böla. Å svulla chips me en gammal rådis hon va bundis me.

Men så gnugga hon sej i jackena, för plötsligt stog en glitterdonna allde´s framför snoken på´na.
Å Sotisbattingen ba: Å vem e du liksom?
Å glitterdonnan ba: Ja e helschussta glitterdonnan se´ru väl. Men va tjute´ru för, Sotisbattingen?
Å hon ba: Jo, de e rejvparty i baronbarren ikväll å ja ka´nte joina. Inte i´ren hära stassen.
Å hon till å skvala igen.
Å glitterdonnan ba: En baggis. Å så körde hon lite me glitterspaden i krattan. Å vips va´ Sotisbattingen skrudad i senaste aftonblåsan me strypt kanin å helglassade platåpjuck.
Å Sotisbattingen ba: Coolt. Men ja kan ju´nte bara knata dit me apostlakusarna.
Men glitterdonnan ba: Typ baggis liksom. Å så körde hon lite me glitterspaden över chipspåsen. Å vips vart den till en fyradörrars giftig Porsche Cabriolet 100.
Å Sotisbattingen ba: Råcoolt. Men ja har ju´nte fyllt lappen än, vem ska ratta kärran? Å så börja hon böla igen.
Å glitterdonnan typ flukta runt lite. Den där rådisen funkar väl. Å så körde hon lite me glitterspaden över den gamla rådisen. Å vips vart den till en flådig rattgrenslare me skärmsmula å värsta axelkrusiduller.
Okej då, ja ger mej, sa Sotisbattingen, ja drar väl da.
Ja, men kom ihåg att vid 12-draget ere kört, sa glitterdonnan, då fimpas förtrollningen.
Ja, de e lugnt, sa Sotisbattingen, ja sumpa´nte en sån pryl. Å så gav hon järnet till baronbarren.

Å så segla hon in på rejvpartyt å sopa golve´ me hela spinnsidan. Mini-Tjabo tände på alla fjorton å stuffa sjukt mycket me´na. Å´ rom andra brudarna vart ju´nte direkt helsålda på´ren nya bruttan som la rabarber på re tätaste i brallväg på hela plejset. Å´rom puckade styvsyrrerna koppla ju´nte att den härna superpinglan var deras vesna lillasyrra.
Å Sotisbattingen var som ett frimärke på Mini-Tjabo i varenda tryckare, så hon floppa helt glitterdonnans tugg om förtrollningen! Rovan gäspa dussin å hon fick rämma hem för fulla muggar. Fast ena dojan sumpa hon i trappan. Å Mini-Tjabo hitta dojan typ.
Å han ba: Nu ska alla brudar i hela landet, mellan 7 och 70 bast, få testa´ren hära. Å den som dojan passar på, den ska ja be om hennes kratta.

Å så fick Mini-Tjabos förste cigarrsnoppare kuska runt i alla bystans barrar för å testa dojan på brudarna. Men han drog nitar hela ti´n. Till slut kom han till Sotisbattingens och styvsyrrernas kvart. Å styvsyrrerna försökte vika sina blan dubbla för att få på sej dojan. Fett misslyckat liksom!
Å då ... då segla Sotisbattingen in!
Å hon ba: Lämna plejs för en annan! Å ren helglassade platådojan satt feståss som sprejad på´na. Styvsyrrerna vart så knäckta så´rom glömde pimpla draja i fjorton dejs.

Å Sotisbattingen å Mini-Tjabo gänga sej å tog bussen till Timbuktu, dä´rom dansa can-can på taket tills brannkårn fick rycka ut å hämta ne´rom.


*****


Stolt men utpumpad efter ännu en berättarinsats sneglar ekenskisen på den lilla. Som tittar tillbaka mer klarvaken än någonsin. Suck. Nästa ögonblick finner vår hjälte i köket, skakande ihop två stadiga glas med valium. ”En för illbattingen, en för undertecknad”, muttrar han sammanbitet.

Och med den beklämmande bilden ur levande livet går ridån ner för denna lilla tvålogi.
.

Decembersaga 11 – Rena natta I

.
Scenen: Någonstans i nollåttaområdet. En ekenskis ska natta den lilla som vill höra den där sagan. Han kan inte hitta boken utan gör som man gör i de lägena, han återberättar ur minnet:

Stårryn om Ketchupsmulan å Ylman

De va en gång en böna som lystra till namnet Ketchupsmulan. Hennes morsa sa:
Öh, du Ketchupsmulan! Ta å lubba iväg till Dubbelsvea. Här ha´ru en basket me en massa pall å nåra pavor rötjut.
Å Ketchupsmulan ba: Ja, ha ru, men var kinesar Dubbelsvea ra?
Å morsan ba: Längst in i klorofyllparken vet ja. Men lägg på en rem nu, innan de blir murkt.

Så Ketchupsmulan satte av med pallen å pavorna å hela alltet.
Men så på stritan knata hon rakt på Ylman.
Å Ylman ba: å vart ska en sån liten böna dra me allt de dära?
Å hon ba: jo de e så att ja ska till Dubbelsvea me pall å rötjut.
Å Ylman ba: ja ha ru, ja moss då, vi kanske syns. Å så blinka han menande me ena jacket.
Å ketchupsmulan gav järnet.

Men Ylman va´nte fudd i farstun. Han visste feståss prexis var barren var där Dubbelsvea kvarta, så det var givet att han kom dit långt före Ketchupsmulan.

Å han stega rakt in, för de va uppet. Dubbelsvea låg i bingen. Det var murkt i rummet å hon hade taskiga jack.
Så Dubbelsvea ba: Vem ere? Ere Ketchupsmulan?
Å Ylman ba: Skulle en annan va den där corny bruden! Nu får´u väl ge´re. Å så klev han fram å krubba upp´na.
Sen drog han på sej Dubbelsveas nattpaltor, kröp upp i bingen å låssades kvarta.

Å så kom då Ketchupsmulan fram. Hon klev in för durrn va viduppen.
Å hon ba: Moss, Dubbelsvea! Men va ere, liggeru i bingen, eru tjyvens eller någe?
Å Ylman ba: Kan väl hända.
Å hon ba: Men vicka bamsiga öron du har.
Å han ba: De e för att ja ska kunna höra´re så mycke bättre.
Å hon ba: Å vicka bamsiga jack du ligger inne me.
Å han ba: De e för att jag ska kunna spana in dej så mycke bättre.
Å hon ba: Å snacka vicka bamsiga gaddar å käft du har.
Å han ba: De e för att jag ska kunna krubba upp dej så mycket bättre.
Å så lubba han upp å krubba upp´na me basket å pall å rötjut å hela klabbet.
Fett schysst, now we´re rocking, tänkte Ylman, drog upp nattsmulan över roten å kvarta in.
Snart drog han timmerstockar så funstrena skallra.

Å dom hördes feståss dölångt bort, ända till klorofyllparks-säpo, å han kom feståss sättandes i full kareta till Dubbelsveas kvart. Han lubba in å spana in Ylman ligga å kvarta i Dubbelsveas binge, å me en superkista me klart mysko konturer.
Snabbt drog han morasabeln från bältet å fläkte upp Ylmans kista på två röda. Ut kuta genast Dubbelsvea å Ketchupsmulan, fortfarande med basketen i krattan.
Å Ketchupsmulan ba: Starkt jobbat, grabben, börja bli lite crowded därinne.

Åsså sydde´rom igen Ylman igen å kursa´n till Skansen.

Åsså drog dom alla tre till Mallåkra å där levde´rom lycklia alla dar tills kvarskatten kom.
.

Decembersaga 10 - Pelikanen och Pelle Kanin

.
I dag är det Tolftejul, sa Pelikanen.
Vad är det? frågade Pelle Kanin.
Båda gnuggade sig i ögonen efter nattsömnen som varit som den brukar. Mycket orolig.

Jo, sa Pelikanen. Det är när det är 12 dagar kvar till jul, och det är det i dag. Och Tolftejul är den dagen då man får fråga de andra djuren till råds om nåt problem man har, och att de då måste svara.

Va bra! tjoade Pelle Kanin. För han visste ju, och Pelikanen visste också, att de båda hade ett stort problem som dom behövde hjälp med. Och i dag hade de chansen!

De larvade båda iväg tillsammans och träffade på Krokodilen. Han låg i vattenbrynet med sin stora mun öppen.

Hej, Krokodilen, sa Pelikanen. Vi kan inte sova på natten. Pelle Kanin är så frusen och rädd och springer omkring. Och jag blir så ängslig för jag vet aldrig var han är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?

- Ät upp honom, sa Krokodilen bara, och försvann ner i vattnet.

De tittade snopna på varann och skakade på huvudet. Och så larvade de i väg tillsammans igen och träffade på Fladdermusen, där han hängde uppochner i ett träd.

Hej, Fladdermusen, sa Pelle Kanin. Vi kan inte sova på natten. Jag är så frusen och rädd och springer omkring. Och Pelikanen blir så ängslig för han vet aldrig var jag är. Har du något råd till oss så här på Tolftejul?

- Bli osynlig, sa Fladdermusen bara, släppte taget och flög iväg över träden.

De tittade snopna på varann och skakade på huvudet.
- Två jättekonstiga råd, sa Pelikanen, men vi får väl en tredje chans, det får man ju i alla sagor.
- För det här är väl en saga? frågade Pelle Kanin, och knackade på skärmen inifrån. Och när de såg att du nickade, så larvade de iväg tillsammans igen.

Och så träffade de Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav. De berättade vad som hänt och då sa Lemmih: På Tolftejul är det så, att man också måste följa de råd man får.
- Men se inte så ängsliga ut, sa Tevil, följa råden måste man, men ett öga ser bara vad ett öga ser.

Och så tisslade Lemmih och Tevil med varandra ett tag. Och efter tisslandet kallade de till sig Pelikanen och Pelle Kanin … så här kan man lösa det … tissel … tassel …
Och Pelikanen flaxade förtjust med ena vingen. Och Pelle Kanin gjorde ett jämfotahopp av glädje. För är det några som kan ge lösningen på ett problem så är det Lemmih och Tevil.

Och det är därför som Pelle Kanin varje natt kryper in i Pelikanens näbb och sover. Där finns ju ett krypin lagom rymligt för en kanin. Uppäten, fast bara som det ser ut. Osynlig, fast bara som det ser ut. Och aldrig mer behöver Pelikanen undra var Pelle Kanin är. Och aldrig mer behöver Pelle Kanin frysa och vara rädd. På morgonen kliver han ur och båda gäspar, helt utsövda efter natten.

