Dostojevskijs kamel 18 - Waldenbrog, Öznavi, Lallander

.
En gång när jag skulle hem och just gick igenom T-banespärren var det tre farbröder som kom fram till mig.

De bara presenterade sig med sitt namn och sa att mer fanns inte ... "varsågod och gör nåt av oss".

Nej, på riktigt fanns de ju inte. De bara dök upp i huvudet på mig och man kunde bara säga dem i just den ordningen.
Waldenbrog, Öznavi, Lallander. Men de ville bli berättade av mig.
Så att de fanns.
(sa jag inte nåt om knäppa poeter? – se kamel nr 2).

Och de finns ofta där i bakgrunden och gör sig påminda.

Jag tyckte jag såg dem på en tavla på Östgötagatan t ex. Och jag började på en novell, som jag sedan lade på hyllan. Hade annars varit bra för dem att flytta in i en hel novell, tänkte jag, bra svängrum för personligheterna.

I stället skrev jag en dikt. Så fick de lite tak över huvudet i alla fall. Och nåt DK-aktigt vilar allt över den:

tre farbröder kom till mig
och ville inte gå
Waldenbrog, holländskt eller
möjligen belgiskt,
Öznavi, som från trakterna
omkring Turkiet
och Lallander som var glad
att han levde,
ser du tre män sitta
över samma kopp kaffe
kan det vara dom
jag vet inte
vad dom viskar
en dikt en roman eller sång
eller bara
början på den vida
Arabiska öknen i oss
som dadlar smakar och
en hundraårig hand
jag tror dom spelade
kort och badminton
med varann
Waldenbrog, Öznavi, Lallander
.