Dostojevskijs kamel 14 - roxygummor

.
Det var nog så här det var.

Längst in i mig hade jag en gumma som ville skriva poesi i ett sammanhang. Det första försöket till sammanhang blev Biskops Arnö, där jag var på ett skrivarläger en sommarvecka. Gloriöst var det. En milstolpe. Jag kom igång. Men nästan alla skrev prosa där. Det var bara två andra som var poeter. Och vi förlorade kontakt direkt efter lägret.

Men en av dem tipsade mig om Svenska Skivarklubben, en lyriksajt. Alltså en webbplats för poeter. Där började gumman fyllas lite. Så många förstklassiga poeter där. Så många kommentarer som man fick av andra där och som man växte av.

Men Karin Dahlberg som drev sidan orkade till slut inte fortsätta med den. Och en efter en dröp poeterna av därifrån.

I stället såg jag många flockas runt Olas Utpost. Över den vilade en andedräkt av kvalitet. Eller Kvalitet. Och Ola kunde också refusera dikter. "Nej, den tar jag inte in". Där kunde man se samtida poesi som var i jämnhöjd med klassiska dikter. Det trodde jag inte existerade. Men sammanhanget för min gumma blev mer andäktigt än sammanhängigt. Hur fin Olas Utpost än var, saknades en viktig funktion: kommenterandet. Man kunde bara lägga ut egna dikter, inte ge kommentarer till de andras dikter.

Så i hemlighet slokade gumman i mig, trots den Qualitativa miljön.

Men då visste jag ju inget om den där föreningen.

Eller om födelsen på Roxy.

Det är väl därför jag gör ett sånt stort nummer av dem. Det jag hela tiden sökte vara att ingå i ett poetiskt sammanhang. Och detta gömde sig tydligen i olika höljen som ryska gummor.

Ryska gummor ja. Eller roxygummor, skulle man också kunna säga.
.