Men när Pelikanen och Pelle Kanin ibland sitter vid lägerelden, är det nästan aldrig några av de andra djuren som tror dem, när de berättar hur de en Tolftejul fick hjälp med nattsömnen av Krokodilen och Fladdermusen och Lemmih och Tevil vid randen av alltings hav.
.

Decembersaga 9 – Ugglebuggletrollets öden och äventyr

.
Ugglebuggletrollet var pirat. Han hade seglat på de sju haven. Ett för varje dag i veckan.

På måndag gick han ner till sitt skepp Även. Egentligen hette den ”Äventyr” men målarfärgen hade tagit slut. Han skulle hissa segel, men så bröt han tummen. I alla fall hade han ont i den. Det var han säker på. Så det fick vara.

Och på tisdag satt han på Stubben och åt dammsugare. Ur väggarna hördes sång. Han knackade takten med skeden i chokladkoppen. De sjöng om att vi alla bor i en gul undervattensbåt. Det var fyra korthåriga pojkar från Liverpool. De kallades långhåriga på den tiden. Men det var för att alla var ännu korthårigare än dom.

På onsdag flanerade han. Det går bra att göra det på onsdagar. Sen gick han på krogen. Han beställde fläskkorv och sötstark senap med knäckebröd och kall lättmjölk. När han väntade på maten undrade han just hur den skulle smaka. Men han beställde inte samma mat varje vecka, om du tror det. Det finns ju många sorters senap att välja mellan.

Och på torsdag gick han tillbaka till kajen. Där låg Även förtöjd och knirkade i brisen. Det är det bästa ljudet för en pirat. Han stod länge kvar och lyssnade.

På fredag brukar det vara långfredag, som gör att det blir påsk. Då sätter han ut alla påskägg för barnen. En lapp med rim göms på ett ställe och leder till ett nytt gömställe. Ny lapp med rim. Som leder vidare. På den sista lappen ligger påskägget och väntar på att bli funnet. Barnen letar, springer omkring, ropar, letar, hittar, läser, funderar, aha, springer till nästa. Ägget hittas till slut av alla.
Men det är knappt nån som vet att det är han, Ugglebuggletrollet, som sätter ut alla påskägg. Det är bara bra det, tänkte han. Och log i mjugg.

Sen på lördag var han hos prinsessan. Han skyndade sig dit, så att den här sagan inte skulle hinna ta slut. Prinsessan hade inte guldlockehår. Hon hade rakat av sig allt hår på huvudet och satt en ring i vänster näsborre. De åt prinskorv tillsammans alla tre. För hennes brorsa var med också. Till efterrätt åt de prinsesstårta, men då hade brorsan gått. I slottsdammen simmade svarta och vita svanar omkring. Det såg lustigt ut.

På söndag gjorde han ingenting. Absolut ingenting. Det är väldigt svårt att göra precis ingenting. Pröva ska du få se. Men skönt.
.

Decembersaga 8 - Ormresa

.
Mitt på tomten låg den när de kom till sommarstugan. Även pappan blev nog lite tagen. Tur att vi såg den direkt, sa han bara. Inte slå ihjäl, det hade han läst någonstans, utan fösa in den i en hink med lock, köra en halvmil och släppa ut den mitt i en skog.

Efter tre kvart låg den där och locket var på. Handen darrade lite när han bättrade på tejpen över hinklocket. När han lyfte hinken dunkade den och krängde. Luggen blänkte i pannan.

Lille Martin ville följa med. Den fick stå där bak och Martin satt framme vid pappan, satt vänd och tittade på tejpen. Båda var lite mer upprymda än vanligt. Att det var en speciell resa.
Fram till kurvan gick det bra.

Då ropade Martin - den har kommit lös!

Aldrig senare, vare sig för Inga, Martin, syster eller sig själv, kunde han riktigt förklara den våldsamma rattrörelse han nu gjorde.

De hittade Martin först. Tio meter från bilen men bara brutna ben.
... Och jag som ... jag menade inte ... tillrade in i gräset.

Längre bort fann de pappan. På knä. Stirrande dumt på en hink med lock.

Änglavakt, sa de. Se på bilen.

Hjulen snurrade vilt mot himlen, ville aldrig stanna.
.

Decembersaga 7 – Häxan från Abrakabien och Häxan från Fililurien

.
WIKIPEDIA. Du har sökt uttrycken Häxan från Abrakabien och Häxan från Fililurien.
Betoningarna ligger på det tredje a:et i Abrakabien och på u:et i Fililurien. Båda uttrycken har sitt ursprung i en muntlig saga (eller snarare en serie sådana) som Göran P Rödholm (se detta uppslagsord) berättade för sina barn när de var i sagoåldern. Enär sagorna ej nedtecknades saknas stabil verifikation å deras lydelse.

En av sagorna säges emellertid handla om de båda häxornas besök på Skansen, en resa som vidtogs med Häxan från Fililurien i en barnvagn och Häxan från Abrakabien dragandes densamma. Stor nöjsamhet över sagda vistelse på Skansen upplevdes av Häxan från Abrakabien, medan motsatsen kan hävdas om Häxan från Fililurien, då hon förblev i ett sovande tillstånd under hela resan. Vid uppvaknandet hemma i lägenheten sägs det att Häxan från Fililurien först tittade till vänster och därefter till höger, utan att kunna se vare sig a) aporna eller b) björnarna.

Stor och uppbragd förgrymmelse hördes då från Häxan av Fililurien. Som Häxan från Abrakabien var en godmodig häxa gick hon därför ut med barnvagnen igen, anträdandes färden tillbaka till Skansen.

På vägen dit pratade de och skrattade så där som bara häxor kan göra. Häxan från Fililurien blev nu glad men faktiskt också lite trött.

Så precis innan de passerade svängdörrarna till Skansen somnade hon igen.

Sagan är även återgiven på goranspenna.blogspot.com. För att ta dig dit, var god klicka här.

SLUT WIKIPEDIA
.

Decembersaga 6 - Segla är nödvändigt

.
Med åldern fick det bli lite högre hus. Eller klippor för den delen. Men oftare hus, förstås. Det var alltid ett litet ögonblick han tvekade först, men det hörde bara till. Steget ut tog han alltid. Eller störtdök kunde han också göra.

Ju högre upp, desto mindre rädd var han. Hans egen tyngd drog honom hårt ner och sen upp och hade han väl klarat sig dit utan sönderkross blev hans bly vingar. Som en ladusvala i ett U. Ofta skedde det i mörker på grund av förföljarna men i uppvinden sjöng det av luft och ljus.

Han visste inte om det var fallandet han besegrade. Bara att segla var nödvändigt. Ett obetvingligt måste, som hade det här sättet att skrika.

Fågel och sånt snuddade han aldrig vid. Och människa hade han väldigt nära till. I en återkommande dröm vaknade han på morgonen, grep sin portfölj och gick till jobbet.
.

Decembersaga 5 - Krazy Kat och Karrolina Klyftig

.
Krazy Kat hade problem. Hon hade brutit benet. Till råga på allt hade hon fått stämbandskatarr och fick inte tala. Hur skulle hon nu göra för att få handlat? Pga benet måste hon be grannfrun Karrolina Klyftig handla åt henne. Och pga katarren kunde hon inte berätta för Karro vad hon ville ha köpt. Så hon var tvungen att skriva ner det. Men hon hade knappt något papper i huset, utom en liten ynka pappersbit som det bara fick plats fem bokstäver på, inget mer.

Ja, Krazy blev tvungen att använda sig av den lilla lappen, fast det var tre saker hon var tvungen att köpa; två drycker och så nånting att baka med. Hur skulle hon göra? Hon tänkte. Och hon tänkte. Så gick hennes tankar till de där ryska gummorna som kunde gömma sig i varandra. Aha, tänkte Krazy. Och så fyllde hon den lilla lappen med fem bokstäver.

Hon hoppade på ett ben till Karro och gav henne pappersbiten. Och spretade stumt med tre fingrar, för att signalera hur många varor det gällde.

Krazy hade knappt hunnit hoppa tillbaka hem och pustande sätta sig på kökssoffan igen, förrän Karro kom tillbaka från affären och ställde upp tre varor på köksbordet. Precis de tre! Krazy gjorde tummen upp från soffan. Karro hade gjort skäl för sitt efternamn.

Frågan man nu ställer sig är: vad stod det på lappen?
Och vilka var de tre varorna?

En ledtråd finns i saga nr 1. Gå tillbaka dit ett tag innan du fortsätter här.

Klura ut en lösning och jämför med svaret som står härunder, klart som i en spegel:

lö rellåhenni mos löjm rellåhenni ted - klöjm dots ted
.

Decembersaga 4 – De varma spökena

.
Det händer ibland att Fantomen Den Vandrande Vålnaden beger sig ut på gatorna som en vanlig människa. Men det är förstås när han är vuxen. När han var liten var det framför allt de varma spökena han mindes.

Då var det att han hjälpte mamma över gatan med korgen. Hans mamma var kort men han tyckte hon var lång eftersom han själv var kort. Det är man ju när man är liten.

Men korgen var väldigt stor. Fyrkantig och platt var den. Och något vitt låg över. Ibland bar han den helt själv över gatan. Kånkade och kände sig stor. För den vägde.

Källarluktigt kändes det när de kommit över till andra sidan och mamma öppnat. Det svurrade och svirrade av maskiner som hon stoppade i och ur saker i. Hans jobb var väl mest att gnissla fram med rullvagnarna. Och att gå in till de varma spökena. För det fick man göra ibland.

Han stängde aldrig av maskinen när han gick in i rummet. Lät det blåsa så där varmt. Gick fram och åter mellan raderna av dem. De som hängde där i rad efter rad, några svängde lite. Helt vita och alldeles varma. Och så länge han var där, var det så världen var.

De varma spökena.

Han tyckte mycket om dem.
.

Decembersaga 3 - Idolsorti

.
Och den som ska röstas ut. Det får ni reda på efter reklamen.

Välkommen tillbaka. Ja en av er två ska bort. En av er. Vem. Blir det. Jag har fått kuvertet. Här finns svaret. Snart vet vi. Men först en reklampaus.

Välkommen tillbaka. Ja, nu. Gäller det. Vem av er. Ska bort. Vilka tankar har ni nu? Vad känner ni? Jag sprättar kuvertet. Som jag håller i. Nu läser jag. Och. Den som ska bort. Det är. Det ääääär ...

…

… Jag? Va? MITT namn? Vad menas? Jag är ju programledaren! Nej, vad gör ni! Släck inte kameran! Släck inte ka.
.

