Dostojevskijs kamel 17 - ställa om klockan

.
Alltnog och emedan. Jag tycker cyberrymden i mycket är som öknen. Sandformationer virvlar ihop sig och blåser sen bort och formas där borta nånstans i stället. Fast förstås lite snabbare i öknen. Och oaser av oundgänglighet och samhörighet växer upp, prunkar och vissnar ner. Fast förstås lite snabbare i cyberrymden.

För kamelerna som jag här idisslat om, som om de vore imperfektum, hade ju bara samlat sig på ett annat ställe i stället! Liksom även övriga diktare, helt okameliska, som jag stött på.

Svenska Skrivarklubben … bortblåst (som sagt) … Vita Forum (den fina oasen) … bortblåst … Olas Utpost … liksom Föreningen Utpostarna … båda bortblåsta nu … Poesimotet … på väg att blåsas bort även den …

Det finns inget vemod i det, mer än att de som utgjorde oaserna – människorna – helt enkelt bara flyttade på sig lite. Och bytte lite namn på stället. That´s all.

Förflyttningar och nya skyltar. Märkligt. Känns också som om igår, idag, imorgon flyttas om lite av bara farten. Samma tid, men lite flyttad i den osynliga blåsten.

Precis som idag när vi alla, som en gemensam skänk från ovan, begåvades med en sprillans ny och oanvänd timme, sextio nya minuter glittrande ner i vårt glas av sand.

Typ.
.