Dostojevskijs kamel 1 - födelsen på Roxy

.
Vi samlades på Roxy, tror jag den hette, restaurangen. Första gången var vi rätt många, läste dikter för varandra, men de följande gångerna började det mattas av. Om agendan är nyfikenhet funkar saker bara första gången.

Men vi hann åtminstone föda Dostojevskijs kamel.

Det var vänsterhandsskrivningen som var starten. Någon, kanske Anita, sa att en dikt blir helt annorlunda om man skriver den med fel hand. Så då gjorde vi det, vi som mött upp på Roxy. Och för säkerhets skull som en stafettdikt. Jag skrev en rad, sakta för det var med fel hand, lämnade över till den som satt till vänster om mig, ny fundering av denna, ny mödosam resa för pennan över pappret, vek pappret så man bara såg den senaste raden, ny överlämning, ny fundering o s v.

Siste man eller rättare kvinna – för kvinnorna var i klar majoritet – läste upp hela dikten. Oftast lät det bara konstigt, första reaktionen i alla fall, höll god min, nickade ja va fint det blev, andra reaktionen nja inte så pjåkigt ändå, var ju ändå unikt, dikten kunde inte ha kommit till utan detta vårt gemensamma krångel. Tredje reaktionen var en ... ja, stolthet, är väl rätt ord, faktiskt.

En mödosam förståelse och uppskattning av dikten, lika mödosam som den bångstyriga pennan.

Anita och Ulla-Britt hade sedan spånat någon gång hemma hos någon av dem, den aviga lyrikgruppen behövde väl ett namn …

(forts följer)
.