Decembersaga 2 - Pojken som förstod att allt var tre

.
Det var en gång en pojke. Vi kan kalla honom ”Jag”. Jag vet inte hur gammal Jag var när Jag förstod att allt var tre. Kanske tre år, förresten. Undrar om det inte var när Jag och familjen skulle till mormor. Som Jag först kom på det, menar jag. Efter Västerbron de där tre långa svängningarna till vänster --- pappa karusell --- mamma karusell --- och lilla barnet karusell. Jag sa dom högt alla tre.

Först sa Jag det för att det var roligt. Sen tröttnade Jag på leken men fortsatte att säga det för att mamma och pappa tyckte att det var roligt. Eller rättare sagt: för att de trodde att Jag tyckte det var roligt. Så Jag upprepade det som ett mantra varje gång. Därvid skapande munterhet och ävensom en liten fundering inne i mig … eh, inne i Jag.

Aha. Tänkte Jag. Det är så det är. Tre:

Pappa tåg, mamma buss, och barnet bil.
Pappa kniv, mamma gaffel, och barnet sked.
Pappa fyrkant, mamma cirkel, och barnet triangel.
Pappa häst, mamma ko, och barnet gris.
Pappa hund, mamma katt , och barnet råtta.

En favorit var
pappa sten, mamma sax, och barnet påse
eftersom pappa hette Sten
och mamma var hårfrisörska.
Jags upptäckt av det här med tre formligen kluckade i Jag då.

Och sen vidgades det i takt med att Jag blev större:

Pappa mc, mamma moppe, och barnet cykel.
Pappa substantiv, mamma adjektiv, och barnet verb.
Pappa blå, mamma gul, och barnet grön.
Pappa himmel, mamma jord, och barnet hav.
och en variant på det:
Pappa måne, mamma sol, och barnet jorden.

Det blev liksom mer klart och korvspad av universum på det sättet.
Mindre 3vande. Mer 3vligt. För Jag.

Och i takt med att Jag vidgades:

Pappa Bob Dylan, mamma John Lennon, och barnet Paul Simon.
Pappa piano, mamma tavla, och barnet dikt.
Pappa ilska, mamma älska, och barnet Jag.
Pappa tripp, mamma trapp och barnet trull.
Pappa snipp, mamma snapp, och barnet snut.

Och så är sagan slut.
.

Decembersaga 1 - Det var en gång

.
En gång när Anna och Kattis var små frågade de mig om sagor och då sa jag:

jag kan en saga
om en som fick aga
när han knyckte mjölk från en kalv
och nu är sagan halv

och inför allt fölke
han tappade mjölken
så mjölken rann ut
och nu är sagan slut

Men nu, när jag gått sta och blivit äldre än då, kanske jag har några fler sagor – med eller utan fjompighetsvarning – om jag bara tar ett lite djupare tag ner i säcken.

December får utvisa om det är så.
.

Deckartips 20 - de aderton

.
Från snöiga norden till solheta Afrika i söder, från Amerika i väster till Europa i öster. Från mitten av 1800-talet till idag. Och från vuxen till barn och tillbaka till vuxen igen.

I stationshuset står nu deckartåget och pustar ut, coolar ner sig efter den vindlande resan. Små deckarnissar rusar omkring över den och fejar och putsar.

Vi befinner oss på Den Gyldene Freden. Mitt bland de välvda källarvalven där, denna dag den första advent. Vi tittar ut över det dukade bordet … och i det flackande skenet från de tända kandelabrarna kan vi nu skåda dem allihop:

på stol nr 1. Sherlock Holmes
stol nr 2. Ewert Grens
stol 3. A Kiss Before Dying
stol 4. Hercule Poirot
stol 5. Jane Marple
stol 6. Intimate Kill
stol 7. Martin Beck
stol 8. Kommissarie Maigret
stol 9. Ture Sventon
stol 10. Van Veeteren
stol 11. Kurt Wallander
stol 12. The Walter Syndrome
stol 13. Fatty Trotteville
stol 14. Harry Hole
stol 15. Columbo
stol 16. Precious Ramotswe
stol 17. Albin Winkelryd
stol 18. Bo Balderson

Alla arton, alltså. Vilken brokig samling! Och lite bråkig kanske. Men knappast tråkig i alla fall. Och vi lämnar dem väl där och tassar ut, låter dem avnjuta festen på Freden i fred. Nu när de ses för första gången och allt.

Ska vi runda av november med en liten limerick? Ja, det gör vi:

Deckartips 20:
En akademi som rockar fett!
I alla fall med mitt mått mätt.
Vet du någon fräckare
än dessa 18 deckare?
Läs då tipset numro 1.
.

Deckartips 19 - inte ens författaren finns

.
Denna gång flyttar sig deckartåget inte så långt. Det har vädrat upp en godbit alldeles i närheten. Något unikt. För ni minns ju hur vi sa att alla deckarberättelser är påhittade allihop. Och att det finns en deckarserie där även alla platser och miljöer är påhittade (se tips 9). Nu kommer vi till ytterligheten; att inte ens själva författaren finns på riktigt.

Han står i min bokhylla. Tänk att jag har honom kvar. Det är en hel del volymer, både pocket och inbundna. Lite i oordning står de, jag tar ut dem, läser när de gavs ut och sätter dem i rätt ordning. Räknar. Elva böcker är det. Googlar och ser att det var exakt elva böcker han skrev. Jag har alltså hela serien! Det hade jag ingen aning om, faktiskt.

Deckare som är humor och politisk satir, så beskrivs dem ofta. Jag skulle snarare vilja säga att de är deckarvärldens Fawlty Towers (Pang i bygget). För att båda är lika listiga, lustiga och lyckliggörande. Klassiker av purt guld. Och avsnitten/böckerna nästan lika många dessutom.

Jag glömde visst berätta vem jag pratar om: Bo Balderson.

De elva böckerna skrevs 1968-1990. Vem döljer sig bakom pseudonymen? Det är än idag en väl förborgad hemlighet. Utöver han själv och hans familj är det bara tre personer som vet: hans litterära agent och två personer på Bonniers.

Den som löser gåtorna i böckerna kallas bara ”statsrådet”. Ett förnamn ”Lilleman” förekommer också. Lite identitetsdimma även över hjälten, alltså. Han har många barn, i första boken bara 14 st (!), men de växer i antal genom serien. Och han har förstås en ”sidekick” också - hans svåger, den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, som är hans krönikör och som motvilligt släpas runt på mördarjakterna. De två är underbara kontraster i allt.

Böckerna följer samtiden och regeringarna skiftar och får sina träffsäkra nålstick av Balderson oavsett vilka politiker som just då sitter vid köksgrytorna. Espri, stilsäkerhet, en underbar humorist. Det bubblar i en när man läser honom. Om P.G. Wodehouse varit svensk hade han skrivit så här.

Endast vid tre tillfällen under alla dessa år har Bo Balderson låtit intervjua sig. Senaste gången i SvD den 20 september i fjol, med anledning av 40-års-jubileet av debuten. Där avslöjar han varför han skrev under pseudonym (”var rädd att bli refuserad, skulle varit pinsamt ju”). Artikeln är oerhört intressant läsning, men om sin identitet avslöjar han ingenting, utom att han är en han. På frågan om vilken av böckerna han tycker är bäst, säger han så här:

Min bästa gåta finns i Statsrådet och döden. Där gör jag nog något som ansetts omöjligt i en pusseldeckare. Jag visar hur mördaren bryts ner av sin gärning – i en lång monolog bekänner han sitt brott. Vi hör det, men förstår det inte. Läsaren ser också hur han gör ett första försök att döda sitt offer – vi ser det, men förstår det inte. Och med 32 andra ledtrådar visar jag vem mördaren är. Ändå kan mycket få läsare peka ut honom och lösa gåtan, innan statsrådet gör det. Se det var ett riktigt mysterium!

Jag håller med honom. Och själv har jag också en annan favorit: ”Statsrådet och den utsträckta handen”, som har en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman.

Om intervjun i SvD-artikeln kan man förstås vara skeptisk. Är det verkligen han? Eller nån fejk? Någon som som bara utger sig för att vara honom? Men stilen i intervjun känner jag så väl igen från böckerna. Det är klockrent. Det ÄR han. Vem han nu är.

Deckartips 19: Statsrådet och döden, 1968, och Statsrådet och den utsträckta handen, 1983. Den första resp nionde boken i serien av Bo Balderson.
.

Deckartips 18 - tjugoett är ostraffbart

.
Ja, mot norr bär det alltså. Och … minsann blir det inte Sverige igen. Få se, var i Sverige? I Skåne igen? Nja, någonstans i spänningsbältet mellan Skåne och Stockholm bromsar vi in. Perrongen luktar både rågåker och asfaltblommor. Och på stationsskylten står ett namn som för de flesta svenskar säkert kan vara fullkomligt obekant: Albin Winkelryd.

Men författaren är jag absolut övertygad om att varenda kotte i detta avlånga land känner till: Hans Alfredsson.

Med parhästen Tage Danielson delade han humorns och samhällsengagemangets scen under många bejublade år. Fast de båda hade ju även solokarriärer. Som författare. Och lysande sådana. Det var när de utvecklade sina respektiva författarskap som man såg deras särdrag. Tage var lyrikern, Hasse var epikern. Eller - annorlunda uttryckt - i Tages hjärta bodde en sångare, i Hasses en berättare.

Den här boken heter Lagens långa näsa, med undertiteln "21 kriminalberättelser". I vart och ett av de 21 kapitlen berättar den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryd om ett brottsfall han stött på. Som bokens titel antyder, avgår brottslingen med segern varje gång. Brotten är hur sinnrika som helst och av den arten att ingen egentligen far illa av dem, ingen ”good guy” i alla fall. Winkelryd älskar att berätta om fallen och har svårt att dölja sin beundran för de snillrika bovarna som kom undan.

Den han berättar detta för är hans gode vän Hasse Alfredsson, som även är krönikören, ”jag”, i boken. En motsvarighet till Watson eller Hastings, som ju också var krönikörer av Holmes´ resp Poirots berättelser.

Kriminalfallen utspelas på olika ställen i södra Sverige, ofta i Skåne, men Albin Winkelryd bor i dag på Karlbergsvägen i Stockholm. Deras stamlokus är Café Idyll på Kocksgatan på Söder, där de ofta sitter medan Winkelryd berättar för en fascinerad Hasse Alfredsson.
Winkelryd beskrivs som frodig. På ett annat ställe förtydligas detta: han ser ut som ett porträtt av en pykniker i Kretschmers typlära med sin kraftiga benstomme, stora kroppshålor och ansikte av platt femöringstyp, dekorerat av en ganska röd och rund liten näsa.

Boken är ett mästerverk i berättarteknik. Man hålls ohjälpligt okunnig om upplösningen till alldeles i slutet av berättelsen, ja, i "Även orättvisan är blind", ända till det allra sista ordet! Om du bara ska läsa en av de 21, läs den.

En av Hasses filmer, Falsk som vatten, baseras på den sista berättelsen i boken, "Bokförläggaren som slutade i badet". På google läser jag att filmens titel är ett citat från Shakespeares Othello.

Hasse Alfredsson har bara skrivit denna enda deckare. Synd. Men samtidigt förståeligt. Den går ju inte att överträffa.

Deckartips 18: Lagens långa näsa, 1983, av Hans Alfredsson, med illustrationer av Bengt Berg.
.

Deckartips 17 - i akacieträdets skugga

.
Med den tvärnit som kännetecknar ett deckartåg har vi nu gjort ett lappkast tillbaka från USAs östkust och befinner oss nu över Atlanten igen. Men känns mycket mera söderut … hmmm … jag slumrade bestämt till ett tag … tåget verkar ha stannat. Och …barooooom! Kupéfönstret skallrar! Som om det hade varit en trumpetstöt från en elefant ungefär. Tittar försiktigt, mycket försiktigt, ut.

En livs levande elefant tittar lugnt tillbaka på oss! Nej, ingen kringresande cirkus. Det ångar från den stekheta perrongen. Ingen tvekan om saken. Detta ÄR Afrika. Och på den leopardmönstrade stationsskylten läser vi: Precious Ramotswe.

Vad behövs för att starta en detektivbyrå? Jo, en liten vit skåpbil, två skrivbord, två stolar, en telefon, en gammal skrivmaskin och en stor tekanna. Plus intuition och intelligens. Och allt det har Precious Ramotswe, en 35-årig kvinna i Botswana. Så då startar hon en detektivbyrå: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, som den första kvinnliga detektiven i landet. När folk bestörta skakar på huvudet åt detta tilltag, undrar hon bara ”har ni aldrig hört talas om Agatha Christie?”

Och hennes lilla rörelse blomstrar, mot alla odds och trots alla olyckskorpar. Den som inte får hjälp av polisen går till Mma Ramotswe med sitt problem – försvunnen son, förskingrande anställd, otrogen make, stulen bil, eller vad det kan vara – och då löser hon problemet.

Ofta sitter hon då i en bekväm stol under ett akacieträd utanför sitt hus vid foten av Kgale Hill. En utmärkt plats för tankar. Och hennes lösningar på deckarproblemen är ofta förbluffande listiga, värdiga vilken deckare som helst. Det största problemet hon har är egentligen klienter som friar till henne. Hur ska hon tacka nej utan att såra? För gifta sig har hon ingen tanke på. Hon har det ju bra som hon har det.

Boken består alltså av en rad olika fall och mellan fallen görs det olika utvikningar till hur människorna lever sitt liv där och alla förändringar som skett sedan 1966 då landet blev självständigt.
Mellan dessa delar ringlar sig boken fram och tillbaka som en afrikansk pufform.

Hon kallas Mma Ramotswe, ungefär som Fru/Mrs, skulle jag tro. Motsvarande manliga titel är Rra (nån som vågar sig på att gissa uttalet?).

Det känns som om boken är så kort och tunn. Men det är den inte. Det är den här sublima enkelheten i stilen, som boken har. Den får mig att tänka på så vitt skilda namn som Åke Holmberg, John Steinbeck, Paulo Coelho och Forrest Gumb ...

Massor av charm och humor finns det. Och krusidullfri klokhet i Mma Ramotswe. Som här:
If more women were in power, they wouldn´t let wars break out. --- We see war for what it is – a matter of broken bodies and crying mothers.

Den förunderligt fine författaren till denna bok heter Alexander McCall Smith och föddes i Zimbabwe, ett av grannländerna till Botswana.

I Botswana, där en viss detektiv sitter under akacieträdet framför sitt hus och tänker:
I am just a tiny person in Africa, but here is a place for me, and for everybody, to sit down on this earth and touch it and call it their own.

Vi vinkar ett "vi ses" till henne där. Kupéfönstret har mirakulöst hunnit lagas och tåget frustar nu otåligt mot skenorna för att anträda färden norrut igen.

Deckartips 17: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, 1998, av Alexander McCall Smith, den första boken i serien om Botswanas enda kvinnliga detektiv.
.

Deckartips 16 - just one more thing

.
Nästa besök blir hos en TV-deckare.

Låter konstigt kanske. Bara bokdeckare skulle det ju vara, det sa vi redan från början (deckartips 1), inga TV-deckare. Men om det är så att det finns någon outstanding deckare på TV, en som höjer sig högt över alla de andra amerikanska och brittiska deckarna där, ja i så fall får den förstås armbåga sig in här. Som ett undantag som bekräftar regeln.

Och en sådan finns: Columbo.

Ingen författare finns till kommissarie Columbo. Han är helt skapad av skådespelaren som gör honom: Peter Falk. Manusförfattaren eller regissören har knappast någon del i detta. Hur skulle instruktionerna ha kunnat lyda:
jo, Peter, gå in och gör en lite annorlunda kommissarie, lite tvärtom så där, så vi profilerar oss, här är intrig och repliker, du kan förresten dra på dig den där överrocken, fast den är lite skrynklig.
Och så går Falk in och ÄGER, skapar en klassisk figur som är en blandning av Chaplin och Maigret.

Eller en antihjälte, kanske man ska kalla det, en som är tvärtom mot de vanliga hårdföra amerikanska deckarna. De där gimmickattributen – den ständiga cigarren, den skrynkliga överrocken, den skrotfärdiga bilen han kör – de sakerna kanske skulle ha kunnat tänkas fram av några i teveproduktionen. Men allt annat i Columbo-gestalten är skådespelarens skapelse.

… Columbos artighet, vänlighet i spelet tillsammans med den skyldige
My wife is a terrific fan of yours (om boven är en kändis), she has seen ALL of your films (tillägger han, om boven är skådis av något slag)
… Den spelade vimsigheten som steg för steg demaskerar boven
Oh, there´s just one more thing (hejdar sig när han är på väg ut genom dörren igen, precis när boven börjat slappna av efter intervjun).

Inga biljakter, inga rykande pistoler, bara ett psykologiskt spel. Jag tror jag inte ens hört Columbo höja rösten nån gång. Och detta är i New York, av alla ställen.

Det spelades in 69 avsnitt av TV-serien Columbo 1971-2003. Peter Falk nominerades för Emmy tio gånger för rollen och vann priset fyra gånger. Avdelning kuriosa: det där första avsnittet 1971 regisserade av Steven Spielberg.

Ytterligare kuriosa: ett av Peter Falks ögon är ju konstgjort och enligt google har han haft det sedan han var tre och ett halvt år. Just det där lite barnsliga ”och ett halvt” tycker jag är ett så intressant tillägg … (kommer det från ett intervjusvar från Falk då han i svarsögonblicket blev lika gammal som då olyckan hände?)

Men hatten av för dig, Columbo, och må du aldrig släta till överrocken!

Deckartips 16: zappa in TV4 Gold där det ofta visas repriser av Columbo-avsnitt. Eller gå in på något välsorterat varuhus och köp en DVDbox med några årgångar – glöm bara inte att vända dig om i dörren när du går och säga ”javisst ja, det var bara en sak till …”
.

Deckartips 15 - inte bara skidor och schlager

.
Vi avlägsnar oss från den förra stationen och känner hur vi åter börjar fylla ut kläderna, de glada slantarna från fickan återbördas till plånboken och vi växer in i vårt eget vuxna jag igen. Utanför fönstret är det nästan helt vitt. Antingen är det ett drömlandskap eller också snö – det var länge sen i så fall. Måste vara i norra Sverige då, långt upp? Nej, titta på de höga fjällen där ... vi dundrar helt enkelt rätt in i Norge ... med ett pys stannar vi i Oslo. Trots snöfallet kan vi läsa det korta namnet på stationsskylten: Harry Hole.

Det är november och vintern har kommit till Oslo. Den lilla pojken Jonas tittar ut genom fönstret på en snögubbe som någon gjort i trädgården. Varför ser den så otäck ut och varför stirrar den upp på honom i stället för ut mot gatan?

Nästa morgon är Jonas mamma spårlöst försvunnen och runt snögubbens hals sitter den rosa halsduken som han gett mamma till jul ...

Det är ett av många försvinnanden som drabbar Oslo i ”Snömannen” av Jo Nesbö. Den som leder utredningarna är Harry Hole, en kriminalkommissarie som är självsvåldig, arrogant, grälsjuk, instabil och alkoholiserad (enligt våldsrotelchefen Gunnar Hagen) och har ett fult ansikte med snälla ögon (enligt pojken Jonas).

Redan två månader innan händelserna med de försvunna personerna börjar, får Harry Hole ett brev.
Snart kommer den första snön. Och då kommer han att dyka upp igen. Snömannen. Och när snön är borta kommer han återigen att ha tagit någon med sig. Det du ska fråga dig själv är:
”Vem gjorde snögubben? Vem gör snögubbar?” --- För snögubben själv vet det inte.

Det här är en fin och stark deckarroman. Det är väldigt mycket 2000-talet och här och nu i personteckningen och miljöbeskrivningen. Boken är på något sätt bred, ett romanbygge. Mycket av komplexiteten i relationer mellan människor och i dagens samhälle finns med. Jo Nesbö har en mångsidig bakgrund och är både musiker, finansanalytiker, sångare, mäklare, journalist och låtskrivare i en popgrupp.

Och boken är spännande. Andlöst, krypande spännande, så man knappt vågar vända blad.
Den vann både Bokhandlarpriset och Det norska läsarpriset 2007.

Jo Nesbö betraktas som den störste norske kriminalförfattaren någonsin. Han har sålt 1 miljon böcker bara i Norge och i september 2007 fanns han med flera titlar på tio-i-topplistan i Norge, Sverige, Danmark och Finland samtidigt.

Han är översatt till 25 språk och räknas till de verkligt stora deckarnamnen i dag även internationellt. Så vårt stora lilla land i väster håller världsklass inte bara i schlager, längdskidåkning och schack (läste just att unge norrmannen Magnus Carlsen vann VM i blixtschack i Moskva). Seiern er vor även när det gäller deckare.

Deckartips 15: Snömannen, 2007, av Jo Nesbö, den femte boken i serien om Harry Hole.
.

Deckartips 14 - pengar skramlande i fickan

.
Tåget har lämnat den förra lite ruggiga stationen och vi far nu fram med stor hastighet. Fast tåget går inte framåt, märker jag plötsligt, utan bakåt. Bakåt i tiden. Alltså tiden på riktigt, vår egen tid. Tåget stannar och vi är tillbaka i vår ungdom! Gläntar försiktigt på kupégardinen … inte Ture igen väl … nej, inte Sverige ens. Det är någon liten by i England vi gjort halt i. Och stationsskylten förkunnar stolt: Fatty Trotteville.

Egentligen hette han Fredrik Algernon Trotteville. Men initialerna F.A.T. blev Fatty, som i tjockis. För mig var han dock Fatty = den som fattar.

Enid Blyton skrev en ofantlig mängd barn- och ungdomsböcker. Nästan alla är ganska förenklade, idylliserande och torftiga. Men i den här smeten av böcker finns det en bokserie som står ut. Det är Mysterie-böckerna. Där lyckas hon skapa en gestalt som har en egen lyskraft: Fatty.

Mysterie-böckerna är ca 15 till antalet och barnen växer i ålder genom böckerna. Fatty är den som utvecklas. I början är han mest bara tjock och egenkär. Sedan visar det sig att han skriver rimmade dikter på stående fot, är skicklig i att klä ut sig och lär sig att buktala, förutom att han utvecklar sin ledarförmåga och förstås är den som löser mysterierna. De andra ”deckarna” (kraftiga citationstecken) i Fatty-gänget (Larry, Daisy, Pip och Bets) är skäligen enkelt tecknade, de fungerar mer som en fond bakom Fatty.

För mig har alla andra figurer från Enid Blytons böcker förbleknat. När hon låter Fatty prata, blir emellertid hennes stil annorlunda, nästan som om gestalten får, ja kräver ett eget liv. Det påminner om hur Poirot (se deckartips 5) får Agatha Christie att uttrycka sig à la Poirot.

Mysterie-böckerna är deckare, men ”whodunit”-delen i dem är förstås mycket tunn. Vilken 5-åring som helst pekar omedelbart ut boven efter max 3 sidor. Åtminstone i de första böckerna (Mysteriet med den brunna stugan och Mysteriet med den siamesiska katten). Men även intrigerna blir bättre i takt med att huvudpersonen utvecklas.

Man läser förstås inte Mysterie-böckerna för intrigen, utan för deras charm. Och ekon finns från de ”riktiga” deckarfigurerna. Fattys maskeringar får en att tänka på Sherlock Holmes, och konstapel Goon (av barnen kallade Ge´r iväg) får hela tiden allt om bakfoten och hinner ofta arrestera fel person, i likhet med Japp hos Agatha Christie och Lestrade hos Conan Doyle.

Och så har Fatty alltid lösa mynt skramlande i fickan. Jag vet inte varför, men sånt har en hög charmfaktor för mig.

Rätt intressant är en uppgift jag läser om en omröstning i England år 2008 om Storbritanniens mest omtyckta författare. På en blygsam femte plats kom William Shakespeare, på fjärde Jane Austen, på tredje hamnade J K Rowling och på andra plats kom Roald Dahl, medan listan toppades av Enid Blyton.

Deckartips 14: skaffa (via loppis eller låna på biblioteket) hela serien Mysterie-böcker, läs dem i ett sträck, de är korta och det går fort, njut och skramla med lite lösa pengar i byxfickan.
.

Deckartips 13 - den sista procenten

.
I began to think Charles Walter was a special breed of cat from the moment I heard his name in the summer of 1938. The name had a regal ring to it. Charles, Duke of Walter. Or sir Charles Walter, Lord of the Manor. --- The name connoted not only authority but also urbanity, sophistication, and perhaps a touch of refined menace.

What a far cry it was from my own miserable name. Lambert Post. Jesus, the trouble I had with that one! Lam Post, the kids had called me.
”Say, Lampost, what´s this I hear about you supporting a bunch of drunks?”
”Hi, Lampost, any dogs been pissin´ on you lately?” Hilarious.

Charles Walter did a lot to change all that.

Så börjar deckaren The Walter Syndrome.

Boken är skriven av Richard Neely och miljön är en arbetsplats för ett sextiotal annonsförsäljare på en tidning i New York. Fast ”deckare” kan ju diskuteras om den ska kallas. ”Rysare” är kanske ett bättre ord. Rysarnas rysare.

Så varför stannar detta deckartåg vid en sådan station?

Deckargenren (huvudbry, mys, vem var boven) är ett hav precis som Rysargenren (nagelbitarspänning, skräck) är ett annat hav. De är helt skilda åt. Till 99 procent, i alla fall. För det finns en liten rännil mellan dem, ett litet antal böcker som både är ”whodunit” och skräck på samma gång.

Detta är en sådan bok. Den där sista procenten. Rännilen mellan två hav.

När man läst ut den och hårstråna på huden så småningom lagts sig ner igen, måste man läsa om den … var det där verkligen möjligt? … och det ser man att det var … och känner en stor beundran för författaren som lyckats konstruera en sådan berättelse.

Dessutom är en av ingredienserna lite ”namnomani” (se min blogg 2 juli), vilket gör den extra oemotståndlig i mitt tycke.

Deckartips 13: The Walter Syndrome, 1970, av Richard Neely.

Deckartips 12 - Kenneth Branaghs favoritdeckare

.
Vi nämnde honom som hastigast vid förra stationen, så nu tar vi och besöker honom, tycker jag. Vi åker nästan rakt norrut från Paris och landar i södra spetsen på Sverige i bördiga Skåne. I den stad som är hans. Ystad. Vid polisstationen på Sixten Sparres Gata stannar vi och där sitter han mycket riktigt bakom sitt skrivbord i den sena timmen: Kurt Wallander.

I Ystad har det numera vuxit upp en hel liten turistnäring kring honom. Det går Wallanderturer i staden. Deltagare i det 6 km långa Wallanderloppet passerar flämtande en massa platser som nämns i böckerna. På Fridolfs konditori kan man äta Wallanderbakelser. Och på Cineteket kan man se sig själv trickfilmad gå in i Wallanders vardagsrum på Mariagatan 10 och läsa filmmanus.

Film, ja. Det finns snart lika många som gjort honom på film som det finns James-Bond-skådisar. Nu senast Kenneth Branagh, som särskilt bad om att få göra rollen, han ville att hans landsmän skulle få upp ögonen för en av hans favoritdeckare ”den svenske Maigret”. Succén är fantastisk och snart kommer man att vallfärda från England till Sveriges huvudstad Ystad.

Men filmad roman är som att sitta på restaurang och bara känna doften från köket. Vi riktar ner ljuskäglan i boken. The real thing. Den som jag valt som tips här nedan är lagom tjock och ligger fint i handen. Det är en nagelbitar-thriller. En seriemördare är lös i Skåne, samtidigt som Sverige sitter klistrat vid TV-apparaterna och följer fotbollslagets öden och äventyr i VM i USA.

Wallander är en bra sammansmältning av Maigret och Beck, tagna till vår egen nutid i Sverige. I privatlivet är Wallander grå och ömklig, i jobbet lysande och respekterad, trots det desillusionerade som hänger omkring honom som en sladdrig överrock. Miljöbeskrivningarna och intrigbygget i böckerna är stor litteratur.

Författaren heter Henning Mankell (jag envisades i början med att uttala efternamnet fel och har nu äntligen lärt mig att det betonas på första stavelsen). Mankell är mångsidig; utöver författarskapet har han alltid haft ett politiskt patos, liksom ett intresse för teater och har bl a studerat till skådespelare. Bor numera växelvis i Ystad och Maputo i Mocambique, där han är chef för teatern Teatro Avenida.

En imponerande uppgift som man kan läsa om Henning Mankell är att han år 2007 skänkte 15 miljoner kronor till SOS Barnbyar för att bygga en by i Chimoio i västra Mocambique.

Deckartips 12: Villospår, 1995, den femte av hittills elva böcker i serien om Kurt Wallander av Henning Mankell.
.

Deckartips 11 - stilbildande kommissarie

.
Två portalfigurer i deckarvärlden har vi besökt; Sherlock Holmes och Hercule Poirot. Det finns, enligt mitt förmenande, även en tredje. En som på sätt och vis haft ännu större påverkan än de båda. Det är hos honom vi nu ska stanna till. Och då måste vi lämna det engelska språket helt.

Språket är nämligen franska. Miljön är Paris. Och på vår stationsskylt står hans namn: kommissarie Maigret.

Romanerna om kommissarie Jules Maigret är ena riktiga sidvändare. Man frestas aldrig, som man ibland kan göra med böcker, att slira över vissa passager. I George Simenons berättelser finns inga träiga avsnitt. När det gäller att skriva dialoger t ex, är han alla andra deckarförfattares överman.

Med Maigret fördes socialrealismen in i deckargenren. Man känner som läsare att man är mitt i verkligheten, mitt bland människorna. Maigret, som gått den långa vägen och började som patrullerande polis, känner Paris och människorna, både professorer och clocharder.

"Vad jag tänker på?", svarar Maigret på ett ställe, "jag tänker aldrig, jag suger i mig."

Som typ är han förebilden för många senare deckare, som våra svenska Martin Beck och Kurt Wallander t ex. Men agerar förstås mycket osvenskt ibland. Om en bartender frågar om Maigret vill ha ett glas öl eller calvados, säger han inte ”nej tack, inte i tjänsten”. Han säger ”ja tack”, stoppar sin pipa, tänder den och höjer sitt glas. Och får mycket matnyttig information.

Med pipan liknar han lite Holmes och med franskan lite Poirot. Men i övrigt är det skillnad som natt och dag.

Upplösningen i Holmes-böckerna brukar vara en snilleblixt som han får.
Hos Poirot är det den där genomgången när alla misstänkta samlas i ett rum.
Den klassiska upplösningen hos Maigret är att han och hans kolleger Lapointe, Janvier, Lucas och Torrence turas om att förhöra den häktade på polishögkvarteret Quai des Orfèvres tills han erkänner. Inte med hjälp av hot och brutalitet som i de amerikanska tevedeckarna, utan med vanligt samtal och psykologi. Före förhöret beställs det alltid upp öl och smörgåsar från Brasserie Dauphine.

En lite lustig, tänkvärd sak: de här romanerna, som är bland det mest urfranska som går att hitta, skrevs av Simenon, som var belgare! Det är precis som de finaste visorna i vår ursvenska vis-skatt, som är skrivna av Cornelis Vreeswijk …

När man googlar på Simenon inser man att han måtte ligga bra till för att komma på tio-i-topp-listan för tidernas mest produktiva författare. Han har skrivit 300 romaner, varav ca 80 om Maigret och de flesta av dem har filmats. Utöver detta skrev han, om man får tro Google, ca 500 (!) noveller.

Deckartips 11: ”Maigret gillrar en fälla”, 1955, och ”Maigret och clocharden”, 1963, av George Simenon (därefter återstår alltså bara 78 böcker om man ska läsa alla i serien ;-)
.

Deckartips 10 - ständigt denne Ture

.
Jag trodde först att jag bara inbillade mig, men nu är jag helt övertygad om det. Tåget har lagt in backen! Och vi rasslar tillbaka i tiden, tvärs över syllarna. Genom kupéfönstret ser jag min egen blogg svischa förbi. Mycket egendomligt. Vad kan det finnas där som … men så stannar tåget abrupt. Lite drygt en månad bakåt. Hmmm …ingen perrong. Det är på Drottninggatan vi står. Mitt framför ett hus med en liten skylt vid porten. På skylten står det med stora bokstäver: Ture Sventon.

Och med lite mindre bokstäver under: privatpraktiserande detektiv.

Den minnesgode kanske drar sig till minnes det här:

… temlorna nedfrysta till hasselnötter i kylskåpet Nordpolen … den skicklige men argsinte pastejsmackaren … herr Omar med ögon outgrundliga som den arabiska natten …Ture Sventon med profilen skarp som en hök … och hans ord som kommer som pistolskott … med en klick grädde som fastnat på nästippen …

Visst. Ture Sventon är inte bara kameläventyraren från bloggen nionde oktober, han dyker upp i bloggen även här. Som deckare, denna gång. Förlåt, privatpraktiserande detektiv, menar jag. För han har en stor värdighet, denne Ture Sventon. Däri ligger nog också mycket av humorn.

Om man tror att Ture Sventonböckerna för det första inte är deckare och för det andra bara är barnböcker, gör man sig skyldig till dubbelfel.

Åke Holmberg skapade böckerna som en drift med Sherlock Holmes. De skarpskurna anletsdragen, pipan, huvudbonaden. Och förstoringsglaset. Sherlocks antagonist professor Moriarty, som alltid är bakom alla brott men i det fördolda, han heter här Ville Vessla – ”ständigt denne Vessla” utropar Ture och famlar efter sin pitol när han får se två spetsiga skor sticka ut bakom gardinen, det enda man får se av herr Vessla.

Den skicklige författaren dras ibland med av berättelserna och av bara farten kan det uppstå även knepiga deckargåtor, men det är en biprodukt. Det är humorn som är underhållsvärdet här. Det och den sköna stilsäkerheten.

Humorn gör det samtidigt till god barnlitteratur. Där Sherlock använder droger, använder Ture semlor (förlåt temlor). Sherlocks gimmick är att han är violinvirtuos – Tures är att han läspar. Sherlock är en maskeringskonstnär – Ture klär ut sig till en gran i skogen.

När en förälder läser en sån här bok för sitt barn är det en en vuxenbok för föräldern och en barnbok för barnet. Samtidigt. Och spänning uppstår i barnet medan skratt och språknjutning tumlar om i föräldern. Hur många böcker kan man säga det om?

Deckartips 10: Ture Sventon, privatdetektiv, 1948, och Ture Sventon i öknen, 1949, av Åke Holmberg.
.

Deckartips 9 - den flygande holländaren

.
Deckarfigurer är påhittade, slår det mig plötsligt, men de rör sig i verkliga miljöer: t ex London, New York, Ystad. Det finns dock en deckare där även miljön är påhittad. Där staden och alla platser i den, och även städerna runtomkring, är lika uppdiktade som deckarfiguren själv. Som en dubbelfantasi. Det är den deckaren vi nu stannar till vid.

På stationsskylten därute på perrongen i den stad, som alltså inte finns, står hans namn: Van Veeteren.

Städerna heter saker som Maardam, Groenstadt, Linden och Aarlach. Man kan bo på Landemaarstraat eller Alexanderlaan. Ta ett dopp i Saaren. På morgonen jogga i Megsje Bois eller läsa sin Allgemejne eller Neue Blatt.

Visst känns det lite som holländska (om det nu inte heter flamländska?), men det är fantasinamn allihop, utflugna ur hjärnan på Håkan Nesser. När jag första gången läste en Van Veeterenbok trodde jag t o m att författaren var av holländsk härkomst. Holland har alltid varit en glad skedstork i mitt hjärta. Fick tidigt en flygande start:

… Jonny Nilsson skrinnande mot Ard Schenk och Kees Verkerk …

… och på rasterna i nian när vi spelade Cornelis Vreeswijks nyutkomna ”Ballader och grimascher” så vi nästan missade lektionerna …

Det är när jag läser böckerna om Van Veeteren och hans kolleger Münster, Reinhart och de Bries (det sistnämnda namnet, tänk att hitta på ett sånt läckert namn) som jag får den där känslan man kan få ibland att oj varför har jag inte skrivit någon deckare, det måste jag göra.

Som deckare betraktade då, bortsett från fantasinamnen? Är deckarna bra? Ja, Nesser kan sitt hantverk och flätar trovärdiga intriger i deckarskrået. Men det är namnfantasin som ger Van Veeterenböckerna det där lyftet.

Som om Tolkien prövat deckargenren.

Som om pop, schlager och vanlig dunka-dunka plötsligt avbryts av en strömmande Månskenssonaten av Beethoven.

Lyftet och glittret över boksidorna.

Deckartips 9: Fallet G, 2003, av Håkan Nesser (den tionde och sista Van Veeterenboken, men de nio dessförinnan är lika bra).
.

Deckartips 8 - när halva stan var statister

.
Den här stationen, det är bestämt nåt bekant över den. Liknar på pricken den jag åker förbi till jobbet varje dag. Inte kan väl tåget stanna här? Det kan den. Och det gör den. T-Centralen, alltså. Fast ändå inte, för så står det inte på stationsskylten. Där står: Martin Beck.

Det namnet är lite nedsolkat nu. Massor av TV-inspelningar har gjorts av historier som oftast är bara lite löst byggda på böckerna. Inflation har gått i hans namn och hotat att sänka det i dussinträsket.

Stäng teven och gå till bokhyllan. Till 95 procent är det bara där du möter historierna om Martin Beck. Öppna en deckare – vilken som helst – av Maj Sjöwall-Per Wahlöö, så förstår du vad jag menar. Miljöskildringen. Den sylvassa samhällskritiken. Den levande personbeskrivningen. Med ett ord: litteratur. Som även råkar vara deckare. De hade säkerligen kunnat framföra sitt budskap i ”vanlig” romanform, men valde denna genre.

Känns det igen? Har jag inte sagt nåt liknande tidigare? Jo, om ett annat deckarpar (se deckartips 3) som man gott kan säga är dagens Sjöwall-Wahlöö.

Ur TV-skärmen och bioduken har det skvalat Beckfilmer. I huvudrollen har en rad duktiga och kända skådisar avlöst varandra. Men jag vet inte. För mig är det bara en som gjort Beck på film och det redan på början av 70-talet: Carl Gustaf Lindstedt. Han var Martin Beck. Filmen hette Mannen på taket. Därför bara 95 procent bokhylla. De återstående 5 är denna film.

Jag minns helikoptern som "störtade" på Odenplan mitt i folkmassorna. Hela Odenplan skulle alltså vara proppad av folk och det löste man genom att spela in det live på plats. Halva innerstan var statister mellan Odenplan och Vasaparken en vacker sommardag. Och även Beck-kollegan Lennart Kollberg var med i filmen, spelad av en ung och lysande Sven Wollter (den intressante Lennart Kollberg som filmmakarna i dag helt strukit och i stället bara tjatar om ointressante Gunvald Larsson).

Böckerna av världsklass och översatta till oräkneliga språk. Undrar just hur engelsmän och amerikanare uttalar författarnas namn. Vet du så maila mig.

Deckartips 8: Den vedervärdiga mannen från Säffle, 1971, av Maj Sjöwall-Per Wahlöö (hette som film: Mannen på taket, av Bo Widerberg).
.

Deckartips 7 - en liten bok om Stephen Dawes

.
Jovisst måste jag ha sovit. Men nu känner jag mig klarvaken, precis när tåget stannar. Inte ytterligare nån deckare jag glömt av A. Christie? Nej, jag kan andas ut. Perrongen ser inte alls engelsk ut, vi befinner oss bestämt någonstans på den amerikanska landsbygden. Med lite möda kan man läsa på stationsskylten, där det med små försynta bokstäver står: Intimate kill.

Jag vet inte varifrån den kommer, den där lilla tunna boken jag har i min bokhylla. Den bara står där och ser inte mycket ut för världen. ”Intimate kill”, rätt vanligt namn på en deckarroman. Margaret Yorke, nä, författarens namn säger mig ingenting. Och när man börjar läsa den lilla historien om Stephen Dawes känns intrigen inte särskilt originell: en som är utsläppt från fängelset, säger sig vara oskyldig och vill rentvå sitt namn. Gäsp.

Men det tar bara några sidor och så sveps du med i berättelsen. Stephens första stapplande steg att börja leva efter tio år innanför fängelsemurarna. Hans försök att pussla ihop vad som egentligen hände den där gången. Intrigen byggs skickligt upp och ändrar riktning hela tiden. Läsaren kastas fram och tillbaka. Var det kidnappning? Eller rymning? Eller självmord? Eller mord? Och i så fall av vem?

Författarstilen påminner lite om världens mest sålda författare, John Grisham. Själva berättelsen kunde ha blivit en gastkramande Hitchcockfilm.

Och när man läst färdigt sätter man tillbaka den lilla boken i bokhyllan igen. Där den knappt syns. Som om den sluter sig inom fängelsemurarna igen. Vad märkligt det är med ord.

Deckartips 7: Intimate kill, 1985, av Margaret Yorke.
.

Deckartips 6 - zzzzz

.
Jag vet inte om jag somnat eller så, men jag tycker att tåget inte kan ha åkt många meter från stationen när … skriiiiiiitch … tåget stannar tvärt! Drog nån i nödbromsen? Vem? Jag tittar mig runt i kupén men kan bara se en gammal dam där borta, sittande över sin stickning.

Men är hon inte bekant? Känner jag inte igen henne från nåt foto?
”Eh, är det inte Agatha Christie själv?” försöker jag.

Hon lägger ner stickningen och tittar upp.
”Kan så vara. Jag undrar om min herre möjligen inte har glömt något?”

”Eh?” svarar jag vältaligt.

”Min penna födde inte endast den belgiske gentlemannen …”. Hon tittar rakt mot mig och jag skruvar på mig lite på sätet.

” Aha. Nej, visst ja. Den kvinnliga detektiven. Javisst, böckerna om henne var mysiga, men nådde inte riktigt upp till Poirots nivå i mitt tycke …”

”Inte?”

”Nej ... i alla fall inte till de bästa Poirotdeckarna. Allt det där med att mördaren alltid påminde om nån från hennes by St. Mary Mead …”

”Men är det verkligen ingen av berättelserna med henne som har Poirot-klass?" Hon tittar nu uppfordrande, nästan strängt, på mig och först nu faller polletten.

”Jovisst ja, den deckaren, där ett par letade hus och kvinnan hade den där spöklika känslan av att känna igen sig fast hon aldrig varit där … underbart helgjuten deckare fullt i nivå med Poirot …”

Jag hinner knappt avsluta meningen förrän stationsskylten plötsligt tänds därute på perrongen. Och in genom kupéfönstret lyser namnet Jane Marple.

”Så fint. Tack för påminn …”, säger jag och tittar mig runt. Men kupén är nu helt tom.

”Vad nu … was I only dreaming” mumlar jag och sträcker ut mig lite bekvämare på tågsätet.

Deckartips 6: Sleeping Murder, av Agatha Christie.

Deckartips 5 - godis från Belgien

.
Tåghjulen saktar ner. Bestämt är det inte ett ånglok igen! En 1930-tals-perrong stannar förväntansfullt utanför tågfönstret, liv och rörelse, plommonstop och umbrella. Stationsskylten? Ja, mycket riktigt: Hercule Poirot.

Agatha Christies deckare hänger sönderlästa i min bokhylla, åtminstone de om den belgiske problemlösaren Hercule Poirot. För här handlar det om pusseldeckare, där alla ledtrådar till mördaren ges i boken. Men man gissar ständigt fel, tills Hercule i slutet samlar alla i biblioteket och demaskerar mördaren genom ett skarpsinnigt resonemang.

Hon öste på med böcker i en rasande ström, så många är förstås tjatigt lika. Stor skillnad mellan topparna och bottennappen, alltså. Det halvdussinet bästa ur produktionen, med helt häpnadsväckande skickliga intriger, har jag siktat fram som guldkorn ur bokfloden under tipset nedan.

Ställ Holmes bredvid Poirot. Rena motsatserna – när Holmes kastar sig ner på alla fyra och identifierar mördaren pga dennes ovanliga cigarraska, lutar sig Poirot tillbaka och använder bara ”the little grey cells” – i detta rätt lik Poes Auguste Dupin (se deckartips 2), ja även till namnet.

Men likheterna när det gäller sidekickarna är stora. Watson heter här Hastings, mrs Hudson motsvaras av mrs Lemon, Lestrade heter här i stället Japp.

När Agatha Christie låter Hercule Poirot prata är hon urskicklig, jag vet inte hur hon gör, men hon går helt in i hans personlighet och får den att skimra.

När Hastings vill tjurrusa till tåget i förtid, knäpper Poirot bort ett osynligt dammkorn från rockslaget och säger: Mais non, mon ami, you cannot catch a train sooner than it leaves!

Och hans stora sköna ego, som när han ska säga ”jag vet”. Han säger aldrig “I know”, han säger “Poirot knows”, eller ännu hellre ”Poirot, he knows”.

Deckartips 5: ett halvdussin av glimmande 24 karat: Murder on the Orient Express, Death on the Nile, Lord Edgeware dies, The murder of Roger Ackroyd, The ABC murders, Curtain – Poirot´s last case.
.

Deckartips 4 - tre systrar

.
Tåget rullar in till en ny station. En ung amerikan står på perrongen, med blont hår och svällande ambitioner. Det är i mitten av förra seklet. På stationsskylten lyser i neon A Kiss Before Dying.

Jag vet. Ett konstigt namn på en deckare. Men det är namnet på en mycket märklig bok. Den börjar som en spänningsroman och går sedan över till att bli en detektivroman, fast utan en deckare i, även om en pojkvän till en av systrarna är den som till slut står för uppnystandet av gåtan.

Men det är boken själv, med sin diaboliskt skickliga konstruktion, som får lysa som ”deckare” för oss. Tre delar består boken av. En för var och en av de tre systrarna som mordgåtan kretsar kring. Dorothy. Ellen. Marion.

En bok, som gjort så stort intryck på mig att deckartåget stannar till endast för denna enda bok. Tipset om den fick jag lustigt nog från Sven Stolpe i ett teveprogram för en massa år sedan.

Ira Levin skrev den. Det var hans debutroman. Några år senare kom hans Rosemary´s baby, den som blev en skräckklassiker som film med Mia Farrow.

A Kiss Before Dying har också blivit film. Obegripligt nog. Det ligger inbäddat i bokens konstruktion att den blir konstig som film. Det är som bok du ska uppleva den. Soffhörnet. Nattlampan. Nagelbitandet.

Egentligen är det ju här en bok som man inte ska orda om. Inte säga att här är en bok som är bra därför att osv. Utan man ska bara smyga upp bakom din rygg, lägga boken i ditt knä, säga pssst läs den här, och sen tyst tassa ut.

Deckartips 4: A Kiss Before Dying (Bädda för död), 1952, av Ira Levin.
.

Deckartips 3 - tunna skivor

.
Tåget stannar igen. Men denna gång ljudlöst. Vi kikar försiktigt ut. Inget ånglok nu. Inte ens dimma. På perrongen ligger en tappad mobil. Mobil? Nutid, alltså! Men alla de andra då? Ja, här struntas säkert i sån kronologi, fina deckare är eviga och deckartåget tar oss nog runt banan helt efter eget skön och utan tidtabell. Våra ögon söker stationsskylten. Aha: Ewert Grens.

Det var en av juristerna på jobbet som tipsade mig. Vi stod och pratade om nån jobbsak på hans rum och min blick gick till klädkroken, där en bok låg fastklämd. Hmmm, knappast nån promemoria. "Flickan under gatan", stod det. Under gatan? Han förklarade. Och under berättelsens gång blev han mer livlig och engagerad än jag nånsin sett honom.

En sån bok bara måste man skaffa. Och det ångrar jag inte. Läste andra av detta deckarpar Anders Roslund-Börge Hellström. De hade inte varit på banan så länge men hade redan många böcker. Och det hade drösat ner priser över dem.

Hemligheten är hett engagemang i samhällsfrågor ihopkopplat med välskrivna deckare. Och kontraster. Ingen av kollegerna, utom möjligen Sven Sundkvist och Mariana Hermansson, vågar gå in på Ewerts rum när han håller på med Siwan, ”Jag vill ha tunna skivor av dig, föga hjälper nu dina böner …” dundrar ut över polishuset. Om och om igen samma skivor av Siw Malmqvist spelar han. Högt. Och dansar till. Först när musiken tystnat, knackar man på.

Man tror först att det mest är en gimmick (som Holmes fiolspelande) - han den vresige och fruktade poliskommissarien som har schlager-Siwan som enda hobby - men det hänger trovärdigt ihop med något svartare. Den hemliga katastrof i sitt liv som han hela tiden bär med sig.

För Roslund & Hellström är böckerna debattinlägg och deckarformen egentligen bara ett medel, varje bok med spetsen mot ett visst samhällsproblem. De kan liksom inte rå för att de är så skickliga att de på köpet skapar klassiker i deckargenren.

Deckartips 3: "Box 21", "Flickan under gatan" och "Edward Finnigans upprättelse" (om trafficking, hemlösa, resp dödsstraffet). "Tre sekunder" (har inte läst den än, men lovorden fullkomligen haglar, googla bara ska du se)
.

Deckartips 2 - what´s on, in the beginning

.
Portalfiguren för det hela? Den det startade med? Ja, vissa säger att Morden på Rue Morgue, 1841, av Edgar Allan Poe var startskottet. Och den första deckarnovellen var det absolut. Låsta-rummet-gåtan, bestialiska mord, övermänsklig slutledningsförmåga – det var första gången de ingredienserna uppträdde. Men Auguste Dupin, ni hör ju själva, nån sån portalfigur kan vi inte ha, låter mer som nåt från Tintin.

Inte heller Månstenen, 1868, av Wilkie Collins, som är den första deckarromanen. Handlar om en diamant på en indisk mångud, som råkar ut för diamantens vanliga öde att bli stulen. Mest för de specialinsnöade inom deckarläsningsskrået.

Nej, det är här vårt tåg gnisslar till stopp … vi kikar ut … perrongen i dimma …en hästdroska skymtar … och under gaslyktan profilen av en man med skarpskurna drag, rutig spetsig jägarhatt (äventyr, farlighet) och böjd pipa i munnen (trygghet).
Och på stationsskylten således det självklara namnet Sherlock Holmes.

Yes, in the beginning only Holmes. Med Watson, hans trogne assistent (eller sidekick, om man så vill). Hushållerskan mrs Hudson. Och elake ärkefienden professor Moriarty. Och Scotland Yard-snuten Lestrade - hans och Watsons förmåga att aldrig nånsin haja nåt utgör en så finfin fond för Holmes skarpsinne att avteckna sig mot.

Känns persongalleriet igen? Har återkommit massor av gånger genom deckarhistorien sedan. Men det var Arthur Conan Doyle som hittade på dem.

Föregångarna Poe och Collins har förstås också färgat av sig i berättelserna. Och Doyles deckarmanér kommer igen i de mest märkliga sammanhang, som vi ska se i den fortsatta tågfärden.

Det är 1880-talet, 1890-talet vi talar om. Doyle skrev bara fyra romaner om sin hjälte, men desto fler noveller.

Sherlock på film? Ja, helt godkänt, engelsmän är fantastiska i miljöskapande. Överlägset bäst Holmestolkare: Jeremy Brett. Spana in hans tankfulla finger på näsryggen t ex. Bara den är värd en Oscar.

Deckartips 2: Alla fyra romanerna: A study in scarlet (En studie i rött), The Sign of four, Baskervilles hund och The valley of fear. En av novellerna: The dancing men.
.

Deckartips 1 - meningen med detta

.
Oavsett om man älskar sitt jobb eller ej så är det inte för jobbets skull man jobbar, utan för att att kunna vara ledig från det. Sträcka ut sig i sig själv i det gyllene mellanrummet mellan två jobbmåsten. Då sticker man i förbigående in en hand i bokhyllan och finner att man håller i en deckare. Suck av välmående. Fötterna under sig i ett hörn av soffan. En stilla ljuskägla ner i boken.

När jag på detta sätt lett i bevis att meningen med detta livet är att läsa deckare, så faller det av sig själv vad ämnet för novembers bloggande är: jag vill ge lite deckartips. Ur min synvinkel. Deckargenren är ett hav och det jag läst av detta kan bara utgöra en tesked. Chansen är enorm att jag inte ens nämner din största favorit. Please, tipsa mig då om den, på det att både jag och min bokhylla blir glad.

Tevedeckare gills inte här, bara bokdeckare. Och ingen bok som i sig är fantastisk men där man vet vem boven är.

Deckare för mig är en tågresa där slutstationen är att boven/mördaren avslöjas och mellanstationerna är njutningsfulla andlösheter. Man bör inte avbryta resan för att plötsligt åka till jobbet eller nåt annat ovidkommande.

Deckartips 1 alltså: nu rullar tåget igång och jag ber dig bara att tipsa mig om jag glömmer din favvo i mitt framgenta deckardillande här i mörka november (månaden som gjordes för att passa deckarläsning).

Vid nästa station dyker portalfiguren för alla deckare upp …
(forts …)
.

Dostojevskijs kamel 20 - Kameldrivarscherzo

.

I

så vad gör det
om kartan vi vecklar upp
är trasig just där,
drömt har jag hela mitt liv

och än sen om jag skvätter
koppen i golvet,
då dricker jag väl
ur min gamla vilda längtan

så om den nyckel du ger mig
inte låser upp
gråt inte
jag är ensamhetens nordanvind


II

min vän i maskeraden
går brunt bredvid mig
i puckeln bär han
mitt tunna heta hopp

om jag ropar
ut mitt sandkorn
över den tigande öknen
till dig i Hurghada
hör du mig då?

… dina fingrar som flätat
in lust i mina dagar,
ögon som sett mina
ökenord och trott,
läppar av knäböjd saknad,
hör du mig, mitt enda liv?
.

Dostojevskijs kamel 19 - ett löfte

.
I slutet av november, en tövädersdag vid niotiden på morgonen kom tåget från Varschau rusande för full maskin fram mot Petersburg.

Så skrev den, vars ande hela tiden svävat över dessa blogginlägg här i oktober. Mugg AbM Brakoc? Nej, jag menar Fjodor Dostojevskij. På det här sättet börjar hans roman Idioten från 1868. Nej, jag har inte läst den. Men jag har den i min bokhylla, kom över den på en loppis, i en översättning från 1936, så det är mycket äro, sutto och hafva. Och före årets slut lovar jag mig själv att läsa den (den är i tre volymer, så det är bäst jag börjar bums med projektet om jag ska hinna).

I slutet av november … Som nu nästan. Här rusar det ju för full maskin fram mot slutet av oktober i detta nådens år 2009 och det är dags att runda av oktobers blogg. Tack för att du följt de här ringlande ökenvandringarna genom skärmen.

Jag tänkte sluta som jag började. Med min diktmapp av mullbärssidenpapper på Bokförlaget Mynta, som du kanske minns från kamel 8. Den som var handgjord med numrerade ex.
Nr 2 är nu det enda ex som finns kvar till salu. Vill du ha den så skicka ett löddrigt sändebud.

Titeldikten därifrån får bli det som ringer ut oktober. Kommer i tjugonde kamelen.
.

Dostojevskijs kamel 18 - Waldenbrog, Öznavi, Lallander

.
En gång när jag skulle hem och just gick igenom T-banespärren var det tre farbröder som kom fram till mig.

De bara presenterade sig med sitt namn och sa att mer fanns inte ... "varsågod och gör nåt av oss".

Nej, på riktigt fanns de ju inte. De bara dök upp i huvudet på mig och man kunde bara säga dem i just den ordningen.
Waldenbrog, Öznavi, Lallander. Men de ville bli berättade av mig.
Så att de fanns.
(sa jag inte nåt om knäppa poeter? – se kamel nr 2).

Och de finns ofta där i bakgrunden och gör sig påminda.

Jag tyckte jag såg dem på en tavla på Östgötagatan t ex. Och jag började på en novell, som jag sedan lade på hyllan. Hade annars varit bra för dem att flytta in i en hel novell, tänkte jag, bra svängrum för personligheterna.

I stället skrev jag en dikt. Så fick de lite tak över huvudet i alla fall. Och nåt DK-aktigt vilar allt över den:

tre farbröder kom till mig
och ville inte gå
Waldenbrog, holländskt eller
möjligen belgiskt,
Öznavi, som från trakterna
omkring Turkiet
och Lallander som var glad
att han levde,
ser du tre män sitta
över samma kopp kaffe
kan det vara dom
jag vet inte
vad dom viskar
en dikt en roman eller sång
eller bara
början på den vida
Arabiska öknen i oss
som dadlar smakar och
en hundraårig hand
jag tror dom spelade
kort och badminton
med varann
Waldenbrog, Öznavi, Lallander
.

Dostojevskijs kamel 17 - ställa om klockan

.
Alltnog och emedan. Jag tycker cyberrymden i mycket är som öknen. Sandformationer virvlar ihop sig och blåser sen bort och formas där borta nånstans i stället. Fast förstås lite snabbare i öknen. Och oaser av oundgänglighet och samhörighet växer upp, prunkar och vissnar ner. Fast förstås lite snabbare i cyberrymden.

För kamelerna som jag här idisslat om, som om de vore imperfektum, hade ju bara samlat sig på ett annat ställe i stället! Liksom även övriga diktare, helt okameliska, som jag stött på.

Svenska Skrivarklubben … bortblåst (som sagt) … Vita Forum (den fina oasen) … bortblåst … Olas Utpost … liksom Föreningen Utpostarna … båda bortblåsta nu … Poesimotet … på väg att blåsas bort även den …

Det finns inget vemod i det, mer än att de som utgjorde oaserna – människorna – helt enkelt bara flyttade på sig lite. Och bytte lite namn på stället. That´s all.

Förflyttningar och nya skyltar. Märkligt. Känns också som om igår, idag, imorgon flyttas om lite av bara farten. Samma tid, men lite flyttad i den osynliga blåsten.

Precis som idag när vi alla, som en gemensam skänk från ovan, begåvades med en sprillans ny och oanvänd timme, sextio nya minuter glittrande ner i vårt glas av sand.

Typ.
.

Dostojevskijs kamel 16 - som svart blod

.
Det är lustigt nuförtiden när jag ska skriva. Sant är ju förstås att jag oftast sitter vid datorn när jag skriver. Och det tycker mina fingrar är naturligt numera.

Men det var inte det jag tänkte på.

Det är när jag inte har tillgång till dator. Vilket ju händer ibland. Då måste jag ha en svart penna. Ni vet en sån där vanlig smal med genomskinlig plastpelare, som man ser bläckets sjunkande i.

Den ligger så fint i handen, som ett naturligt framben som gör obegripliga men sköna rörelser i sanden. Och bläcket flyter ut bättre i de svarta än de blå, märkligt nog. Det känns som om flödet i mig flyter ut genom handen och pennan och jag kan forma varje tanke och känsla jag har.

Som om jag har svart blod.

Det hade jag nog när jag virvlade upp den här dikten:

samla alla mustascher i en bil
och dra iväg till körrgårn
ryck på axlarna åt de mörka cypresserna
de får stå där och stirra som spretiga fåglar
omomma ulaga
emi sorrla
emi emi ulaga sorrla
grip mig nu
tiden är en röd rubin av dansande kameler
under en blåsig måne i öster
där du kupar din hand om min törst
.

Dostojevskijs kamel 15 - Mugg AbM Brakoc

.
Mugg AbM Brakoc.

Mugg AbM Brakoc - vad tror ni det är? En slumpvis ihopsättning av bokstäver? Nja, det beror ju på vem du frågar. Om vi tänker oss att du frågar mig, så skulle jag kunna svara så här.

Mugg AbM Brakoc. Man kan smaka på ordet. Då får man en första aning.

Sen kan man sluta ögonen och känna … är det inte nån speciell doft … jo, bestämt är det det … och fortsätta gå mot den … med höga kliv genom sanddynerna … och så … just när man trodde att det var nog inget … kommer man fram till den … oasen av Mugg AbM Brakoc som brer ut sig som en ansiktsbok framför en …

… och några spår ser man där … av kamelerna Signe och Elfride och några till … och en ny kamel Miriam …

Minns ni den där filosofen jag pratade om? I någon av de första kamelerna här? Och som hela Dostojevskijs kamel byggde på? Det var så filosofen hette - Mugg AbM Brakoc.

Och det är också när två kameler möts. De utstöter ju ingalunda något "tjena - och annars?" utan de står helt stilla, gör en cirkelrörelse i sanden med ena hoven och tittar sen långt bort mot horisonten. Utan att ha bråttom. Och kan då känna en ton inom sig av Mugg AbM Brakoc. Då har de hälsat.

Ungefär så skulle jag svara, om du frågade mig.
.

Dostojevskijs kamel 14 - roxygummor

.
Det var nog så här det var.

Längst in i mig hade jag en gumma som ville skriva poesi i ett sammanhang. Det första försöket till sammanhang blev Biskops Arnö, där jag var på ett skrivarläger en sommarvecka. Gloriöst var det. En milstolpe. Jag kom igång. Men nästan alla skrev prosa där. Det var bara två andra som var poeter. Och vi förlorade kontakt direkt efter lägret.

Men en av dem tipsade mig om Svenska Skivarklubben, en lyriksajt. Alltså en webbplats för poeter. Där började gumman fyllas lite. Så många förstklassiga poeter där. Så många kommentarer som man fick av andra där och som man växte av.

Men Karin Dahlberg som drev sidan orkade till slut inte fortsätta med den. Och en efter en dröp poeterna av därifrån.

I stället såg jag många flockas runt Olas Utpost. Över den vilade en andedräkt av kvalitet. Eller Kvalitet. Och Ola kunde också refusera dikter. "Nej, den tar jag inte in". Där kunde man se samtida poesi som var i jämnhöjd med klassiska dikter. Det trodde jag inte existerade. Men sammanhanget för min gumma blev mer andäktigt än sammanhängigt. Hur fin Olas Utpost än var, saknades en viktig funktion: kommenterandet. Man kunde bara lägga ut egna dikter, inte ge kommentarer till de andras dikter.

Så i hemlighet slokade gumman i mig, trots den Qualitativa miljön.

Men då visste jag ju inget om den där föreningen.

Eller om födelsen på Roxy.

Det är väl därför jag gör ett sånt stort nummer av dem. Det jag hela tiden sökte vara att ingå i ett poetiskt sammanhang. Och detta gömde sig tydligen i olika höljen som ryska gummor.

Ryska gummor ja. Eller roxygummor, skulle man också kunna säga.
.